Din EOBUSARE i gryningen

Ledningstriaden – vad den innebär

Dela inläggetShare on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

Sedan införandet av trebefälssystemet har Försvarsmakten internt kämpat för att tydligt definiera hur officerare och specialistofficerare ska förhålla sig till varandra. Ganska tidigt etablerades en bild av specialistofficeren som den erfarna “NCO:n” likt Storbritannien och USA. En mer erfaren kollega som ska handleda den oerfarna officeren rätt på den egna enheten. Således var det bara naturligt att tankebanorna drogs hela vägen till att börja prata om försvarsgrens- och försvarsmaktsförvaltare som “främste företrädare” för hela specialistofficerskrået med ett tydligt ansvar för traditionsvård. Problemet är bara att pratet om främste företrädare för en hel professionsinriktning inte fungerar med hänvisning till hur lednings- och lydnadsförhållandena ser ut i Försvarsmakten. En “trea” oavsett nivå är just bara det, en trea. Det är ytterst chefen och, i chefens frånvaro, ställföreträdaren som äger rätt att de facto företräda personalkategorin i allehanda frågor. Precis på samma sätt som för övriga personalkategorier. Men eftersom vi lyckats etablera bilden av att vara ett system likt de utländska sprids numer ett missnöje över att specialistofficerarnas “representanter” inte syns eller hörs mer. Faktum är att försvarsmaktsförvaltaren lyser med sin frånvaro i all form av intern och extern kommunikation (bortsett från LinkedIn och enstaka artiklar).

Det är å andra sidan inte konstigt att det råder oklarheter kring förvaltarnas roller i Försvarsmakten generellt och ledningstriaden i synnerhet när det är först under de senaste 3-4 åren som organisationen har i skrift definierat hur ansvarsfördelningen i triaden ska se ut. Därtill har Försvarsmakten en rad organisatoriska utmaningar att omhänderta i samband med tillväxten och den nu beslutade omgaloneringen av samtliga NBO:er. Det var troligtvis fler än undertecknad som reagerade på att förvaltarna på de högre nivåerna varit frånvarande i “cirkusen” och istället har diverse överstar och generaler fått stå och förklara varför detta dels inte är en “spottloska i ansiktet”, dels hur det påverkar specialistofficerarna i förlängningen. Men som den här artikeln kommer visa är det helt naturligt eftersom förvaltarna saknar såväl ansvar som makt att företräda någon annans intressen än sin närmsta chef och enhet, samt att det är avsaknaden av ett tydligt funktionsansvar som ställer till det.

“Triaden”

Högsta effekt ur flerbefälssystemet fås när de olika kategorierna kompletterar varandra. En av de viktigaste delarna i detta är ledningstriaden, som utgörs av chef, stf chef och förbandsspecialistofficeren (t.ex. kompanifanjunkare eller bataljons- (divisions-)förvaltare.
[…]
Den tredje grundstenen i triaden är kompfj/batfv/divfv, vars huvudsakliga ansvar är de individuella färdigheterna som bygger upp de kollektiva – individual training.
[…]
I förband där både chef och stf chef är OF, har “nr 3” dessutom en viktig rådgivande roll utifrån sina djupare specialiserade yrkeskunskaer och ofta längre erfarenhet från aktuell enhet.

PROD F6 – implementering av trebefälssystemet i Försvarsmaktens organisation i IO19

Texten ovan beskriver i all enkelhet hur relationen mellan OF och SO ser ut där OF generellt är chef med ansvar för att leda enheten mot förbandsmålsättningar, medan SO har ansvaret att titta på de individuella färdigheterna utifrån dessa målsättningar och chefens riktlinjer. Därutöver har trean en “rådgivande” roll utifrån sin specialisering. Vilket blir något diffust vad det innebär på de allra högsta nivåerna då specialistofficeren blir betydligt bredare i sin profession jämfört med de lägre nivåerna (en upponervänd pyramid). Jämfört med jägarbefälet eller plutonstrean på ett mekaniserat förband blir ansvarsrollerna likvärdiga när ansvarsområdet flyttas till “individuella färdigheter”.

Av de tre försvarsgrenarna är det flygvapnet som väljer att tydligt beskriva syfte, uppgift och övergripande roller för triaden samt dess medlemmar. Därmed kommer flygvapnets beskrivning få stå som modell för den fortsatta diskussionen.

Ledningstriadens syfte

Officeren har i trebefälssystemet fokus på ledning av förband, systemförståelse och chefskap/ledarskap. Specialistofficerare har fokus på systemkunskaper, direkt ledarskap och detaljupplösning i arbetet genom djup erfarenhet. Syftet med att inrätta ledningstriader i FM ORG är därför att på alla ledningsnivåer:
– Säkerställa att beslutsfattande baserar sig på både självständigt kritiskt tänkande på vetenskaplig grund och erforderlig erfarenhetsbaserad kunskap.
– Organisera god kommunikation inom, till och från ledningen.
– Manifestera den kompletterande yrkesskickligheten mellan officerare och specialistofficerare i organisation och handling

FVC Beslut om trebefälssystemet i Flygvapnet

Syftet med triaden följer Försvarsmaktens generella tänk om att mångfald ska leda till bättre beslut. I den här kompositionen bidrar, generellt, officeren med den vetenskapliga grunden, och specialistofficeren bidrar med erfarenheten och yrkeskunskapen. Inte specifikt som en företrädare för enhetens specialister, utan snarare som ämnesexpert.

Ledningstriadens uppgift

I ledningstriaden leder chefen/stf och förbandsspecialistofficeren underställd enhet (Flygvapnet/flottilj/stridsskola/flottiljstab/stabsavd/bataljon/enhet/kompani/pluton). Ledningstriaden skapar tillsammans en gemensam lägesuppfattning och viljeinriktning för underställd enhet.

FVC beslut om trebefälssystemet i Flygvapnet

Det här är i princip det enda stycket som uttryckligen säger att även specialistofficeren kan leda underställd enhet. Återigen, fokus ligger här för SO i rollen som chef, inte explicit som företrädare för en särskild personalkategori. Däremot finns det en öppning gällande att vara en del i att kommunicera viljeinriktningen ifrån chefen, eller för den delen högre chef, till enheten.

Ledningstriadens form

Ledningstriaden arbetar utifrån följande roller:
[…]
Förbandsspecialistofficer:
– Stödjer chef/stf med sin djupa erfarenhet, samt genom att ha en god personkännedom och nära kommunikation med underställd personal.
– Representerar utifrån givet mandat chef/stf inom enheten samt utåt mot externa kontaktytor.
– Står för kontinuiteten inom ledningstriaden och tillsammans med underställda specialistofficerare inom enheten.

FVC Beslut om trebefälssystemet i Flygvapnet

Här finns en öppning för förvaltarskrået att vara betydligt mer aktiva i sina kommunikation, med underställd personal. Det vill säga att beroende på var vi drar gränsen för vad som räknas som underställd personal för en försvarsgrensförvaltare kommer kommunikationen att avgränsas därefter. Det går däremot att argumentera för att förbandsspecialistofficerare kan, med chefens mandat, representera enheten internt. Återigen, för specialistofficerare på högre nivåer behövs det en tydlig skärning vad som faller innanför begreppet “enheten”.

Förbandsspecialistofficerens generiska uppgifter i ledningstriaden

Oavsett ledningsnivå för ledningstriaden är förbandsspecialistofficerens uppgifter utifrån ovan beskrivna roll att:
– Tillsammans med chef/stf utgöra ledningen för underställd enhet.
– Stödja chef/stf med råd, kunskap, erfarenheter och information för beslutsfattande.
– Vid behov återkoppla till chef/st med information om förbandets status och hur chefens viljeinriktning och fattade beslut implementeras.
– Vid behov tydliggöra chefs/stf viljeinriktning och beslut för underställd personal och klargöra hur dessa ska förstås och omsättas i enhetens verksamhet vad avser detaljer.
– Följa upp hur chefs/stf viljeinriktning och fattade beslut implementeras och hur verksamheten fortlöper genom underställd personal.
– Svara för att säkerställa kontinuitet och långsiktighet i förbandets verksamhet och för dess personal.
– Följa upp och verka för vidmakthållande/utveckling av personalens kompetens, moral, disciplin och förbandsanda inom förbandet.
– Vid behov mentorera underställd personal direkt eller genom sitt nätverk av underställd personal.
– Svara för att leda (men inte alltid utföra) traditionsvården inom enheten genom underställd personal.

FVC Beslut om trebefälssystemet i Flygvapnet

Rollen för specialistofficeren är tydligt definierad till specifika ämneskunskaper där denne iklär sig rollen som utbildare, operatör och utvecklare. Samtidigt som att specialistofficeren kliver in i triaden börjar resan bort från ämneskompetensen mot en mer “chefsaktig” inriktning. Vilket utifrån hur Flygvapnet beskriver ledningstriaden skapar avgränsningar för när och hur en förbandsspecialistofficer kan agera i sin roll. Tydligt är att ingen förvaltare i praktiken kan, eller ens ska, agera som företrädare för personalkategorin specialistofficerare. Precis lika lite som en regementschef förväntas axla rollen som företrädare för officerarna.

Vad som däremot fortfarande är möjligt är att exempelvis försvarsmaktsförvaltaren på mandat av sin chef, uttalar sig kring införandet av trebefälssystemet för att bistå med informationsspridningen samt bistår i uppföljningen av det beslut som denne sannolikt varit med att bereda (tillsammans med övriga förvaltare).

Utifrån hur vårt system är uppbyggt och vilka mandat respektive roll för med sig skulle jag förespråka att vi istället fokuserar på att ge specialistofficerare på samtliga nivåer ett funktionsansvar. Vi pratar således inte om främste företrädare för personalkategorin specialistofficerare, istället pratar vi om främste företrädare för en funktion som tillser att även förvaltare på de högre nivåerna har mandat att fatta beslut inom eget område. Vilket även på sikt skulle “tvinga” fram specialistofficerare på samtliga nivåer att ta en mer proaktiv roll i sin kommunikation internt och extern. Istället för, som det förefaller vara just nu, mest befinner sig i bakgrunden utan någon formell möjlighet att påverka beslut mer än som rådgivare.

Dela inläggetShare on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

Föregående

Kartläggning av aktivitet med hjälp av Strava

Nästa

Strategisk kommunikation – är vi inte bättre än så här?

  1. jonas.hard.af.segerstad@telia.com'

    Jonas Hård af Segerstad

    Jag vill nog komplettera det som sägs om att specialistofficer sällan omnämns som chef “Det här [FVC beslut] är i princip det enda stycket som uttryckligen säger att även specialistofficeren kan leda underställd enhet.”

    Såhär står det i beslutet om trebefälssystemet (bilaga 1, s. 8f):

    “1.2.1. Specialistofficeren som chef
    Specialistofficerare inleder i regel sin karriär som s.k. specialgruppchef i markförband, som systemledare/stf tjänstegrenschef eller kvalificerad operatör. Utvecklingen går därefter vidare mot roller som stf plutonchef, tjänstegrenschef och kompanifanjunkare (och dess motsvarigheter).

    Specialistofficer som är pluton- eller kompanichef placeras i regel på dessa befattningar senare i karriären jämfört med officeren. En plutonchef i nivå OR7 bör i regel ha 8-12 års erfarenhet från kompetensområdet och bör inneha befattningen under längre tid, 4-6 år.

    Kompanichef i nivå OR8 bör ha minst 15 års yrkeserfarenhet från kompetensområdet, genomgången HSOU och bör också inneha befattningen under längre tid.

    Kompanier av stödjande och funktionskaraktär och t.ex. sådana som uppträder självständigt är särskilt lämpliga för dessa erfarna specialistofficerare. Att specialistofficerare också är pluton- och kompanichefer är för Sverige inget nytt, utan tillämpades under hela VU60-konceptet och upphörde först med NBO.”

    Att SO är chefer är alltså inte alls något som skulle vara uteslutet, tvärtom naturligt, och säkert i flera fall bara bra.

    I övrigt delar jag helt uppfattningen att SO på högre nivåer i större utsträckning behöver vara funktionsinriktade, och inte personalkårsinriktade.

    JHS

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén