Dela inläggetShare on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

Under gårdagen läste jag en uppsats som berörde Försvarsmakten och utvecklingen av en ny automatkarbin. Mer detaljerat beskrev uppsatsen de värden vi tillskriver vapnet vilket kan förklara varför intresset är så pass stort jämfört med andra materielsystem (exempelvis beväpningen av ett fartyg). Författarna kopplar det samman med individens vilja att skapa kontroll över den egna situationen, vilket beskrivs i arbetsutgåvan till Lärobok Pedagogiska grunder.

Högre chefer visar ibland oförståelse för att soldater (enligt dem) lägger oproportionerligt mycket tid på personlig utrustning. Men den enskilde soldaten har inte alltid möjligheten att överblicka eller påverka situationen. Detta gör att vikten i de faktorer de kan påverka blir än viktigare. Kängor och magasinsfickor blir deras problemfokuserade coping för att reducera stress.

Lärobok pedagogiska Grunder Arbetsversion 2021

Jag skulle säga att författarna är något på spåren här och att det här återkommer på flera nivåer där vi av olika anledningar kategoriserat det som exempelvis lättja eller viljan att vara “cool”. När diskussionerna på nätet kring personlig utrustning drog igång under Afghanistan-eran var det inte sällan att personer valde att fokusera på individerna och att det i själva verket handlade om en önskan att vara “cool” som drev frågan. Argumentet återkommer även idag och så även i uppsatsen där en av respondenterna pratar om att det riskerar att bli dåligt om vapnet uppfattas som “mesigt” och “tillräckligt tufft”. Ordvalen är olyckliga i och med att de indikerar att våra soldater och sjömän är ytliga när det gäller något så pass vitalt som en automatkarbin. Förvisso finns det fog för sådana påståenden då författarna visar på att det finns mycket åsikter kring vapen, men sällan någon djupare förståelse eller förklaring till varför en individ anser en sak. Däremot vill jag föra fram att det handlar om personlig anknytning mer än att något ska vara “tufft”.

Jag har tidigare berört hur Försvarsmakten tidigare kommit fram till att införskaffande av egen utrustning i förlängningen riskerar att vara “demoraliserande och ge ett oprofessionellt uttryck” utåt. Många är inläggen och kommentarerna om smutsiga fältmössor samt uniformer. Många tecken har använts för att förklara vad ordet “uniform” innebär och hur viktigt det är för effektiviteten att alla fungerar som ett kollektiv. Ändock verkar vi helt missa att se hur vi i vissa lägen premierar personifieringen av materiel eller utrustning. Signalisten som gör sambandsutrustningen till sin egen eller fordonsföraren som tar stort personligt ansvar för det fordon denne tilldelats ses som föregångsmän. Samtidigt är det konstigt att en soldat kan ägna samma nivå av personligt ansvar åt en automatkarbin eller stridsutrustning. Trots att vi omgående under grundutbildningen poängterar att soldaten är ansvarig för sin egen utrustning och ska inte bara hålla den under uppsikt utan även vårda den. Initialt ser automatkarbinen ut som vilket annat vapen som helst, men allt eftersom kommer soldaten att notera de små identifierande skavankerna som direkt talar om att just den automatkarbinen tillhör vederbörande.

Därutöver verkar det finnas en uppfattning att ett tillåtande av exempelvis målning av vapen, främre grepp eller kolvkamshöjare skulle bidra till ett förfall och att vapen inte omhändertas ordentligt. När den raka motsatsen sannolikt är mer sann. Soldaten skulle göra vapnet till sitt eget och vårda det därefter. Precis som med stridsutrustningen, sjukvårdsutrustningen eller fordonet. Med möjligheten till personlig “touch” kommer en personlig anknytning till objektet som i sin tur leder till en ansvarskänsla.

Under tidigare insatser har det rapporterats om hur soldater förstört utrustning genom otillåtna modifikationer, vilket bidragit till att utrustning antingen behövts repareras eller destrueras. Det här har tagits som ett tecken på att personalen inte känner ansvar för prylarna och det fodras mer kontroller. Det hade inte kunnat vara mer fel. Istället hade Försvarsmaktens syn på effektiv logistik skapat en situation där individen inte kunde känna ansvar för sin egen utrustning eftersom den inte skulle följa med soldaten efter hemrotation. Istället spenderade vi otaliga arbets- och flygtimmar med att dela ut ny utrustning inför insats och skicka den fram och tillbaka mellan Sverige och insatsområdet, ibland helt oanvänd. Och den utrustning som soldaten väl använde fick ibland modifieras för att göra den användbar under givna förutsättningar. Soldaten började således knyta an till utrustningen och göra den till sin egen. Det är en signifikant skillnad ifrån att inte känna ansvar eller bry sig.

Soldater har i alla tider modifierat utrustning och knutit an så pass att de inte vill lämna ifrån sig den då den blivit en del av jag:et. Det fortsatta brukandet av skjorta 59, uppdragssäcken eller vissas vurm för fältjacka 90 är tre tydliga exempel på detta.

Synen på soldater som oansvariga och ytliga vittnar troligtvis mer om betraktarens blindhet mot de egna anknytningarna mot olika objekt.

Dela inläggetShare on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter