Akademiseringen är ständigt diskuterad, främst ur perspektivet att den (påstås) ska ha lett till att dagens officerare är sämre rustade för såväl den praktiska tjänsten på förband som kriget. För specialistofficeren tenderar diskussionen istället hamna kring huruvida SO ska vara specialiserade överhuvudtaget eller först agera i rollen som ”underofficer” för att därefter gå mot en funktionsinriktning. Det jag vill lägga fram i den här artikeln ligger bortom vilken riktning nu respektive försvarsgren tar gällande de första åren som SO för att istället fokusera på vad som sker långt senare i karriären.

Med införandet av överfanjunkare kom även diskursen att även om fanjunkaren som sådan skulle vara en ämnesexpert (Subject Matter Expert – SME) inom sitt funktionsområde, skulle överfanjunkaren vara mer eller mindre en erkänd expert inom sitt skrå av såväl den militära som den civila världen. Kanske att likställa med en professor, fast då utan en universitetsutbildning. Med underrättelseutredningens förslag om att inrätta en underrättelseakademi tänker jag att det är hög tid att börja diskutera hur vi tar våra specialistofficerares funktionskompetens till nästa nivå med hjälp av våra akademier.

För samtidigt som akademiseringen sägs leda till att officerare har mindre tid till praktiskt tjänstgöring, så kommer en SO troligtvis ha långt mer praktisk erfarenhet inom sitt område än akademisk kunskap. Med det sagt menar jag inte att den förvärvade kunskapen genom praktisk erfarenhet, samverkan med allierade och militära skolor inte är giltig i jämförelse med en kandidat- eller magisterexamen. Det jag däremot vill påpeka är att det saknas en uttalad tid i specialistofficerens utbildningsplan där denne exponeras för civil expertis såväl som vetenskapligt grundad kunskap. Om vi nu vill att våra överfanjunkare ska vara erkända SME inbegriper det även vad den civila sfären inom ämnesområdet tycker och tänker.

Således borde det vara rimligt att fanjunkare under senare delen av sin karriär, som en del i utvecklingen mot nästa nivå, har en möjlighet att i tjänsten läsa sig till en examen. Märk väl ordet ”möjlighet”, inte tvång. Det finns ingen direkt anledning att tvinga individen att läsa 3-4 år. Däremot finns det mer att vinna att erbjuda möjligheten då myndigheten i längden tillser att hålla sig nära forskningen då den, för eller senare, påverkar försvarsmaktens egen utbildningsverksamhet.

Möjligheterna för de olika funktionsinriktningarna kommer se olika ut och det är långt ifrån givet att alla kommer kunna ha en civil motsvarighet för sin inriktning. Däremot finns det framförallt möjligheter inom områden som antingen är framtidssäkrade (exempelvis sjukvård, juridik och kommunikationsvetenskap) eller som ligger i ropet (som rymd, cyber och IT). Inom underrättelsesfären är det allmänt vedertaget att examina inom stats- och beteendevetenskap är bra att ha med sig, oaktat om individen är SO eller OF.

Jag ser med andra ord framemot införandet av en underrättelseakademi vid FHS och att det i framtiden kommer finnas möjligheter för specialistofficerarna inom funktionen att utvecklas utan att behöva ta tjänstledigt för studier på en civil högskola. Det kommer vara av gagn för såväl Försvarsmakten som totalförsvaret i stort.