På X dök frågan upp vad den “övergripande målsättningen med specialistofficersutbildningen” borde vara. I några korta svar redogjorde jag för min ståndpunkt att målsättningen bör vara att utbilda specialister för funktioner där det saknas en naturlig tillförsel från GSS-befattningar. Det här bygger jag på alla åren av diskussioner, i synnerhet på sociala medier, kring vad olika försvarsgrenar och förband verkar vilja ha av sina specialistofficerare. Då diskussionen oftast förs utifrån det egna förbandets eller stridskraftens verklighet är det svårt att finna en antingen eller-lösning på situationen. För tydlighetens skull vill jag därmed framföra att mitt förslag försöker se till hela Försvarsmaktens behov och inte en enskild stridskraft.
Grunden bygger på att en inte obetydlig del av exempelvis armén förefaller vilja ha instruktörer till grundutbildningen samt erfarna ställföreträdande plutonchefer. Något som går att hämta genom soldatförsörjningen utan att kräva 1,5 år på en skola långt hemifrån förbandet. Detsamma kan sägas för marinen och flygvapnet i stort. En individ som tjänstgjort som soldat eller sjöman inom ett fackområde borde rimligtvis med kortare utbildningsinsatser under hela karriären kunna vandra hela vägen från OR1 till åtminstone OR6B utan krav på en särskild skolutbildning. I synnerhet när fokus under SOU för vissa utbildningar ligger på att skapa vapeninstruktörer, drilla i truppföring och kunna hålla utbildningspass på grundutbildningsnivå. Då förefaller det enligt mig inte vara särskilt effektivt att skicka bort en individ från sitt förband under 18 månader när en stor del av utbildningen kan hållas på hemmaförbandet. Istället kan utbildningen kompletteras med kurser som genomförs på aktuell skola.
Istället anser jag att de nu ansträngda resurserna för SOU bör koncentreras till de funktioner där det inte finns ett organiskt inflöde av soldater eller sjömän. Något som troligtvis gäller i högre utsträckning för flygvapnet än övriga försvarsgrenar men som ändock gäller för samtliga. Det tydligaste exemplet är troligtvis flygtekniker, underrättelsepersonal och ledningssystemspersonal. Här finns det dels glapp i försörjningen från soldater som kan tillgodogöra sig kunskap på förbanden i tillräckligt hög utsträckning, dels att utbildningsmängden gör det mer rationellt att koncentrera utbildningar till skolor och centrum.
Men vad händer då med kvalitétssäkringen och riskerar det inte att bli orättvis utbildningsgång där vissa kan stanna kvar på förbandet med lön medan andra tvingas bort på skola under längre tid? Det sistnämnda sker egentligen redan idag med flygtekniker som fortsätter läsa på skola efter att övriga inriktningar tagit sin examen. Ja det innebär att det kommer bli större grupp som inte genomför SOU så som vi känner den idag. Samtidigt finns det fler fördelar att ha kvar individen på hemmaförbandet för alla inblandade aktörer, i synnerhet individen själv. Vad gäller kvalité på utbildning innebär förändringen dels att förbanden själva får äga processen och därmed också bära konsekvensen av resultatet, men med tillägget att skolorna fortfarande äger kurserna som krävs för exempelvis instruktörskunskap inom vissa ämnen. Därtill kan exempelvis MHS Halmstad äga den pedagogiska delen som då genomförs mer koncentrerat under kortare tid.
Jag anser att det här förslaget möter behoven av att tillse att det finns instruktörer till grundutbildning, att ge GSS en trovärdig karriärsplanering och att därmed enklare kunna placera människor där de utvecklas bäst. Utan att för den delen offra behovet av utbildade funktionsspecialister. Även om jag personligen tycker att det finns positiva effekter av att huvuddelen av specialistofficerarna någon gång får utbilda värnpliktiga anser jag också att det är slöseri med kompetens att försöka få alla att gå samma väg. Idag ligger för mycket fokus på att alla specialistofficerare ska agera instruktörer på GU. Det vi glömmer bort är att specialistkompetensen inom en rad områden kräver flera års tjänstgöring i funktion och att det är först långt senare som den kunskapen kan nyttjas i en instruktörsroll för att utbilda antingen under befattningsutbildning eller nästa kull med specialister. Då vore det att slöseri med resurser att sätta en sambandsspecialist på att leda inryckningsexercis och skjutpass när denne istället borde lägga tid på att befästa kunskapen från SOU.
Den absoluta baksidan av det här förslaget är att bekantskapsnätverken uteblir i stort. Sergeanten från P 7 kommer kanske aldrig lära känna sergeanten från I 19 som denne annars hade blivit “kullare” med på Markstridsskolan. Samtidigt säger jag att det är ett lågt hypotetiskt pris att betala om de båda sergeanterna inte behöver spendera 1,5 år i Kvarn och bli missnöjda över utbildningens upplägg där de upplever att de inte utvecklas. Det finns andra vägar att vandra för att skapa nätverk över förbandsgränser om vi är villiga att bli lite mer fria i tanken än att fortsätta i dagens hjulspår.
Med det potentiella införandet av fler skolor i Försvarsmakten har vi nu tillfället att lägga om specialistofficersutbildningen så att den möter dagens och morgondagens behov av rätt utbildad personal.