Din EOBUSARE i gryningen

Stridsskolorna behöver synas mer som förmedlare av kunskap

Skolans uppdrag är att främja lärande där individen stimuleras att inhämta och utveckla kunskaper och värden.

Skolverket

Officersutbildningen i allmänhet och Försvarshögskolan i synnerhet har varit föremål för otaliga diskussioner kring hur dessa institutioner förbereder våra officerare för sina framtida roller. Några institutioner som inte blir belysta på samma sätt men som är ack så viktiga för våra yrkes- och reservofficerares utbildning är stridsskolorna. Dessa aktörer spelar en central roll när det gäller framtagande och fastställande av de publikationer som vi sen använder som utbildningsunderlag och läromedel i all utbildning. Samtidigt lyser de med sin frånvaro när det gäller att aktivt främja diskussioner och sprida kunskap i nuet. Artilleriets stridsskola med sin sammanställning över artilleriets roll i det pågående kriget i Ukraina samt Swedecs tekniska sammanställning får anses vara ett undantag.

Jag vill här anföra att Försvarsmaktens samtliga skolor och centrum med utvecklingsavdelningar måste bli mer proaktiva i att sprida observationer och kunskap för att tillse att personalen har möjlighet att utveckla sitt eget kunnande.

När jag skrev på instagram att jag såg framemot att läsa vad ”landets akademiker” hade att säga i det senaste utkomna numret av Kungliga Krigsvetenskapsakademiens handlingar och tidskrift fick jag en, smått syrlig, kommentar om att det inte var vare sig särskilt akademiskt eller ens forskning. KKrVa:s gula skrift och dess vetenskaplighet är en annan diskussion, det jag däremot vill lyfta är vikten av att ha olika forum för att lyfta tankar och observationer utan krav på det måste vara en vetenskaplig artikel.

En observation jag gjort genom åren är att mycket av den kunskap vi förmedlar till yngre kolleger eller soldater under grundutbildning är sådant som vi fått levererat till oss från en kurs. Det vi lärt oss på kursen blir sedan en evig sanning som inte förändras oaktat hur längesen vi genomförde kursen. Det är egentligen först nu jag uppfattar att det händer att instruktörer aktivt försöker hålla sig uppdaterade med förändringar som sker, oftast inom vapenutbildningen vilket i sin tur kan kopplas ihop med en aktiv vapenofficer tillsammans med instruktörer som själva är aktiva skyttar på sin fritid. Det här bidrar i sig till att rena felaktigheter kan korrigeras omgående innan de fortplantat sig ut i organisationen. Det bidrar även till att korrigeringar som bidrar till en effektivare och mer situationsanpassad utbildning kan införas med någon form av systematik. Vad som däremot blivit tydligt är att det inte är Markstridsskolan som just nu är drivande i spridandet av nyheter eller kunskap gällande skytte, det är privata initiativ på sociala medier där kunnig personal delar med sig av sin beprövade erfarenhet samtidigt som de argumenterar för sina tankar om saker och ting.

Kriget i Ukraina har under året bidragit till många diskussioner om vilka lärdomar vi kan eller inte kan dra om specifika vapensystem, förmågor med mera. Problemet är att den diskussionen sker sporadiskt i fikarum, ibland på Twitter och verbalt genom föreläsningar av ämnesexperter på landets militära högskolor. Men för personal som inte är kadetter eller som genomför högre utbildning lyser informationsspridningen med sin frånvaro. Här menar jag att stridsskolorna missar en av sina uppgifter och följer gamla invanda mönster. Medan stridsskolorna med sina utvecklingsavdelningar fokuserar på publikationer som tar år att skriva och fastställa riskerar vi att konstant hamna efter gällande aktuell kunskap. Önskvärt vore att varje stridsskola två till fyra gånger per år kunde distribuera en skrift i pdf-format där såväl skolans utvecklingsavdelning som försvarsgrenens eller stridskraftens personal enklare essä-form kan dryfta observationer, tankar och teorier med andra utanför den egna gruppen. Här finns flera föregångare att hitta utomlands vad gäller utformning och hur man kan gå tillväga för att skapa incitament för personalen att engagera sig.

I en optimal värld hade kriget i Ukraina lett till att personalen fått ta del av utskick som påminde om vikten av skenåtgärder eller hur värn ska grävas. Vi hade kunnat översprida erfarenheten av att utbilda ukrainska soldater i England och observationer från våra partners. Med en forcerad tillväxt med tillförsel av fjärrstyrda system hade kompetensbärande förband i Försvarsmakten kunnat sprida sin ackumulerade kunskap i hur man både använder och skyddar sig mot RPAS.

Ska vi klara av att växa och utbilda fler kadetter såväl som soldater måste vi hitta andra vägar att sprida information och kunnande än linjevägen och publikationer som tar år att uppdatera. Det måste ligga i skolornas uppdrag för kommande verksamhetsår.

Föregående

Årets som gått – 2022

Nästa

FIR: Snugpak Tomahawk

2 kommentarer

  1. johan.pf.lindqvist@gmail.com'

    Johan Lindqvist

    Jag håller i princip med dig. Dock tycker jag att det borde vara ett armégemensamt forum istället för att varje skola ska behöva administrera en egen ”tidning”. Förr i tiden fanns Arménytt (och Marinnytt + Flygvapennytt), som var ett forum där nyheter, aktuella budskap och diskussioner kunde föras ut. Ofta var lärare på stridsskolorna författare.

    Jag har ett gammalt nummer från 50-talet (tror jag att det var), där det finns sex sidor med tips för hur skriftprojektorn (OH-projektorn), som då var helt ny, ska användas som pedagogiskt instrument. I ett annat, mer modernt nummer, som jag sparat, finns en artikel om hur fördröjande fältarbeten kan användas på taktisk och stridsteknisk nivå.

    Den typen av artiklar, skrivna av yrkes- eller reservofficerare på ”rätt nivåer” eller annan personal som är nära kärnverksamheten, saknas idag. Det finns också alltför lite utrymme för öppen debatt av sådana saker. Detta trots att dagens teknik borde göra det hur enkelt som helst att göra en sådan debatt – utan att enskilda personer själva behöver starta dem på sociala medier.

  2. fredrik.liljeroth@edu.huddinge.se'

    Fredrik Liljeroth

    Den stora frågan är väl:
    Finns det ett intresse att vilja utvecklas och förändras?!
    Att vara öppen för att ta till sig utav omvärlden eller söka kompetenser som finns i samhället känns helt uteslutet inom Försvarsmakten i allmänhet. Man är en sluten institution där man flyttar runt personal genom åren utan att egentligen titta på om det är “rätt person på rätt plats”.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén