Södra militärregionens beslut om att enbart tillåta att legitimerad sjukvårdspersonal placeras på på befattningar där den kompetens krävs har rört upp känslor. Det är bra, för då kan vi prata om utmaningarna ett litet land som Sverige har att hantera vad gäller ett totalt försvar och bemanningen av detta. Därtill hoppas jag att det blir tydligt också vilka utmaningar Hemvärnet står inför och vad det kan medföra.
1 § Totalförsvaret är en angelägenhet för hela befolkningen
Lag (1994:1809) om totalförsvarsplikt
I Sverige råder totalförsvarsplikt, det innebär att alla mellan 16 och 70 år som bor i Sverige, medborgare eller ej, är skyldiga att ”tjänstgöra inom totalförsvaret i den omfattning som hans eller hennes kroppskrafter och hälsotillstånd tillåter”. Inom totalförsvarsplikten ryms såväl värn- och civilplikt (berör dock enbart svenska medborgare) och allmän tjänstplikt. Således omhändertar lagen om totalförsvarsplikt de behov som landet kommer att ha i spannet från nuläge till krig.
Den allmänna tjänsteplikten innebär bland annat att staten får, vid höjd beredskap, kräva av individen att fortsätter går till sitt jobb (om det identifieras som av vikt för totalförsvaret) eller utföra arbete som tilldelas av en av regeringen utsedd myndighet. Vilket exempelvis kan vara rena handräckningsuppgifter inom logistiken eller att stötta barnomsorgen.
Den allmänna tjänsteplikten gäller vid hög beredskap, men det innebär inte att behovet utgår när vi sedan går över till krig. När kriget kommit och krigsplaceringarna och krigsorganisationen aktiverats kommer det fortfarande finnas behov av att människor går till sina arbeten inom såväl industri som det offentliga. Barn och äldre behöver fortfarande omsorg, den civila sjukvården måste fortsatt fungera precis som rättsväsendet och räddningstjänsten. Tar vi detta och sen lägger krigsplaceringar i det militära försvaret ovanpå blir det snabbt tydligt att det kommer uppstå resurskonflikter i form av att samma individ kan ha flera viktiga uppgifter. Krigsplaceringen ska således avgöra vilken verksamhet där individens kompetens är viktigast. Vilket oundvikligen kommer innebära att individens egna önskemål kommer att förbises för totalförsvarets intressen.
Det är bland annat därför poliser inte ska krigsplaceras i Försvarsmakten förutom i undantagsfall, eftersom poliser har en viktig roll att fylla i sin ordinarie befattning och som en del av försvaret (trots vad polisförbundet anser). På samma sätt behöver räddningstjänsten och den civila sjukvården tillse att deras personal är gripbar under hela konfliktskalan. Vilket i sin tur innebär att det är orimligt att ha läkare eller sjuksköterskor som gruppchefer eller liknande i hemvärnsbataljonerna. Sen kan individen i sig vara väldigt lämplig och det kan finnas ett behov hos den specifika plutonen eller kompaniet att fylla upp tomma vakanser.
Jag hade flera diskussioner i DM kring just det där. Att man från hemvärnsförbandens sida hellre hade överkvalificerade individer som soldater och chefer än att raderna var tomma. Det kunde även skönjas att man inte ansåg att det var så farligt då det rörde sig om enstaka individer och att de därmed lika gärna kunde få fortsätta i sina nuvarande befattningar. Jag vill vända på det perspektivet. Om det rör sig om få individer, då är det på samma sätt inte heller ett problem att rekrytera ersättare för dessa inom hemvärnet. Därutöver, ett fåtal individer blir snabbt många om 40 hemvärnsbataljoner använder samma rekryteringstänk med att använda sjuksköterskor som soldater. Varje utbildad individ inom sjukvården idag, kommer vara behövd i kriget imorgon. Det behöver vara väl avvägt vilken sjukvårdspersonal som avdelas till det militära försvaret och varför.
Hemvärnets rekryteringsbas har gått från dedikerad grundutbildning till att det fattades politiskt beslut om att rekryteringsgrunden skulle utgöras av de som inte längre är krigsplacerade i ett förband (dvs de över 40 år). Nu har man på olika sätt fortsatt arbeta runt detta genom exempelvis riktade utbildningar för de som inte genomfört värnplikt. Och visst, hemvärnet behöver också tillse att fylla upp sin organisation eftersom den i sin tur kommer spela en roll vad gäller skydd av mobilisering, skydd av allierade styrkor och så vidare. Däremot, som jag lyft fram i texten ovan, får detta inte ske på bekostnad av de övriga delarna av totalförsvaret. Vi har inte råd med insatsårens inriktning där vi kunde ha överkvalificerad soldater för att kompensera för en slimmad organisation. Det är jättebra att ha vårdpersonal, elektriker eller brandmän som kan använda vapen och befinna sig i en militär kontext, men de gör sig bäst i att säkra upp energitillförseln, rädda människoliv och släcka bränder.
Så vad gäller hemvärnets behov av kompetens behöver den skruvas till för att bättra passa dagens verklighet där hemvärnets behov av personal måste anpassas till totalförsvarets behov.
Totalförsvarsplaneringen vad gäller var varje enskild medborgare kommer att behövas i kris och krig är minst sagt stökig. Därmed är det viktigt att vi hjälper till att tillse att organisationen bemannas med rätt kompetens, inte bara att den är bemannad. Det senare är en sjukdom från förr som vi behöver bli kvitt.
N Andersson
Artikeln missar en kritisk punkt, frivillighet.
Om man utan fingertoppskänsla börjar flytta runt folk finns en stor risk att man blir av med dom helt.
En stor andel som jobbar i vården jobbar privat (en fjärdedel ungefär). Lägger man dessutom till dom som inte blir krigsplacerade på sin arbetsplats eller är legitimerade men inte jobbar med det längre. Är det ganska många som man tappar helt om dom avrustar.
Móði
Jag anser att jag bemöter det när jag skriver ”Vilket oundvikligen kommer innebära att individens egna önskemål kommer att förbises för totalförsvarets intressen.”
Jag förstår inte om argumentet kring en fjärdedel placerade i privat vård ska vara för eller emot placering av vårdpersonal på befattningar som inte kräver den kompetensen. Att en individ inte är krigsplacerad på sin arbetsplats (inom ex vården) innebär inte att det är fritt fram att krigsplacera denne som soldat i hemvärnet.
Den här rädslan att ”tappa människor” är märklig då det underförstått antyder att de som blir pekade på att vara en del av vården inte kommer att dyka upp för att de inte är frivilliga. Kan vi då ens räkna med att de skulle dyka upp när det är skärpt läge för hemvärnets räkning?
Lampan
Om vi räknar med att varje HV-bataljon i snitt har 4 sjukvårdstroppar så är vi uppe i totalt 160 troppar. Varje tropp har 2 rader för legitimerad personal så det ger totalt 280 legitimerade sjuksyrror som behövs för de raderna för hela landet.
Ponera sedan att varje tropp lockar till sig i snitt 2 legitimerade till som hamnar på rad för sjukvårdare så är vi uppe i totalt 560 legitimerade utspritt över hela landet…
Diskussionen känns kraftigt överdriven sett till mängden vårdpersonal vi har i landet totalt sett.
Jag känner mig övertygad om att vi kan avvara den här mängden legitimerad personal för krigsplacering i HV och ändå lösa totalförsvaret utan större problem.
HV har problem som det är med att vara eftersatta på många områden, vi behöver inte skapa fler problem som egentligen inte existerar, för att göra situationen än värre.
Móði
Att du ”känner” något är i sammanhanget irrelevant, i synnerhet eftersom dina siffror inte redogör för den totala mängden av legitimerad personal och det behov som dagens samt morgondagens sjukvård behöver. HVs problem löses inte med att skapa ett problem för totalförsvaret.
Lampan
Jag redogjorde ganska tydligt vad behovet för HV faktiskt är, förvisso med en uppskattning av siffrorna men om du anser att dom är helt off får du gärna redogöra för ett bättre sätt att se på saken. (protip, jag tog i ganska kraftigt i min beräkning och kom ändå fram till förhållandevis låga siffror)
När det kommer till totala mängden legitimerade som befinner sig i HV, ex. på rad för skyttesoldat, så valde jag aktivt att inte prata om dessa då jag anser det vara helt irrelevant.
Det är irrelevant eftersom vi har en process för hur krigsplacering går till vid eventuell intressekonflikt, och hittills har ingen påvisat att den skulle vara bristfällig eller ej fungerande. Prövningen som görs när konflikt i placeringen uppstår tittar precis som du själv nämner strikt på var personen i fråga gör mest nytta. Finns det fog för att tro att den processen skulle placera ex. läkare som skyttesoldat bara för att fylla lite rader, eller är det här ett helt påhittat scenario för att nån hört att nån kompanichef nånstans sagt att de gärna gör så?
Tills någon kan påvisa att det här systemet har fallit helt är det du beskriver ett ickeproblem. Jag förstår dock att det kan kännas orimligt när man tänker utifrån det scenario du målar upp, men det går inte att ignorera det system som finns på plats för att lösa problemet och sen raljera fritt som om ingen ens försöker lösa problemet.
Att sen MRS väljer att tydliggöra det hela är väl inga konstigheter i sig, men det ser jag mer som att sparka in redan öppna dörrar.
Om jag får spekulera lite så gissar jag att det uppstått situationer där leggad personal lagts på rad för skyttesoldat för att den kompetensen är nice att ha, och den leggade personalen hade i sin tur inte tagits i anspråk via krigsplacering från arbetsplatsen. Skulle så ha skett hade plikt och prövningsverket förmodligen kommit till exakta samma slutsats som MRS, att den leggade personalen hade gjort mer nytta i den civila vården.
Móði
Du redogjorde mycket riktigt för behovet av legitimerad personal, vilket inte är det som berörs överhuvudtaget. Ämnet är att det placeras legitimerad personal på befattningar där det inte är ett krav för befattningen, exempelvis skyttesoldat. Det är kärnan.
Hade det varit ett icke-problem så hade diskussionen från första början inte uppstått. Nu är det ett problem eftersom det finns sjukvårdspersonal som är placerade på befattningar där den kompetensen inte krävs. Det är fakta.
Krigsplaceringsprocessen släpar kraftfullt det är känt sedan tidigare där icke ännu krigsplacerade har setts som legitima rekryteringar. Dvs att man tillämpat ”försten till kvarn” utan några som helst tankar på vad det innebär i det stora hela.
Lampan
Det är ju just här jag menar på att du hamnar helt snett i resonemanget, först till kvarn existerar inte som koncept i processen och har aldrig gjort. Det är en behovsbaserad process där varje individ bedöms just individuellt, case by case.
Om sjukvården begär krigsplacering och HV råkar ha varit först så existerar det inte att HV har paxat en person och denne kan nu inte flyttas i sin placering.
Jag ser dessutom inga faktiska belägg för att processen inte skulle fungera, hittills har det bara varit ej faktabaserade resonemang så som ”det hade aldrig kommit upp till diskussion om det ej var ett problem”.
Det sista som behövs i dagens läge är att nya problem som knappt existerar ska få ta tid från redan befintliga processer och arbeten. Låt processen ha sin gång och ha tillit till att det fungerar, för processen fungerar faktiskt (jag har sett det med egna ögon).
Vill man lyfta fram någon sorts problem ur originalposten så handlar det ju snarare om att vården är för långsamma på att gå igenom processen för krigsplacering, men det kan ju knappast HV, FM i stort eller plikt och prövningsverket belastas för.
Esko Oksanen
Eftersom Sverige inte har haft mycket värnpliktsutbildning för de senaste 20 åren eller så, är Hemvärnets rekryteringsbas ganska tunn särskilt vad gäller de som är yngre än 50 år. Sett till uppgifterna Hemvärnet har är den ganska underbemannad och avtalade tiden räcker knappast till att nå den utbildningsnivån som uppgifterna skulle kräva. Detta innebär att en läkare som är en engagerad hemvärnssoldat är faktiskt mer av en bristvara till det militära försvaret än till det civila. Naturligtvis ska man kunna prioritera vilka civila befattningar är så pass viktiga att just den individen behövs i krigstid och det vore rimligt att t.e. legitimerad sjukvårdspersonal i första hand tjänstgör i sjukvårdsbefattningar i Hemvärnet.
Móði
Det är i sig inte ett argument för att rekrytera överkvalificerade individer till befattningar som går att tillsätta genom att rekrytera den genomsnittlige medborgaren.
Esko Oksanen
Om individen är överkvalificerad eller inte är egentligen orelevant om denne inte är krigsplacerad annanstans. Som har nämnts ovan är Hemvärnet baserad på frivillighet, vilket innebär också att man bara kan välja bort, inte plocka från hela befolkningen. Givet Hemvärnets beredskapskrav måste personalen vara på plats redan i förhand. Den civila sjukvårdens personalbehov i kris däremot kan uppfyllas med legitimerad personal som kan pliktas in, inklusive icke-svenska medborgare. Skulle det vara så enkelt att tillsätta militära befattningar med den genomsnittliga medborgaren, är det svårt att förstå varför t.e. det inte finns 10-20 lokalförsvarsbataljoner mer i krigsorganisationen…