Din EOBUSARE i gryningen

Vilka är skillnaderna mellan PEK 94 och modern skjututbildning?

Dela inläggetShare on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

Följande inlägg är ett gästinlägg där författaren förklarar skillnaderna mellan det gamla skjututbildningssystemet, Pek 94, och det nuvarande. Det är den signerade skribenten som står bakom innehållet och eventuella frågor rekommenderas att i första hand ställas till författaren.


I ett inlägg på twitter ställde @trupparen följande fråga: ”Kan någon av kamraterna på #fötwitt förklara för mig vad som är skillnaden mellan PEK 94 och dagens, grundläggande, skjututbildning (i den heltidsanställda/pliktade delen av armén)? Jag hör onda saker om den nya skolan från olika håll..”

Frågan är bra, välmotiverad och förtjänar att utvecklas.  Jag taggades i diskussionen och beslutade att återge mina tankar i ett blogginlägg, som @taktisk med stor vänlighet lät mig publicera som ett gästinlägg på dennes blogg.

Jag arbetar med utveckling av skjututbildning för eldhandvapen i FM så jag har eventuellt viss insikt i frågan men jag vill vara tydlig med att jag uttrycker mig som privatperson och att det är mina personliga åsikter som följer. Det är sedan länge ett faktum att skjututbildning väcker starka känslor och engagerar många och man måste därför närma sig frågan med ett visst mått av diplomati och ödmjukhet.  Mycket av det som rör skjututbildning och synen på skytte är svårt att kvantifiera och man hamnar slutligen ofta i åsiktsskillnader. Det som en person tycker är absolut viktigast tycker en annan inte alls är lika viktigt, och det är svårt att bevisa att endera sidan har rätt eller fel.

Bakgrund

1994 antogs Skjutreglemente för Armén, Pansarskott, Eldhandvapen och Kulsprutor del 1 och del 2. Dessa förkortas i allmänhet PEK 94 (del 1 alt 2). Reglementena var en utveckling av PEK 85 som i sin tur var en vidareutveckling av Skjutinstruktion för Armén 1971. PEK 85/94 får sägas ha satt djup prägel på generationer av Arméofficerare. De är välskrivna, hänger ihop på ett utmärkt sätt och har under decennier utgjort en basplatta för skjut- och stridsutbildning för värnpliktiga i hela Försvarsmakten, trots att de egentligen var arméreglementen. PEK 94 upphävdes till del år 2010 och ersattes av SkjutR FM Automatkarbin GMU 2010.  Delarna som rör Pansarskott och Kulsprutor gäller fortfarande (2019).

2007 infördes Ak 5C och 2010 infördes yrkesförsvaret och med det Grundläggande Militär Utbildning, GMU. GMU var ett standardiserat utbildningspaket på 3 månader som skulle genomföras på samma sätt oavsett vilken försvarsgren, utbildningsplattform eller organisationsenhet som genomförde utbildningen. GMU inleddes med ett utvecklingsprojekt som skulle ta fram utbildningspaketen, och i samband med det fick Markstridsskolan uppgiften att leverera en övningsförteckning för skjututbildning som skulle gälla för Ak 5C och användas i hela försvarsmakten. Den uppgiften ledde fram till SkjutR FM Ak GMU 2010 vilket delvis ersatte PEK 94 enligt ovan. SkjutR FM AK har sedan reviderats i två omgångar och den senaste och nu giltiga utgåvan heter Övningsförteckning Automatkarbin GMU 2016 (ÖFT 2016). 

Skjututbildningen har på sina håll varit omstridd och vissa förband har på eget bevåg antagit och använder en ”Anpassad Övningsförteckning AK” vilken är väldigt lik PEK 94, med vissa förändringar.  Argumenten rör sig huvudsakligen om att ÖFT 2016 producerar sämre skyttar, att det är svårare att utbilda på Pansarvärnsvapen och Kulsprutor när dessa skjutreglementen inte längre hänger ihop och att man inte lär sig skytte från grunden längre.

MSS arbetar i skrivande stund på nya skjutreglementen och handböcker skjututbildning för samtliga burna vapen vilka förhoppningsvis kan fastställas under 2020.

Hur skiljer sig reglementena?

Utvecklar man frågan så förstår man snart att reglementena skiljer sig åt i olika avseenden. Det finns skillnader i hur reglementena ser på vad som är önskvärt hos en bra skytt, alltså vad man ska kunna uppnå som skytt. Det finns skillnader i hur reglementena ser på skjutteknik, alltså hur skytten bör hålla i och hantera sitt vapen för att uppnå det man vill uppnå. Det finns skillnader i hur utbildningen är upplagd, på vilka skjutavstånd, i vilken ordning och med vilken stegringsgrad övningar skjuts och mot vilka mål man skjuter, och det finns slutligen skillnader i hur utbildningen är integrerad med stridsutbildningen och skjututbildningen på andra vapen. Begrepp som ”PEK 94 är bättre/sämre” är alltså svåra att förhålla sig till om man inte också anger i vilket avseende man menar.

Vad är en bra skytt?

Innan man på ett bra sätt kan svara på den invecklade frågan om vilka skillnaderna är mellan PEK 94 och ÖFT 2016 så måste man reflektera över vad man menar med en bra skytt. De två viktigaste faktorerna inom skytte är, enligt många, precision/träffsäkerhet och tid.  Precision brukar ses som systemets tekniska prestanda att leverera likformiga och repeterbara resultat, i skyttevärlden representerat som en liten träffbild. Träffsäkerhet (Accuracy) brukar ses som förmågan och sannolikheten att träffa ett visst mål. Tid i det här sammanhanget brukar förstås som den tid det tar från ett visst stimuli tills att skytten har avlossat ett skott. Är precision/träffsäkerhet viktigast? Är kort skjuttid viktigast? Är båda faktorerna lika viktiga? Dessa frågor har många tänkbara svar och svaren beror oftast på vilken förförståelse och bakgrund den enskilde har. Pratar man med tävlingsskyttar så spelar tid och precision väldigt olika roll i olika grenar. En bänkskytt kanske bara bryr sig om precision. En trapskytt kanske bara bryr sig om träffsäkerhet. En skytt som tävlar i grenen quick-draw bryr sig kanske bara om tid och en dynamisk skytt eller en steel-challenge skytt kanske menar att båda faktorerna är viktiga och behövs för att vinna.

Vad är då de viktigaste faktorerna för en soldat, när skjututbildningen ska förbereda denne för stridssituationer? Här är min åsikt att båda faktorerna spelar lika stor roll, men på olika sätt. Precision och träffsäkerhet måste uppnås, men jag har ingen nytta av mer än tillräcklig precision och träffsäkerhet. Tid däremot går att pressa. För att uppnå verkan i målet så måste jag träffa, och för att vinna striden så måste jag uppnå verkan innan fienden hinner uppnå verkan. Försvarsmakten beskriver detta med begreppet ”Tillräcklig verkan så snart som möjligt. Du har resten av ditt liv på dig”. Vad som utgör verkan avgörs av situationen och uppgiften. Ibland räcker det att visa närvaro för att vi ska påtvinga fienden vår vilja och lösa vår uppgift vilket kan innebära att han ger upp eller omgrupperar. Ibland räcker det att vi skjuter nedhållande eld och därigenom uppnår psykologisk verkan och ibland krävs det att vi skjuter, träffar och försätter fienden ur stridbart skick med vår eldgivning. Med ”tillräcklig verkan” menas att soldaten av rationella och ekonomiska skäl inte ska lägga mer resurser än nödvändigt för att uppnå önskat resultat. Om det räcker med ett skott för att försätta fienden ur stridbart skick ska vi inte skjuta fler skott. Om det räcker med en eldskur ska vi inte tömma hela magasinet.

Med ”så snart som möjligt” menas att det ska förflyta så kort tid som möjligt mellan det stimuli som inleder skyttens beslutsprocess (eldkommandot/målupptäckten motsv) och att tillräcklig verkan har levererats. Om det räcker att träffa fienden i hjärt-kärlsystemet så behöver vi inte lägga onödig tid på att träffa honom exakt mitt i skjortknappen över bröstbenet, utan bröstkorgen räcker. Om skottets svårighetsgrad medger det så behöver jag inte lägga tid på att inta en enligt boken perfekt liggande skjutställning med 15-25° skillnad mellan vapnets kärnlinje och linjen mellan stödhand, axel, höft och häl, utan det kan räcka med att ligga ner på magen, stödja magasinet i marken och skjuta så snart som min siktbild är tillräcklig. Vi ska alltså inte lägga onödig tid på att uppnå perfektion i situationer när tillräckligt bra räcker.

I PEK 94 så kommer precisionsövningar utan tidskrav och skjutning på längre avstånd först i utbildningen. Skjutövningar på tid kommer en bit in i utbildningen och då i form av övningar med en maxtid, exempelvis fyra skott på sju sekunder varav tre skott ska vara träff. En skytt som skjuter fyra träff på tre sekunder är alltså lika godkänd som en skytt som använder alla sju sekunder och får tre träff.

I ÖFT 2016 mäts träffresultat inledningsvis genom att skytten skall träffa olika stora träffytor så snart som möjligt. Dessa träffytor finns på de platser där verkan bäst uppnås, och inte på de platser som ger bäst kontrast mellan riktmedel och mål. Därefter mäts träffresultat genom att skytten uppnår poäng kopplat till träffytor och skjuttiden mäts med skjuttimer. Ju bättre träff i tavlan desto högre poäng och ju kortare tid desto bättre. Uppnådda poäng divideras med tiden och man får en poängkvot. Ju högre poängkvot desto bättre resultat. I ÖFT 2016 inleds utbildningen på 10 meter mot tre olika stora träffytor för att träna med efterhand ökande svårighetsgrad på skotten. Efterhand ökar avstånden och därmed ökar skottens svårighetsgrad ytterligare.  

Här uppfattar jag att det finns en skillnad i hur förespråkare för respektive system ser på vad som menas med en bra skytt. Jag uppfattar att precision/träffsäkerhet är viktigast för många förespråkare av synsättet i PEK 94 och att tid oftare ses som tillräcklig. Kan man skjuta en mindre träffbild så är det bättre, så länge man håller sig inom utsatt tid.
Jag uppfattar att förespråkare för synsättet i ÖFT 2016 oftare ser precisionen/träffsäkerheten som den tillräckliga faktorn och tiden som den faktor som ska pressas. När skytten uppnår tillräcklig väl träffar inom tilldelad träffyta så är uppgiften att pressa tiden. Tre träff i A-zon på tre sekunder är bättre än tre träff i A-zon på sju sekunder, oavsett träffbildens storlek.
Detta är två helt olika sätt att se på skytte, och båda sätten har sina förtjänster och sina nackdelar. Skillnaden i syn kan sannolikt förklara mycket av de uppfattningar och missuppfattningar som råder om respektive reglemente.

Hur skiljer sig skjuttekniken?

Minnesramsan SARA har använts av generationer av officerare som stöd på skjutbanan. Begreppen Ställning, Andning, Riktning och Avfyrning fick 2010 tillökning med begreppet Rekylupptagning.
Nuvarande ramsa är SAR och står för Siktbild, Avfyrning och Rekylkontroll. Tanken med att ändra det väl invanda begreppet SARA till SAR var för att tydligare förklara vilka tre beståndsdelar som är viktigast för att kunna uppnå tillräcklig verkan så snart som möjligt.
Siktbild innebär att skytten ser målet (riktpunkten) och riktmedlet (kornpunkten) i samma synfält samtidigt. En perfekt siktbild är svår att uppnå i praktiken men skulle innebära att riktmedlet ligger helt still på målet som också är helt still, exakt rätt riktpunkt har valts och alla förutsättningar är optimala -tänk Zen. En tillräcklig siktbild är däremot den siktbild som behövs för att träffa målet och uppnå tillräcklig verkan. Det innebär i de flesta fall att både målet och riktmedlet (vapnet) kommer att vara under någon form av rörelse och att kornpunkten kanske inte är optimalt placerad för att träffa fienden mitt i bröstbenet, utan kanske är i rörelse över bröstkorgen. Svårare skott (mindre målytor eller längre avstånd) kräver naturligtvis en finare siktbild än lättare skott. Tillräcklig siktbild innebär inte att skytten ska slarva med sitt skott och missa, det innebär att skytten inte ska lägga mer tid än nödvändigt på att uppnå siktbild.

Avfyrningen ska även den vara tillräcklig kopplat till skottets svårighetsgrad och behovet av siktbild. Skytten ska inte lägga tid på att uppnå en tillräcklig siktbild för att skjuta ett svårt skott för att sedan rycka av skottet och därmed missa. Skytten ska inte heller lägga tid på att krama avtryckaren varsamt och bli överraskad av skottet i en närstridssituation, utan där innebär tillräcklig avfyrning ofta att avtryckaren pumpas in och ut så snabbt som skyttens finger klarar av att röra sig. Skytten ska alltså avfyra vapnet med den avfyrningsteknik som motsvarar skottets svårighetsgrad. Det skytten alltid ska göra, oavsett skottets svårighetsgrad, är att släppa avtryckaren och ta tryckpunkten igen så snart som möjligt. Helst ska tryckpunkten vara tagen igen innan siktbilden åter blir tillräcklig efter rekylrörelsen. Detta gör att skytten kan avfyra nästa skott så snart som siktbilden är tillräcklig utan att behöva vänta på att avtryckaren är återställd, vilket ofta blir fallet om man släpper ut avtryckaren långsamt efter varje skott.

Rekylkontroll handlar om att kontrollera vapnets rörelser så bra som möjligt i den ställning man skjuter ifrån. Ju bättre kontroll på rekylen desto mindre blir rekylrörelsen och desto kortare tid tar det för siktbilden att åter bli tillräcklig. För att göra detta så strävar skytten efter att hålla långt fram och högt upp på vapnet, att trycka vapnet in i kroppen och att ha så mycket kropp som möjligt bakom vapnet för att absorbera rörelseenergin så effektivt som möjligt.

SAR lägger alltså tyngdpunkten på Siktbild, Avfyrning och Rekylkontroll. Jämfört med SARA så ingår begreppet Ställning i både Siktbild och Rekylkontroll. Andning är en del av begreppet Siktbild, och det är då endast vid svårare skott som andning spelar egentlig roll. Riktning är ett annat ord för Siktbild och Avfyrning är ju samma ord i båda ramsorna.

Min uppfattning är att det inte föreligger några direkt avgörande skillnader i skjutteknik, utan det handlar mer om vart man lägger tyngdpunkten. PEK 94 trycker mer på hur respektive skjutställning ska se ut och anger tydligt hur mycket knät ska böjas och vilken vinkel som ska föreligga mellan kärnlinje och kroppen. Den visar ”den perfekta ställningen” och sen är det upp till soldaten att anpassa sig efter terrängen och miljön. PEK 94 visar dock enligt min uppfattning inga tydliga exempel på hur anpassning kan ske, utan soldaten förväntas hamna så nära perfektionen som möjligt i den situation han sen finner sig i. PEK 94 handlar mer om slutna problem där lösningen är given på förhand. Liggande ställning ser ut så här. Knästående ställning ser ut så här. Det är en äldre form av pedagogik men den har sin plats i vissa situationer.
ÖFT 2016 uppfattar jag mer handlar om att presentera öppna problem på vilka det inte alltid finns en i förväg given korrekt lösning. Skytten ska sträva efter att uppnå tillräcklig verkan så snart som möjligt och att i varje situation anpassa sig själv och sin verksamhet efter situationen, inte att eftersträva perfektion. Till stöd för detta har skytten principerna i minnesramsan SAR att använda sig av. Se till att du har tillräcklig siktbild, avfyra med den avfyrningsteknik som skottets svårighetsgrad kräver och kontrollera rekylen så bra som möjligt för att kunna skjuta nästa skott så snart som möjligt. Att använda sig av öppna problem är ett annat sätt att nå det pedagogiska målet och det är rimligen upp till var och en att avgöra vilken pedagogik som är mest lämpad i skjututbildning som syftar till förmåga i strid. Rent allmänt kan man också konstatera att den skjutteknik som lärs ut i ÖFT 2016 är identisk med den skjutteknik som används av många av världens främsta enheter och instruktörer på området. Det är helt enkelt så man gör i övriga världen nuförtiden. Om det är rätt eller fel av oss att anamma skjutteknik som går i takt med omvärldens utveckling eller om vi ska hålla kvar vid sedan 70-talet känd terräng är väl rimligen även det upp till den enskilde att avgöra.

Hur är utbildningen upplagd?  

PEK 94 var resultatet av lång tids utveckling från föregående reglementen och var ämnad för en armé och ett stort infanteri som sett små förändringar under lång tid och dessutom för ett utbildningssystem med värnpliktiga som var beprövat och oerhört väl förankrat i organisationen. Det träffade helt rätt och var oerhört lyckat. Det kombinerade dessutom utbildningen mellan eldhandvapnet och de för infanteriet så viktiga understödsvapnen.
När GMU och Ak 5C infördes så ändrades emellertid spelplanen på många sätt. Skjututbildningen skulle inte längre vara anpassad för infanteristen med stor tyngdpunkt på understödsvapen. Den skulle endast röra automatkarbin. Många, för att inte säga huvuddelen av de som genomförde GMU skulle ju ändå aldrig tilldelas pansarskott och kulsprutor och de som skulle få dessa vapen skulle få utbildningen senare. Tiden till detta skulle finnas eftersom det numera var ett yrkesförsvar som inte var upphängt på ett GU-år. Jag är fullt medveten om att det inte överallt blev så i verkligheten, men så såg ingångsvärdena ut inför GMU och det var det som låg bakom uppgiftsställningen till MSS. Man utvecklade skjututbildningen på närstridsavstånd eftersom den förmågan vid den här tiden var efterfrågad baserat på erfarenheter från utlandstjänst. Det hade också skett en internationell utveckling inom skjutteknik som man passade på att införa. Dessutom var Ak 5C försedd med rödpunktssikte vilket i sig också förändrade förutsättningarna för utbildningen. Det är inte möjligt att utbilda på två olika siktessystem på samma tid som man tidigare utbildat på ett och förvänta sig samma resultat. Man måste prioritera. Börja med rödpunktssikte eller fasta riktmedel? Båda sätten har sina förtjänster, men MSS valde att rekommendera att börja med och fokusera på rödpunktssiktet eftersom det är vapnets ordinarie riktmedel och eftersom siktets funktionsprincip gör det lättare att utbilda på och träffa med jämfört med fasta riktmedel. Börja på nära avstånd eller på långa avstånd? Återigen har båda sätten sina förtjänster, men MSS valde att börja utbildningen på nära avstånd eftersom det finns pedagogiska fördelar med att direkt se träffarna i tavlan, det tar kortare tid att utvärdera och markera vilket innebär fler serier skjutna per tidsenhet och att det för de flesta är lättare att börja stående eftersom stående skjutställning av många upplevs som lättare och känns mer naturlig jämfört med liggande. För att kompensera för de kortare avstånden i början så ställde man träffkrav kopplat till träffytor, där en liten träffyta (A-box 5x10cm) kan ge skottet en ansenlig svårighetsgrad trots att målet inte är 100 m bort. Begreppet poängkvot vilket representerar ett mått på verkan per tidsenhet infördes. Återigen finns det inget som är rätt eller fel här utan bara olika åsikter och fördelar och nackdelar.

Alltså, istället för att börja på längre avstånd börjar man på kortare avstånd och istället för att uttrycka tidskrav i form av maxtid så uttrycker man tidskrav i form av poängkvot eller att ett föreskrivet antal träff ska levereras så snart som möjligt. Det är i ärlighetens namn inga jättestora skillnader, men återigen så kan skillnaderna förklara en del av uppfattningarna och missförstånden kring respektive utbildningsfilosofi.

Kan man jämföra systemen?

Det är nog i rimlighetens namn svårt att göra på ett mätbart och falsifierbart sätt. För att kunna göra en jämförelse mellan utbildningsresultat så måste man för det första komma överens om en gemensam standard att testa mot. Ska man mäta träffbildens storlek, antal träff i tavlan på ett visst antal skott eller poängkvot? När man kommit fram till teststandard så skulle man behöva utbilda två likvärdiga förband med samma utrustning på de två olika sätten. Ena förbandet skulle behöva utbildas av dugligt befäl som tror på och behärskar PEK 94 och det andra förbandet skulle behöva utbildas av lika dugligt befäl som tror på och behärskar ÖFT 2016 eller dess efterföljare. Utbildningen skulle i övrigt behöva vara likvärdig dvs bedrivas på samma förband, på samma skjutbanor med samma utrustning. Att genomföra en hel värnpliktsutbildning och hålla dessa två förband och deras befäl separerade för att inte påverka varandra eller drabbas av någon form av bias för att slutligen genomföra ett test är nog i rimlighetens namn svårt att göra. Det kanske är så att vi får lita till beprövad erfarenhet och titta på den internationella utvecklingen på området så länge? Och i ärlighetens namn så spelar själva övningsförteckningen och i vilken ordning övningarna skjuts en väldigt underordnad roll jämfört med kvaliteten på instruktörerna och huruvida instruktörerna tror på det system de utbildar på. Det går att nå goda utbildningsresultat även med äldre former av skjututbildning och med mer traditionell skjutteknik om bara instruktörerna är dugliga, motiverade och tror på sin uppgift.   

Vad är då egentligen problemet?

Det är lätt att dra slutsatsen att det är fel på utbildningen om man inte är nöjd med resultatet eller om man som äldre officer inte känner igen sig vid besök på skjutbanan. Vi har i stor utsträckning en konservativ ådra i oss som yrkeskår där vi ogärna ändrar på sådant som vi upplever har fungerat. Man kan dock diskutera om problemet kan ha andra rötter än att övningsförteckningen är felaktig. Exempelvis bedrevs ingen skjutinstruktörsutbildning vid MSS SOU mellan 2008-2016. Man bara utgick från att kadetterna behärskade skjutreglementet och skjutteknik och lade tiden på annat istället. När dessa nyblivna specialistofficerare sen kom hem till sina förband så sattes de ofta i situationen att bedriva skjututbildning, och fick en övningsförteckning de aldrig tidigare hade sett i handen. Då försökte man laga efter läge och i många fall blev inte resultatet speciellt bra. Dessa halvdant utbildade rekryter blev sedan i sin tur kadetter vid SOU och påbörjade utbildningen med ännu sämre förutsättningar, fick ingen utbildning i ämnet under sin skoltid och tog sedan examen och utbildade nya rekryter varav spiralen nedåt fortsatte. Denna spiral bröts till del 2016 när MSS införde skjutinstruktörsutbildning för specialistofficerskadetterna under SOU och även började åka ut till förbanden för att uppdatera befintliga instruktörer på modern skjututbildning och skjutteknik. Den resan är inte klar än, och alla förband har inte varit mottagliga. Det stora problemet är, som jag ser det, att Försvarsmakten under lång tid har investerat långt mindre resurser på instruktörernas kompetens jämfört med tidigare. Om inte instruktörerna behärskar ämnen och metoder de ska utbilda på så kvittar det vilken övningsförteckning de har i handen. Då blir resultatet bättre med motiverade och kunniga instruktörer som utbildar efter Skjutinstruktion för förband 1945 eller andra äldre system för skjututbildning.

Hur går vi vidare?

MSS fortsätter med att ta fram nästa skjutreglemente och handbok skjututbildning. Utan att gå in på detaljer så kan man misstänka att en del av feedbacken kring ÖFT 2016 kommer att hanteras och att en anpassning kommer att ske till den nygamla värnpliktsutbildningen. Inga större förändringar i skjutteknik kommer sannolikt att införas, men däremot sannolikt mer flexibilitet och möjlighet till anpassning. Huruvida debatten kring skjututbildning och skjutteknik i och med detta kommer att dö ut är svårt att sia om, men jag får hoppas att det inte blir så. Genom diskussion och debatt utvecklas vi. Huruvida enskilda förband kommer att fortsätta med egenutgivna skjutreglementen är även det ovisst, men det är ju upp till C OrgE att ta ansvar för. MSS kommer att fortsätta att följa utvecklingen av modern skjutteknik för att se till att svenska soldater har de bästa förutsättningarna att vinna striden, och att följa utvecklingen är viktigt inte minst med tanke på eventuella framtida anskaffningar av nya eldhandvapen. Oavsett hur reglementet slutligen kommer att se ut så är det viktigt att komma ihåg att det absolut viktigaste för att uppnå rationell effektiv skjututbildning med goda resultat är instruktörernas kvalitet, erfarenhet, kompetens och förtroende för sig själva, truppen och uppgiften.

Jag ser mycket gärna en större debatt kring hur vi knäcker den nöten, men jag uppskattar och uppmuntrar naturligtvis också en fortsatt debatt i frågan PEK 94 vs modern skjututbildning.

Stort tack till @Taktisk för möjligheten att bre ut mig i över 3500 ord kring en i grunden rätt så kortfattad och enkel fråga.

Fredrik Jacobsson
(twitter: @frejac01)

Dela inläggetShare on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

Föregående

En närmare titt på NCU

Nästa

Hur mår vi egentligen?

5 kommentarer

  1. Os.karlsson@live.se'

    K

    Bra skrivet! Dock vill jag poängtera att viss skjutistruktörsutbildnung utfördes på MSS SOU när jag gick det 10-11, där vi nyttjade skjutR FM ak 2010, och även lite PEK94 för att titta på skillnaderna. Absolut inte tillräckligt, men att säga att det inte bedrevs alls håller jag inte med om.

  2. f.jacobsson@gmail.com'

    Fredrik Jacobsson

    Det bedrevs generell instruktörsutbildning som till del använde skjutbana och skjutreglementen som metod, men det bedrevs inte någon specifik skjutinstruktörsutbildning som hade syftet att eleverna skulle nå tillräcklig förmåga som skjutinstruktörer för automatkarbin med målsättningar enligt SkjutR FM 2010. Utbildning med den målsättningen har inte genomförts vid MSS SOU förrän 2016.

  3. richard_holmen@hotmail.com'

    Fanjunkare SOU10/11

    Bra skrivet och väl beskrivet! Skulle vilja kommentera!
    Det kommer bli intressant att se hur en anpassning av skjutR AK blir då här framöver när den nygamla värnplikten är åter. Oavsett PEK94 eller SkjutR AK så upplever jag att SkjutR AK är mycket tydligt inriktat mot närstridsavstånd och GMU.
    Nu när värnpliktsplutoner och kompanier är fulla igen så finns det flera nackdelar med ÖFT 2016 som jag upplever. Andra vapensystems skjutR har en tydlig röd tråd med grundövningar, skjutövningar och därefter STRIDSövningar. Jag får känslan av att SkjutR AK på nåt sätt har lite andra begrepp och fastnat kring delen skjutövningar. Den kallas “ÖFT” och har växt till nästan ett monster. Jag menar räkna på hur mycket övningar, serier och ammunition det är per skytt!!! Skall du dessutom skjuta med skjuttimer med varje skytt och genomleva övriga friktioner under fältvaneveckor…

    Jag får också känslan att avsaknaden av likhet med övriga skjutR gör att mätbarheten för skyttarna blir till slut den som snabbats kan skjuta VTAC-barrikad 10m från tavlan, helst instagram-snyggt. Det saknas beskrivning av enskilda stridsövningar och hur vi kan anpassa inlärd skjutteknik i enskilda stridssituationer, ta terräng, gå på marsch, ta skydd och därefter nedkämpa, “fältnära” enskilda skjut -och stridsövningar i ej inövade situationer. Om inte detta finns kan det råda risk att skyttar instinktivt resignerar till medelövningen, skjuta fort och stående, utan analys av situationen. Var är “stridsövning 1” i AK-version?

    Jag kan också tycka att beskrivningar av de som förespråkar PEK94 är lite väl “trubbiga” ibland. Finns nog ingen som egentligen skulle påstå att de hävdar att det är 3skott i egen takt 13cm som är dimensionerande för krigets krav. Meningen i SkjutR FM Grunder 2011 är nog mer rättvis, “träffbildsskjutningar används för att skyttar konsekvent ska visa att de behärskar skjutställningarna.”
    Detta är ett fullt rimligt argument! Jag menar om en skytt inte behärskar grundverktyget, skjutställningen, varför gå vidare? Om skytten inte lyckas samla ett par skott i tavlan när denne har all tid i världen till förfogande… Då måste du åtgärda detta innan du kan ställa skytten inför jagande av tid, träff, oväntade situationer och anpassade ställningar. Det finns heller inget som säger att en skytt enligt den “gamla” skjututbildningen inte kan stimuleras pressa tiden och skjuta snabbare när denna träffar där den ska, oavsett maxtid eller skjuttimer. Alla vi som är medel-ÖFT-instruktörer har nog drabbats av situationer där vi stött på patrull med skyttar när övningarna på 200 och 300m ska genomföras, smygtittandes på de gamla träffbildsanalyserna från PEK94…

    Oavsett skola är det 2 saker som jag tycker är mer alarmerande…
    Att trots att det gått nu 25 år (!) sedan PEK94, inte finns någon ersättare till beskrivningar om S-värden, KSP58, Pskott, träffbildsanalyser, eller tydlig beskrivning av stridsutbildningens upplägg. (H FUSA är så ihopklistrad av olika författare att den inte ens kan räknas som tydlig).
    Att sakliga artiklar som den här förlorar lite värde när argument förlöjligas och förvrids i andra forum såsom instagram under memes, helfigurer och #tvsssm.
    Skulle grymt uppskatta ett konto som rapporterar sakligt om framsteg och tidsförhållanden och urklipp från utkast, informera om varför rödpunktssikten som “levererats till FM” lyser med sin frånvaro och förklaringar genom bilder och text vanliga missuppfattningar kring detaljer skjutställningar etc etc.

    Ha en bra kväll!
    Mvh R

  4. f.jacobsson@gmail.com'

    Fredrik Jacobsson

    @Fanjunkare SOU 10/11:

    Tack för dina tankar, jag uppskattar feedback och fortsatt debatt. Ett par personliga reflektioner på delar av ditt inlägg följer:
    ”Oavsett PEK94 eller SkjutR AK så upplever jag att SkjutR AK är mycket tydligt inriktat mot närstridsavstånd och GMU.”

    Du har helt rätt i att SkjutR AK ÖFT GMU 2016 är mycket tydligt inriktad mot GMU. Det var hela syftet bakom utbildningen. Det var uttryckligen så att MSS inte skulle skriva ett heltäckande skjutreglemente som hängde ihop mellan eldhandvapen och understödsvapen utan skjututbildningen skulle endast röra automatkarbin och endast vara inriktad mot GMU.
    Skjututbildningen har fått sitt medelskjutavstånd flyttat från typiskt 100m till kortare avstånd på grund av att fler skjutövningar på närmare avstånd har införts, men skytten skjuter trots det fler skott på 200m och 300m än vad PEK 94 föreskrev. Det är alltså inte så att ÖFT 2016 i sig själv producerar sämre skyttar på dessa avstånd, tvärtom. Fördelningen är annorlunda, men antalet skott har ökat på längre avstånd. Jag påminner dessutom om att skjutavstånd bara är EN faktor av alla de som avgör skottets svårighetsgrad. Målytans storlek är en annan mycket viktig faktor, och genom att styra skytten till att träffa en mindre målyta så kan även skjutövningar på närmre avstånd bli synnerligen svåra. Den stora fördelen med att skjuta på närmre avstånd är att antal möjliga serier per tidsenhet ökar vilket gör utbildningen mer effektiv.

    ”Andra vapensystems skjutR har en tydlig röd tråd med grundövningar, skjutövningar och därefter STRIDSövningar. Jag får känslan av att SkjutR AK på nåt sätt har lite andra begrepp och fastnat kring delen skjutövningar. Den kallas “ÖFT” och har växt till nästan ett monster. Jag menar räkna på hur mycket övningar, serier och ammunition det är per skytt!!! Skall du dessutom skjuta med skjuttimer med varje skytt och genomleva övriga friktioner under fältvaneveckor…”
    Helt rätt här också, ÖFT GMU innehåller inga stridsövningar. Det gör däremot utbildningspaketen som har styrt upp GMU. Det finns inget krav att alla övningar och serier skjuts individuellt med timer, men möjligheten finns om tid finns.
    ”Jag får också känslan att avsaknaden av likhet med övriga skjutR gör att mätbarheten för skyttarna blir till slut den som snabbats kan skjuta VTAC-barrikad 10m från tavlan, helst instagram-snyggt.”
    Det är här instruktörens kompetens och erfarenhet kommer in. Det är upp till instruktören att omsätta informationen i reglementen och handböcker på ett professionellt sätt. Barrikader förekommer inte i GMU och barrikader används inte på 10 meter. Instagram har naturligtvis inget med skjututbildning för strid att göra, även om det också är ett faktum att en skytt som är duktig på att leverera verkan under tidspress i en mängd varierande situationer kommer att uppfattas som professionell, attraktiv och som en generell föregångsperson, vilket är en känd faktor bakom att driva upp antalet likes på sociala medier.

    ”Det saknas beskrivning av enskilda stridsövningar och hur vi kan anpassa inlärd skjutteknik i enskilda stridssituationer, ta terräng, gå på marsch, ta skydd och därefter nedkämpa, “fältnära” enskilda skjut -och stridsövningar i ej inövade situationer. Om inte detta finns kan det råda risk att skyttar instinktivt resignerar till medelövningen, skjuta fort och stående, utan analys av situationen. Var är “stridsövning 1” i AK-version?”

    Rätt, dessa beskrivningar saknas. Här får den kompetente instruktören göra skäl för sin lön tills dess att MSS får möjlighet att författa den typen av reglementen.
    ”Jag menar om en skytt inte behärskar grundverktyget, skjutställningen, varför gå vidare? Om skytten inte lyckas samla ett par skott i tavlan när denne har all tid i världen till förfogande… Då måste du åtgärda detta innan du kan ställa skytten inför jagande av tid, träff, oväntade situationer och anpassade ställningar.”

    Övningarna det läggs mest tid på i ÖFT 2016 är inskjutning/kontrollskjutning av vapnet på 30 och 100m. Här ska skytten utan tidskrav prestera en liten träffbild så att det blir möjligt att skottställa riktmedlet. Det är uttryckligen så att man inte skall stressa igenom dessa övningar eller gå vidare utan att samtliga vapen är inskjutna. Det är däremot inte ställningen som träffar. Det är kombinationen av siktbild, avfyrning och rekylkontroll som träffar. DE är grundverktygen, inte skjutställningen.
    ”Det finns heller inget som säger att en skytt enligt den “gamla” skjututbildningen inte kan stimuleras pressa tiden och skjuta snabbare när denna träffar där den ska, oavsett maxtid eller skjuttimer. Alla vi som är medel-ÖFT-instruktörer har nog drabbats av situationer där vi stött på patrull med skyttar när övningarna på 200 och 300m ska genomföras, smygtittandes på de gamla träffbildsanalyserna från PEK94…”

    Rätt, det finns det inget som säger. Men det finns heller inget i PEK 94 som säger att ett tillräckligt träffresultat är tillräckligt och att tiden, inte träffbildens storlek, är det som ska pressas. Skillnaden i hur man ser på bra skjutresultat är i mina ögon det stora paradigmskiftet mellan PEK 94 och modern skjututbildning. Det är klart att man kan smygtitta på de gamla träffbildsanalyserna i PEK 94, men de säger i ärlighetens namn väldigt lite. För att de ska vara giltiga så krävs det att skytten skjuter utan tidskrav, från samma (liggande) ställning, på samma avstånd och mot samma mål som analysen bygger på. Två träffbilder med samma träffläge i höjd har ju exempelvis helt olika bakomliggande orsaker om den ena skjuts på 100m och den andra skjuts på 300m. Träffbildsanalys har absolut en plats även i modern skjututbildning, men inte i form av mallarna som återfinns i PEK 94. För att utveckla det så skulle jag dock behöva skriva ett nytt inlägg, vilket kanske @taktisk kan vara vänlig nog att publicera när det är klart.
    ”Att trots att det gått nu 25 år (!) sedan PEK94, inte finns någon ersättare till beskrivningar om S-värden, KSP58, Pskott, träffbildsanalyser, eller tydlig beskrivning av stridsutbildningens upplägg. (H FUSA är så ihopklistrad av olika författare att den inte ens kan räknas som tydlig).”
    Jag håller med, det är frustrerande. Det beror dock inte på att MSS inte har velat producera en ersättare, det beror huvudsakligen på att MSS har fått andra uppgifter och att uppgifterna rörande skjututbildning har varit tydligt avgränsade till att inte omfatta det du beskriver. Vad gäller S-värden så är också det konceptet i behov av en översyn. S-värden hanterar endast träffsannolikhet och inte tid för bekämpning. Jag är som övningsledare i behov av den informationen, men det får jag inte från S-värden så som de är beskrivna nu. Till exempel är det intressant att känna till att ett huvudmål på 300m kräver, låt oss säga 6 skott för att man ska kunna påräkna en träff. Men på hur lång tid? Om det tar mig 30 sekunder att skjuta dessa 6 skott så spelar det ju ingen roll om det sjätte träffar, eftersom fienden sedan länge skulle ha tagit skydd, omgrupperat eller börjat skjuta tillbaka? Det jag personligen skulle vilja se är en tabell motsv där jag kan utläsa såväl träffsannolikhet som genomsnittlig bekämpningstid för olika stora mål på olika avstånd.
    ”Att sakliga artiklar som den här förlorar lite värde när argument förlöjligas och förvrids i andra forum såsom instagram under memes, helfigurer och #tvsssm.
    Skulle grymt uppskatta ett konto som rapporterar sakligt om framsteg och tidsförhållanden och urklipp från utkast, informera om varför rödpunktssikten som “levererats till FM” lyser med sin frånvaro och förklaringar genom bilder och text vanliga missuppfattningar kring detaljer skjutställningar etc etc.”
    Helt enig med dig. Memekonton på Instagram är inga forum för produktiva diskussioner om filosofier bakom skjutteknik och skjututbildning, men de kan precis som det mesta annat på den plattformen vara roliga att läsa när man sitter på toaletten motsv. Det har förekommit försök att starta officiella konton för att kunna leverera just det du är ute efter, men det har hittills fallit på bristande stöd och förankring inom organisationen, och det faktum att det ur ett etiskt perspektiv kan vara svårt att hålla sig inom skjutgränserna när man publikt diskuterar den här typen av frågeställningar. Du och jag kanske ser en fråga om en viss avfyrningsteknik som något helt naturligt att diskutera öppet, medan någon utanför (eller för den delen inom) myndigheten med en annan syn på frågor rörande våld och våldsutövande kanske ser sådana frågor som helt fruktansvärt upprörande att ens prata om, än mindre på ett öppet forum. Då är säkanmälan inte långt bort, och säkanmälan väger ofta tungt i chefers inställning till olika former av öppna sociala medier.

    Bra diskussion!
    /Fredrik Jacobsson

  5. richard_holmen@hotmail.com'

    Fanjunkare SOU 10/11

    Tack för att du tog dig tid att svara även på mina kommentarer Fredrik!

    Jag förstår med din ursprungsartikel och ditt svar mer hur ni tänker nu. Jag förstår även att det finns en diskrepans med vad ni vill göra, vad ni blir beordrade att göra och vad ni har kapacitet att göra.
    Som en liten notis har jag faktiskt helt missat faktorn att det funnits en tanke att man minskat något på avstånden för att det tar lång tid att markera bland annat. Faktorer måste vägas mot varandra.
    Tror vi är överens om att kärnan ligger i befälsutbildning, den enskilda instruktörens kompetens och intresse och att inte stressa igenom grunderna och de första skotten.
    Håller med, bra diskussion och jag ser fram emot fortsättningen. Följetongen som är FM Skjututbildning och eventuella nya reglementen.

    Mvh R
    Skånerost framåt

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén