Din EOBUSARE i gryningen

Kategori: Allmänt Sida 2 av 21

Uppdraget i fokus – Mission Support Element

Den här artikeln kommer handla om något som de flesta kanske hört talas om, men inte riktigt förstått vad det är eller vad som skiljer ett mission support element från en stab. Det faktum att funktionen funnits i över 20 år men fortsatt är svår att hitta information om visar på att MSE gjort skäl för titeln ”doldisarna bakom flyguppdragen.”

”MSE funktionen är avgörande för genomförandet av flygföretagen.”[1]

Vi kan inleda med en historiebeskrivning och att Försvarsmakten och Flygvapnet fick i uppgift att upprätta ett snabbinsatsförband med AJS 37 ”Viggen” för internationella insatser. Med den uppgiften tog Flygvapnet ett nytt kliv ut på den internationella arenan vilket innebar att det krävdes fler specialister än enbart pilot och underrättelsebefäl för att planera och utvärdera uppdrag. Här någonstans föds Mission Support Element (MSE) i det svenska flygvapnet och har sedan dess varit en funktion som återfinns inom i stort sett samtliga divisioner och skvadroner i försvarsgrenen.

Gör om specialistofficersutbildningen

På X dök frågan upp vad den “övergripande målsättningen med specialistofficersutbildningen” borde vara. I några korta svar redogjorde jag för min ståndpunkt att målsättningen bör vara att utbilda specialister för funktioner där det saknas en naturlig tillförsel från GSS-befattningar. Det här bygger jag på alla åren av diskussioner, i synnerhet på sociala medier, kring vad olika försvarsgrenar och förband verkar vilja ha av sina specialistofficerare. Då diskussionen oftast förs utifrån det egna förbandets eller stridskraftens verklighet är det svårt att finna en antingen eller-lösning på situationen. För tydlighetens skull vill jag därmed framföra att mitt förslag försöker se till hela Försvarsmaktens behov och inte en enskild stridskraft.

Grunden bygger på att en inte obetydlig del av exempelvis armén förefaller vilja ha instruktörer till grundutbildningen samt erfarna ställföreträdande plutonchefer. Något som går att hämta genom soldatförsörjningen utan att kräva 1,5 år på en skola långt hemifrån förbandet. Detsamma kan sägas för marinen och flygvapnet i stort. En individ som tjänstgjort som soldat eller sjöman inom ett fackområde borde rimligtvis med kortare utbildningsinsatser under hela karriären kunna vandra hela vägen från OR1 till åtminstone OR6B utan krav på en särskild skolutbildning. I synnerhet när fokus under SOU för vissa utbildningar ligger på att skapa vapeninstruktörer, drilla i truppföring och kunna hålla utbildningspass på grundutbildningsnivå. Då förefaller det enligt mig inte vara särskilt effektivt att skicka bort en individ från sitt förband under 18 månader när en stor del av utbildningen kan hållas på hemmaförbandet. Istället kan utbildningen kompletteras med kurser som genomförs på aktuell skola.

Istället anser jag att de nu ansträngda resurserna för SOU bör koncentreras till de funktioner där det inte finns ett organiskt inflöde av soldater eller sjömän. Något som troligtvis gäller i högre utsträckning för flygvapnet än övriga försvarsgrenar men som ändock gäller för samtliga. Det tydligaste exemplet är troligtvis flygtekniker, underrättelsepersonal och ledningssystemspersonal. Här finns det dels glapp i försörjningen från soldater som kan tillgodogöra sig kunskap på förbanden i tillräckligt hög utsträckning, dels att utbildningsmängden gör det mer rationellt att koncentrera utbildningar till skolor och centrum.

Men vad händer då med kvalitétssäkringen och riskerar det inte att bli orättvis utbildningsgång där vissa kan stanna kvar på förbandet med lön medan andra tvingas bort på skola under längre tid? Det sistnämnda sker egentligen redan idag med flygtekniker som fortsätter läsa på skola efter att övriga inriktningar tagit sin examen. Ja det innebär att det kommer bli större grupp som inte genomför SOU så som vi känner den idag. Samtidigt finns det fler fördelar att ha kvar individen på hemmaförbandet för alla inblandade aktörer, i synnerhet individen själv. Vad gäller kvalité på utbildning innebär förändringen dels att förbanden själva får äga processen och därmed också bära konsekvensen av resultatet, men med tillägget att skolorna fortfarande äger kurserna som krävs för exempelvis instruktörskunskap inom vissa ämnen. Därtill kan exempelvis MHS Halmstad äga den pedagogiska delen som då genomförs mer koncentrerat under kortare tid.

Jag anser att det här förslaget möter behoven av att tillse att det finns instruktörer till grundutbildning, att ge GSS en trovärdig karriärsplanering och att därmed enklare kunna placera människor där de utvecklas bäst. Utan att för den delen offra behovet av utbildade funktionsspecialister. Även om jag personligen tycker att det finns positiva effekter av att huvuddelen av specialistofficerarna någon gång får utbilda värnpliktiga anser jag också att det är slöseri med kompetens att försöka få alla att gå samma väg. Idag ligger för mycket fokus på att alla specialistofficerare ska agera instruktörer på GU. Det vi glömmer bort är att specialistkompetensen inom en rad områden kräver flera års tjänstgöring i funktion och att det är först långt senare som den kunskapen kan nyttjas i en instruktörsroll för att utbilda antingen under befattningsutbildning eller nästa kull med specialister. Då vore det att slöseri med resurser att sätta en sambandsspecialist på att leda inryckningsexercis och skjutpass när denne istället borde lägga tid på att befästa kunskapen från SOU.

Den absoluta baksidan av det här förslaget är att bekantskapsnätverken uteblir i stort. Sergeanten från P 7 kommer kanske aldrig lära känna sergeanten från I 19 som denne annars hade blivit “kullare” med på Markstridsskolan. Samtidigt säger jag att det är ett lågt hypotetiskt pris att betala om de båda sergeanterna inte behöver spendera 1,5 år i Kvarn och bli missnöjda över utbildningens upplägg där de upplever att de inte utvecklas. Det finns andra vägar att vandra för att skapa nätverk över förbandsgränser om vi är villiga att bli lite mer fria i tanken än att fortsätta i dagens hjulspår.

Med det potentiella införandet av fler skolor i Försvarsmakten har vi nu tillfället att lägga om specialistofficersutbildningen så att den möter dagens och morgondagens behov av rätt utbildad personal.

Dags att bryta den talande tystnaden

Det har skrivits spaltmeter om missförhållanden inom Försvarsmakten, bland annat på den här hemsidan. Missförhållanden som tar sig olika uttryck med trakasserier, mobbing och sexuella övergrepp. Framförallt har det senaste lyfts fram på senare tid och vissa åtgärder har vidtagits. Men det är fortsatt svårt att internt inom myndigheten få hjälp med att snabbt avvärja en destruktiv situation och få extern granskning av förhållanden.

Införandet av anmälningsfunktionen för ovälkommet beteende lät säkert bra när det kom dras upplägget med en rad problem. Det största är troligtvis att utredningen sker lokalt av lokala företrädare. Det är problematiskt, i synnerhet när det gäller händelser som sker i staberna där människor på olika sätt träffas och umgås. Det skapar en situation där den som anmäler inte kan vara helt säker på att utredningen sker på rätt sätt. Det vore önskvärt om utredning skedde av extern part från exempelvis grannförband för att skapa distans mellan de som utreds och de som utreder. Det andra problemet är att funktionen fokuserar på den som är utsatt. Den som ser en kollega bli utsatt för något är förhindrad att anmäla exempelvis trakasserier av någon annan.

Du kan inte göra en anmälan om ovälkommet beteende åt någon annan än dig själv

https://www.forsvarsmakten.se/sv/om-forsvarsmakten/varderingar-och-vision/forsvarsmaktens-vardegrund/ovalkommet-beteende/

Hemvärnet väljer 5,56 som sin nya kaliber

Medan det har varit mycket skriverier kring Försvarsmakten, och i synnerhet arméns, val av 7,62 som kaliber för nästa automatkarbin har det arbetats flitigt inom en annan stridskraft med att analysera vägen framåt. Efter mycket arbetet med försök, informationsinsamling och bedömanden har Hemvärnet beslutat om att 5,56 kommer vara stridskraftens framtida kaliber. Detta bland annat grundat på stridskraftens förutsättningar vad gäller utbildning och träning av soldater.

Det här innebär att all hemvärnspersonal, förutom skarpskyttar, kommer att ombeväpnas till den nya kalibern. De befattningar som idag har pistol kommer istället bli tilldelade en automatkarbin med en piplängd om 11.5″. Det vill säga den karbin som skallas för “självskyddsvapen” i vardagligt tal men som ser ut att döpas till AK24A. Det här innefattar även funktions- och stabspersonal. Övriga soldater, inklusive pionjärerna, kommer att tilldelas en automatkarbin med 14.5″ piplängd (AK24B). Skarpskyttarna fortsätter med Ak4 tills dessa att skarpskyttegevär 26 införs och kommer ut på förband.

Förhoppningen är att införandet av AK24A påbörjas under Q3 eller Q4 i år medan AK24B tidigast väntas komma ut Q3 2025. Vilka förband som får vilket vapen i vilken ordning är inte känt. Vad som däremot är känt är att förbanden kommer behöva leva med dubbla system (AK24/AK4) samt har ett långt arbete framför sig vad gäller ombyggnation av förvaringslösningar som nu är anpassade för Ak4. Därutöver är en lång utbildningsperiod att vänta för att omutbilda samtlig personal samt utbilda en tillräcklig mängd med instruktörer.

Mer information är att vänta då Rikshemvärnschefen har aktivt tagit ställning för en transparent process där en aktiv kommunikation är vägen framåt.

Marinens bassäk – återkomsten av en taktisk resurs

Det här inlägget kommer att handla om bassäkerhetskompanier i allmänhet och nyligen upprättade 104.bassäkerhetskompaniet i synnerhet. Känner du inte igen namnet kan det beror på att kompaniet tidigare hette basskyddskompaniet och låg direkt under Marinbasen. I samband med att två nya marina basbataljoner infördes uppstod så även ett behov av bassäkerhetsförband. Det vill säga den typen av förband som förr fanns inom såväl marinen som flygvapnet för att skydda baser genom ett mer offensivt agerande utanför baserna samt att skydda marina logistiklinjer på land och i kustnära miljö. Förbandstypen behövs alltjämt i en tid där hotet från främmande underrättelseverksamhet är högt och där vi ser frekvent hur utländska medborgare befinner sig på platser där de inte ska vara i närheten av skyddsvärd verksamhet.

Foto: Försvarsmakten

Vilken utbildningsplan är det som gäller egentligen?

Efter artikeln om kadetternas vinterutbildning mottog jag, något förväntat, några kritiska dm. Bland annat att artikeln innehöll en rad felaktigheter och att utbildningen inte alls såg ut så. Bland annat sades det att det var 85% närvaro som krävdes. Andra påstod att det inte alls var krav på en avslutande utbildningskontroll. Det framstod som märkligt hur det kunde finnas så pass skilda uppfattningar om vad som var krav och hur utbildningen skulle genomföras. Det fick dock sitt svar när en hjälpsam vinterinstruktör hörde av sig och påpekade att det sedan 2022 fanns en ny fastställd kursplan för vinterutbildningen. Exempelvis fanns en kurs som hette GK vintersoldat som hade 85% närvaro som krav tillsammans med isvak, ensamdygn och utbildningskontroll som obligatoriska moment. Det här ska vid ett senare tillfälle även nyttjats 2020 vid genomförande av GK vinter befäl.

I min artikel framförde jag kritik bland annat kopplat till just examinerande moment som är beroende av dels väder, dels att kadetten håller sig frisk. En annan synpunkt jag framförde var att ge människor skidor och sen skicka ut dem på skidmarsch med packning med förväntningen att de bara ska genomlida detta. Glädjande nog fick jag veta att man redan hade omhändertagit detta 2022 med den nya kursen “Grundkurs vinterförmåga”. Bland annat bytte man ut utbildningskontrollen mot ett avslutande seminarium och man strök kravet på 80% närvaro. Istället lämnade man det till instruktören att kontinuerligt bedöma elevens arbete i fält.

Så vad har då hänt nyligen i Arvidsjaur. Jo Militärhögskolan Halmstad har med sina kadetter bedrivit kursen “Grundläggande vinterutbildning befäl” (kurskod: MAVGK942VE02). Den kursen kräver 85% närvaro, isvaksbad, ensamdygn och utbildningskontroll för att kadetten ska godkännas. Det är upp till examinatorn att bestämma om det krävs komplettering eller ej för att bli godkänd. Därtill ska det vid kursstart anges när omexamination kan ske. Oftast anges nästa kurstillfälle, vilket innebär att SOU-kadetter inte kommer erhålla en examen förrän de gjort om kursen året efter. Enligt utbildningsplanerna skulle SOU 22-23 vara den sista kullen att genomföra den här kursen.

Detta har man gjort trots att SOU 23-24 har en utbildningsplan som anger att de ska genomföra den nya kursen “Grundkurs vinterförmåga” (kurskod: VIN422IVE02). Den kursen ställer inget krav på minsta antal procent deltagande och de obligatoriska momenten är isvaksbad, ensamdygn och ett seminarium. Kursen (denna eller vinter befäl) ställer heller inget krav på att eleverna måste åka skidor utan det kravet är att de ska kunna förflytta sig på något sätt. Det kan innebära nyttjandet av snöskor eller att helt enkelt gå. Det är upp till övningsledningen att avgöra.

Frågan är nu varför MHS H, tillsammans med övriga ansvariga skolor, väljer att frångå den av FM Utbildningschefen fastställda utbildningsplanen för att nyttja en gammal kurs och därmed underkänna kadetter som av olika anledningar inte kan delta i utbildningskontrollen. Det förefaller inte ligga i Försvarsmaktens intresse att underkänna blivande specialistofficerare för att de inte klarade av att skida under strapatsliknande förhållande. Och om man från ansvarig skola frångår utbildningsplanen på det här sättet, vad är det mer som man frångår och hur ska förbanden kunna ta höjd för det i efterföljande utbildning?

Är det så att informationen inte trängt ut till ansvariga befäl? Är det här ett tecken på att informationsspridningen inte fungerar som det är tänkt? Har man bara valt att strunta i utbildningsplanen och kört tummen i spåret för att man har haft upparbetade övningsplaner? För i realiteten finns det inget som säger att det skulle vara svårare att ändra till kraven för “grundkurs vinterförmåga”. Snarare tvärtom. Det skulle innebära att man från övningsledningens sida inte behöver planera och genomföra en utbildningskontroll.

Då jag vet att ansvariga övningsledare för den genomförda kursen läser det som skrivs här bjuder jag återigen in för er att förklara för era kadetter varför ni har valt den här lösningen när det sedan 2022-09-14 finns en annan kurs fastställd. Kommer ni även i framtiden för nästa SOU-kull att frångå gällande utbildningsplan för att det ger en bättre magkänsla? Till övriga skolor med profil och utbildningsansvar ställer jag frågan vad ni nu kommer göra för att omhänderta de kadetter vars examen nu är i skottgluggen?

Och eftersom vi ändå pratar om SOU hade det varit intressant att höra vad respektive försvarsgrensförvaltare tycker om att deras kadetter felutbildas? Vad säger det om kvalitetskontrollen om olika skolor bedriver utbildningarna på olika sätt med olika kurser och därmed frångår fastställd utbildningsplan?


Referenser:

FM2021-16568: 19 Kursplan Grundkurs vinterförmåga

FM2019-21738:1 Kursplan Grundläggande vinterutbildning befäl

FM2023-8995:5 bilaga 3 Utbildningsplan specialistofficersutbildning teknisk tjänst

FM2023-8995:5 bilaga 5 Utbildningsplan specialistofficersutbildning luftstrid

Utan beteckning – Bilaga 5 Utbildningsplan specialistofficersutbildning markstrid

Kadetter, vinterutbildning och säkerhet

Så här ungefär 24 timmar efter att det årliga diskussionsämnet som är kadetternas vinterutbildning, och kanske dussinet DM på instagram, vill jag utveckla min kritik mot hur vinterutbildningen generellt har varit och fortsätter vara, hur jag resonerar kring säkerhet och säkerhetsreglementet samt en form av bemötande av vissa resonemang som är borderline-nostalgiboomer.

Jag kan uppskatta att skämta om de äldre herrarna som sitter i bästa “Four yorkshiremen“-stil och minns hur kärv, kall och blöt deras värnplikt var. Det är i stort harmlöst då de flesta har en sund distans till sina minnen och de som tror att de minns exakt hur det var, har ändå ingen beslutsrätt över hur vi utbildar idag. Värre är det när människor som fortsatt befinner sig i myndigheten och som kanske genomförde samma typ av utbildning för 2-3 år sedan och som minsann inte tyckte att det var så jobbigt med minus 38 grader. Det kryddas gärna med ett “vi tyckte”, som om individen kan föra gruppens talan om hur alla upplevde två veckor i vintermiljö. Om man inte utsetts till företrädare för en grupp är det min bestämda uppfattning att man inte ska föra en sådan talan, utan enbart tala om hur man själv upplevde det. Med det sagt ska det också sägas att din upplevelse inte innebär facit om hur saker ska vara. Vi har trots allt en del säkerhetsregler just för att personer just där och då tyckte att det inte “är så farligt”.

Dags för myndigheten att jobba tillbaka samhällets förtroende

Så här efter Folk och Försvars rikskonferens hade jag velat bryta ner en del av talen och samtalen. Vad är de stora strategiska penseldragen för framtiden och vad kommer det innebära för Försvarsmakten. Men istället ska jag beröra något betydligt viktigare som berör det som vi förr kallade för basplattan. Själva grundstommen i organisationen och försvaret av Sverige, personalen. För lagom till att talen drog i gång i Sälen släppte Dagens nyheter en artikel som visade tydligt på ett strukturellt fel inom myndigheten. Artikeln granskade 21 fall av sexuella övergrepp som anmälts till Försvarsmaktens Personalansvarsnämnd (FPAN). Av dessa hade 19 fall avgjorts internt genom disciplinåtgärder. Trots att det i lagen om offentlig anställning tydligt framgår att handlingar som kan antas leda till någon annan påföljd än böter ska åtalsanmälas till rättsväsendet. Något jag tidigare skrivit om i en artikelserie om just FPAN.

Ställ högre krav på skribenter!

Strax innan jul publicerade Kungliga Krigsvetenskapsakademien ett blogginlägg om striden vid Antonovs flygplats. Blogginlägget som är signerat en reservofficer inleds med ett citat från dåvarande arméchefen där författarens djupa och unika kunskap hyllas. Blogginlägget fick också ett positivt mottagande på plattformen X för sina slutsatser om operationen. Samtidigt fanns det saker med texten som skavde. Förutom ett märkligt språkbruk där själva faktadelen hade en helt annan skrivstil än slutsatserna, saknades det källhänvisningar till diverse påståenden som framstod som sanningsenliga återberättelser av operationen.

Efter att ha återpublicerat inlägget på X kunde jag inte släppa känslan av att något var märkligt med inlägget och efter lite efterforskningar hittade jag varför. Nämligen att ett helt stycke av texten var direkt hämtad från War on the rocks artikel om samma strid och, vad det verkar, direktöversatt med hjälp av något översättningsverktyg på internet.

Militärpolisbataljonen – Den unga bataljonen

Militärpoliser är något som de flesta verkar gilla att “hata”, eller åtminstone ha åsikter kring hur de uppför sig. Mer sällan har människor någon egentlig koll på vad militärpolisfunktionen har för uppgifter eller för den delen varför vi överhuvudtaget har en militärpolisbataljon sedan 2016. Den här artikeln kommer, trots tidigare nedskjutna försök till hjälp, försöka ge en övergripande bild för militärpolistjänsten och hur militärpolisenheten, militärpolisbataljonen och landets militärpoliser förhåller sig till varandra.

BLUF

Det här är en lång artikel och jag förväntar mig inte att alla kommer orka läsa hela vägen till slutet. Så här är den kondenserade versionen. Det finns en förordning som styr militärpolisens uppgifter. Det finns tre aktörer inom området: militärpolisenheten, militärpolisbataljonen och militärpoliser ute på förbanden där den förstnämnda funktionsleder övriga. Bataljonen lyder under armén och inordnas i armédivisionen, men löser uppgifter åt alla försvarsgrenar. Funktionen har en viktig roll såväl i fred som krig, i synnerhet som brottsutredande och brottsförebyggande inom den militära sfären. Militär personal är skyldig att följa militärpolisens direktiv och att uppge sina personuppgifter.

1 §   Militärpolisen skall upprätthålla den allmänna ordningen och säkerheten inom Försvarsmakten samt vid sådana övningar som Försvarsmakten genomför tillsammans med andra myndigheter. Därvid har militärpolisen till uppgift särskilt att
   1. förebygga brott samt hindra att ordningen och säkerheten störs genom brott eller på annat sätt,
   2. avslöja brott samt vidta de åtgärder som behövs, när ordningen och säkerheten störs på annat sätt än genom brott,
   3. i övrigt lämna personal som tjänstgör inom Försvarsmakten upplysningar och annan hjälp. Förordning (1994:392).

Förordning (1980:123) med reglemente för militärpolisen

Sida 2 av 21

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén