Det här är inte en respons på artikeln ”arméns sista TOLO”, däremot är det ett försök till att blåsa liv i den diskussion som borde uppstått i samband med att Braws artikel publicerades; nämligen hur vi tänker kring och övar skydd mot exempelvis luftangrepp. Jag anser att artikelförfattaren har en poäng i att vi idag inte övar på att skydda våra TOLO-platser (och för den delen bunkrings-platser) från luftangrepp och att vi här och nu saknar kvalificerad materiel för att kunna skydda oss mot allt från små FPV-farkoster till större patrullrobotar. Med det sagt innebär det inte, om jag ska tillåta mig själv att nappa på den medvetet provocerande rubriken, att TOLO:n är död. I själva verket är det så att luften aldrig var fri från första början, vilket jag utgår ifrån att vi visste när vi utformade TOLO-konceptet.

I arvet från möta, hejda och slå-doktrinen har det, utifrån hur jag uppfattat övningar och diskussioner, funnits en idé om att när ryssen väl kommit i land finns det inte så mycket kvar av de blå försvarsgrenarna då dessa ”förbrukats” över Östersjön. Vilket i praktiken skulle innebära att skyddet från lufthot skulle utgöras av luftvärnsförbanden. Förband som successivt lades ner under 90- och 00-talet vilket slutade med att vi enbart hade ett luftvärnsregemente kvar i Sverige och i praktiken en luftvärnsbataljon som fick leva lite i skymundan under afghanistan-eran (Mali innebar en förändrad hotbild där framförallt Underrättelseenhet 23 blev en kritisk förmåga). Poängen är att vi gick från att ha luftvärn som skulle kunna skydda övriga förbands TOLO-slingor till att inte ha något skydd överhuvudtaget, och att detta egentligen inte fick några större konsekvenser för hur vi övade då organisationen överlag levde i en tumultartad tid med en omriktning från det nationella till det internationella (detta känner de flesta igen från andra brister som vi lever med idag).

Utifrån mitt perspektiv handlar det egentligen inte om att det är nödvändigtvis förekomsten av drönare som ”omöjliggör” TOLO eller annan logistikförsörjning. Utan det är hotet från luften generellt. Vi är precis lika sårbara för fjärrbekämpning av olika slag som att det skulle flyga olika former av drönare i närheten av våra förband. Där håller jag med författaren om att vi lever i en ”simulerad miljö” där vi väljer att fokusera på att öva vissa moment utan friktioner för att i förlängningen kunna öva det som är huvudfokus, nämligen striden. Problematiken är i sak densamma som alla funktioner upplever vid övningar. Nämligen att inget får störa de planerade striderna ute på fälten mellan A och B-sida. Och eftersom det saknas adekvata resurser för att skydda mot allt från telekrig till drönare väljer vi att rationalisera bort problemen.

Istället för att komma till den enkla slutsatsen att vi ska sluta med TOLO bör vi i min mening istället börja öva med den risktagning TOLO innebär i dagens stridsmiljö och under övningar tvinga fram riskbedömningar såväl som konsekvenser. Dagens ledningsträningsövningar och förbandsövningar behöver öva med det vi har här och nu mot de hot vi ser idag och imorgon. Det är genom de friktionerna som vi kommer lära oss att hantera de situationer som kommer uppstå i framtiden där våra tekniska motmedel fallerar. För det kommer de att göra, oavsett vad tillverkaren påstår.