Dela inläggetShare on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

I september ställde jag frågan på instagram vilken tidning utav Försvarets forum och Officerstidningen som följarna tyckte hade mest intressant innehåll. Försvarets forum gick vinnande ur den striden med 58% av rösterna. Anledningen till frågan från första början var att jag fått uppfattningen att det var svårt att få myndighetens personal att bidra med artiklar till Försvarets forum. Något jag sammankopplade med att intresset för tidningen överlag kanske var låg. Så är kanske inte fallet trots allt och de inkomna fritextsvaren vittnade om att det fanns ett intresse att läsa om verksamhet som inte var den egna.

Jag har länge funderat kring att de skriftliga plattformarna för att diskutera och sprida information kring Försvarsmaktens verksamhet i stort utgörs av Försvarets forum, Officerstidningen, tidningar från kamratförbund samt ett fåtal nischade tidningar som exempelvis flygdags och TIFF. Även om debattavdelningarna i Försvarets forum och Officerstidningen fått ett uppsving under senare år anser jag att det fortsatt saknas en plattform som inbjuder till längre argumenterade texter kring vår verksamhet. Här saknar jag en svensk motsvarighet till publikationer som NCO Journal, The Cove och Air & Space Power Journal. Plattformar där det är öppet för militär personal att skriva argumenterade inlägg/artiklar om sina intresseområden. På så sätt kan individen få ner sina tankar på pränt och bearbeta dem på ett helt annat sätt än att “sitta hemma på kammaren”. Det möjliggör även för andra att få inspiration eller utveckla egna tankar inom liknande områden. För svensk del är jag övertygad om att det skulle ha en överspridande effekt inom en rad kunskapsområden som vi annars har förutfattade meningar om.

Bloggar och Twitter har under några år varit de plattformar som personalen varit hänvisade till för att snabbt och mer lättsamt kunna diskutera olika ämnen. Det har i sig öppnat upp för allmänheten att också ta del Försvarsmaktens interna liv. Problemet är att den utvecklingen har i sig drivits på av att personalen inte känner att de kan ventilera sina åsikter internt, eller under eget namn (ett ämne som är ständigt återkommande). Även om exempelvis Twitter som plattform medger en väldigt dynamisk diskussionsmetod där ett ämne kan förgrena sig till olika sub-diskussioner blir det samtidigt svårt att följa hela diskussionen, eller för den delen sammanställa och omsätta i verksamheten.

Det hade varit önskvärt att Försvarsmakten avdelat mer utrymme i den interna tidningen, alternativt annat medium, med en tillhörande redaktör dit personal kan vända sig med olika texter. Där kan redaktören stödja individen gällande exempelvis sekretessbedömning och hjälpa till med omformuleringar för att bibehålla textens budskap utan de delar som anses falla under någon form av sekretess. Notera att jag skriver sekretess och inte vad som är “olämpligt”. Poängen är att olämplighetsklausulen har tillåtits härska för länge och haft en hämmande inverkan på vår möjlighet att tillgodogöra oss av kunskap som inte är hemlig, samt hade kunnat öka kunnandet om olika områden.

En publikation som stöds av Försvarsmakten skulle därmed kunna möta de kontinuerliga påståenden om att personalens yttranden i olika frågor skulle vara sekretess-klassade på något sätt. För när det kommer till kritan är det ytterst lite i en försvarsmaktsanställds vardag som är hemligt.

I samband med detta anser jag också att Försvarsmaktens skolor och centra behöver bli mer aktiva i att publicera artiklar om de egna funktions- och ämnesområdena. Exempelvis för att sprida information om vad som är på gång innan det går ut på en remissrunda som riskerar att fastna på något skrivbord. Under de senaste åren har jag blivit allt mer övertygad om att det som de lägre taktiska nivåerna upplever som problem hade kunnat avhjälpas med information från funktionsföreträdare. Då menar jag att tala till bönder på bönders vis och inte genom någon form av tillrättalagt pressmeddelande. Här kan Jacobssons artikel om skjututbildningen stå som ett lysande exempel på att sprida hur det resonerats kring vår skjututbildning och varför den nu ser ut som den gör. Framförallt bjuder den typen av texter in övriga organisationen att replikera och förklara varför de anser att något är undermåligt. Det behöver nödvändigtvis inte leda till en lösning som alla gillar, däremot kan det leda till ökad förståelse för de olika perspektiven och smärre justeringar som skapar en lösning alla kan respektera.

Kontentan är att jag önskar mer utrymme än vad som klassiska debattinlägg får. Detta för att tillåta författaren utveckla resonemang och inte tvinga till grova förenklingar som till slut mer eller mindre framstår som en klagan eller liknande. På det sättet tror jag att vi kan bli betydligt effektivare i utförandet av våra uppgifter och sprida kunskaper om stort som smått på ett enkelt sätt. Som profession är det ett krav att vi tar ansvar för vår egna utveckling och att detta inte enbart begränsas till formella utbildningssteg och slutna funktionsmöten med enbart chefer. Det kommer främja förmågan till väpnad strid i längden.

Dela inläggetShare on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter