Din EOBUSARE i gryningen

Kategori: Allmänt Sida 2 av 22

Lite om säkerhetsprövning och härkomst

Säkerhetsprövningen syftar till att klarlägga om en person kan antas vara lojal mot de intressen som skyddas i denna lag och i övrigt pålitlig från säkerhetssyn-
punkt. Vid säkerhetsprövningen ska sådana omständigheter beaktas som kan antas innebära sårbarheter i säkerhetshänseende.

3 kap. 2 § säkerhetsskyddslagen

Det aktuella omvärldsläget har på flera sätt påverkat det svenska samhället och därmed även de svenska myndigheterna. De senaste åren har det påpekats från såväl militär som polisiär säkerhetstjänst att det finns ett hot från främmande makt vad gäller spionage, i synnerhet från insiders. Framförallt är det tre länder som pekas ut som särskilt aktiva (och därmed de största hoten): Ryssland, Iran och Kina (RIK). Därutöver har det under senare tid påpekats att den svenska offentliga statsapparaten måste börja ta det här hotet på allvar och agera i frågan. Framförallt i en tid där alla myndigheter förväntas krigsplacera sin personal och uppfylla en rad säkerhetsskyddskrav.

Med detta och bröderna Peyman nära i minnet för många är det egentligen inte särskilt förvånande att myndigheter blivit betydligt strängare i sina säkerhetsbedömningar. Särskilt mot personer med påbrå från RIK-länder. Det ska poängteras att det här inte är ett nytt fenomen. Det har långt innan fokuset på försvaret och Peyman-historien varit känsligt med relationer till individer med främst ryskt eller kinesiskt ursprung. Men det har i största allmänhet varit avgränsat till Försvarsmakten och därmed har det inte varit av intresse för allmänheten på samma sätt. Med det sagt ska det också sägas att det inte på något sätt är oförenligt med en tjänst i Försvarsmakten att vara gift med någon från någon av de ovannämnda länderna och det är oftast inte lojaliteten som så som ifrågasätts. Vilket är vad jag vill belysa i den här artikeln.

Vilken betydelse har informationen?
Utifrån säkerhetsanalysen kan vissa slutsatser dras om vad som kan krävas av den enskilde vid en specifik befattning. Utgå därför från befattningen och de risker som eventuellt finns. Värdera därefter om det som framkommit är förenligt med deltagande i verksamhet inom Försvarsmakten. Brottslig belastning, olämpliga personkontakter, beroendeproblem och lojalitetskonflikter är exempel som ska analyseras utifrån det säkerhetshot de kan innebära för Försvarsmakten.

[…]

Bedöm även om han eller hon på grund av släktskap eller vänskap kan tänkas bli föremål för påtryckningar[…].

Handbok säkerhetstjänst

Med uppmärksammandet av den svenska soldat som semi-anonymt förmedlat rysk propaganda och sagt sig saboterat svensk krigsmateriel, tog det inte särskilt lång tid innan det kom att handla om lojalitet baserad på etnicitet. En klassisk missuppfattning kring hur lojalitet fungerar och vad en säkerhetsprövning i allmänhet värderar. Hade etnicitet varit en avgörande faktor vid spioneri hade vi aldrig behövt uppleva individer som Wennerström och Bergling. Och det som har kommit fram i fallet med Kia Peyman visar snarare på att det handlat om pengar för att upprätthålla en livsstil än blodsband.

Tyvärr riskerar slutenheten kring säkerhetsprövning och liknande bekräfta den allmänna bilden av att det är etnicitet som är avgörande för huruvida en individ kan förväntas vara lojal eller inte.

Kravet på svenskt medborgarskap gäller endast anställning
och inga andra former av deltagande. Det finns inte något krav att en person endast ska ha svenskt medborgarskap, utan en person kan vara medborgare i flera länder.

reglemente säkerhetstjänst, s. 230

Säkerhetsprövningen ska förvisso undersöka om en individ kan förväntas vara lojal mot den svenska staten och dess intressen. Men det är enbart en del av processen. Säkerhetsprövningen syftar även till att identifiera eventuella sårbarheter som kan användas för att övertala eller tvinga individen till ett visst agerande. Anledningen till att etnicitet hos individen eller anhöriga blir av intresse (i ett land där etnicitet annars ska vara ointressant) är om det kan utnyttjas av en aktör. Exempelvis genom hot mot släktingar i hemlandet.

Har personen kontakter, släkt eller andra relationer i det landet? Bedöm därefter hur de eventuella kunskaperna och kontakterna kan påverka bedömningen av lojalitet och pålitlighet eller utgöra en sårbarhet.

Handbok säkerhetsprövning, s. 31

Det handlar alltså mindre om att man förväntar sig hitta en spion i varje individ med utländskt påbrå och mer om att värdera hur vissa stater förhåller sig till sina medborgares rättigheter. Den danska staten är exempelvis sannolikt mindre benägen att utsätta sina medborgare för hot i syfte att på en eventuell svensk partner att röja information eller agera på ett visst sätt. Samma princip är gällande för anhöriga som är kriminellt engagerade. Kan det komma att utgöra ett hot genom påverkan från kriminella aktörer?

Utifrån ett riskreduceringsperspektiv kan olika krav ställas på lojalitet, pålitlighet och sårbarhet. Detta kan t.ex. innebära att en individ kan placeras på en befattning i säkerhetsklass trots att en viss sårbarhet och vissa brister i lojalitet och pålitlighet finns, men att dessa kan hanteras med andra skyddsåtgärder. Det kan även innebära att en
person inte tillåts delta i den säkerhetskänsliga verksamheten, t.ex. om levnadsbakgrund inte kan klargöras eller om deltagandet överför en alltför stor sårbarhet till
individen.

Reglemente säkerhetstjänst, s. 205

Det viktiga att komma ihåg i det här är att det finns inte en allmänt gällande säkerhetsprövning. Det vill säga att en godkänd säkerhetsprövning inom en myndighet inte garanterar en godkänd säkerhetsprövning i en annan. Helt enkelt för att det rör sig om olika verksamheter med olika förutsättningar. En säkerhetsprövning kan även att ändras under tiden som tjänstgöringen pågår.

Ett beslut i ärende om säkerhetsprövnings omprövas i följande fall.
– Om det under tiden för en persons deltagande framkommer brister i pålitlighet, lojalitet eller sårbarhet i säkerhetshänseende.
– Om organisationsenheten bedömer att en person som inte har en godkänd säkerhetsprövning åter kan placeras på en befattning som är placerad i säkerhetsklass.
– Om ett tidigare beslut omfattas av villkor och organisationsenheten bedömer att det inte längre finns behov av ett eller flera villkor.

reglemente säkerhetstjänst, s. 258

Bedömningen i en säkerhetsprövning vilar på den samlade bilden av en person där det skett överväganden som talar till individens fördel likväl som till individens nackdel. Vilket även det är viktigt att poängtera, nämligen att säkerhetsprövning inte handlar om att enbart belysa de negativa sidorna hos en individ, utan att även finna styrkorna som även de läggs på vågskålen.

Kontentan är att det finns ingenting som säger att tjänstgöring i statens tjänst inte kan vara förenlig med härkomst från specifika länder, i de fall där det kan tänkas finnas sårbarheter finns möjlighet att fatta beslut om olika åtgärder från skyddssamtal som tillfälliga restriktioner gällande tillgång till information. Samtidigt finns det fall där kopplingar utomlands innebär sådana sårbarheter att det krävs att en anställning avslutas för att ingen annan åtgärd bedöms kunna “åtgärda” sårbarheten.

Vi behöver vara försiktiga på vår väg framåt i den här frågan. En inte oansenlig del av Sveriges befolkning har någon form av koppling till andra länder. Antingen genom släktskap eller partnerskap. Det innebär även att samma grupp återfinns inom Försvarsmakten där personal har på olika sätt kopplingar till andra länder. Hamnar vi i en situation där uppfattningen är att den typen av band medför uppsägning eller uteblivet jobb, då är risken att den typen av relationer eller släktskap kommer att hållas hemliga vilket skapar andra sårbarheter. Därutöver slår det mot vår förmåga att exempelvis förse organisationen med såväl kulturell som språklig kompetens.

Det vilar ett tungt ansvar på säkerhetsorganisationen att inte falla i fällan att enbart grunda sina beslut på magkänsla samt en rädsla för att göra fel. En skärpt uppföljning på dokumentationskravet vid säkerhetsprövning kan vara ett sätt att komma åt det. Det andra är att införa en instans dit individen kan överklaga och få sitt fall granskat av en oberoende part. Helt enkelt för att säkerställa att utredningen är korrekt utförd och för att motverka en fortsatt spridning av synen på säkerhetstjänsten som någon form av paranoid aktör som godtyckligt kastar ut folk i kylan.

Vad är värdegrunden värd egentligen?

Man kan lugnt säga att början på maj månad har varit en bergochdalbana vad gäller hantering av personal som agerat antingen olämpligt eller olagligt. Egentligen började det i slutet på april med att Sveriges Radio tog upp att F 7 vill få prövat av Försvarsmaktens personalansvarsnämnd (FPAN) om de kan sparka en individ som trott sig sexchattat med ett barn. Därefter har det varit ett pärlband av uppsägningar och andra åtgärder mot personal som ofredat kolleger, uppträtt hotfullt mot chefer, gjort sig skyldiga till barnpornografibrott, slagit värnpliktiga och kränkande särbehandling. Allt det här är i min mening exakt det som Försvarsmakten har behövt under lång tid. Tydliga exempel på händelser där man agerat och där det fått konsekvenser för den som utfört handlingen. Jag vill verkligen att det ska framgå med all tydlighet att jag tycker att det är bra att sånt här kommer fram och att det leder till ett agerande, innan jag går vidare till smolket i bägaren.

För i bakvattnet av alla de här, på ett sätt glädjande, nyheterna finns det ageranden i specifika fall som antagligen får många att undra vad värdegrunden egentligen är värd och hur det är ställt med det moraliska rättesnöret.

Rekrytering på felaktiga grunder

Under åren har det producerats en del artiklar kring försvarsmaktens personaltjänst, dess brister, förtjänster och vad som är på gång. För fyra år sedan publicerades en insändare här på sidan som fokuserade på hur myndigheten skrev skräddarsydda jobbannonser för att passa specifika individer. Förekomsten av de här annonserna uppdagades även av media när Skaraborgs Regemente lyckades få med i sin annonstext vem som egentligen var tilltänkt för befattningen.

Sedan dess har det varit tyst kring just den biten av skräddarsydda annonser och riktade rekryteringar. Tills nu då där det har framkommit att rekryteringen till FLF inte verkar följa de lagar som gäller för rekrytering av statsanställda. Det har framkommit att det från arméledningen beslutats att P 7 (som ansvarar för att bemanna FLF) inte får lov att kalla individer från exempelvis P 18 till anställningstester. Som anledning anges P 18:s uppgift på ön.

Våga satsa idag, imorgon kan det vara försent

Det har diskuterats internt såväl som på sociala medier om den förändring i mindset som Försvarsmakten måste genomgå nu när forcerad tillväxt är i fokus och pengar tillförs i större mängd än tidigare. Det har dryftats en oro för att den gamla mentaliteten, eller rättare sagt ryggmärgsbeteendet, om att kontinuerligt arbeta för att “spara” pengar fortsatt kommer genomsyra besluten och hämma utvecklingen inom organisationen. Ett område som det verkligen blir tydligt är när det gäller vidmakthållande och utveckling av materiel.

Det kan på ytan framstå som rationellt att inte investera pengar i materiel som ska avvecklas omkring 2030. Det framstår som fullkomligt logiskt att omfördela de resurserna till andra saker, i synnerhet för att det inte finns någon brist på hål att fylla. Jag vill dock påstå att det inte bara är ett förlegat tankesätt med dagens säkerhetsläge, det är även ett farligt tankesätt eftersom det har satt oss i en rad knepiga sitsar idag där materiel saknas eller är i dåligt skick, samtidigt som den förväntas att avvecklas inom fem år. Det är lätt att falla tillbaka i gamla spår och säga att vi inte kommer lägga mer pengar på utveckling eller vidmakthållande. Problemet är att vi har haft de tankebanorna under lång tid TROTS att vi har flera exempel på där vi varit tvungna att förlänga användandet av materiel på grund av olika anledningar. Där förlängningen varit stötvis vilket kontinuerligt skjutit tidshorisonten för avveckling precis så lagom långt bort att det framstår som att vaska pengar att försöka upprätthålla ett specifikt system.

Jag tror att vi behöver jobba mer aktivt på samtliga nivåer med att bryta det tankesättet och istället förutsätta att de deadlines vi har för leverans samt framförallt avveckling inte kommer hålla. Det låter som slöseri med pengar, troligtvis kommer vissa materielslag att hamna i situationer där vi lagt in utvecklingskostnader för att se det avvecklas två år senare. Men med dagens säkerhetsläge måste vi släppa de fredsmässigt rationella tankegångarna och acceptera den kostnaden. För alternativet kan komma att kosta oss betydligt mer. I år har det från olika håll varnats för att Europa kommer vara indraget i ett krig om två, tre eller fem år.

När detta skrivs har Vladimir Putin återigen svurits in som Rysslands president för ytterligare sex år vid makten. Det innebär att 2030 är året då vi antingen får se Putin förlänga sin period vid makten, eller så har något signifikant hänt där någon annan tagit över. Vågar vi verkligen tro att Ryssland kommer att hålla sig till Ukraina tills dess? Kommer Ukraina mäkta med att bita ifrån så pass länge utan ett signifikant ökat stöd från det kollektiva väst? Det vet vi inte, men de mörka molnen hopar sig och för varje vecka som väst svajar på stödet eller fördröjer leveranser är en vecka där det farligaste scenariot kommer närmare. Nämligen att Ryssland vinner kriget och fortsätter framåt förblindade av sin imperialistiska psykos.

Därmed vill jag att vi börjar titta mer här och nu istället för långt fram. Ja det är jättebra att vi har framåtblickande RPAS-studier för 2035 och 2045. Men vad måste vi göra idag för att vara redo för ett krig om tre år? Ja vi kommer kanske avveckla den där stridsvästen om fem år. Men kommer vi klara ett krigsutbrott om det sker samma år när det samtidigt saknas fickor till kroppsskyddet soldaten har idag? Ska vi verkligen ta dessa risker i tron om att vi “sparar” pengar till något viktigare?

Ministern för civilt försvar, Carl-Oskar Bohlin uttryckte i sitt numera kända tal från Folk och Försvar i Sälen att “det(är) viktigt att vi frågar oss hur vi uppnår maximal förmågeökning per satsad krona”. Jag anser att maximal förmågeökning nås genom att vi idag vågar fatta beslut om att investera pengar kortsiktigt för förbättringar istället för att vänta ut nya prylar som kanske kommer på utsatt tid. För sanningen är att vi inte vet om 2024 är vändpunkten för kriget till Ukrainas (och därmed Europas) fördel eller startpunkten för en eskalering där alla dras in. Då är det lämpligare att förbereda för det värsta här och nu istället för att hoppas på det bästa.

På EHV-fronten en del nytt

Vi är snart fem månader in på 2024. Året då det är sagt att vi ska få se en del ny materiel komma ut på förband, inklusive nya vapensystem. Så hur ligger då läget egentligen med nästa generation av automatkarbiner som ska införas?

Det kan sägas att det varit en smula turbulent de senaste åren och även om det lugnat ner sig är det fortfarande vissa saker som hänger löst. Exempelvis vilken kaliber som huvudbeväpningen ska ha. Arméchefen fattade beslut i början på året att göra en ny översyn efter en ihärdig våg av kritik mot det tidigare valet av 7,62. Vi vet fortfarande inte vilken kaliber automatkarbin 25 blir i, däremot vet vi att Hemvärnet valt att 5,56 som huvudkaliber för sina soldater. En respons på det från armén är att Hemvärnet “inte ha rådighet” i valet, men vad det kommer innebära framgent är svårt att sia om just nu (det cirkulerar rykten om oro över prislappen för ak24/25 och att nuvarande ekonomi inte kommer räcka till Hemvärnets behov).

Klart är åtminstone att 200 automatkarbiner levererats nyligen och att fyra plutoner på fyra olika förband (P 7, K 4, Amf 1 och F 21) ska under ett års tid testa vapnen i sin ordinarie verksamhet. Leverantören har antagligen noterat stormen kring projektet och försöker lugna oron genom att nu leverera mindre omgångar av vapen istället för enstaka större leveranser. Notervärt är att de tester som nu genomförs under 2024 skulle ha genomförts under 2023, åtminstone om man ska tro FMV:s projektsida. Målet är att 7500 karbiner ska levererats innan året är slut, samtidigt som testerna fortgår ute på provplutonerna, samt att under 2025 ska samtliga värnpliktiga beväpnas med de nya karbinerna. Därutöver ska förbanden tilldelas enligt prioritering baserad på krigsförbandsutvecklingen under perioden 2025-2030. Och för den som misstänker att Hemvärnet därmed kommer få tilldelning sist sägs inriktningen vara att åtminstone hemvärnsförbanden på Gotland finns med högt på prioriteringslistan.

Vidare förväntas FLF från P 7 beväpnas med ak24 inför sin rotation till Baltikum samt att det kan komma bli tal om en ombeväpning från ak24 till ak25 för en del förband allt eftersom införandet fortskrider.

Då projektet verkar dra ut på tiden och där ak25 är fortsatt långt borta är frågan vad som hände med den “gapfiller” som det pratas om tidigare. Efter många om och men verkar det nu vara klart med ett inköp av M4 som förväntas levereras under hösten till Sverige för vidare leverans ut till förbanden kort därpå som ersättare för alla de ak5c som bokstavligt talat faller ihop.

Det som nu alla väntar på under den här veckan är den lista som berättar när vilket förband kan förvänta sig att få se en ny automatkarbin i verksamheten. I takt med att personal utbildas på och använder det nya vapnet kan vi förväntas oss att mer information tränger ut i organisationen om vad vi har att förväntas oss under 2025.

Besvikelsen

Få som följer sociala medier har missat att en försvarsmaktsanställd blivit exponerad på internet som pedofil. Även om det finns vitt skilda åsikter kring hur det här sker (jag är inte en anhängare av metodval och tror att det är skadligt på sikt) går det inte att undgå fakta. I synnerhet när informationen leder till ett annat fall som inbegriper samma person, som på liknande sätt försökt träffa en 14-åring för sex. Bara för att vara tydlig. Det här är grooming vilket är förbjudet i svensk lagstiftning och har varit så under lång tid.

Skärmdump från https://www.svt.se/nyheter/lokalt/varmland/vad-ar-grooming-vad-sager-lagen

Det lägger till ett extra lager av besvikelse när det framgår att den här individen trots att det framkommit i domslut från såväl tingsrätt som hovrätt att individen haft för avsikt att träffa en 14-åring “för mänsklig närvaro”, ljugit om det för polis med hänvisning av rädsla för att bli av med sitt jobb inom Försvarsmakten och av någon anledning haft med sig en systemkamera till dejten, ändå fått fortsätta jobba kvar på sitt hemmaförband. Och inte bara förpassad till något mörkt hörn utan fått jobba med kommunikationstjänst och Skaraborgs flygflottiljs museiverksamhet. Individen ska därmed utifrån vad som nu framkommer från olika källor tjänstgjort i samma byggnad som flottiljstaben inklusive flottiljchefen. Vilket får anses vara extremt anmärkningsvärt för en individ som 2022 försökte stämma träff med ett barn och som i den processen blivit filmad för utpressningssyfte och all information som framgår i de två domsluten.

Anmärkningsvärt med tanke på den verksamhet som F 7 bedriver och den centrala roll flera av flygsystemen har för försvaret av landet samt transport av rikets ledning. Vilket om något ställer krav på vilken personal som tjänstgör på förbandet.

Det ska sägas att den exponerade individen inte är dömd för något sexuellt umgänge med barn. I bägge fallen har det varit fiktiva barn och det kan en individ troligtvis inte få fängelse för i Sverige. Däremot har det med all tydlighet exponerats en sårbarhet hos individen som kan utnyttjas av illvilliga aktörer. En sårbarhet som nu bekräftats med den senaste händelsen. Samtidigt har det förflutit två år mellan händelserna och jag ställer mig frågan om det här är två ytterligheter eller om det finns andra barn i det här som har kontaktats.

Vad som gör mig än mer besviken och bekymrad är att förbandet inte agerat på samma resoluta sätt som man gjort mot stridspiloten som ljög om sin synkorrigering. Skillnaderna i agerande framstår som fullkomligt ologiska, i synnerhet när det handlar om en lögn under en läkarundersökning gentemot en lögn i polisförhör.

Under alla dessa år som bloggen funnits har jag berört olika fall av trakasserier, mobbning och sexuella övergrepp. Varje gång något uppdagas trillar det in DM som beskriver saker som personal sett eller upplevt som på olika sätt bekräftar bilden av att vissa förband har lite att jobba med vad gäller likabehandling och ovälkommet beteende. Men det är piss i Mississippi i jämförelse med alla meddelanden som strömmar in så fort F 7 berörs. Givetvis är det färgat av att förbandet varit i skottgluggen ett antal gånger under väldigt kort tid. Samtidigt har det nu målats upp en bild av ett förband där kvinnlig personal, i synnerhet den yngre, antingen överväger eller är på väg att lämna F 7 för att de helt enkelt inte orkar med situationen längre. Därutöver lämnar yngre befäl, i anmärkningsvärda mängder, förbandet och har gjort så under flera år på grund av en kultur som är raka motsatsen till förbandets valspråk: “vilja, kunnande, ära”. Det verkar saknas en vilja och ett kunnande att ta itu med de problem som uppdagas, då blir det inte särskilt mycket ära kvar att förvalta.

Jag får intrycket av att nuvarande C F 7, som klev på sin befattning efter att domen från hovrätten kommit, inte bara fått ett kulturarv att hantera. Han verkar även ha ärvt ett förband som inte verkar särskilt bekymrat över vad som döljer sig i väggar eller garderober. Utifrån de berättelser som jag får ta del av vore jag inte förvånad om det kommer fortsätta dyka upp händelser kopplade till både en destruktiv arbetsmiljö och tveksamt nyttjande av resurser.

F 7 har en lång uppförsbacke att vandra för att vända trenden med att vinna tillbaka sin yngre personals förtroende, i synnerhet kvinnorna. De som fortfarande inte hunnit bli lämna för att de tappat tilltron till förbandets uppgift och dess ledning.

Det är dags för en metamorfos

I Sverige har det funnits en något romantiserad bild av ”folkhemmet”, visionen om ett Sverige där kollektivet omhändertog individens behov och som skulle leda till såväl ekonomiskt som socialt välstånd bland landets medborgare. Lägg därtill svenskens tilltro till myndigheter och samhället i stort är det kanske inte konstigt att vi uppfattar oss som ett relativt sammansvetsat kollektiv precis som alla andra länder i vår omvärld. Trots att vi årligen motbevisas i sak när undersökningar likt World Value Survey kontinuerligt visar att vi är extremen på skalan. Det land som är allra mest individualistiskt och som värnar individens rättigheter gentemot kollektivet. Ett möjligt resultat tack vare visionen om ”det svenska folkhemmet”, men kanske inte den önskade utgången.

Vad har folkhemmet, world value survey och individualism med svenskt försvar att göra? Egentligen massor med saker. Försvarsviljan vilar på att vi som individer och som kollektiv anser att det vi har är värt att försvara. Att det finns en gemensam bild av vad Sverige är, står för och därmed vad det då är vi är redo att dö och döda för. Det jag däremot vill fokusera på är individen och dennes vilja att inordna sig i den militära gemenskapen. Och jag väljer ordet ”gemenskap” framför ”kollektiv” för att det är vad jag anser att vi försöker skapa. En känsla av samhörighet som inte bara grundar sig i ett intresse för försvaret av Sverige eller försvaret som yrke, utan mer än så. Något som finns där även när individen lämnat Försvarsmakten. Det vill säga att individen kan lämna kollektivet men aldrig gemenskapen. Ett intressant fenomen sett till vår starka vilja att vara individer.

Övningsdygn och traktamente

Varje år får en rad 19- och 20-åringar deklarera för första gången i sina liv efter att ha arbetat för första gången. Att deklarera kan vara en djungel om man pendlar eller reser mycket i tjänsten, har olika typer av förmåner eller för den delen har ett aktivt sparande i aktier eller fonder. Det blir inte lättare om man tjänstgör i Försvarsmakten då det varje år förekommer rykten om vilka olika avdrag individen kan göra. I år präglas diskussionerna främst av att individen ska kunna göra avdrag för uteblivet traktamente under övningar med försvarsmaktsdygn. Det är troligt att det här ryktet även dyker upp nästa år och därför väljer jag att skriva den här artikeln så att den förhoppningsvis dyker upp när någon försöker söka efter mer information.

Men för att spara dig tid om du inte orkar sätta dig in i alla detaljer (vilket inte är ett gott tecken när det gäller deklaration), traktamente utbetalas för att ersätta individen för ökade kostnader i samband med en tjänsteresa. Det vill säga om individen behöver betala för mat och/eller logi. Det vill säga, det gäller i 99 fall av 100 inte dig som varit på övning och fått både mat och boende (även om boendet varit i en sovsäck). Du har inga ökade levnadskostnader för att du befinner dig på övning. Att du sen frivilligt väljer att köpa extra snacks eller snabbnudlar för att variera kosten är ingen giltig anledning. Traktamentet är inte heller utformat för att täcka hela kostnaden utan enbart “den fördyring som tjänsteresan medför“. Du är därmed inte berättigad till något avdrag för att du varit på övning med övningsdygn på annan ort.

Grunden till uppfattningen att det skulle vara möjligt till avdrag är missuppfattningen att om en övning genomförs minst 50km ifrån din arbetsort med övernattning, då ska individen vara berättigad att göra avdrag för de nätterna. Det första problemet med det antagandet är att du under övning inte befinner dig på en tjänsteresa. Om du har rest till en annan del av landet för att delta i en övning kan du förvisso ha genomfört en tjänsteresa till den platsen, däremot kommer du så fort du påbörjar dina övningsdygn att göra ett “uppehåll” i resan. Detta markeras genom att man i sin kostnadsavräkning väljer att man reser till land “Z_uppehåll”. Då upphör traktamente att gälla.

Traktamentet ska täcka dina ökade levnadskostnader när du är på tjänsteresa, det vill säga utgifter för logi, högre måltidskostnader än vanligt och diverse småutgifter.

Skatteverket

Det andra problemet är att det antar att traktamente utgår från att det sker en övernattning. Så är inte fallet. Traktamente är till för ökade omkostnader i form av mat eller andra “småutgifter”. Alltså ligger fokuset på de utgifter du haft som individ på grund av arbetet. Det skulle således vara möjligt att få traktamente under ett övningsdygn under förutsättning att arbetsgivaren inte kan lösa ut exempelvis mat och att du inte ersätts på annat sätt av arbetsgivaren för dina utlägg. Att du under en strapats inte fått mat räknas inte därhän. Vid den typen av verksamhet kan du istället i efterhand knappa in en löneart att du inte fått någon mat och därmed kommer du inte förmånsbeskattas.

Det ska tilläggas att du inte kan välja att avstå mat för att sen få ersättning. Precis lika lite som att du kan välja att avstå boende på grund av personliga preferenser.

Om du inte haft några utgifter och du har fått ersättning för ditt övningsdygn i form av lönetillägg samt ledighet då saknas det i grunden giltiga skäl för att hävda att du därutöver ska få traktamente.

Det finns exempel på individer som gjort den här typen av avdrag och fått pengar utbetalda av Skatteverket. Det är inte att likställa med att avdraget är giltigt. Det kan mycket väl ändras i en efterkommande granskning och individen blir återbetalningsskyldig. Därmed är det otroligt viktigt att du som individ förstår vad du försöker göra och vilka regler du åberopar till stöd. Det vill säga att du måste ha på pränt vilka utgifter du vill ha ersättning för och under vilken paragraf.

Jag vill därmed avsluta med några ord till alla erfarna, äldre kolleger som pratar om olika avdrag med sina yngre medarbetare. Om du försöker ge tips om olika typer av avdrag är det också ditt ansvar som medmänniska att förklara på vilka grunder du gör dessa. Risken är annars att du sätter en annan individ “i skiten” för att denne litade på dig och ditt ord som mer erfaren. Det finns gott om individer som vill jaga hundralappar på deklarationen och för en soldat är incitamenten många för att få lite mer pengar i slutändan. Således, kan du inte på ett tydligt sätt förklara och visa på varför avdraget är rätt bör du vara extremt försiktig med att ge skattemässiga råd.

Installation av appar och tjänstetelefoner

Användningen av tjänstetelefoner har exploderat i Försvarsmakten och allt fler har numera en “smartphone” tilldelad för att kunna läsa och svara på mail, samt utföra allehanda andra uppgifter. Pandemin drev dessutom på nyttjandet av olika internetbaserade konferenslösningar där även telefonen blev ett redskap.

Förra året skrev jag en kort sammanfattning kring vad de daterade bestämmelserna säger om hur användaren ska använda sin tjänstetelefon och vilket ansvar som brukaren har. Det har blivit aktuellt att återvända till bestämmelserna lite kortfattat då det uppdagats att det finns chefer som beordrar sin personal att installera vissa typer av meddelandeappar, trots att det saknas stöd för den typen av order (det är användaren som är ytterst ansvarig) och att det därutöver skapar problem med gällande förvaltningslagstiftning där exempelvis SMS kan utgöra allmän handling. Vilket därmed innebär att tjänstekommunikation genom olika krypterade meddelandeappar därmed också skulle beröras och kunna lämnas ut.

Notera väl att det här inte handlar om att några anställda har en gemensam chattgrupp för att kolla vem som vill hänga med på lunch eller gå och träna. Det handlar om tjänstutövning exempelvis genom att fördela uppgifter och diskutera (förvisso öppen) tjänsteärenden. För är det något som är väldigt tydligt reglerat i våra instruktioner för diverse IT-materiel så är det att ingen tjänsteinformation får hanteras på privata system eller via privata email-adresser. Således är det inte heller tillåtet att nyttja en tredjeparts-kommunikationsapplikation för att kommunicera ut en fördelning av arbetsuppgifter.

Jag säger inte att de nuvarande reglerna är funktionella, eller ens av gagn för vår verksamhet. Gudarna (och FM CIO) ska veta att det finns gott om exempel där privat it-utrustning varit räddningen för att kunna genomföra viss verksamhet, i synnerhet för att kunna kommunicera smidigt med internationella partners eller för den delen mellan ett insatsområde och Sverige. Det jag däremot vänder mig emot är att chefer börjar beordra underställda att installera applikationer där det är den underställde kommer hållas ansvarig, och att man faller in i ett amerikaniserat spår där uppgifter fördelas i olika chattgrupper samt att om du då inte läser en chattgrupp på helgen därmed också riskerar att missa tjänsteinformation.

Med tanke på vurmen för informationssäkerhet och cyber är det därmed beklämmande att Försvarsmaktens egna centrum för just säkerhetstjänst verkar tillämpa meddelandeappar likt Signal som kommunikationsmedel för tjänsten. Förvisso är FM UndSäkC inte den enda organisationsenheten där det här förekommer, däremot anser jag att ett centrum som utbildar inom ämnet, i synnerhet våra säkerhetschefer, inte bör arbetsleda sin personal eller diskutera tjänsteutövning via tredjepartsappar. I synnerhet ska inte personal beordras att installera meddelandeapplikationer när bestämmelserna tydligt beskriver att det är användaren som kommer hållas ansvarig om något skiter sig.

I skuggan av avlyssningen av tyska generaler är det här inte en trivial sak. Användandet av appar som whatsapp och sedan Signal har exploderat i Försvarsmakten. Av förståeliga skäl. Det erbjuder ett enkelt sätt att kommunicera inom grupper och att snabbt dela information i olika format. Allt med argumentationen att det finns end-to-end-kryptering. Här finns utrymme för förändringar inom Försvarsmakten. Antingen genom att göra som många andra länder, att erbjuda open source-lösningar inköpta från en leverantör eller att utveckla en egen kommunikationsplattform som personalen kan nyttja för sin verksamhet. För att förbjuda applikationerna kommer inte förändra behovet av dem lika lite som förbudet mot “egna prylar” har förhindrat förekomsten av egeninköpt utrustning ute på förband.

Vad jag däremot vill avsluta med är att chefer måste sluta beordra sin personal att göra saker som går i strid mot såväl interna bestämmelser som lagstiftning i stort. Behöver du fördela uppgifter och att detta ska kunna ske även om personal befinner sig på andra platser är dagens lösning en tjänstetelefon (eller platta) med en email-klient. Vill vi i framtiden kunna nyttja andra lösningar är det dags att börja sluta gena och börja nyttja processerna för att nå framgång.

Bristfällig arbetsmiljö

Under gårdagen skrev jag en kort tråd på Threads om Försvarsmakten och arbetsmiljö. Den kom till baserat på ett stycke i Försvarsmaktens årsrapport gällande arbetsmiljö och hur myndigheten jobbar samt avser att jobba framöver med den.

Försvarsmakten bedriver en riskfylld verksamhet dygnet runt, alla dagar om året och under alla förhållanden. För
att inga medarbetare skall drabbas av ohälsa eller olycka utgör det systematiska arbetsmiljöarbetet en naturlig del i
det dagliga arbetet. Genom att ständigt vidta åtgärder för att förbättra arbetsmiljön och motverka risker, bedrivs
verksamheten så säkert som möjligt.

Försvarsmaktens årsredovisning 2023, bilaga 1, s. 16

Ovanstående textstycke låter bra och i enlighet med arbetsmiljölagen som säger att arbetsgivaren är skyldig att alla åtgärder för att säkerställa en god och säker arbetsmiljö.

Sida 2 av 22

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén