I Kungliga Krigsvetenskapsakademiens senaste nummer av Handlingar och Tidskrift (Nr2/2021) publicerades Brigadgeneral Fredrik Stålbergs inträdesanförande; “Krav på ett kognitivt offensivt förhållningssätt – Ryska A2AD-förmåga. En hård realitet?”. I anförandet bjuder författaren bland annat in för en diskussion kring den kognitiva offensiva och defensiva officeren. Det här inlägget avser att ta tillvara på den inbjudan och argumentera för att begreppen istället bör benämnas som intellektuell offensiv och defensiv, samt att författaren använder ordet defensiv som en synonym för passiv och därutöver lägger in tilläggsinformation i begreppet som nödvändigtvis inte är unikt för varken det defensiva eller offensiva förhållningssättet. Vilket i sin tur bidrar till en teoretisk modell som inte håller hela vägen.
kognitiv kognitivt kognitiva adjektiv [kåg´n-] el. [kåŋ´n-] el. [kågniti´v] el. [kåŋniti´v]
● som har att göra med intellektuella funktioner såsom tänkande, varseblivning, minne m.m.
Svensk Ordbok 2021
Begreppen kognitiv offensiv och defensiv
Författaren beskriver begreppet “kognitiv offensiv” som ett förhållningssätt för officerskåren. I begreppet inryms kunskap, erfarenhet och förmåga hos kollektivet och den enskilde officeren. Författarens tes vilar dels på att officeren har en framåtsträvande mentalitet, söker lösningar och kontinuerligt analyserar situationen denne befinner sig i. Motsatsen är den “kognitiva defensiven” som författaren beskriver som passiv. Den “kognitivt defensive” officeren inväntar högre chefs beslut, kan inte skilja huvudsak från bisak och är allmänt villrådig. Till den kognitiva defensiven tillskrivs även en centraliserad ledningsfilosofi medan den kognitiva offensiven tillskrivs Försvarsmaktens nuvarande ledningsfilosofi, uppdragstaktiken.
Bägge begreppen befinner sig på axlarna: initiativ, uthållighet och kreativitet. Stålbergs menar på att en officer med förmåga till initiativ, kreativitet och uthållighet är en kognitivt offensiv officer, medan motsatsen är en kognitivt defensiv officer som saknar de här egenskaperna. Författaren har förtjänstfullt utvecklat sina tankar kring den kognitivt offensive officeren, däremot saknas samma utvecklande tankar kring det kognitivt defensiva. Vilket också blir svagheten i tesen. Framförallt är det tydligt att det är just passiv, inte defensiv som officeren är på den nedre skalan. Precis som att författaren har valt att dra likhetstecken mellan offensiv och aktiv. Shortland, Alison och Moran (2019) ägnar en hel bok om att beskriva just den passiviteten som Stålberg åsyftar och hur den uppstår. Stålberg har en poäng i att ledningsfilosofin påverkar hur aktiv eller passiv individen är i ett beslutstillfälle, men det är inte per automatik att uppdragstaktik eller en centraliserad ledning fostrar den ena eller andra typen. Snarare kokar det ner till individens utbildning och tidigare erfarenheter. Framförallt, hävdar Shortland m.fl, uppstår en oförmåga att fatta beslut när olika värderingar kolliderar med varandra. Exempelvis värderingen att alla civila ska skyddas och värderingen att skydda ens egen personal (s. 179). Det här är således kopplat till individens egna värderingar och frikopplat ifrån vilken ledningsfilosofi vi har. Vill vi därmed fostra en initiativtagande befälskår behöver vi koppla loss beslutsfattandet ifrån ledningsfilosofin och titta på hur människor fattar beslut från första början.
För det framgår tydligt att författaren sammankopplar offensiv med uppdragstaktik, och defensiv med en stelare centraliserad ledning. Rent metodmässigt blir det således svårt att uttyda vilken variabel som egentligen är den oberoende eller beroende.
Intellektuellt offensiv och defensiv
Det Stålberg i själva verket förefaller beskriva är en befälskår som vill hitta lösningar, kontinuerligt lära sig och därmed skapa sig en stort bibliotek av kunskap att omvandla till handling. Det vill säga en intellektuellt offensiv befälskår som aktivt söker sig till kunskap och förkovrar sig i det som kommer ut från våra moderna slagfält tillsammans med utvecklingen inom den tekniska sfären. Här blir motsatsen, en intellektuellt defensiv befälskår, mer tydlig i form av en befälskår som aktivt värnar den redan förvärvade kunskapen på bekostnad av utveckling och insamlande av ny kunskap. Oavsett ledningsfilosofi skapar såväl den offensiva som defensiva inriktningen två olika befälskårer som kommer prestera betydligt olika i en väpnad konflikt.
Den intellektuellt defensiva befälskåren kommer leva vidare på sin “beprövade erfarenhet” och förkasta den empiri som faller utanför det redan inlärda, oaktat dess validitet. Den intellektuellt offensiva befälskåren kommer agera motsatt; ta sig an ny kunskap och värdera den utifrån den egna verksamheten. Det innebär inte per automatik att den intellektuellt offensive officeren anammar all ny kunskap på stående fot. Däremot har den individen en öppet förhållningssätt till exempelvis ny teknik jämfört med den intellektuellt defensive officeren som förlitar sig på sin förvärvade kunskap om hur världen är förskaffad.
Avslutningsvis
Stålberg påpekar mycket riktigt att den definierade ledningsfilosofin i form av uppdragstaktik är av vikt för att utnyttja befälskårens kunskaper och initiativförmåga. Däremot förefaller han falla i fällan som så många andra svenska officerare gör. Nämligen att per automatik förlika offensivt med något positivt, och defensivt som negativt. Även undertecknad gör samma förenkling i beskrivningen av den intellektuellt offensiva och defensiva befälskåren. Det går givetvis att argumentera för att även den defensiva befälskåren har möjligheter att vinna, åtminstone ur ett kortsiktigt perspektiv. Däremot saknas förutsättningarna för vinst på längre sikt vilket utdragna väpnade konflikter visar på.
Våra officersutbildningar behöver således fostra intellektuella befäl som uppvisar en hög grad av flexibilitet och öppenhet för ny kunskap. En verksamhet där Stålberg i högsta grad är en vital kugge och det är således glädjande att han poängterar vikten av aktiva officerare som inte enbart väntar på vad högre chef ska besluta.
Referenser
Shortland, N.D., Alison, L.J. & Moran, J.M. (2019). Conflict: how soldiers make impossible decisions. [New York]: Oxford University Press.
Stålberg, F. (2021). Krav på ett kognitivt offensivt förhållningssätt : Rysk A2AD-förmåga. En hård realitet? Kungl Krigsvetenskapsakademiens Handlingar och Tidskrift, (2), 47–57.
Weissmann, M., & Ahlström, P. (2017). Endast genom anfall kan ett avgörande nås : Varför dominerar offensiven militärt taktiskt tänkande? Kungl Krigsvetenskapsakademiens Handlingar och Tidskrift, (2), 6–18. Hämtad från http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:fhs:diva-6960