Ut med det gamla, in med det nya

Under helgen har det varit ett tema på bland annat X varit hur äldre befäl idiotförklarar yngre. Det här har även vävts ihop med ett uppmärksammande kring att samma kategori av människor sysslar med gatekeeping gentemot yngre kolleger, bland annat på Markstridsskolan. Det här bristande stödet tror jag har ett par delförklaringar som jag ventilerade på bluesky och som jag nu kommer väva ut lite mer.

Det första är själva övertron som vi har till vårt eget utbildningssystem. Eller snarare, övertron till hur förträffligt det utbildat tidigare generationer och att det rimligtvis borde ha förmåga att utbilda på en rad väldigt specifika ämnen. Det finns individer ute i organisationen som tror att våra skolor och centra kan omhänderta all tänkbar kunskap, i synnerhet den kunskap som sagda individ själv har inhämtat under sin karriär. Då den här gruppen individer inte sällan är drabbad av någon form av selektivt minne kring vad de lärt sig under utbildningen och vad de lärt sig ute på förband skapar det en skev bild av vad nyexaminerade kolleger kan eller inte kan.

Skoltiden är en väldigt kondenserad tid och i takt med att tekniken utvecklas samt att vi tillför nya förmågor kommer det oundvikligen innebära att viss kunskap behöver stryka på foten, antingen att den inte berörs alls eller väldigt grundläggande. Vi kan helt enkelt inte fokusera på att lära ut all kunskap, framförallt för att den riskerar att vara daterad eller bortglömd när individen kommer till sitt förband.

Vilket leder till den andra delfaktorn, nämligen vår ytliga förståelse för kunskap och inlärning. För trots att vi har en fungerande metod i “Visa, instruera, öva, pröva” glömmer vi bort “drillen”. Inte bara att hjärndött kunna utföra en fysisk handling, utan även den kontinuerliga exponeringen för teoretisk kunskap och omsättande av den till handling. Folk blir ämnesexperter för att de kontinuerligt kan återkomma till ett ämne och repetera kunskap. Vi har en fortsatt övertro till individens förmåga efter genomförande av en kurs, framförallt när det förflutet lång tid mellan kurstillfället och det faktiska utövandet. En person som genomför en instruktörskurs men inte får utöva den kunskapen under ett års tid kommer vara marginellt kunnigare än innan kursen genomfördes. Kunskap måste praktiseras.

Den sista delfaktorn är hur vi ser på andras kunskap. Vår kultur är formad kring hur vi uppfattar andras kunskap visavi vår (uppfattning om) egen kunskapsnivå. I synnerhet den typen av kunskap som vi tycker är förenad med att vara en duglig officer. Det blir ett hinder för informationsspridning då vi förutsätter att de vi möter har samma kunskapsnivå som oss själva och därigenom behöver vi inte lära ut något. Visar det sig att kunskapen inte finns hos motparten går vi direkt till att döma individens förmåga och lämplighet som militär. Det fostrar inte en miljö där vi exponerar våra okunskaper och det leder inte till att skapa en lärande miljö.

Skulle vi uppfatta att en motpart har djupare kunskap än oss själva ses denne som en förebild, men det egna lärandet kommer vara avhängt på de observationer vi gör mer än att det sker ett formaliserat utbyte.

Allt det här sammantaget leder till att vi är usla på att mentorera och vägleda yngre kolleger. Vi förutsätter att de ska ha kunskapen, och saknar de kunskap är de inte dugliga i sin yrkesutövning.

Det här har under åren med förbandsnedläggningar förstärkts av att det just nu sitter individer runt om i organisationen som gjort sig själva oumbärliga genom att inte dela med sig av sitt kunnande. Inte sällan för att inte exponera sin egen okunskap mot andra. Vilket bidrar till att vi idag saknar valid kunskap i relation till hur världen är beskaffad idag. Med ökade krav och intresse från allmänheten har nu detta börjat exponeras och vissa fundament börjat krackelera. Vad vi ser nu är två krafter som möter varandra, de som är från det gamla systemet och som tror sig ha allt att förlora på förändring, och de som är från det nya systemet som anser att myndigheten har allt att vinna på att förändras.

Jag tillhör de sistnämnda. Jag tror innerligt att vi behöver göra oss kvitt med en hel del cementerade väggar för att kunna följa med utvecklingståget innan vi står mitt i en väpnad konflikt i norra Europa.