Din EOBUSARE i gryningen

Kategori: Allmänt Sida 2 av 8

En erfarenhetsutmattad organisation

Det här inlägget är till huvuddel inspirerat av ett inlägg publicerat på bloggen “Inifrån sett“. I det inlägget behandlar författaren Försvarsmaktens erfarenhetshantering och hur den uppvisar brister för att uppnå sitt syfte, nämligen att dra lärdomar från genomförd verksamhet och få “mer pang för pengarna”. Problemet är dock att myndigheten har hamnat på samma plats som många civila företag; vi är jätteduktiga på att samla in data, men betydligt sämre på att bearbeta den och omvandla i handling.

Har du någon gång handlat i en nätbutik har du sannolikt fått ett mail några dagar eller veckor senare där du uppmanas att betygsätta din upplevelse och ge konstruktiv feedback till butiken. Undertecknad brukar i stort strunta i dessa uppmaningar och förpassa dem till papperskorgen, om upplevelsen inte varit något utöver det vanliga. Oftast innebär det att upplevelsen varit riktigt usel och att det behövs lyftas på något sätt som en ventil för frustrationen som köpet skapade. I ett fåtal fall kan det ha varit en oerhört positiv erfarenhet, men oftast är det inget som sticker ut åt något håll.

Men vad har detta med Försvarsmakten att göra? Jo, myndigheten har nämligen hamnat lite i samma sits där det skickas ut frågeformulär om det mesta. Är det inte det återkommande medarbetarundersökningen som kräver utbildning för att förstå, är det frågeformulär kring årets RALS-process. Två (2) viktiga processer i sig för myndighetens personal. Samtidigt finns, precis som författaren på “Inifrån sett” beskriver, en erfarenhetsutmattning hos personalen. När det gäller FM Vind är det långt ifrån hela personalstyrkan som besvarar frågorna, och de som svarar väljer bort att svara på vissa frågor. Antalet inkomna svar kring lönerevisions-processen har jag inga konkreta siffror på, samtidigt får jag inte uppfattningen av att personal har tid och ork att svara på den. En delanledning till detta är troligtvis att det är ytterligare en sak som tillförs listan över uppgifter att lösa. En annan kan vara att det är oklart om det överhuvudtaget leder till någon förändring.

hämtad ur Handbok erfarenhetshantering 2017

Det har producerats en del skrifter genom åren i ämnet och sedan några år tillbaka finns det även en handbok (H ERF 2017 – FM2017-12638:2) som omhändertar hur myndigheten ser på hela processen från upplevelse till lärdom och implementering. Därutöver finns det en specifik erfarenhetsanalysavdelning på insatsstaben (INSS) som har till uppgift att samla in erfarenheter och omsätta till åtgärder (oftast från internationella insatser). Processen är uppdelad i fyra (4) delar där jag vill påstå att myndigheten fullt ut implementerat två (2), nämligen planering och inhämtning. Det planeras för att omhänderta erfarenheter genom formulär, “hot wash ups” eller debriefs efter övningsmoment. Om än tidsoptimistiskt planerat då dessa oftast ligger i slutet och därmed blir det första som får stryka på foten när tiden springer iväg. Plötsligt blir det ett par chefer som sitter kring ett bord och försöker snabbt omhänderta de stora händelserna (vilket är det som ligger närmst i minnet). Inhämtning sker som tidigare beskrivits genom formulär och liknande, där samma inhämtningsmodell appliceras på alla tillfällen vilket i sig inte är optimalt. Det är inte alltid det är optimalt att försöka utvärdera kritiskt i grupp om det skulle innefatta att en befattningshavare kommer kritiseras för sitt agerande. Och att ett medarbetarsamtal ska utvärderas sanningsenligt om medarbetaren inte håller med chefen ter sig något naivt.

De två (2) sista delarna, analys och implementering, är de delar som Försvarsmakten enligt min mening är betydligt sämre på att utföra. Om de ens utförs överhuvudtaget. En ordentligt planerad inhämtning kommer troligtvis generera ett stort informationsunderlag att bearbeta. Det vill säga att det kommer krävas resurser i form av tid och personal att omhänderta och analysera. Här finns det en risk att det blir ytterligare en arbetsuppgift som tillförs en enskild medarbetare som redan har mycket på sitt bord. Då kommer resultatet att bli därefter troligtvis. Precis som med soldatutbildning vill jag hävda att det är respektlöst att utkräva att personalen ska utvärdera saker och ting, men sen inte tilldela tillräckligt med resurser för att omhänderta underlaget och skapa en produkt som är användbar. Den här individen ska därutöver inte vara en person som på något sätt är i beroendeställning till den verksamhet som utvärderas, varken genom att vara underställd eller så pass familjär att det riskerar att leda till att egna förklaringar läggs in undermedvetet i analysprocessen.

Vilket leder till sista steget, implementering. Det här är kanske det svåraste för såväl myndigheter som företag att tillämpa. Blir kritiken för syrlig finns det risk för att mottagaren bara slår ifrån sig erfarenheterna och hittar förklaringar till varför analysen är felaktig. Blir kritiken för mild kommer det tolkas som att allt är väl och att allt ligger innanför det som kan tänkas vara rimligt med hänvisning till verksamhetens komplexitet. Men även om vi hittar rätt “nivå” på kritiken kommer det krävas att det finns en beslutsfattare som vågar ta beslutet att införa förändringar. Framförallt att stå emot den troliga motreaktion som kommer varje gång något förändras. Risken är nämligen att kraftfulla motreaktioner gör att implementeringsprocessen avstannar eller reverseras och därmed hamnar vi tillbaka på ruta ett. En förändring tar tid att genomföra och den kommer sällan fungera lika smärtfritt som en process som körts in under flera år.

Det är en smärtsam process att lära sig nya saker och omhänderta erfarenheter. Ett tydligt exempel är införandet av ett nytt administrativt informationssystem likt PRIO där det krävs nya metoder jämfört med tidigare system. Eller för den delen införandet av ett helt nytt materielsystem som har helt andra tidsförhållanden vid exempelvis vård än vad erfarenhetsvärdet säger från föregångaren. Detta kommer i sig få verkningar in på andra områden och plötsligt är hela systemet i obalans. Därför är det otroligt viktigt att hela erfarenhetshanteringsprocessen fungerar och görs grundligt i ett inledande skede, för att sen fasas ut eller omfokuseras när verksamheten börjar flyta på igen.

På så vis blir signalen tydlig till personalen att deras erfarenheter är värda något och att det leder till faktiska förändringar i verksamheten. Framförallt slipper organisationen att drabbas av erfarenhetsutmattning för att allt ska ständigt ska utvärderas. Precis som vid ett skjutpass ska vi givetvis uppmärksamma det som fungerar, däremot ska fokus ligga på det som vi kan förbättra för att uppnå önskat resultat och därmed bli en vassare krigsorganisation.

Försvarsmaktens lönepolitik – del 2

Under slutet på 2018 publicerades en inledande artikel om lönesättning inom Försvarsmakten, framförallt baserat på den information som återfinns i försvarsmaktens handbok för personaltjänst. Kort summerat baseras Försvarsmaktens lönesättning på arbetsgivarverkets BESTA-klassificering som alla myndigheter ska använda sig av. Därutöver definierar myndigheten vad den kan tänka sig att betala som mest för att en individ ska utföra de arbetsuppgifter som kopplas till den befattningsnivån (i folkmun kallad lönebox). Men hur kommer det sig då att personal kan höja sin lön genom att börja tjänstgöra på andra myndigheter, trots liknande uppgifter?

Än finns ingen anledning att oroas över antalet som mönstrar

Utfall mönstring 2017 – 2019

Bilden ovan är baserad på Försvarsmaktens årsredovisning 2019 och Rekryteringsmyndighetens mönstringsstatistik för 2017, 2018 samt 2019. Det de flesta reagerat på är det stora glapp mellan antal inkomna svar, och antal svar som anses kvalificerade. Med kvalificerade svar menas att personen bedöms kunna möta de krav som Försvarsmakten har på sina befattningar. För att kunna göra den här bedömningen ställer Rekryteringsmyndigheten (TRM) en rad frågor till individen via ett frågeformulär där frågorna är kategoriserade i sex (6) olika kategorier. Individen får svara på frågor kring hälsa, skoltid och inställning till värnplikt, och det är utifrån de här svaren som TRM sen bedömer om individen är kvalificerad att gå vidare i mönstringsprocessen. Detta innebär inte per automatik att personen blir kallad till mönstring, utan där sker ytterligare en bedömning innan kallelse skickas, där behovet styr antal individer som kallas till tester. Däremot är det inte den gallringen vi kommer titta närmare på nu.

Mer stridsutbildning för de som inte har strid som huvuduppgift

Då det här inlägget blev något längre än tänkt har jag skrivit en kort sammanfattning för er som inte har tid att läsa hela inlägget. Inlägget behandlar förband med hög grad anställda där vapen- och stridsutbildning får stå tillbaka för den vardagliga “produktionen”.

Sammanfattning

All personal i Försvarsmakten behöver ha en grundläggande förmåga till försvar av egen gruppering och transport. Detta innefattar utbildning på förbandets ingående vapensystem och att hålla kvar den kompetensen. Upprätthållande av kompetens ska inte inverka på kompetensen kring huvuduppgifter, däremot bör prioriteringen vara grunder då dessa i förlängningen möjliggör agerandet i egen funktion. Syftet är inte satt skapa fler infartsposter utan att skapa en situation där exempelvis stabspersonal kan förväntas kunna bära laddade vapen utan att vara ett hot för sig själva och sina kamrater, eller för den delen kunna bemanna kulsprutan vid infartsposten på campen. För att nå dit kan det krävas en viss flexibilitet i genomförandet av utbildningspass.

Lojalitet och Försvarsmakten

Begreppet lojalitet är djupt förknippat med Försvarsmakten och dess personal. I Försvarsmaktens skrivelse ”Vår militära profession” står det att läsa; ”Den militära professionen har en stark lojalitet och solidaritet mot landet och uppdraget”[1], vidare står det att personalen är lojala med uppdraget när de löser sina uppgifter vilket i sin tur skapar pålitlighet då individen är ”lojal med uppgiften” och följer regler. Av elva (11) omnämningar av lojalitet i dokumentet, fokuserar sju (7) på lojalitet kopplat till ”uppgiften” och övriga delat mellan lojalitet mot samhället och medarbetare. Just lojaliteten mot varandra och uppgiften är återkommande i samband med Försvarsmaktens värdegrund.[2]

Debatten kring neuropsykiatriska diagnoser och Försvarsmakten

Debatten kring Försvarsmakten och olika neuropsykiatriska åkommor intensifierades under 2018 där berättelser om individer som dolt sin diagnos uppmärksammades[1]. Även överläkare gav sig in i debatten och uttalade sig om personer med exempelvis ADHD mycket väl skulle kunna bli dugliga soldater[2]. 2019 kom beslutet att Försvarsmakten skulle ändra sina regler och tillåta ansökningar från personer som fått sin diagnos avskriven[3]. Sannolikt till stor glädje för en del individer som vill genomföra värnplikt men som hindrats av en diagnos. För att förtydliga, det här inlägget kommer inte behandla huruvida det är rätt eller fel med beslutet, eller om personer med neuropsykiatriska diagnoser kan eller inte kan tjänstgöra. Det beslutet behöver undersökas av utbildad personal inom våren i samverkan med Försvarsmakten där individens välmående ska vägas mot samhällets krav.

Det här inlägget kommer däremot behandla ett inlägg på webbplatsen Liberala Kuriren[4] där författaren argumenterar för att individer med diagnos ska få tjänstgöra i Försvarsmakten. Det som föranleder den här kommentaren kring inlägget är att vissa argument är direkt felaktiga och riskerar att skapa en bild om hur övriga stater ser på exempelvis autism och tjänstgöring.

Inskrivningsprovet som anpassar sig efter dig

Inskrivningsprovet (I-prov), även kallat intelligens- eller begåvningstestet (kärt barn har många namn), är det prov som det inte skrivs så värst mycket om utanför vissa forum. Troligtvis beror det på att informationen kring provet och hur det har kommit till är sparsmakad och väldigt spridd. Därför var det hög tid att samla ihop olika källor och sammanställa det i ett (relativt) enkelt format. Det här inlägget kommer inte ge dig en insikt hur du får ett bättre resultat. Inte heller kommer provet brytas ner till de bakomliggande räknemodeller och hur värdet räknas ut. Istället kommer I-provet att beskrivas grovt, dels var dagens prov kommer ifrån och varför det nuvarande provet inte har förändrats sedan införandet 2000.

En brasklapp kan även vara på sin plats innan vi går vidare. Provet är ett urval baserat på de krav som ställs på olika befattningar. Resultatet från inskrivningsprovet säger ingenting om IQ eller hur du som person fungerar överlag i samhället.

Om detta må ni skriva

Det kan uppfattas som något dramatiskt att travestera på den gamla boktiteln “om detta må ni berätta”, en bok som skickades ut för att upplysa om förintelsen. Samtidigt handlar det, precis som med boken, att få igång en diskussion i en tid som bäst kan beskrivas som post-Lagersten. Döpt efter den dåvarande informationsdirektören Erik Lagersten som utvecklade Försvarsmaktens kommunikationstjänst och tog med den ut på internet i form av bloggar och konton på sociala medier. En period som sen kom att kännetecknas av en ökad öppenhet och uppmaning till personalen att aktivt diskutera myndighetens verksamhet, även utanför fikarummen. Det som kännetecknats för post-Lagersten är uppfattningen om att kritiska diskussioner kring Försvarsmakten och dess förmåga inte längre välkomnas, och att handbok sociala medier inte är en publikation som verkar gälla.

Jag tog de största stegen till Försvarsmaktens nya informa­tionsstrategi när det blev helt uppenbart att förtroendevalda poli­tiker läste mer vad som stod på olika försvarsbloggar än lyssnade på Försvarsmaktsledningen. Och när riksdagsledamöter agerade mer på det som stod i sociala medier än det som var Försvarsmak­tens uppfattning. Det var ohållbart och då var vi tvungna att hitta en väg framåt

Erik Lagersten, Officerstidningen nr 2/2018

Vetenskapligt underlag stärker professionsutbildningarna

Diskussionen kring officersutbildningen och akademins vara eller icke-vara som en integrerad del i den fortsätter att engagera. Nu senaste i form av ett inlägg från Kapten Emanuelsson där farhågor kring ”akademiseringen” och dess påverkan på Försvarsmaktens förmåga till strid. Mycket har sagts om inlägget på Twitter, det mesta rörande inläggets struktur och argumentationsteknik. Jag kommer försöka avgränsa bort just de bitarna då jag anser att det är bättre att folk skriver än att de skriver bra. Det förstnämnda innebär att det sistnämnda kommer naturligt så småningom. Därför kommer fokus här istället ligga på vad inlägget säger (eller i alla fall hur undertecknad tolkar det) och hur jag ser på ämnet som sådant. Jag kommer även ta stöd i professor Berndt Brehmers artikel från 2011 om just officersutbildningens akademiseringsprocess. En artikel jag rekommenderar fler att läsa för att få mer information om hur utvecklingen sett ut.

Det är intressant att författaren börjar sitt inlägg, och argumentation, utifrån begreppet krigskonst. Där Sverige historiskt utvecklats mot en krigskonst som bygger på offensivt agerande och kraftsamling av förmågor för att nå ett avgörande där vi så önskar. Jag vill hävda att detta är något vi kan härleda hela vägen tillbaka till kung Gustav II Adolf, som inte bara ledde Sverige in i en stormaktstid utan även tituleras som en person som revolutionerat krigskonsten i Europa. Bland annat genom ett offensivt kavalleri, rörligt artilleri och adaptioner på formeringar som möjliggjorde mer samlad eldkraft från musköter än motståndaren[1]. Det sägs även att kungen själv utbildade soldater i den nya stridstekniken för att säkerställa kvalitén. Detta blir intressant utifrån att han även ska ha uttryckt en starkt vilja att den svenska officeren ska vara beläst, och att den teoretiska kunskapen i form av vetenskap var av betydande vikt[2]. Detta kan då ses utifrån perspektivet att kungen själv läste och tog in influenser utifrån, som sedan anpassades för svenska förhållanden. Ett förhållningssätt som kan anses leva kvar i allra högsta grad med hänvisning till den utveckling som skett efter insatserna i Afghanistan och Mali.

Huruvida högre examina enligt civil högskolestandard på något vis höjer krigföringsförmågan finner inte historien några belägg för. Snarare höjer civila delar av samhället ett varningens finger åt den överakademisering som skett inom utbildningsväsendet, vilken för yrkesinriktade utbildningar som exempelvis officer, sjuksköterska och lärare varken gynnar studenter eller utövandet av respektive profession. Alltså indirekt en mindre beredd utförare till yrket efter avlagd examen.

Kn Emanuelsson

Det går förvisso att argumentera för att civil högskolestandard inte höjer krigsföringsförmågan rent praktiskt. Samtidigt beskriver Brehmer att den vetenskapliga approachen till kunskap är en förutsättning för att kunna förnya och utveckla officersprofessionen[3]. Såväl Kapten Emanuelsson som Brehmer använder läkare som exempel där en akademisk utbildning i sig inte allena kan förbereda individen för yrket. Vilket är viktigt att komma ihåg när vi utformar våra utbildningar. Det får helt enkelt inte bli att det är en kandidatexamen som är målet i sig, utan att utbildningen och den akademiska inramningen måste syfta till att stödja individen i sin yrkesutövning. Däremot innebär det inte att samtliga kurser måste ha en direkt koppling mot officerens förmåga till att utöva våld. Kurser kan även vara ett stöd på resan dit[4] och för den fortsatta utvecklingen av professionen som sådan. En läkare behöver exempelvis inte initialt förmågan till att forska, utan är mer praktisk i sitt utövande där teorin och praktiken från utbildningen omsätts till självständiga handlingar ute i sjukvården. När personen sen behärskar yrket behöver den här kunskapen omsättas i skrift för nästkommande generation och där fyller den vetenskapliga approachen en funktion. För den militära förmågan är det likadant, forskningen kring militär förmåga (framförallt i Sverige) är stundtals väldigt tunn. Inte sällan är kopplingen om tydligast mot militärhistoria och olika typer av fallstudier. Utmaningen som den militära sfären står inför är att förändringar stundtals sker snabbt, samt är omgärdad av sekretess vilket skapar hinder för att omvandla åsikter till beprövad erfarenhet som är applicerbar på, i det här fallet, svensk försvarsförmåga.

Anekdotisk bevisföring; Undertecknad har läst tidigare idrottspsykologi vid ett av landets högre lärosäten. I dessa studier har det applicerats ett militärt perspektiv på fysiska och psykiska prestationer, och hur dessa kan påverkas. Forskningen inom det här området är nästintill uteslutande amerikansk eller brittisk, vilket kan skapa vissa frågor kring hur applicerbart det är på svensk kontext. Samtidigt har vi återigen börjat diskutera vikten av psykologisk motståndsförmåga och behovet av ett psykologiskt försvar. Således kan det sägas finnas positiva effekter på svensk försvarsförmåga av att skapa officerare med akademisk kompetens som senare i karriären kan skapa underlag som skjuter mot framtida officerare och soldaters behov. Detta gäller inte bara Försvarsmakten utan totalförsvaret som sådant. För att avrunda anekdoten. En uppsats som författades kring mental träning och fysisk prestation ur militärt perspektiv fångade intresset av en universitetsadjunkt som såg ett behov för lärosätets kommande upprättande av polisutbildning. Om vi tittar bortom ”humble brag” kan vi således se hur ett vetenskapligt förhållningssätt kan hjälpa till att överföra kunskap mellan ämnesområden vilket kan gagna oss, såväl som samhället i stort.

Författaren kritiserar utvecklingen av officersutbildningen med införandet av SOFU, samt de nya högre utbildningarna i form av HOP12, som att Försvarsmakten går den amerikanska vägen med att officerare studerar ett civilt ämne istället för de klassiska ämnet; krigsvetenskap. Samtidigt ser vi att fler försvarsmakter (däribland Tyskland) valt en väg där den vetenskapliga skolningen är en naturlig del i officersutbildningen, om än differentierad[5], vilket Sverige kan anses ha anammat med officersprogrammet och specialistofficersutbildningen. Att se exempelvis SOFU som någon form av genväg för att bli fänrik är ur mitt perspektiv fel. Snarare är det en möjlighet för förbanden att rekrytera kompetenser som de anser sig behöva, eller för den delen kunna ta en soldat med kandidatutbildning och omvandla till officer utan att skicka bort soldaten i tre (3) år på skola. Däremot vet vi att förbanden i Försvarsmakten inte alltid är trogna de riktlinjer som finns, där behoven mycket väl kan skapa en press att fylla rader och det därmed gena i kurvorna gällande utbildning och uppföljning av personalen. Detta har identifierats tidigare och är något som krävs oaktat utbildningsform, även i den dåvarande officersutbildningen. Ingen kadett som kommer ut ifrån skola ska ses som tillräckligt lärd för att kunna agera självständigt. Det finns ett behov av att under de inledande tjänstgöringsåren att handleda och stödja den nya officeren[6].

Gällande möjligheten till att gallra under utbildning vill jag hävda att de bortfall som sker på landets officersutbildningar bör vara så få (eftersom uttaget innan ska omhändertagit eventuella snedrekryteringar), att förbandet under den initiala provanställningen bör kunna omhänderta eventuell problematik. Det är en risktagning, men det är det alltid när vi har med människor att göra. Beträffande officerare med särskild kompetens vill jag hävda att det är direkt felaktigt att förutsätta att dessa officerare kvarstannar hela sin karriär på samma plats utan någon form av ”riktig” officerstjänstgöring. De, precis som SOFU, kan mycket väl växla runt bland befattningar utifrån vilja och kompetens. Att 18 månaders utbildning inte skulle vara tillräckligt för att skapa en grund för en duglig officer bör således utvecklas tydligare ställt mot OFSK.

Författaren hoppar till hur officersutbildningen behöver förhålla sig till en motståndare, där kritiken kraftsamlas till att akademiseringen ska ha bidragit till en för tung fokusering på duellvärden och att motståndaren alltid ska uppträda doktrinärt vilket skulle skada våra officerares förmåga att tänka fritt. Vårt sätt att resonera kring motståndaren skulle således enligt författaren bli linjärt och förutsägbart. Jag vill hävda att även om det är helt riktigt att vi inte enbart ska förlita oss på handböcker, är dessa sprungna ur observationer av verkligheten. De skapar ett underlag att utgå ifrån för att stödja vid beslutsfattande, däremot inte sagda att vara ”den enda sanningen”. Det är därför vi har en underrättelse- och säkerhetstjänst i organisationen som ska bistå cheferna med att tolka skeenden utifrån det vi vet (eller iaf tror oss veta) om motståndaren. Inte sällan kunskap som sammanställts med vetenskapliga metoder för att skapa tillförlitlighet i underlaget. Brehmer betonar att utbildningen ska skapa individer som kan reflektera över metoder, och därmed frigöra officeren från krampaktigt använda nedärvda metoder vars ursprung inte är klarlagda[7]. Precis som för personal inom sjukvården finns det en osäkerhet och data behöver tolkas och förstås utifrån flera parametrar. Detta gäller även motståndaren. Duellvärden, hotmatriser samt kronor och bärhjul är ett enkelt och just nu det mest trovärdiga sättet att skapa en kontext som vi kan förstå och agera utifrån. Det kommer innebära felaktiga bedömanden ibland. Det kommer även innebära korrekta bedömanden där utfallet ändå blir negativt på grund av andra opåverkbara faktorer. Så är kriget.

Jag hävdar att de historiska exempel som författaren använder kan användas som argument för att officersutbildningen behöver det kritiska förhållningssätt som en akademisk utbildning medför. Och att ett öppet sinne och vilja att lära sig mer om saker som ligger utanför den direkta striden kan skapa förutsättningar för att bättre förstå en framtida motståndare. Vad som är slutsatsen i flera skildringar från konfliktområden som Afghanistan och Irak är vikten av att förstå motståndarens kultur. Inte bara hur den praktiskt utförs utan även ur vilken kontext den vuxit fram. Detta för att kunna förekomma motståndarens manövrar.

Det är […] utvecklingen av officersyrket mot en profession med makt över sin egen utveckling som man ytterst ifrågasätter när man kritiserar akademiseringen av officersutbildningen

Prof. Berndt Brehmer

I hela diskussionen kring officersutbildningen och akademiseringen behöver vi fortsatt ha i huvudet att det inte är akademiseringen (eller examensbevisen) i sig som är poängen med hur vi valt att lägga upp utbildningen. Det, som så mycket annat, är ett verktyg som möjliggör vissa lösningar, men inte på något sätt applicerbart överallt. Professor Brehmer betonar att officersutbildningen är en professionsutbildning. Den svävar således mellan att vara en ren praktisk yrkesutbildning, och en högst teoretisk högskoleutbildning. Teori och praktik behöver vävas ihop för att skapa en kompetent officer som kan verka i sin yrkesroll. Samtidigt är det forskningen som ska tillse att den beprövade erfarenheten är användbar inom området och inte bygger på ”gamla sanningar” som sen nedärvs tills ingen minns varifrån det kommer ifrån från första början. Den beprövade erfarenheten som författaren söker kommer förvisso ur uppbyggd erfarenhet, däremot behöver den analyseras och dras slutsatser ifrån hur och var den kan appliceras[8].

Jag uppfattar att mycket av kritiken mot en mer vetenskaplig utbildning i stort handlar om att det skulle vara skadligt för uppdragstaktiken, initiativförmågan och överlag den generella soldatdugligheten bland våra officerare. Det vill säga att individers sätt att tänka skulle starkt avgränsas för att de söker att förenkla världen samt att de teoretiska kurserna tar värdefull tid bort från det praktiska, alltså det militära, vilket innebär att erfarenhetsbanken som individen stödjer sig på ute på förbanden skulle bli betydligt mindre än tidigare. Men en bristande förmåga till initiativ kan inte enbart belasta officersutbildningarna. Snarare är det en kultur som under längre tid fostrats inom organisationen som en del av förvaltningen och den militära hierarkin.

Vägen som vi vandrar nu med utbildningar som ger en examina möjliggör för oss att skapa den självreglerande profession vi säger oss vilja ha. Där vi bygger tillförlitlig och spårbar kunskap som kan spridas bredare än den nedärvda som kan skilja betydligt mellan förband. Därmed inte sagt att den beprövade erfarenheten ska berövas sitt värde.

Jag håller med författaren om att en kandidatexamen kan ha ringa värde, under förutsättning att den inte används på ett ändamålsenligt sätt. Detsamma gäller den tid som investeras i master- och magister-uppsatser för högre officerare. Vi behöver se bortom det inrutade synsättet där grad dikterar nästa befattning, och istället se individens hela kompetensområde inklusive det akademiska området. Det kan exempelvis vara lämpligt att låta en individ som har genomgått metodutbildning på universitetsnivå att leda utvecklingsprojekt. Låt dessa individer leda de med fackkompetens för inte bara säkerställa den militära nyttan utan att den även är generaliserbarheten över hela organisationen. Det här återknyter till behovet av personalplanering som är långsiktig, och som organisationen förstår kräver långsiktighet. En profession som ska utvecklas kräver stabila insatser över tid. Forskning tar tid, även den mest grundläggande, men det är tid som vi behöver ta ut i rätt ände för att skapa förutsättningarna för att snabbt avsluta ett anfall mot landet vi är satta att försvara.


[1] https://www.investors.com/news/management/leaders-and-success/gustavus-adolphus-father-of-modern-warfare/

[2] Ledberg, K., S. (2019). Officeren, staten och samhället – Ett professionsperspektiv

[3] Brehmer, B. (2011). Akademiseringen av officersutbildningen – vad handlar den om och vad är den bra för

[4] Ibid, s. 97-98

[5] Nordlund, P. (2012). Officersutbildning – i Sverige och internationellt. https://www.foi.se/rest-api/report/FOI-R–3371–SE

[6] Brehmer, B. (2011). Akademiseringen av officersutbildningen – vad handlar den om och vad är den bra för, s. 98

[7] Brehmer, B. (2011). Akademiseringen av officersutbildningen – vad handlar den om och vad är den bra för, s. 98

[8] Berggren, A. W., Weibull, L., Hedlund, E., Granberg, M., Hyllengren, P., & Gustavsson, B. (2011). Makt, pedagogik, ledarskap och organisation : En studie av ett mekaniserat skyttekompani

Lögn, förbannad lögn och statistik

Ovanstående citat tillskrivs inte sällan Mark Twain, som i sin tur tillskriver uttrycket Benjamin Disraeli[1]. Samma person som ska ha uttryckt ”Att inse att man är okunnig är ett bra steg mot kunskap”. Oaktat var citatet kommer ifrån är andemeningen tydlig, nämligen att statistik kan manipuleras och användas för att underbygga den egna argumentationen, utan att för den delen visa hela bilden. I nutid syns det inte sällan med grafer som saknar tydliga stödlinjer, eller där ingående data klassificeras på ett otydligt sätt för att påvisa exempelvis en ökning av något slag. För att använda ett slitet uttryck; beroende på hur du ”skär korven”, kan statistik användas för att stödja eller falsifiera ett påstående.

Samtidigt är statistik ett fortsatt tillförlitligt sätt att komponera ett mönster som går att förstås av de flesta. Då vi människor inte verkar gilla att befinna oss i en diffus gråzon kan grafer hjälpa oss att bättra förstå vad som händer i världen. Exempelvis används statistik för att mäta hur Försvarsmaktens personal mår genom den årliga medarbetarundersökningen; FM VIND vilket betyder Försvarsmaktens verksamhetsindikator[2].

Det ska sägas att den här typen av undersökningar är en relativt enkel och billig metod för att snabbt få en överblick över organisationen, vilket kvantitativa metoder oftast är. En kvalitativ metod skulle istället vara att intervjua personal för att exempelvis kunna ställa uppföljande frågor och verkligen dyka ner djupt i hur personalen mår. Däremot skulle detta inte bara ta mycket tid och resurser i anspråk, det skulle bli svårt att presentera då det även skulle kräva en större ansats i att göra underlaget mätbart för de som skulle önska att följa upp eventuella påståenden.

Medarbetarundersökningar inom Försvarsmakten har genomförts under flera år. Sedan 2012 döptes undersökningen till FM VIND och företaget Vestra ålades att genomföra undersökningen. Tanken med undersökningen var dels ”att medarbetarna ska få en möjlighet att själva påverka förändringsarbetet inom Försvarsmakten och kunna utveckla den egna   verksamheten på arbetsplatsen genom att reflektera över sin egen situation, i till exempel förbandet, enheten, kompaniet, plutonen eller arbetsgruppen”, dels ”ge ett underlag på central nivå för att se hur det ser ut inom Försvarsmakten som organisation och vad som kan förbättras.”[3]

Men vad säger undersökningarna egentligen? Och hur tolkar Försvarsmakten underlaget?

Sida 2 av 8

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén