Din EOBUSARE i gryningen

Kategori: Allmänt Sida 2 av 10

PM: Dubbla ryska budskap

Även om de här inläggen inte är de populäraste kan det mycket väl bli att de fortsätter dyka upp framöver, om än sporadiskt. Händelserna i Belarus har fått en del att börja titta på vad Ryssland gör (och inte gör) för att hantera situationen och en eventuell “färgrevolution” i landet. Vad vi behöver ha med oss är att Belarus inte är Ukraina är inte Georgien. Även om Ryssland i de två (2) senare fallen agerat med vapenmakt finns det skillnader i tillvägagångssätt och syfte.

Georgien-kriget visade upp en rad svagheter inom de ryska militära styrkorna, såväl tekniskt som i hur striden fördes och det har resulterat i en revidering inom de olika grenarna. Framförallt har Ryssland börjat ta efter strukturer gällande exempelvis specialoperationsförband och börjat komma ikapp vad gäller obemannade system inom de tre (3) arenorna; sjö, land och luft.

Dokumentet skrevs till grunden långt innan händelseutvecklingen i Belarus och tiden kommer utvisa om min slutsats håller eller ej. Samtidigt är inte det själva huvudsyftet som sådant och jag sällar mig till skolan om 50%. Det vill säga om en analys visar sig korrekt hälften av gångerna då är det bra, och analytikern kommer inte med “självklarheter” i sina underlag.

Min slutsats (som framgår i dokumentet) är att det faktiska agerandet av den ryska ledningen tyder på att landet inte än anser sig redo att axla rollen som militär stormakt, även om de vill kommunicera det på olika sätt. I mångt och mycket handlar den ryska strategin fortsatt om att kunna förneka in i det längsta och då utgör andra maktmedel huvudalternativet för att uppnå målsättningar. Det här innebär däremot inte på något sätt att Kreml avstår från att planera för exempelvis invasioner, vilket såväl Georgien som Ukraina tydligt visar. Däremot förefaller det handla om rena tillfällen där landet ser sig kunna agera militärt utan att det kommer få någon form av synbar konsekvens (militärt). Exempelvis genom ett snabbt händelseförlopp inom ett begränsat landområde där omvärlden inte hinner reagera innan övertagandet är ett faktum (såsom Krim).

Det är således den öppningen som Europa och Sverige inte vill bjuda på utifrån att det skulle riskera att leda till det läge som Ukraina just nu befinner sig i med såväl Krim som de östra delarna. Fram tills att Ryssland på allvar lyckats bygga ut den hypersoniska förmågan förefaller det största hotet ligga inom cyber-, info- och underrättelsedomänerna.

Färre tidvis och fler plikt

Sedan både försvarsberedningens rapport ”värnkraft” och Försvarsmaktens underlag till den politiska propositionen offentliggjordes har diskussionerna böljat fram och tillbaka om ett antal områden. Personalförsörjningen av Försvarsmakten är alltjämt ett återkommande ämne där frågorna är många om hur Sverige nu ska tackla ekvationen kontinuerligt (GSS/K) och tidvis (GSS/T) tjänstgörande samt plikt (GSS/P). En del av frågetecknen är troligtvis baserade på det faktum att hanteringen av den tidvis tjänstgörande personalen varierat kraftigt mellan förbanden.

Av anledningar som jag kommer ange längre ner i artikeln tror jag att den stora massan GSS/T och K lever på lånad tid och kommer framöver att minskas till förmån för framförallt totalförsvarspliktiga. Tråkigt för de som vill kombinera civilt arbete med tidvistjänstgöring som soldat. Glädjande för de som kan tänka sig att istället gå mot att bli reservofficer då behovet av dessa kvarstår och kommer öka i framtiden.

Försvarsberedningen anser att Försvarsmaktens personalförsörjning ska vila på totalförsvarsplikt, anställning och avtal. För att säkerställa en krigsorganisation med tillräcklig volym behöver totalförsvarspliktens möjligheter tillvaratas i större omfattning än idag och fler behöver grundutbildas med värnplikt. Samtidigt är anställd personal, i form av yrkes- och reservofficerare samt kontinuerligt och tidvis tjänstgörandegruppbefäl, sjömän och soldater, en förutsättning för stående förband.

Försvarsberedningens rapport “Värnkraft”

Essä – Sverige är på väg in i en militärallians, men inte den som alla trodde

Den här essän om svensk allians- och neutralitetspolitik är resultatet av en uppdämd frustration över hur debatten i Sverige sett ut de senaste årtiondena. Undertecknad anser att diskussionerna har kört fast och att samtliga politiska parter nu sitter fast i ett skyttegravskrig där ena parten fortsatt hävdar att neutraliteten tjänat oss väl och kommer att fortsätta göra det även i framtiden. Den andra parten argumenterar livligt för ett Nato-medlemskap och det skydd som ett sådant medlemskap skulle innebära.

Samtidigt verkar alla glömt bort det svenska medlemskapet i EU och hur Unionen utvecklats inom utrikes- och säkerhetsområdet, framförallt med Lissabonfördraget. Vidare verkar få utanför den akademiska världen vara särskilt intresserade att titta på hur neutraliteten fungerat historiskt, eller för den delen vad artikel 5 i Natos stadgar faktiskt innebär.

Det här dokumentet har således varit ett sätt för mig att samla underlag från olika källor och skapa ett diskussionsunderlag för Sveriges fortsatta väg framåt. Essän är inte på något sätt heltäckande och det finns otroliga mängder litteratur att hämta stöd ifrån för alla perspektiv. Det här är mitt bidrag i förhoppning om att den fortsatta debatten kan komma upp ur skyttegravarna och hitta nya argumentationslinjer som ligger i linje med hur världen utvecklats sedan andra världskriget samt lyfta på stenen som är Sveriges egoism förklätt till solidaritet.

Det civila mörkret – en skugga över Försvarsmaktens personalförsörjning

Taktisk.se erbjuder dig som besökare möjligheten att ventilera din åsikter och tankar kring Försvarsmakten och dess verksamhet. Kravet är synnerligen enkelt; inlägget ska vara sakligt och konstruktivt. I övrigt underlättar det som texten är relativt språkligt korrekt och välstrukturerat. Den här gången är det “Hugo” som ventilerar sina tankar kring hur Försvarsmakten rekryterar, framförallt från den civila sektorn till bristbefattningar. Enligt författaren finns det en misstro mot civila samtidigt som det ställs stundtals orimliga krav som förefaller vara nischade mot individer som redan har en fot inne i organisationen.

Det senaste året har jag genomgått ett antal rekryteringsprocesser för anställning i Försvarsmakten, och till slut har jag – trots bristande specifik erfarenhet och kompetens – lyckats landa en ganska kvalificerad militär tjänst. Det kan förstås låta alarmerande, men jag återkommer till det. Det här inlägget är annars mest en problematisering av sneda HR-principer och rekryteringsprocesser i Försvarsmakten samt några förslag till bättring.

Försvarsmakten har utmaningar med personalförsörjningen. En FOI-studie från 2018 konstaterar bl.a. dels att det saknas utbildningsvolymer för officerare, dels att värnpliktiga i tillräckligt hög grad måste ta anställning efter avslutad GU. Studien fastslår att ”Möjligheterna att ersätta erfaren militär personal med individer rekryterade direkt från arbetsmarknaden är starkt begränsade.” [1] Denna utmaning konstateras också i Försvarsmaktens kompletterande budgetunderlag för 2021: ”Personal- och kompetensförsörjning bedöms under försvarsbeslutsperioden 2021–2025 vara utmanande för samtliga aktörer med betydelse för det militära försvaret. (…) Försvarsmakten behöver därmed både se över hur den militära personalen ska fördelas för att optimera produktionsförutsättningarna samt anställa fler civila medarbetare.”[2]

I sin ledare i Officerstidningen 2/2018 uttrycker förbundsordförande Lars Fresker saken i betydligt hårdare ordalag:

Att personalförsörjningsfrågan utmålas som en ’utmaning’ av Försvarsmakten har vi hört länge. Men ordvalet – utmaning – är inget annat än en skönmålning av läget. Ska vi lyckas leverera den försvarsförmåga våra politiker efterfrågar kan man inte tala om personalfrågan som annat än en krisfråga.[3]

Försvarsmakten behöver se över UAV-verksamheten, på riktigt

I det senaste kompletterande underlaget till det kommande försvarsbeslutet står det att Försvarsmakten under perioden 2021-2025 ska påbörja anskaffning av en ersättare till UAV03 (Örnen). Systemet snabbupphandlades med det uttalade syfte att förstärka säkerheten kring de svenska markförband som fanns i Afghanistan.[1][2] En förmåga som efterfrågats av förband på plats och politiker under en längre tid.[3] Så när systemet lyfte i Afghanistan 2011 var det nog några inom myndigheten som trodde att det skulle även innebära starten på en ny era med flygande tekniska system för Försvarsmakten. Förvisso användes systemet fullt ut med minimal vila mellan Afghanistan och Mali för att sedan helt plockas hem från internationella insatser för några år sedan. Därefter blev det tyst om obemannade farkoster i allmänhet och TUAV i synnerhet.

Nyligen publicerades en (1) uppsats om införandet och implementeringen av UAV 03 i Försvarsmakten. Något som hade kunnat vara en form av framgångshistoria om ett snabbt uppköp med snabb implementering visar sig vara något helt annat. Istället målas en dyster bild upp om en inhämtningsdisciplin som inte bara arbetar i motvind vad gäller personalförsörjning, förbandet verkar behandlas ”styvmoderligt” där flera parter har delade meningar om vad som är huvudtjänst eller ej. TUAV har, utöver ett fåtal nyhetsartiklar i media, omgärdats av sekretess och de annonser som ligger ute i skrivande stund är kortfattade. Därför var det intressant att läsa vad författaren till uppsatsen fått fram under sina intervjuer med 13 individer som på olika sätt varit involverade i införandet. Det ska tilläggas att samtliga individer är namngivna i uppsatsen vilket är anmärkningsvärt. Även om specifika kommentarer inte går att knyta till specifika individer framstår det som att huvuddelen har en gemensam bild av (och kritik mot) införandet och hanteringen av TUAV som enhet.

Multidimensionell modell för ledarskap

”Multidimensional model of Leadership” är en modell framtagen av Packinthan Chelladurais och används främst för att förklara hur en idrottsledares framgång (eller motgång) beror på karaktärsdragen hos ledaren själv och dennes atleter, samt den specifika situation som ledarskapet utövas i. Modellen är situationsbaserad med inslag av karaktärsdrag och anger hur ledarens beteende (det kravställda, föredragna, faktiska) korreleras till en (1) specifik situation, medlemmarna i gruppen samt ledaren själv samt hur dessa tillsammans påverkar prestation och gruppens övergripande nivå av tillfredsställelse. Om en ledare exempelvis utövar en ledarskapsstil som gruppmedlemmarna föredrar i en specifik situation ökar därmed gruppens tillfredsställelse. Modellen öppnar för tre (3) olika resultat. Det önskvärda är att både prestation och tillfredsställelse är högt, där ledarens ledarstil sammanfaller väl tillsammans med situationen och gruppens önskade ledarskapsstil. Ett annat slutresultat är att gruppen presterar men utan tillfredsställelse, det vill säga att det faktiska och föredragna ledarskapet skiljer sig från det önskade.

Ökat antal fysiska åkommor hos soldater

Att risken för skador har ökat för soldater i takt med att den burna vikten ökat är inte någon nyhet längre. Världens militära styrkor fortsätter att brottas med ekvationen “krigets krav” och “soldatens välmående” samt hur tekniken ska kunna hjälpa oss att bära mer (exempelvis genom exoskelett). Huvuddelen av studierna inom området är genomförda utomlands och ibland på testgrupper som inte alltid är direkt överförbara på svenska förhållanden. De senaste åren har det däremot skett en uppryckning även för svensk del och nu börjar resultaten av forskningen synas i olika artiklar samt handböcker (Handbok Optimera utbildning och träning).

En (1) studie från 2019, som bidragit till utformningen av den tidigare nämnda handboken, är en jämförande studie som tittade närmare på svenska soldater i insats och hur förekomsten av skador såg ut.

Kompletteringsunderlaget och försvarsgrenarna

Med en (1) vecka till godo offentliggjorde Försvarsmakten det kompletterande budgetunderlaget för 2021 och därmed de förändringar som behövde genomföras för att omhänderta de styrningar som kommit ifrån regeringen. Även om de flesta detaljer återfinns i de hemliga bilagorna finns det kapitel, stycken och enstaka meningar som är värda att lyfta fram i ljuset. Det kompletterande underlaget som tog strax över en (1) vecka att framställa innebär inte per se att Försvarsmakten behöver göra avkall på några större förmågor, däremot finns det en ton av tillrättavisning om att vissa av det politiska etablissemangets förslag inte är önskvärda utifrån såväl förmågehöjande som ekonomiska perspektiv. Samtidigt som att det blir fler stora klossar har myndigheten varit illa tvungen att på detaljnivå dra ner vissa ambitioner, vilket kommer att märkas längst ner i organisationen och därmed troligtvis vara det som hamnar i fokus internt.

Lokalförsvarsförbanden

Sedan regeringen utfärdade ett uppdrag till Försvarsmakten där myndigheten ålades att beräkna kostnaden för att grunda ett regemente i Östersund, har lokalförsvarsbataljon varit ett ord som florerat friskt i etern. Jag kommer i den här texten redogöra för att lokalförsvarsförband varken ska likställas med Hemvärnet eller att tanken om ett återinförande av förbanden är särskilt ny. Vidare kommer de flesta av er antagligen inse att ni redan hört talas om (och bevittnat) lokalförsvarsbataljoner tidigare, fast under andra beteckningar och därmed kanske inte reflekterat över deras roll i det större perspektivet.

Kompletterande budgetunderlag för 2021

Idag gav regeringen Försvarsmakten i uppdrag att inkomma med kompletterande budgetunderlag för 2021. Tidigare har Försvarsmakten lämnat in underlag för den försvarspolitiska propositionen för 2021-2025 såväl som ett budgetunderlag för 2021. Detta sker i farvattnet av vad som varit en lång vår av strandade politiska försvarsförhandlingar och överlag en politisk sfär som varit missnöjd med Försvarsmaktens prioriteringar.

I det nya uppdraget får Försvarsmakten en rad detaljerade styrningar i för ekonomiska beräkningar. I underlaget ska myndigheten ta hänsyn till bland annat upprättande av ett nytt regemente i Östersund samt en värnplikt som får vara nio (9) månader som kortast. Därutöver ska myndigheten också särskilt redovisa ekonomiska beräkningar för ytterligare åtgärder. Samtidigt instrueras Försvarsmakten att reduceringar inte får ske inom exempelvis renovering och modifiering av stridsvagn 122 och stridsfordon 90.

Den initiala reaktionen är att politikerna helt enkelt kör över Försvarsmaktens underlag och tvingar myndigheten i en riktning som den inte anser vara gynnsam för att uppnå myndighetens syfte; att försvara Sverige. Men som vissa redan uppmärksammat på Twitter är en del av riktlinjerna i fas med de underlag som Försvarsmakten redan lämnat. Därutöver kommer det här uppdraget efter att Försvarsmakten lämnat svar på frågor från försvarsdepartementet på tidigare underlag. Så vad skiljer sig egentligen?

Sida 2 av 10

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén