Pliktrådets rapport, eller snarare rapporteringen om rapporten, triggade igång olika diskussioner på ämnet. Efter en kort nedgång i intensitet kom nu ett debattinlägg i frågan som jag känner mig nödgad att svara på. Anledningen är att jag uppfattar artikelns tes om militär disciplin och militär pedagogik som missvisande. Utifrån det som författaren skriver och hur han bygger sin argumentation uppstår det han säger sig vilja motverka, nämligen en sammanblandning av begrepp som ”skapar mer moralisk tillfredsställelse än analytisk klarhet”. Med detta menar jag att författaren tar skydd bakom att militären, och den militära sfären, är något annat än den civila. Påståendet ”[m]ilitären är inte en arbetsplats bland andra” är något som är lätt att hålla med om. Det har varit en återkommande kritisk invändning mot hur Försvarsmaktens marknadsföring såg ut under 2010-talet där den förmedlade bilden av Försvarsmakten ”som vilket annat jobb som helst” skapat en dissonans hos personalen. Författaren har helt rätt i att myndighetens våldsmonopol inte bara skiljer sig från övriga utan ställer också unika krav, på såväl soldater som befäl. Det är ungefär här jag slutar hålla med författaren om beskrivningen.
För resten av artikeln blir ett resonemang som framstår som att kollektiv bestraffning är ett nödvändigt ont för att uppnå fungerande förband som kan vinna striden. I sammanhanget nämns ”funktionell militär disciplin”. Argumentationen har många likheter med de argument jag har hört om att om en individ misslyckas så drabbar det gruppen, därmed är det gruppens misslyckande och straffet ska utdelas kollektivt. Det har även påståtts att det ses som kollektiv bestraffning om två gruppmedlemmar behöver hämta utrustning som gruppen glömt. Författaren beskriver det bl a som ”[i] militär utbildning fyller kollektiva metoder för disciplin en funktion: att tydliggöra att individuella handlingar aldrig är isolerade, att individuella misstag får kollektiva konsekvenser och att gruppen förväntas korrigera och utveckla sig själv.” Saken är den i de exempel som framförs i media och i Pliktrådets rapporter inte kan beskrivas som ”funktionell militär disciplin”.
Det har även utfärdats kollektiv bestraffning som exempelvis att samtliga på en pluton har behövt ställa sig i plankan under motsvarande tid som en individ är sen till uppställningen eller att alla har behövt göra 50 armhävningar när en individ glömt sitt kroppsskydd på logementet. Vid händelserna har befälen beskrivit det som en belöning.
Förbandsbesöksrapport Norrbottens regemente I 19
3 oktober 2024
Om en individ glömmer sitt matkärl är det inte ”funktionell militär disciplin” att låta hela plutonen springa och lämna sina kärl, för att därefter springa tillbaka och hämta dem. Det finns ingen lärdom att dra där mer än att nästa gång kommer individen eller gruppen mörka för att undvika en fysiska bestraffning. Att mörka, mygla och ljuga är typiska tecken på dysfunktionell militär disciplin. Funktionell (konstruktiv) militär disciplin hade påtalat att glömma sitt matkärl inte når upp till den standard som förväntas och därefter låtit gruppen lösa problematiken internt.
På ett kompani fick två plutoner kasernförbud när en värnpliktig blivit för full under en kväll.
Förbandsbesöksrapport Skaraborgs regemente P 4
30 september – 1 oktober 2024
Författaren har helt rätt i att individuella misstag kan få kollektiva konsekvenser. I den militära världen kan de konsekvenserna vara ödesdigra. Däremot är det skillnad på de exempel som framförs i nyhetsrapporteringen, som att få kollektivt frågeförbud, och att exempelvis en tänd lampa i förläggningen får konsekvensen att alla tält måste flyttas. Det senare är att förbereda sig för verklighetens konsekvenser. Det föregående är ett tecken på bristande pedagogisk mogenhet hos befäl.
Det finns en antydan i författarens text att det skulle innebära konsekvenser för försvarets förmåga att öppet prata om att ”vissa former av militär pedagogik och utbildningsmetoder”, så som de beskrivs i pliktrådets rapporter, är oacceptabla. Jag vill snarare säga att det vi vänder oss emot är avsaknaden av militär pedagogik som är förankrad i pedagogisk forskning. En anledning till att jag tog upp skolaga i mitt inlägg var att vi inom skolväsendet och samhället i stort har gjort en kunskapsmässig resa där vi sakteligen kommit fram till att den form av disciplin som förr sågs som självklar beprövad erfarenhet, inte fungerade alls som den var tänkt. Snarare skapade den fler och större problem. Jag menar att den ”militära pedagogik” som det pratas om egentligen inte är mer än ”broscience”, en så kallad ”beprövad erfarenhet” som inte klarar en vetenskaplig genomlysning.
Några hörde av sig med anekdoter i stil med att ”soldat x glömde sin automatkarbin några gånger. Soldat x fick sen bära runt på en gren tillsammans med sin automatkarbin. Soldat x glömde aldrig sin automatkarbin igen.” Underförstått att åtgärden hade en god pedagogisk verkan och beviset var att individen aldrig glömde sitt vapen igen. Andra berättade om att hur de efter att ha fått göra armhävningar tillsammans aldrig glömde något eller var sena till uppställningar. Då måste ju finnas ett orsaksamband eller? Inte nödvändigtvis då det inte är uteslutet att effekten hade kunnat uppnås med andra medel. Att exempelvis soldat x hade kunnat komma ihåg sin automatkarbin genom andra, mindre hämmande åtgärder, som dessutom inte riskerade att påverka individens kognitiva förmåga. Om nu soldat x var tvungen att hålla koll på både en automatkarbin och en pinne är det rimligt att anta att det tog lite mer kognitiva resurser än att enbart behöva hålla koll på sitt vapen.
Hade nu kollektiv bestraffning varit effektiv i militära sammanhang hade vi haft studier som visat det. Framförallt hade vi sett det mer framträdande i högpresterade befattningar och förband. Vi har studier kring militär disciplin och att det militära livet ter sig annorlunda från det civila, just vad gäller krav på att ge upp vissa självklara individuella rättigheter. Om det råder ingen diskussion. Vi ser vad fysiska och kollektiva bestraffningar gör med militära förband i längden. Vi vet att det har en nedbrytande effekt och att det är just militära chefers bristande ledarskap som leder till förfallet. Att förskjuta det ansvaret till att säga att det handlar om statens organisering av det militära våldet är som sagt att skapa en ”moralisk tillfredsställelse” mer än en faktisk analys av problemet. Det är att frånta befälen agens.
Den riktiga frågan är snarare om det är moraliskt acceptabelt att staten organiserar det militära våldet baserat på känsla mer än faktiskt beprövad kunskap?
Johan Gradin
Jag tar det hela ett steg längre och menar att det de flesta kallar ”kollektiv bestraffning” för mig har varit ett sätt att bygga laget. Man måste ta det för vad det är. Jag har 10- talet VPL-utbildningar i ryggen. Därtill kommer utbildningar utanför min egen VPL- pluton med allt från utbildningar på skjutfält med bara VPL till fordonsutbildningar med blandat VPL, GSS, Cvat. Jag har fått mycken ”feedback” genom åren men inget av det är kopplat mot att när någon har glömt stänga av huvudbrytaren på hjullastaren så blir det 10 armböj/benböj/burpees. Eller att man lämnat sin Nocco- burk (det finns också andra märken) i hytten så gäller detsamma.
Anledningen till detta skulle jag tillskriva det faktum att jag aldrig utdömt en armhävning jag själv inte matchat med 1 till. Jag har aldrig beordrat att nu ska vi bära den här stenen utan att ha tagit en sten själv. Det blir som ett kvitto att jag som befäl står på soldatens sida och att om man inte har finner ordning så kommer ordningen finna dig. Se det som en brist i din egen roll som befäl.
Att använda armhävningar, jägarvila, plankan eller vad som i syfte att bestraffa kommer ge dina underlydande ingenting om de inte ser att du tar ansvar också. Gör man dock åtminstone det man kräver av sina underlydande bygger det (i min erfarenhet) ett bättre lag. Det kan till och med kräva att du gör armhävningar inför truppen för något som bara är ditt fel. Men den distansen måste man som ha som trupputbildare.