När man diskuterar modern krigföring sägs det ofta att generaler och soldater alltid förbereder sig för att utkämpa det senaste kriget. Det vill säga, man studerar tidigare krig för att bättre förbereda sig för framtida krig. Den pågående diskussionen om hur kriget, eller snarare utvecklingen av den pågående krigföringen, i Ukraina ska förstås samt vilka taktiker och tekniska utvecklingar länder bör fokusera på ”för nästa krig” är i allra högsta grad levande på sociala medier. Jag tror dock att diskussionen vilar på ett naivt, möjligen omedvetet, antagande om att det kommer att finnas en period mellan slutet av det rysk-ukrainska kriget och början av den väpnade konflikten mellan liberala demokratier och auktoritära stater. Naturligtvis har olika europeiska underrättelsetjänster sagt att när Rysslands krig med Ukraina slutar börjar nedräkningen för den efterföljande aggressionen från Ryssland mot en annan europeisk stat. Med det perspektivet skulle det verka logiskt att tala om ett nytt krig under nya omständigheter. Med det sagt vill jag lyfta fram ett annat perspektiv där det inte finns något glapp mellan det rysk-ukrainska kriget och ”nästa stora krig”, eftersom det pågående kriget mycket väl kan eskalera till den grad att Nato måste agera eller att alliansen på andra sätt dras in i en fullt utvecklad väpnad konflikt med Ryssland på grund av den lågintensiva krigföring som redan pågår.

Om vi ​​beaktar den möjligheten finns det egentligen inget ”senaste krig” att förbereda sig för; det finns bara kriget som pågår. Även om en konflikt mellan Nato och Ryssland (med tillhörande allierade) kommer att skilja sig från striderna i Ukraina, är det i princip detsamma som att säga att slagfältet i Ukraina imorgon kommer att vara annorlunda jämfört med idag. Det betyder dock inte att de lärdomar som identifierades idag i Ukraina blir irrelevanta. Om vi ​​tittar på slagfältet idag kan vi vara nästan säkra på att allierade trupper kommer att utsättas för drönare, elektronisk krigföring, artilleri och skyttegravskrig. Allierade flygvapen kommer att behöva hantera vitt spridda luftvärnssystem och kommer inte att kunna flyga djupt in i vissa omtvistade områden. Ledningsplatser kommer sannolikt att inleda kriget med en utökad ”kill zon” som inte bara påverkar skyddet av C2-noder utan också formar C5ISTAR-nätet. Kort sagt, den ryska militären är redan anpassad till det nuvarande slagfältet och kommer att ha ett försprång mot allierade styrkor om vi nöjer oss med den generiska förklaringen att ”nästa krig kommer att bli annorlunda”.

Om man tittar på den östra frontlinjen skulle man med rätta dra slutsatsen att slagfältet i höga norr kommer att se helt annorlunda ut jämfört med Svarta havet. Som sådan är det en giltig invändning att inte alla områden kommer att ha skyttegravskrig, vara mättade med små drönare eller ens ha dygnet runt-täckning av ISR. Vi vet redan att operationer i Nordkalotten skiljer sig från operationer som utförs i södra Sverige. Detta är en anledning till att vi har enheter specialiserade på subarktisk krigföring, medan andra är mer vana vid operationer i tempererade klimat. Allt som ses i Ukraina gäller således inte subarktiska operationer, men det gäller sannolikt i Centraleuropa, där terräng och väder liknar Ukrainas. Ett slagfält där svenska enheter sannolikt kommer att utföra operationer och därmed måste anpassas sig till. Detta innebär att man använder mindre drönare, mindre system för elektronisk krigföring och att man exponeras för allt vi kan observera idag vid den ukrainska frontlinjen. Så länge risken för ett krig som sprider sig in i Centraleuropa kvarstår måste Nato vara beredd att strida med och mot den teknik samt taktik som används idag, vilket naturligtvis är svårt när slagfältet förändras varje månad. Men om vi ”vill” ha ett nästa krig att utkämpa måste vi anpassa oss idag och kunna strida ikväll på samma slagfält som ukrainarna.