Din EOBUSARE i gryningen

Kategori: Allmänt Sida 3 av 20

Liten tuva stjälper ofta stort lass

Den 24 oktober offentliggjordes en utredning kring en en olycka med en larmmina. Händelsen i sig resulterade i brännskador på en instruktör när larmmina utlöstes i handen. På sina håll skrevs det litet skämtsamt om varför man valde att utreda något så trivialt som en vådautlösning av en larmmina. En kommentar som troligtvis fälldes utan vetskapen om att det uppstått fysiska skador. Det är å andra sidan inte det som är det intressanta med händelsen, eller för den delen det faktiska förloppet när minan utlöstes. Utan det är, vilket den här artikeln kommer på visa, ytterligare ett exempel på hur en rad små faktorer tillsammans skapar förutsättningarna för att det ska ske en olycka, trots ett gediget säkerhetsreglemente.

I Försvarsmakten finns en rad olika publikationer i form av reglementen, handböcker och manualer. Alla dessa bildar en hierarki där det förenklat kan beskrivas som att reglementet beskriver tvingande regler, vad som ska utföras, och där handböcker samt manualer visar hur:et. Det här är viktigt att ha kvar i minnet medan du läser vidare.

För hantering av larmmina 2, och minor generellt, är brukaren hänvisad till två specifika publikationer: SäkR Spräng 2023 och manualen Minor 2022. Säkerhetsreglementet finns tillgängligt via den interna portalen Emilia och på Försvarsmaktens hemsida. Manualen finns enbart att tillgå via emilia. Därutöver kan det finnas tekniska ordrar som styr vissa specifika åtgärder som exempelvis förrådspersonal ska vidta vid hantering av olika materielslag.

Under utredningen har det identifieras att det i både SäkR Spräng och manualen finns beskrivet att en återanvänd Larmmina 2 ska tillföras en extra säkringssprint. Det här återfinns däremot inte i någon teknisk order vilket kan ha bidragit till att en sprint inte tillförts när den återanvända larmmina lämnats ut till instruktören. Här finner vi således ett problem som är återkommande inom flera ämnesområden, och som vi kommer behöva hantera under de kommande åren. Nämligen att våra publikationer inte harmoniserar med varandra och att det finns tvingande regler som inte kan efterlevas av hela organisationen för att reglerna trycks i olika informationsrör.

Vidare identifierade utredningen det som länge varit ett stående skämt på sociala medier, nämligen att sökfunktionen i emilia är undermålig. Utformningen på söksträngen avgör direkt om individen kommer hitta den senaste versionen av SäkR eller en daterad version som sparats någon annanstans på emilia. Det här är oftast känt av personal som tjänstgjort ett antal år i myndigheten. För nyanställda är det däremot sannolikt okänt då det inte finns återgivet i skrivt och därmed något som innebär risker. Det uppmärksammas även att officersutbildningarna använder sig av ett externt system för att sprida publikationer, vilket innebär att kadetterna vänjer sig med ett helt annorlunda publikationssystem än det som anställd personal nyttjar.

Vilket leder oss till själva kärnan av vad den här artikeln vill fokusera på, nämligen övergången för nyanställda befäl från skola till myndigheten, och hur vår forcerade tillväxt inte bara skapar risker idag utan även i framtiden.

En konsekvens av oerfarna plutonchefer är att personalen inte planeras effektivt, uppgifter ges inte i tillräcklig tid, samt stöd och kontroll till/av instruktörer i planering och genomförande inte kan ges mot det behov som finns.

Utredningsrapport avseende personskada i samband med vådautlösning av larmmina 2, s. 15

I utredningen framgår det att plutonslaget består av nya instruktörer som antingen är nyexaminerade eller inne på sitt första år som officerare. Men det är inte bara plutonen som består av ny personal, hela grundutbildningsorganisationen på lägre nivå som sådan beskrivs som bestående av befäl med ringa erfarenhet. Istället är det kompani- och skvadronsledningar som består av personal med mer erfarenhet, och som därmed enligt försvarsgrenarnas riktlinjer kring karriär förväntas stödja de oerfarna befälen i deras utveckling. Problemet är att ration mellan erfaret och oerfaret befäl innebär att exempelvis kompanifanjunkarna inte hinner med att stödja alla som har ett behov. Lägg ihop det med det oerfarna befälets vilja att vara självständig och svårigheten att hitta korrekt information så är det inte konstigt att olyckor sker, och kommer fortsatt ske om inga åtgärder vidtas.

Övergripande fokus från politiker och försvarsmaktsledningen är tillväxt. Politikerna vill att såväl antalet värnpliktiga som antalet kadetter (och därmed nya officerare) ska öka under kommande år. Detta ska ske samtidigt som högre ledningsnivåer, som varit underbemannade under flera år, nu skriker efter erfarna befäl för att täcka upp för pensionsavgångar samt ett nära förestående medlemskap i Nato. Manegen är således krattad för att det även i framtiden kommer finnas en ohållbar ratio mellan erfaret befäl som ska handleda/mentorera, och oerfaret befäl som behöver handledas. För att tala klarspråk, det är inget som en HYB per kompani kommer kunna lösa.

Därutöver innebär det att bristen av handledning idag, kommer medföra bristande kunskap i framtiden när det gäller ledning, utveckling och utbildning. Det har länge varnats, och varnas fortsatt, för att det går för fort uppåt i karriären för våra officerare. Där tiden mellan varje steg från fänrik till major är så pass kort att när individen sen förväntas leda större förband eller funktioner på högre nivå, saknas kritisk kunskap vilket riskerar att hämma vår förmåga.

Det kan således hävdas att det finns en röd tråd mellan handledningen av nyexaminerade befäl och landets förmåga till militärt försvar. Missar vi att omhänderta den lilla kuggen så kommer det stora maskineriet upphöra att fungera. Det måste fortsatt kommuniceras till våra politiker när det påbörjas någon form av kvantitetsbingo inför politiska beslut. Risken är annars att våra goda intentioner gör det omöjligt att nå våra utpekade mål.


FM2023-23509:1 Utredningsrapport avseende personskada i samband med vådautlösning av larmmina 2

Ut med det gamla, in med det nya

Under helgen har det varit ett tema på bland annat X varit hur äldre befäl idiotförklarar yngre. Det här har även vävts ihop med ett uppmärksammande kring att samma kategori av människor sysslar med gatekeeping gentemot yngre kolleger, bland annat på Markstridsskolan. Det här bristande stödet tror jag har ett par delförklaringar som jag ventilerade på bluesky och som jag nu kommer väva ut lite mer.

Det första är själva övertron som vi har till vårt eget utbildningssystem. Eller snarare, övertron till hur förträffligt det utbildat tidigare generationer och att det rimligtvis borde ha förmåga att utbilda på en rad väldigt specifika ämnen. Det finns individer ute i organisationen som tror att våra skolor och centra kan omhänderta all tänkbar kunskap, i synnerhet den kunskap som sagda individ själv har inhämtat under sin karriär. Då den här gruppen individer inte sällan är drabbad av någon form av selektivt minne kring vad de lärt sig under utbildningen och vad de lärt sig ute på förband skapar det en skev bild av vad nyexaminerade kolleger kan eller inte kan.

Skoltiden är en väldigt kondenserad tid och i takt med att tekniken utvecklas samt att vi tillför nya förmågor kommer det oundvikligen innebära att viss kunskap behöver stryka på foten, antingen att den inte berörs alls eller väldigt grundläggande. Vi kan helt enkelt inte fokusera på att lära ut all kunskap, framförallt för att den riskerar att vara daterad eller bortglömd när individen kommer till sitt förband.

Vilket leder till den andra delfaktorn, nämligen vår ytliga förståelse för kunskap och inlärning. För trots att vi har en fungerande metod i “Visa, instruera, öva, pröva” glömmer vi bort “drillen”. Inte bara att hjärndött kunna utföra en fysisk handling, utan även den kontinuerliga exponeringen för teoretisk kunskap och omsättande av den till handling. Folk blir ämnesexperter för att de kontinuerligt kan återkomma till ett ämne och repetera kunskap. Vi har en fortsatt övertro till individens förmåga efter genomförande av en kurs, framförallt när det förflutet lång tid mellan kurstillfället och det faktiska utövandet. En person som genomför en instruktörskurs men inte får utöva den kunskapen under ett års tid kommer vara marginellt kunnigare än innan kursen genomfördes. Kunskap måste praktiseras.

Den sista delfaktorn är hur vi ser på andras kunskap. Vår kultur är formad kring hur vi uppfattar andras kunskap visavi vår (uppfattning om) egen kunskapsnivå. I synnerhet den typen av kunskap som vi tycker är förenad med att vara en duglig officer. Det blir ett hinder för informationsspridning då vi förutsätter att de vi möter har samma kunskapsnivå som oss själva och därigenom behöver vi inte lära ut något. Visar det sig att kunskapen inte finns hos motparten går vi direkt till att döma individens förmåga och lämplighet som militär. Det fostrar inte en miljö där vi exponerar våra okunskaper och det leder inte till att skapa en lärande miljö.

Skulle vi uppfatta att en motpart har djupare kunskap än oss själva ses denne som en förebild, men det egna lärandet kommer vara avhängt på de observationer vi gör mer än att det sker ett formaliserat utbyte.

Allt det här sammantaget leder till att vi är usla på att mentorera och vägleda yngre kolleger. Vi förutsätter att de ska ha kunskapen, och saknar de kunskap är de inte dugliga i sin yrkesutövning.

Det här har under åren med förbandsnedläggningar förstärkts av att det just nu sitter individer runt om i organisationen som gjort sig själva oumbärliga genom att inte dela med sig av sitt kunnande. Inte sällan för att inte exponera sin egen okunskap mot andra. Vilket bidrar till att vi idag saknar valid kunskap i relation till hur världen är beskaffad idag. Med ökade krav och intresse från allmänheten har nu detta börjat exponeras och vissa fundament börjat krackelera. Vad vi ser nu är två krafter som möter varandra, de som är från det gamla systemet och som tror sig ha allt att förlora på förändring, och de som är från det nya systemet som anser att myndigheten har allt att vinna på att förändras.

Jag tillhör de sistnämnda. Jag tror innerligt att vi behöver göra oss kvitt med en hel del cementerade väggar för att kunna följa med utvecklingståget innan vi står mitt i en väpnad konflikt i norra Europa.

Hur man inte försvarar ett beslut – en fallstudie

för|­mån [fö`r‑] substantiv ~en ~er • sär­skild, för­delaktig rättighet e.d., privilegium

Svenska akademiens ordlista

Försvarsmaktens utbildningschef visar sig vara ungefär klippt och skuren för rollen som sin föregångare Eksell. Exakt noll empati för personalen och ett minusvärde vad gäller förståelse för världen runtomkring. Kadetter som drabbats av det här beslutet har i ett öppet och sakligt brev förklarat varför man är besvikna med hur myndigheten hanterat frågan. Responsen från ansvarig chef? Det är en “administativ åtgärd” och därutöver “olyckliga omständigheter” som ledde till att man efter påbörjad utbildning fattade ett retroaktivt beslut.

Generalen bemöter överhuvudtaget inte kritiken om att man redan i våras bekräftat för kadetter vilka ersättningar som gäller. Inte heller bemöts kritiken kring hur bruttoavdraget påverkar den framtida ekonomin för den enskilde. Istället ska vi förstå att det är en förmån att läsa en inomverksutbildning för Försvarsmakten. En utbildning som med all säkerhet kommer ge individerna en löneinplacering som inte alls kompenserar för studietiden. Framförallt är det en synnerligen dålig anledning när 1) vissa kadetter måste läsa för att deras GSS-anställningar löper ut och 2) myndigheten skriker efter SO för att klara tillväxten. Vad Cherinet tycks vara oförmågen att ens vissa någon platonisk förståelse för är att personalen väljer myndigheten. Inte tvärtom.

Således kommer det här läggas i vågskålen för de som ska göra ett val i framtiden och de som överväger om de ska göra något annat. Att definiera det som en administrativ åtgärd som inte innebär “skillnad i villkor” är att slira på sanningen. Hur kan ett ökat avdrag inte vara en förändring i villkor? I vilket annat transaktionssammanhang är det ett godkänt förfarande? Som om inte det vore nog har generalen dessutom mage att kalla motiv i beslutet för “överflödiga” och därmed inte legat till grund för själva beslutet. Vilket är en grov efterhandskonstruktion som jag inte kan tänka mig att någon annan myndighet skulle komma undan med. Isf ska beslutet rivas upp och göras om. Avslutningsvis är det riktigt magstarkt att säga att “det är vi som gjort fel och ingen ska lida för det” och tro att alla ska vara tacksamma för att de “slipper” återbetalning.

Så varför är detta värt att hetsa upp sig över egentligen? Det finns en rad orsaker. Den främsta är hela situationen med GSS och hur den kategorin behandlas av myndigheten samt hur detta riskerar att haverera i framtiden på grund av dagens händelser. Försvarsmakten ser inget behov av att argumentera för att slopa anställningstiden om max 12 år för GSS/K. I all väsentlighet har lagens utformning och det avtal man tidigare hade med facket tjänat Försvarsmakten väl. Så pass väl att facket till slut kände sig nödgat att säga upp avtalet för att myndigheten överutnyttjade möjligheten till korta anställningar vilket ledde till utebliven anställningstrygghet. Därutöver har vi hela debaklet som varit kring löner och hur processen är ofördelaktig för de som har varit anställda en längre tid. Samtidigt vill vi att hela vår specialistofficerskår ska hämtas från GSS-kategorin och bära med sig den erfarenheten vidare i karriären. När myndigheten märkte att det var få som valde att läsa vidare med särskild förmån (dvs med sin lön minus 6000 kr) valde man att förändra reglerna vilket innebar att det nu enbart krävs ett år för att kunna söka att påbörja studier med en högre ersättning. En för mig tydlig indikator att myndigheten försöker fylla sina platser för att det saknas ett tillräckligt stort rekryteringsunderlag.

Men är det då en förmån att få läsa en utbildning i Försvarsmakten under 1,5 års tid på annan ort långt hemifrån? En del säger det, inklusive Försvarsmaktens utbildningschef. Men låt mig då fråga, är det en förmån för en officer att bli placerad utomlands i en stab och att få ta med sig familjen med dagens URA-avtal? En del säger bestämt nej. Det är ingen förmån i form av ett särskilt privilegium. Det innebär snarare en uppoffring från flera parter och en belastning för en familj. Vilket myndigheten verkar hålla med om eftersom man har en arbetsgrupp som tittar på situationen och de förändringar som måste till för att göra det mer fördelaktigt för individen.

Låt oss gå tillbaka till kadetten som nu läser med “särskild förmån”. Om vi nu vill ha de erfarna soldaterna innebär det att de har tjänstgjort några år. Sett till anställningsgränsen så finns det en andel av kadetterna som läser SOU för att annars skulle de bli uppsagda. I den här kategorin återfinns inte sällan människor med familj, som lämnas kvar på ordinarie ort där man byggt sitt liv. Detta för att avsäga sig arbetstidsreglering, något som myndigheten inte är sen att överutnyttja under exempelvis förbandspraktiken för att täcka upp planeringsluckor. Individen erbjuds ett boende vilket historiskt visat sig vara belagt med problem som mögel och undermåligt underhåll. Kadetten erbjuds hemresor med allehanda medel som mycket väl kan innebära flera timmar på olika transportmedel, eller för den delen transportmedel som ställs in.

Så förmånen är alltså att en individ för att få fortsätta arbeta tvingas iväg 1,5 år på annan ort med minskade rättigheter eftersom individen inte längre räknas som arbetstagare för att fylla ett behov som myndigheten har av erfaren personal. En erfarenhet som betalar sig dåligt i plånboken efter studier när individen erbjuds några hundralappar mer än när utbildningen påbörjades. Är det verkligen ingen annan på den högre ledningsnivån som ser problemet här?

Och då har jag inte ens berört att man i sin myndighetsutövning använder motiv som man sedan säger inte alls är grundade till beslutet. Det är som att vissa individer helt glömt bort att de är statstjänstemän och att det därigenom finns vissa förvaltningskrav att leva upp till vad gäller myndighetsbeslut.

I synnerhet är det ett illa genomfört beslut sett till helheten där myndigheten inte har några som helst problem att inte höja löner när beslut om nya lönestrukturer fattas under våren, utan personalen får vänta ett halvår på att kanske bli korrigerade. Utan någon form av retroaktiv kompensation. Men gud nåde om någon skulle faktiskt få en tusenlapp mer under sina studier och kunna unna sig något.

Men jag antar att det här kommer vara vad vi får leva med några år framöver innan alla de som gjort sig en karriär på att tillse att personalen inte ska få ett korvöre extra gått i pension. Jag är inte förvånad, men jag är besviken.

Frågor till kommunikatörskonferensen hösten 2023

När kommer FST KOMM och HRC Relation och kommunikation att slås ihop till en gemensam kommunikationstjänst? Alternativt, när kommer FST KOMM att ta ägandeskap över samtliga kommunikationsplattformar där Försvarsmakten befinner sig i stället för att som idag ha det uppdelat kring vilka plattformar som uppfattas som rekryteringskanaler eller ej?

När kommer en militärstrategisk ledningsnivå för kommunikationstjänsten inrättas i stället för dagens delade ansvar mellan flera olika intressenter med egna agendor?

I kommunikationsdirektörens inriktning för 2023 anges bland annat att kommunikationen, såväl den interna som externa, ska vara snabb, tydlig och korrekt för att hantera omvärldsutvecklingen. Hur ska detta realiseras? Hur mäts och utvärderas det?

”Internet är den viktigaste informationskällan” anges det i bilaga 5 till den årliga inriktningen. Bland annat har FST KOMM korrekt identifierat att information söks via internet och sociala plattformar. Däremot verkar den realiseringen enbart dragits kopplat till att attrahera ny personal då det också uttrycks en ambition att kommunicera internt före externt. Varför sker inte den interna kommunikationen via samma kanaler när följarskaran även består av den egna personalen? Där kommunikation via sociala plattformar har möjlighet att nå ut snabbare och bredare än genom nyhetsinlägg på emilia (vilka ibland ändå publiceras som nyhetsartikel på forsvarsmakten.se någon dag senare).

I inriktningen beskrivs också att ”kommunikationen ska sträva efter att vara proaktiv och koordinerad på alla nivåer”. Hur ska en kommunikationstjänst kunna agera proaktivt om den samtidigt ska kontinuerligt koordineras på samtliga nivåer genom olika möten? I verkligheten förefaller kommunikationstjänsten vara reaktiv och konstant på efterkälken vilket har en negativ påverkan på de målsättningar som satts.

När kommer Försvarsmaktens ledningsfilosofi i form av uppdragstaktik och ÖB:s vilja om mandat och möjlighet till initiativ genomsyra kommunikationstjänsten? Tldr; när kommer styrningarna kring sociala medie-konton bli friare och tillåta enheter att driva sin egen kommunikation utan att behöva söka central tillåtelse? Och när kommer redaktionsplaner att ses som ett stöd, inte som en plan som måste följas oavsett vad som händer i världen?

När kommer myndigheten att sluta med olistade videoklipp på Youtube?

Avslutningsvis; hur uppfattar kommunikationsorganisationen att kommunikationen tas emot av personalen? Det vill säga de som ska bli ambassadörer samtidigt som de inte synliggörs i den dagliga kommunikationen. När kommer kommunikationstjänsten att på allvar öppna upp för att medarbetarna får kommunicera sin verklighet? Utan att den tillrättaläggs eller refuseras för att de inte passar in i myndighetens redaktionsplaner. Innehållstrategin för digitala kanaler bekräftar trots allt att den planerade kommunikationen gör att vi går miste om möjligheter att skapa engagemang kring det intressanta som händer här och nu.

Särskilda åtgärder på personalområdet

I juni fastställdes en rapport författad av en arbetsgrupp från högkvarteret som hade fått uppgiften att ta fram “förstärkningåtgärder på personalområdet”. Arbetsgruppen har i sin tur bestått av fyra analysgrupper med olika temaområden. Den här artikeln kommer vara en sammanfattning av de förslag som rapporten ger kopplat till den dagorder som ÖB gav ut augusti 2022. Det ska poängteras att arbetsgruppen inte påstår att rapporten är heltäckande, det finns fortsatt luckor som är behov av beredning för framtiden.

Då bilagan som innehåller samtliga förslag är 18 sidor lång kommer vissa områden att slås ihop, exempelvis URA, för ökad läsbarhet. Vill du sätta dig in i detaljer återfinns skrivelsenumret i slutet av artikeln. Punkterna under nedanstående rubrik “förslag till målsättningar” är direkt citerat från skrivelsen.

Förslag till målsättningar ÖB dagorder 04/22

Personalen ska uppleva ökad flexibilitet i vardagen med enklare stöd för administration.

Det ska bli enklare att anpassa arbetet i både tid och rum till olika förutsättningar. Användandet av avtal fr flexibilitet i arbetstidens förläggning ska nyttjas och distansarbete ska bli enklare att genomföra när verksamheten så medger.

Försvarsmaktens arbetssätt ska utvecklas genom ett moderniserat it-stöd. Administrationen blir därmed enklare och snabbare vad gäller exempelvis resor, rekrytering och chefers arbete i relation till medarbetare.

Chefer och kandidater ska uppleva rekryteringsprocessen som snabb, enkel och professionell.

Rekryteringsområdet ska optimeras för att möta Försvarsmaktens behov av kompetens.

Rekryteringsmetoder ska utvecklas för att stärka Försvarsmaktens förmåga att konkurrera om svårrekryterade kompetenser.

Ledtiderna inom rekrytering ska minska genom effektivare hantering av säkerhetsprövningar internt samt genom ett utvecklat stöd till rekryterande chefer.

Snabbare och mer flexibel kompetensförsörjning

Möjligheten att tillgodose olika kompetensbehov ska öka genom utvecklade metoder och stödsystem för analys av kompetensområden och framtagande av kompetensområdesplaner samt genom kompetensomställning.

Inflödet till Försvarsmakten ska kunna anpassas genom att, när så är lämpligt, använda möjligheterna till Flera Vägar In, exempelvis SOFU och OFSK.

Nationell och internationell rörlighet ska underlättas

Försvarsmakten ska utarbeta villkor för personal som får arbeta på annan ort eller i ett annat land vilka underlättar för ett familjeliv för individen och säkrad kompetensförsörjning för Försvarsmakten.

Försvarsmaktens löner ska vara konkurrenskraftiga relativt övriga staten

Försvarsmaktens lönestruktur ska fortsatt förvaltas så att ett transparent och relevant lönemålbildsarbete kan ske för samtliga kompetenser/personalkategorier. Försvarsmaktens målbild är att lönerna ska vara konkurrenskraftiga relativt övriga staten.

Arbetstidsuttag utöver vad som är normalt och som påverkar tid för familj och fritid ska kompenseras och ersättas utifrån vad parterna överenskommer i avtal.

Personalen ska uppleva att karriär- och yrkesutveckling är en naturlig del av ett engagemang i Försvarsmakten

Personalen ska uppleva utveckling oavsett hierarkisk eller lateral karriär.

Fast i gamla tankebanor

Det var en turbulent helg, även för oss som inte direkt befinner oss innanför Rysslands gränser. Med det abrupta slutet är det många som försöker hitta någon form av förklaring till varför det blev som det blev, och det råder ingen brist på teser från rysslands-kännare, ex-underrättelsepersonal, analytiker och glada amatörer. Som alltid är det också tydligt att den expert som levererar en förklaring som liknar ens egna tankar också framhålls som den mest trovärdiga och kunniga. Det är naturligt och inget vi kan (eller ens bör) försöka ändra på. Det den här artikeln däremot vill ta sikte på är att vi, trots snart ett och ett halvt år av krig, fortfarande hamnar i gamla tankebanor kring hur Ryssland, den ryska militären och den ryska maktkampen fungerar. För är det en tanke som bitit sig fast så är det idén om att ryska makthavare, i synnerhet Putin, alltid har en plan. Det finns ingen slump.

Presstjänsten sänkte myndigheten förr, låt det inte hända igen

Det har blivit en sanning att om du vill veta något om den svenska Försvarsmakten och vad den gör, ska du läsa utländsk media. För det förefaller vara på det sättet att alla andra i världen vet vad myndigheten gör eller avser att göra innan landets medborgare (tillika skattebetalare) får veta något. I dagarna har detta återigen uppmärksammats genom att svenskar kan, via brittiska flygvapnet, läsa om hur svensk incident varit uppe och identifierat ryskt strategiskt bombflyg och signalspaningsflygplan över Östersjön. På samma sätt var det i utländsk media som vi först kunde läsa om ambitionen att köpa begagnade transportflygplan från Italien, och då inte för att någon grävt fram informationen utan för att det kommunicerats i en intervju med dåvarande flygvapenchefen. Eller svenska förehavanden i Mali som framförallt franska källor varit duktiga på att berätta om.

I samband med att det offentliggjordes att ukrainsk trupp utbildats i Sverige (en artikel som förtjänstfullt publicerades även på engelska) var det många som uttryckte en form av glädje att detta hade kunnat ske utan att någon pratat om det. Underförstått verkar det ha funnits en bild av att svenskar i allmänhet, och svenska militärer i synnerhet, har en förmåga att berätta om allt på sociala medier. Verkligheten visar däremot motsatsen. Vi lever kvar i dåtidens förlegade syn om kommunikation som helt och hållet byggde på att samhället helt enkelt litade på att Försvarsmakten förvaltade skattepengarna och gjorde det de skulle. Myndigheten kunde då hänga upp sin presstjänst på att kommunicera så lite som möjligt kring verksamheten. Det spelade ändå ingen roll då pengarna ändå kom in till kassan. Men sen hände något. Inte “något” som en enskild händelse utan “något” som i en process, en utveckling av samhället där det uppstod en tydligare konkurrens om statens medel för att möta kraven hos en växande befolkning. Medan det är många som har ondgjort sig över hur “new public management”(NPM) haft en negativ inverkan på den offentliga förvaltningen och att det är NPM som sänkt Försvarsmakten, är det få som reflekterat offentligt över hur myndigheten själv grävde sin grav när man inte utvecklades med samhället och de informationsbehov som uppstod.

Endast presschefen får berätta om din dina insats
Spoiler: presschefen berättade aldrig om din fina insats. Därför försvann ditt förband.

Medan Försvarsmakten fortsatte på inslagen väg om “need to know” där samhället i princip inte behövde veta så mycket utan mest se till att lyda och hålla sig ur vägen, fick politiker samt offentlig förvaltning på alla nivåer snabbt lära sig att inte bara berätta om vad de gjorde med pengarna, utan även motivera varför de behövde få fortsatt förtroende. När det gäller fördelning av skattemedel, NPM eller ej, så gäller det att synas och få medborgaren att förstå varför en sak är högre prioriterad än en annan. Baksidan av det här är när exempelvis politiker ställer försvarsbudgeten mot vårdbudgeten där det senare har en direkt påverkan på medborgaren (jämfört med att jämföra försvarsbudgeten och biståndsbudgeten).

Då Försvarsmakten kommunicerade begränsat kring den skarpa verksamheten av rädsla att röja skyddsvärden misslyckades man därmed att skapa ett uppfattat värde kring verksamheten. Så när försvarsbesluten började skära ner myndigheten var det få utanför de närmst sörjande som brydde sig. Pengarna behövdes helt enkelt på andra platser då allt framstod som frid och fröjd i världen.

Då kan man tycka att det borde skett en förändring med tanke på dagens situation. Svaret är nej. Bortsett från den förtjänstfulla insatsen med regelbundna lägesgenomgångar vid början på markoffensiven i Ukraina, verkar Försvarsmakten fallit tillbaka på hur det var förr. Försvaret är på allas läppar och det omfördelas resurser för att försök ta igen det som förlorats över de senaste årtiondena. Problemet är att det finns andra saker som tarvar på samhället och som kräver resurser. Om Försvarsmakten inte lyckas kommunicera att pengarna ger mer än stora kostsamma övningar kommer opinionen snart att vända, oaktat läget i omvärlden nu när den initiala oron lagt sig och allt uppfattas som normalt igen.

Försvarsmakten brukade på veckobasis redogöra kortfattat för vad myndigheten hade gjort, exempelvis stöd till samhället eller start med incidentjakt. Detta upphörde myndigheten med för många år sedan. Det är således dags att återta den funktionen tillsammans med en aktiv kommunikationstjänst som står på tå. Ett exempel att följa är Danmark som på olika sätt redogör såväl dagligen som på veckobasis vad de genomfört för verksamhet. Det är att vara närvarande och att kommunicera vad skattebetalaren egentligen “får för sina pengar”.

Vad vi absolut inte behöver är en tillknäppt presstjänst som drivs av devisen “en svensk tiger”, då kommer vi återigen få se hur försvarets behov blir trumfade av alla andra som är betydligt mer aktiva och duktiga på att signalera sitt värde mot skattebetalaren.

Den taktiska flygtransportförmågan riskerar att offras på exportindustrins bord

Regeringen gav den 17 maj Försvarsmakten i uppdrag att, tillsammans med FMV, redovisa möjliga handlingsalternativ för inköp av nya taktiska transportflyg. Det tidigare projektet med att köpa in begagnade C-130 från Italien gick i stöpet då det inte skulle vara ekonomiskt försvarbart att köpa flygplanen och rusta upp dem. Nu gör man istället ett omtag på hela anskaffningen och i april ska flygvapenchefen meddelat sin vilja om att fortsatt köpa (nya) C-130J i första hand. Det beslutsunderlaget ska sedan ha skickats vidare uppåt till försvarsstaben för vidarebefordran till försvarsdepartementet. Men istället för ett “köp flygplanen” kom ett uppdrag där myndigheten har till november på sig att skapa ett gediget beslutsunderlag utifrån ett par premisser.

Analysen ska genomföras ur ett strategiskt helhetsperspektiv där utöver förmågekrav och försörjningssäkerhet även industriella perspektiv, förutsättningar för internationella samarbeten samt export inom flygområdet belyses för respektive handlingsalternativ.

Fö2023/01005 Uppdrag till Försvarsmakten att redovisa handlingsalternativ för taktisk flygtransportförmåga

De tre handlingsalternativen som Försvarsmakten och FMV ska utreda är att köpa nya C-130J, nya C-390 Millenium (tidigare känd som KC-390) samt en förlängning av nuvarande park med C-130H (dvs den modell som myndigheten köpte in 1965 och där huvuddelen av dagens flygplan är från 1980-talet). Handlingsalternativen ska även innehålla riskanalys med tillhörande riskhantering samt kostnader för respektive handlingsalternativ.

Det som är solklart är att det inte kommer påbörjas något införande av ett nytt transportflygplan i närtid utan nuvarande park med sex flygplan med 40 år på nacken kommer få fortsätta tröska på ytterligare några år till.

Men vad är själva problemet med uppdraget och situationen som Försvarsmakten nu befinner sig i? Jo det är att stycket som nämner “strategiska helhetsperspektiv”, “industriella perspektiv” och “export inom flygområdet” tydligt säger att regeringen är mest intresserad av att veta hur det nya transportflyget påverkar möjligheten att sälja stridsflygplan till Brasilien. Framförallt när Saab valde att skriva ett samförståndsavtal med Embraer om att sälja in C-390 till Försvarsmakten, vilket följdes av det uppenbara uttalandet från Brasiliens försvarsminister om att de mycket väl kunde tänka sig att köpa fler Gripen-plan, framförallt Gripen E. Helt plötsligt blev köpet av ett nytt transportflygplan en statsangelägenhet. Till skillnad från tidigare årtionden då förmågan knappt berörts av vare sig politiker eller myndigheten självt.

Användarna av C-390 är få. Förutom Brasilien har Ungern (tillverkning påbörjad i Ungern 2021), Nederländerna (beställning lagd 2022) och Portugal (första flygplan levererat oktober 2022) beställt flygplan. Det vill säga att vi skulle befinna oss i en ytterst liten krets av operatörer av ett system som nyligen nått “full operational capability.” Jämfört med C-130J som skulle placera oss i gemenskap med ett betydligt större community, framförallt våra grannländer Norge och Danmark. Ett system som dessutom är välbeprövat och känt, framförallt inom Nato.

Ett köp av C-390 för att gagna industrin skulle kortsiktigt skapa lite klirr i någon kassa, men långsiktigt skulle det sannolikt kosta betydligt mer i både pengar och interoperabilitet om vi helt byter flygplanstyp och därmed behöver helt förändra en organisation som är inkörd på att nyttja C-130. Det handlar om allt från utbildning av personal och lastning till underhållskedjor och infrastruktur.

I en tid av krig har flygvapenchefen pekat på vilket transportflygplan han behöver för att kunna lösa sina uppgifter i försvaret av Sverige. Det vore smakfullt om detta hörsammades omgående istället för en potentiell framtida försäljning av stridsflygplan till ett land som just nu verkar mer intresserat av att behålla goda relationer med Ryssland och Kina, än att stödja Ukraina.

Den förbannade anonymiteten

I kölvattnet av en debattartikel författad av fyra anonyma majorer och överstelöjtnanter har en diskussion på nytt blossat upp kring anonymitet och varför vissa försvarsmaktsanställda väljer den. Ett val som uppmärksammas på nytt idag av två författare i ett annat debattinlägg. I den insändaren är författarna inne på faktorer som jag personligen anser att de flesta tar lite för lätt på i det här sammanhanget.

Jag har tidigare skrivit om varför jag huvudsakligen valt anonymiteten. Det har varit och är fortsatt ett kritiskt redskap för att säkerställa att fokuset ligger på det skrivna ordet, inte vem som skriver. Jag är av åsikten att vi idag läser in så mycket i vem som är avsändaren att det i sig medför att vi okritiskt antingen avfärdar eller tar till oss det personen säger. En problematik som förvisso även finns med anonyma avsändare som byggt upp en följarskara. För taktisk.se har det samtidigt inneburit att det inte finns några omedvetna barriärer för vem som kan tänkas vara mottagare av det som skrivs. Det kan tilltala såväl sjömannen som majoren på L24. Det innebär också att fler vågar ta kontakt och berätta om saker. Jag tror att de flesta inte är medvetna om hur tryggt det anonyma kan vara för någon att prata med.

Det som en del däremot förstår är det upplevda, eller åtminstone uppfattade, “hot” som det kan innebära att vara öppen. Samtidigt fortsätter den anekdotiska bevisföringen om den egna upplevelsen som ett bevis på att det minsann visst går att vara öppen med vem man är. Det uttrycks förvåning över att vissa väljer att vara anonyma i vad som beskrivs som “okontroversiella ämnen”. Det får mig att undra om man är medveten om vad som händer runt omkring eller för den delen förstår hur människor fungerar. Det finns objektivt sett inga “okontroversiella” ämnen. Den mest banala fråga för en individ kan för en annan uppfattas som riktad kritik mot ens person. I andra avseenden kan det vara att åsikten som uttrycks inte är förenlig med den befattning som en person har för tillfället där denne förväntas företräda myndighetschefens fastslagna linje. Det behöver nödvändigtvis inte innebära repressalier från en högre chef. Det kan lika gärna handla om ett förändrat bemötande från underställda, eller för den delen ett avståndstagande från kollegerna i fikarummet. Precis som Schüler och Silverup skriver i sin debattartikel så innebär öppenhet också ett ställningstagande som öppnar upp för en annan behandling. Som mycket annat gör vi en riskkalkyl om vinsten är högre än risken, framförallt på kort sikt.

Det som vi inte alltid lyfter i diskussionen kring “risk” är den starka identitet som tjänstgöring i Försvarsmakten oftast innebär, även för de som väljer att lämna. Omgaloneringen har tydligt visat hur djupt och smärtsamt det kan vara när den identiteten upplevs som hotad. Betänk då vad det kan skapa för incitament att vara anonym om man uppfattar den minsta risk att hamna i en frysbox med allt vad det innebär. Det brukar talas om elefantkyrkogården i regeringskansliet, men en sådan plats finns även inom myndigheten. Såväl centralt som lokalt ute på förbanden. Vem vill överhuvudtaget riskera att hamna på en sådan plats för att man råkar framföra fel typ av åsikter vid fel tillfälle? Att framföra kritik mot hur fordonstjänsten fungerar inom myndigheten verkar inte vara så riskfritt som en del kanske ville tro.

Valet att söka anonymitet blir troligtvis enklare också av Försvarsmaktens kontinuerliga motsägelsefulla kommunikation kring personalens engagemang i samhällsdebatten. För samtidigt som personalen uppmanas att debattera, även på sociala medier på arbetstid, påminns vi om att inte prata om sådant som kan uppfattas som “olämpligt” eller “säkerhetsmässigt problematiskt”. Vem skulle vilja uppfattas som “säkerhetsmässigt problematisk” vid nästa säkprövningsintervju? Definitivt inte de som arbetar inom områden som kräver “integritet” och “en hög grad av säkerhetsmedvetande”. Det är inte en slump att kombinationen av “marinen” och “telekrig” inte diskuteras öppet av någon då det har med all tydlighet visats att man inte gör ostraffat, även om det är öppen och känd materia. Det har också visat sig att skämta om mobilfria gym triggar lokala säkerhetsorganisationer att påbörja egna utredningar där man börjar intervjua människor som kan ha haft samröre med ett specifikt konto. Eller att rykten på sociala medier om arbetsmiljön i ett insatsområde får kontingentschefer utomlands att försöka förmå säkpersonal att ta reda på vem som är bakom ett anonymt konto hemma i Sverige.

Det behöver inte handla om varken mod eller feghet för den som väljer anonymiteten. Det kan handla om något så självklart som att få ha stabilitet och ro i sin vardag. Att få uttrycka en tanke utan att få hela sin karaktär genomlyst och ifrågasatt. För vi är precis lika mycket människor som alla andra i samhället. Vi har vår beskärda del av narcissister och psykopater som inte drar sig en sekund för att sänka en individ på alla tänkbara sätt över en liten skitsak. Vi har våra sociala grupperingar som möjliggör för en individ att genom kontakter göra ett fortsatt arbetsliv outhärdligt. Att driva folk till att sluta är en paradgren, framförallt på lägre nivåer mot oönskad soldater och sjömän. Vi som organisation består av människor, och människor drivs av olika agendor som på olika sätt påverkar andra människor. För att individen ska vilja välja öppenhet måste organisationen med all önskvärd tydlighet visa att alla former av ingrepp mot en persons rätt till yttrande inte bara är oacceptabla, det måste få konsekvenser. Men det är en utopi i en organisation som just nu rider på människors paranoia om pusselläggande fiender och att det ska hållas på pusselbitar istället för att arbeta med att gamla pusselbitar blir obrukbara.

Vårt utbildningssystem främjar inte utveckling av kunskap

Efter att ha spenderat några veckor med att läsa remissen till arméinstruktion yrkesutveckling och befordran 2023 (ja, jag har läst igenom den ett antal gånger) har jag kommit till slutsatsen att armén i allmänhet och Försvarsmakten i synnerhet inte riktigt har grepp om hur vare sig djup kunskap genereras eller vad en expert är. Vilket oundvikligen kommer drabba våra specialistofficerare negativt då hela deras karriär är upphängd på att dessa ska besitta “djup kompetens” där huvuddelen förväntas bli “auktoriteter” inom sina specialiseringar. Jag väljer att förutsätta att man från myndighetens sida har ett genuint intresse, trots vissa tecken på motsatsen, i att skapa specialister som sen ska kunna axla ansvarsfyllda roller inom såväl utbildning som utveckling. Jag förutsätter också att definitionen av en expert som någon som “omedvetet kan klara komplicerade situationer inom sitt yrke” och som “agerar utan medveten tanke och kan inte alltid förklara det han gör eftersom det är omedvetet” egentligen är en olycklig felöversättning och feltolkning av de fyra nivåerna av kompetens och i synnerhet “unconscious competence” (se nedan). För om det inte skulle vara en feltolkning, då har vi en grovt felaktig syn på expertism och vi kommer på lång sikt helt urholka vår kunskapsbank.

Unconscious competence: The individual has had so much practice with a skill that it becomes “second nature” and can be performed easily (often without concentrating too deeply). He or she may or may not be able to teach it to others, depending upon how and when it was learned.

The art of accelerated learning

Till att börja med ska det sägas att det är tydligt att mycket av begreppet kompetens inom myndigheten kopplas till något handgripligt, ett praktiskt utförande av en handling. Ytterst genom publikationer som “vår militära profession” ska det förstås som utövandet av militär makt – den väpnade striden. Något jag tycker går igen i alla våra skrifter som berör befordran. Hur kompetent är individen att i praktiken, genom sin befattning som chef, funktionsspecialist eller soldat/sjöman utöva det praktiska. Hur automatiserad är individen i sitt utförande? Det är antagligen här vi även gränsar in på begrepp som “naturlig känsla” och “utövare av en konstform” när vi pratar om de vi anser som riktigt dugliga.

Problemet är att vårt utbildningssystem och för den delen kompetensutvecklingsfilosofi är väldigt smalt i sin utformning och fokuserar på att skapa specialister som är duktiga på att utföra ett arbete automatiserat. I princip är systemet vi har byggt anpassat efter löpande band principen, där personalen ska producera en specifik produkt och inget mer. Vilket kanske inte uppfattas som särskilt kontroversiellt vid en första anblick. Fokus är trots allt på att effektivt i såväl tid som resurser att producera dugliga soldater och krigsförband. Saken är däremot den att i ett sådant system behövs det inga experter. Det behövs ingen djup kunskap inom något område. Det som behövs är egentligen personal som med olika nivåer av automatiserat beteende kan utföra sina arbetsuppgifter på respektive nivå.

Vilket leder till nästa problemområde, nämligen utveckling. För som det ser ut idag är utvecklingen framåt bristfällig. Snarare förefaller utveckling idag fokusera på att titta bakåt och hitta lösningar där. Det ger ett sken av att vi utvecklas eftersom det sker förändringar, men förändringarna är inte riktade mot framtiden. Det här tror jag hänger ihop dels med synen på vad en expert är och hur dessa tar till sig kunskap. Genom att kontinuerligt undvika att skapa plattformar för intern kommunikation missar vi den kritiska komponenten för att utveckla kunskap. Nämligen exponering för andras tankar om hur saker och ting kan utföras.

Den förhatliga akademiseringen av officerare skulle kunna ses som ett steg i att lösa det problemet. Utbildningen tvingar kadetterna till att tänka kring ett ämne, formulera det i skrift och sen opponera mot varandras tankegångar där det också ingår att förklara hur man har tänkt. Senare i karriären upprepas detta när officeren läser HOP. Här finns en liten glimt av hur vi bygger djup kunskap inom specifika områden. Baksidan? Det saknas totalt för specialistofficerssystemet. Efter skolan hamnar specialistofficeren i olika förutbestämda roller som fokuserar på att lära sig ett hantverk så som det är föreskrivet i våra publikationer. Även om vissa efter ett tag får titulera sig som funktionsföreträdare eller ämnesexperter är kunskapen oftast byggd på det hantverk som under år utförts enligt redan förutbestämda direktiv på det egna förbandet. Någon form av systematisk exponering för andra sätt att tänka och utföra hantverket på uteblir till skillnad från officeren.

Under det senaste årtiondet har mycket av exponeringen för nya sätt att tänka varit avhängt på om individen åkt på internationell insats eller deltagit i övningar med utländsk personal. Därigenom har vi sett några influenser nå in i Försvarsmakten även i det lilla. Och kanske kan det fortsätta med ett inträde i Nato. Samtidigt kan vi inte sätta vår framtid på att så blir fallet. Vi behöver ta ansvar för vår egen kompetensutveckling av personalen.

I remissen “Inriktning för personalförsörjning och kompetensutveckling inom Försvarsmaktens underrättelse- och säkerhetstjänst” beskriver MUST hur personal inom funktionen ska avsätta 20% av sin arbetstid (dvs 8 timmar varje vecka) till att läsa. Inte att läsa Försvarsmaktens interna publikationer, utan att läsa sådant som publiceras utanför organisationen. Studier, artiklar och böcker inom allehanda ämnen som kan tänkas vara av intresse. En tvärvetenskaplig ansats som inte bara skapar kunskap genom att individen läser. Det innebär också att individen exponeras för olika tankegångar och teorier som sen kan omvandlas till något utvecklande för funktionen och Försvarsmakten. Samtidigt som detta är ett tankesätt som fler funktioner bör ta efter behöver detta kompletteras med ytterligare en åtgärd. Nämligen möjligheten till att diskutera med andra inom samma funktionsspår. Vilket kommer vara extra viktigt i framtiden med tanke på att såväl arméns remiss som MUST:s ger uttryck för att det kommer bli svårare att byta funktionsspår. Och om det blir svårare att byta funktionsspår finns det en rad specialister i organisationen som inte bara kommer bli låsta i snäva befattningsträd, det innebär även att de kommer leva en väldigt “ensam” tillvaro där de inte har någon annan med samma specialisering att diskutera med.

För samtidigt som myndigheten flaggar för att vi behöver rekrytera specialister inom områden som cyber, rymd, telekrig och rpas kommer dessa individer att vara förhållandevis få under en överskådlig framtid. Och med dessa område uppfattade “känslighet” gällande spridning av kunskap utanför myndigheten riskerar mycket av kompetensutvecklingen kokas ner till de kurser individen får gå under sin karriär. Däremellan kommer utvecklingen att stagnera när det saknas möjligheter i form av diskussionsforum, seminarium eller återkommande möten att dryfta frågor, tankar och problem relaterade till tjänsten. Risken är därmed överhängande att utvecklingen uteblir och istället fastnar i mantrat “så här har vi alltid gjort”.

Det är inte bara utbildningssystemet utifrån elevens perspektiv som behöver ses över. Mycket av kompetensutvecklingen för yrkesofficeren hängs upp på att individen har varit lärare en eller flera gånger på någon av myndighetens skolor och centrum. Problemet är fortsatt att många av de här tjänsterna är längre kommenderingar vilket gör att de blir svårbemannade. För underrättelsefunktionen förefaller det vara synnerligen svårt att behålla lärare på funktionens kunskapscentrum sett till hur ofta det ligger lediga tjänster ute för SO7 och SO8. En väg framåt vore att fokusera på kortare bemanningar för att möjliggöra dels att fler specialister kan lösa den typen av uppgifter. Dels för att individen omgående kommer tillbaka till förbandet och kan uppdatera övriga med vad som har förändrats i utbildningsväg. En försök att helt råda bot på den fördröjning som just nu råder mellan att kunskapsläget förändras på våra skolor tills dess att förändringen slår igenom ute på förbanden.

Avslutningsvis vill jag slå ett slag för sidor likt militär debatt som åtminstone erbjuder de som är intresserade att exponeras för andras tankar. I en kunskapsdriven organisation hade det inte behövt vara avhängt på privata initiativ. Istället hade det varit funktionsskolornas och den militära akademin som drivit på och skapat plattformar för ett enkelt utbyte av idéer, frågor och lösningar. Men tills dess är det upp till var och en att ansvara för sin egen kompetensutveckling och att våga ta klivet utanför gällande utbildningssystem för att hitta influenser som kan driva oss framåt.

Sida 3 av 20

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén