I dagarna levereras kanske ett av de viktigare numren av Officerstidningen ut till förbundets medlemmar. Och det skriver jag inte för att försöka framhäva vare sig facket eller tidningen ur något egenintresse utan för att huvudtemat, psykisk ohälsa, är av vikt för försvaret och vår förmåga. Kanske bryr jag mig lite mer efter min episod med utmattningssyndrom som resulterade i en period av nedsatt förmåga. Eller för den delen efter att ha bevittnat flertalet vänner inte bara uppvisa tecken för ohälsa utan även bli sjukskrivna under längre perioder, ibland med omplacering som följd som en del i rehabiliteringen. Även om jag “slapp” depression kan jag identifiera mig i mycket av det som exempelvis stridspiloten Johan beskriver som upptakten till sjukskrivningen. Framförallt den initiala känslan av att nu när sjukskrivningen finns på papper så är det kört i den fortsatta karriären. Vilket tack och lov har visat sig, åtminstone till min kännedom, vara falskt. Med min sjukskrivningen kom även insikter om hur övriga kolleger mådde, och hade mått, under en längre tid där alla hade sina sätt att hantera belastningen. Man skulle kunna säga att det kanske var slumpen som gjorde att det brast för mig där och då, istället för någon annan.
Men nu ska det här inlägget inte handla om det som hände mig eller någon annan för den delen heller, utan fokus kommer ligga på två uttalanden som görs av två olika personer som representanter för Försvarsmakten. Uttalanden som inte bara visar på hur verklighetsfrånvända vi ibland kan vara internt utan också hur vi omedvetet (eller kanske t o m undermedvetet) fostrar den där “tystnadskulturen” som vi säger oss inte ha.