Att jag inte är någon vidare anhängare av Försvarsmaktens nuvarande inriktning för kommunikation eller hur kommunikationstjänsten överhuvudtaget (inte) fungerar är sannolikt känt. Så det är kanske att piska ett kadaver att fortsätta kritisera vad som är ett, utifrån ett kommunikationsperspektiv, märkligt och kontraproduktivt agerande. Det jag syftar på är situationen med personalen i allmänhet, och stridspiloterna i synnerhet och hur myndigheten verkar köra någon form av “låtsas som att det regnar”-taktik där den mediala kritik som framförts inte alls bemöts. Av någon. När jag skriver “någon” menar jag i huvudsak de generaler som borde kontinuerligt bemöta den kritik som framförs men som verkar ha tagit semester och kopplat ur telefonen.
Men för att det här ska bli lättare att förstå hur turerna har gått behöver vi backa bandet en aning. Kritik mot Försvarsmaktens personalhantering kan vi spåra långt tillbaka i tiden, åtminstone så långt som det finns digitala tidningsarkiv att tillgå. Så det vore direkt oärligt att påstå att det här är något nytt fenomen eller direkt pressande så sett. Det som är nytt sedan den kris som var under 70- & 80-talet gällande stora avhopp av stridspiloter är att Överbefälhavaren och myndigheten är tyst i frågan.
Detta trots att rekryteringsproblem lyfts flera år tidigare och Officerstidningen lyfte frågan i ett nummer 2020 där även bristen på flygtekniker och flyglärare går att skönja. Ord som “hanterbart” och “i huvudsak” används för att kommentera situationen av chefer längre ner i organisationen. I övrigt blir det inte så mycket mer av situationen. Det är “business as usual”. Tills maj 2022 när allmänheten får veta att en större mängd stridspiloter avser att ta tjänstledigt eller säga upp sig om vissa villkor inte förbättras. Vilket resulterar i en rundresa där flygvapenchefen talar till landets piloter ute på flottiljerna. Resultatet? Det verkar istället gett mer luft till elden och juli blir en månad där nyhetsrapporteringen och ledarsidorna avlöser varandra i att uppmärksamma situationen. I vevan uppmärksammas även situationen med att en större mängd anställda soldater och sjömän nått sin maxtid och därmed sägs upp från Försvarsmakten. Något som lyfts fram som särskilt dåligt i en period där försvaret av Sverige ska växa till sig.
Så vad har responsen från myndigheten varit? Flygvapenchefen har varit något aktivt, dels genom morgonsoffan eller korta kommentarer till olika medier, dels genom sitt blogginlägg (ett inlägg som fått 26 kommentarer vilket torde vara ett rekord på en försvarsmaktsblogg) där han ger sin syn på situationen. Men i övrigt har myndigheten lyst med sin frånvaro i frågan. Myndigheten har varit så pass frånvarande i sin kommunikation att politikerna såg ett behov av att kalla överbefälhavaren till ett extra utskottsmöte för att få information om situationen. Först då kom nyheten att Försvarsmakten tillsammans med facket startat en “utvecklingsgrupp” för att ta tag i frågan. Problemet? Gruppen saknar mandat i att brottas med vad som beskrivs som huvudfrågan, pensionsåldern. För detta krävs en hemställan till Arbetsgivarverket, som tidigast kommer kunna hantera frågan i augusti. I slutändan är situationen sådan att försvarsministern behöver kommentera alltihop som en “allvarlig situation“. Ett fint sätt att uttrycka att försvarsdepartementet troligtvis har en hel del syrliga frågor till Försvarsmakten gällande situationen.
Med all den här historian, vad är det då som kvarstår att kritisera? Hela sättet som myndigheten väljer att kommunicera situationen på. Eller rättare sagt väljer att inte kommunicera. För förutom ett kort pressmeddelande på en pressplattform dit enbart journalister söker sig och flygvapenchefens blogg-inlägg har det varit tyst. Besöker man myndighetens hemsida framstår det mer eller mindre som att allt är lugnt och att flygvapnet i synnerhet samövar och sköter sin verksamhet som vanligt. Det finns ingenting i Försvarsmaktens externa kommunikation med allmänheten, vare sig genom hemsida eller sociala medier som återger situationen eller för den delen bemöter allmänhetens frågor i en tid där försvars och säkerhet är på tapeten.
Återigen blir den som vill veta mer hänvisad till andra källor än Försvarsmakten. Och andra källor finns det gott om som på olika sätt får fram sin version av det som händer (eller inte händer). Det är ett helt horribelt agerande och det finns i sak ingen ursäkt för agerandet. Det är tydligt att man använder det klassiska draget av att ingenting säga och sen hoppas att det bara blåser över när nästa stora grej händer. Det anser jag vara inte bara undermåligt, det bryter direkt mot vår egen värdegrund om att ta ansvar och visa respekt.
Jag hade önskat att Försvarsmakten hade visat samma energi i den här frågan och vilja att kommunicera som man gör kring Pride-engagemanget. För det här är viktigare än någonsin, såväl nu som i framtiden att personalen upplever sig sedd och bekräftad av försvarsmaktsledningen. Annars kommer den så kallade tillväxten bara bli ännu en papperslösning som invaggar oss i en falsk trygghet.