Efter officersförbundets ordförande gått ut med en kommentar kring diskussionen om ett införande av tariffsystem och att det även publicerats en debattartikel om de nyexaminerade fänrikarnas lönesituation har det ånyo dragits igång en diskussion kring för och emot ett tariffsystem. Jag har kommenterat det på sociala medier förr men för att slippa återupprepa mig i frågan, och för att kunna lägga ut mitt resonemang, så skriver jag det här inlägget även på hemsidan.

Till att börja med anser jag att vi redan idag har ett tariffsystem aktivt i Försvarsmakten, men att det är förklätt till ett traditionellt svenskt system där ”arbetsmarknadens parter” kommer överens om löner och att det sker en individuell löneinplacering. Anledningen till att jag säger att vi redan har ett tariffsystem är för att det i grunden av hela lönearbetet ligger en lönestruktur som säger vad respektive BESTA-nivå (och därmed även grad) kan ha som lägst respektive mest i månadslön. Detta ligger senare som grund för förbandens lönemålbilder där respektive befattning har en box som visar lägsta, medel och högsta lön. Inom det spannet påstås det sen ske en individuell lönesättning, vilket i realiteten oftast innebär att individen inplaceras på lägsta nivå och att all löneökning därefter sker genom Rals-processen. Vid ett steg uppåt i grad och/eller ny befattning inplaceras individen igen i lägsta nivå och så fortsätter processen tills individen går i pension. Tidigare kompetens eller utbildning, eller annan kunskap som för den delen med glädje utnyttjas av arbetsgivaren hanteras olika av förband. Om en individ skulle vilja ta ett steg i sida till en ny befattning där det skulle visa sig att individen ligger över boxen så ska individen, formellt sett, få en lägre lön (jag har aldrig hört talas om att man de facto gjort det). Poängen är att det är befattningens lönebox som styr vad individen får i lön och hur den löneökningen kan se ut över tid, inte individens prestationer eller kompetenser.

För att upprätthålla skenet av en individuell prestationsbaserad lön genomför vi årligen en Rals-process där chefer ska fördela en pott med pengar mellan sina underställda baserat på hur de presterat det året. Då potten är baserad på vad hela kollektivet tjänar på respektive nivå innebär det att för de förband med sämst löner rör det sig om enstaka hundralappar per individ där skillnaden mellan låg och topprestation inte nödvändigtvis reflekteras i den nya lönen. Processen i sig är utdragen och går oftast över tid i de slutgiltliga förhandlingarna mellan fack och arbetsgivare. Resultatet som chefen sen får tillbaka att presentera behöver nödvändigtvis inte alls spegla vad chefen bedömt vara en rimlig ersättning (utifrån den tilldelade potten). Efterföljande lönesättande samtal blir i regel nån form av artighetsgest där chef och underställd delar känslan av uppgivenhet och att inte kunna påverka situationen.

Därtill får vi problematiken med att nya lönestrukturer (som oftast kommer under våren) enbart appliceras omgående på nyanställda, vilket skapar frustration över att den redan anställda individen inte bara blir omsprungen i lön utan även får gå i ovisshet om det kommer finnas medel kommande höst för att putta upp dennes lön INNAN ralsen appliceras. Vilket inte är en självklarhet.

Vi får även det problem som författaren till inlägget om fänrikarnas löner. Det blir stora skillnader mellan förband och enheter hur de lönesätter sina nya fänrikar, beroende på den interna lönemålbilden och en rad andra faktorer så som tänkt framtida befattning, funktionskompetens och så vidare. Och de som försöker sig på att göra ett löneanspråk möts med att Försvarsmakten har en ”ingångslön” för nyanställda (vilket är fel) och att det inte är en förhandlingssituation. Och trots de vakanser som finns inom en rad nischade funktioner vidhåller man att det inte finns anledning att förändra något i grunden.

Utifrån det perspektivet anser jag att det är bättre att vi bara river av plåstret och slutar låtsas om att vi har individuell lönesättning. Formalisera ett tariffsystem och låt riksdagen besluta om det i samband med varje försvarsbudget så att personalens löner också tydligt kan kopplas till politiska beslut. Idag satsas det relativt sätt enorma summor på försvaret och Försvarsmakten. I besluten och andra satsningar återfinns luddiga skrivningar om att pengarna ska gå till ”investeringar i personal” eller liknande. Men det lämnas allt jämt till ”arbetsmarknadens parter” att komma överens om lönesättningen. En process som i all väsentlighet inte fungerar eftersom Försvarsmakten är mer intresserad av att ta än att ge, och att facket hittills fått ge med sig i utbyte mot små vinster för tillägg (som i själva verket är inflationsjusteringar).

För att spara in på resurser (det vill säga personalens arbetstid och all den administration som Rals-arbetet slukar på bekostnad av annat), för att göra det transparent för alla och framförallt för att kunna eliminera den osäkerhet som återfinns vid varje ny tillsättning eller liknande är jag fortsatt av åsikten att det vore bättre för kollektivet att ha ett tariffsystem. Återigen, ett system som beslutas i försvarsbeslut av riksdagen och inte av Försvarsmakten. Lönerna justeras årligen utifrån KPI tills nästa beslut och där olika former av tillägg utifrån typ av befattning och liknande även finns tydligt återgivna. Kommer det finnas individer som antagligen skulle förlora på det? Sannolikt. Det hade varit kanon om vi hade kunnat ha riktigt individuell lönesättning med en fungerande process med löneanspråk och liknande. Men det kan vi bevisligen inte och vad det verkar kommer aldrig kunna få. Med ett formellt tariffsystem, istället för dagens informella, skulle lönesättningen åtminstone uppfattas som mindre slumpmässig.

Det är inte en naturlag att enbart tid i tjänst, befattning och grad blir det som styr vilken lön individen kan få. Det går att ha allt från tilläggsersättningar kopplade till specifika befattningar till bonusar för väl utfört arbete eller för att individen tar en svårrekryterad befattning. Men för att komma dit krävs det att vi verkligen tänker utanför den svenska modellen som jag uppfattar just nu håller oss gisslan kognitivt.