Dela inläggetShare on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

Gårdagens sommarkrönika av Miguel Guerrero verkade träffa igenkänningsnerven hos några av de anställda (och före detta anställda) i Försvarsmakten. Med tanke på att temat för krönikan är individens möjlighet att påverka sin egen arbetssituation och i förlängningen val av liv kan det tyckas vara märkligt att ämnet ens behövs diskuteras. Men behovet finns, framförallt nu i tillväxtens tider med tillhörande omgalonering. För det är precis som författaren skriver; i mångt och mycket läggs en individs liv i händer på chefer och andra i beslutshierarkin som förväntas inte bara ta individens bästa i beaktande utan även veta vad som är bäst för individen. Tyvärr är det långt ifrån säkert att individen själv delar uppfattningen om vad som är den “bästa” eller “smartaste lösningen” på den fortsatta yrkesbanan.

Ett hundår hit eller dit är ingenting, men när långsiktiga planer smids i fel riktning tycker jag att det är rimligt att sträcka upp en hand och säga stopp.

Miguel Guerrero

I de riktlinjer för karriärutveckling som försvarsgrenarna kommit ut med är det tydligt att det finns en uttänkt generisk bana för såväl officerare som specialistofficerare. Framförallt armén har en tydlig målbild över vilka befattningar en individ ska ha bestridit innan det är dags för nästa steg, och nästa grad. Riktlinjerna ska i sin tur även synkroniseras med förbandets behov, framförallt inom funktioner där det är brist på personal, vilket inte sällan innebär att individer placeras på befattningar som de varken har intresse eller kompetens för att utföra. Vilket i sig inte är konstigt och det faller inom det jag tror majoriteten av personalen accepterar. Nämligen att organisationens bästa, i det här fallet Sveriges försvarsmakt, får prioriteras framför individen. Problemet är däremot att Försvarsmakten inte existerar i ett vakuum och att alla karriärval en individ gör inte nödvändigtvis görs med karriärens bästa i åtanke. Ibland finns det andra prioriteringar som väger tyngre som exempelvis familj eller tillfredsställelse på arbetet. För även om vi säger att uniformsyrken är något särskilt och att vara soldat i Försvarsmakten i synnerhet kräver speciella individer, är det fortfarande ett jobb som upptar större delen av en människas liv. Således är det inte konstigt att individen börjar ha åsikter om vad som ligger i planeringen för de närmsta åren.

Undersökning genomförd på instagram. 7 juli 2021

Allt för många vittnar just nu om hur de begränsas i sin utveckling kopplat till den grad de har. Officerare förväntas leda verksamheter utan någon djupare utbildning medan specialistofficerare förväntas nöja sig med att sitta på djup ämneskunskap utan möjlighet till att axla ett chefsansvar. Däremellan sitter soldaterna som ibland används som “gap fillers” för uppgifter som ligger långt utanför deras befattning och nivå.

I det stora hela tror jag att missnöjet hade varit mindre om “hundåren” följdes av en planering, en form av inriktning om vad som väntas inom perspektivet 2-5 år. Och att den här planeringen i all väsentlighet följs. För det räcker inte med att lägga en plan och sen säga “förutsättningarna har förändrats” för att tröska på i samma spår. Då blir det enbart en ytterligare administrativ lösning som i realiteten inte bidrar till en lösning. Jag har upplevt ett fåtal chefer som vågat ta det jobbiga beslutet att låta en individs karriärplanering få prioritet trots en negativ inverkan på verksamheten. Helt enkelt för att den kortsiktiga vinsten med att tvinga kvar en individ snabbt skulle ätas upp av den långsiktiga förlusten där ingen tror på lagda planer och därmed börjar agera proaktivt (hellre förekomma än att förekommas). Det senare leder inte sällan till osämja där chefer känner sig förda bakom ljuset vilket, vad en av undersökningarna här på hemsidan visat, leder till att den som lämnar stämplas som illojal och en svikare av förbandet.

[…]en kollega som byter förband av familjeskäl blir kallad Quisling av batchef och får höra ” du kommer komma krypande tillbaka på dina bara knän när du fattar vilket skitförband du bytt till!”

Anonym

Kanske var det ett skitförband personen bytte till. Kanske känner personen i efterhand att den skulle vilja komma tillbaka. Vi vill att individer ska fatta beslut efter eget huvud och sen ta ansvar för dessa beslut. Varför skulle beslut om en befattning vara undantaget ett sådant agerande? Det vore sannolikt mer gynnsamt för Försvarsmakten om personalen var mer engagerad i sina befattningar och yrkesutövning. Oavsett om det varit gamla NBO-befäl eller nyligen utexaminerade sergeanter, de individer som jag personligen fått mest förtroende för och uppskattat att arbeta med är de som hamnat helt rätt. De som har exakt den befattning de vill ha just nu och som skapar det perfekta livspusslet. Den kategorin som jag drar mig ifrån är de som tvingats in i en befattning där de absolut inte vill vara, framförallt om de tvingats under längre tid. Det skiner igenom att det istället handlar om att genomlida dagen med minsta möjliga ansats i väntan på “något bättre”. Men eftersom vår personalplanering inte fungerar och chefer drar sig ifrån att kommunicera tydligt kring sina underställda kommer aldrig “något bättre” att ske, om individen själv inte agerar.

Jag tror att individerna vi rekryterar är till stor del pragmatiska realister. Jag tror att de kommer hedra en överenskommelse även om det innebär att de får vänta lite längre på att få byta tjänst eller liknande, så länge som de har tilltro till att löftet kommer hållas. Jag tror att utifrån den fredsmässiga verksamheten att Försvarsmakten tar långt mer skada av att fortsätta ignorera personalens egen vilja att påverka karriären och att tiden där människor kan förväntas “gilla läget” är förbi sedan länge. Jag tror att övergången från det insatsförsvar som rekryterat stora delar av den nuvarande personalstyrkan till ett nationellt produktionsförsvar kommer fortsätta skapa situationer där understimulerade individer söker nya utmaningar på andra enheter och förband när de inte längre kan åka utomlands i samma frekvens. Jag uppfattar att i den tillväxtperiod vi befinner oss i just nu gagnar det Försvarsmakten och dess ingående förband långt mer att låta individens vilja spela en långt större roll, än att ge sig hän till en missriktad lojalitet mot “kollektivet” genom att köra “chicken race” mot enskilda individer. För till syvende och sist kan individen välja att säga upp sig i enlighet med den regelbok som såväl myndigheten som personalen accepterat. Vi som organisation behöver inse att personalens lojalitet i mångt och mycket ligger mot nationen Sverige, inte Försvarsmakten som arbetsgivare.

Försvarsmakten säger sig nu förespråka rörlighet inom organisationen. Då är det dags att samtliga chefer hörsammar detta och på riktigt beaktar individens bästa, även om individens val leder till en karriärmässig återvändsgränd. Individen tog ett beslut och det ska inte ligga denne till last.

Dela inläggetShare on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter