Med den återaktiverade värnplikten har vi även fått tillbaka de problem som var återkommande. Nämligen allt från värnpliktiga som inte kan hålla sig från att blindavfyra automatkarbiner mot kamrater till befäl som utfärdar kollektiv bestraffning. Därtill har det även blivit allt vanligare att kritik framförs mot att befäl agerar ett filter mellan den värnpliktige och försvarshälsan, vilket på de flesta förband sker på försvarshälsans initiativ för att de inte är organiserade för att kunna omhänderta den kraftigt utökade mängden värnpliktiga. Man kan säga att den militära vårdcentralen dras med samma underbemanning som den civila runt om i landet.

Jag tänkte att det skulle vara en okontroversiell ställning att säga att inget befäl ska bedöma hur sjuk en individ är och därmed om denne ska få gå till försvarshälsan eller få ”lättnad i tjänsten”. På samma sätt trodde jag att vi hade lämnat bakom oss tidspassningsövningar och ”mikrofys” för att någon var sen till exempelvis en uppställning. Men min inbox har under det senaste dygnet exploderat och det är väldigt många som på olika sätt försvarar såväl fysiska konsekvenser som att befäl ska få döma av vem som behöver gå till försvarshälsan eller ej. Ibland under förevändningen att det ska ske en ”vuxen dialog” mellan befälet och den värnpliktige.

Vi kan börja med bestraffningar. Eftersom vi befinner oss i en utbildningssituation vill jag börja med att påpeka att skolaga avskaffades i Sverige 1958. Dessförinnan hade man redan börjat reglera agandet där fel som berodde på ”bristande fattningsgåva, eller kroppslig svaghet hos barnet” inte fick resultera i aga. Detta kunde man alltså komma fram till i en utredning 1947. Är det något vi därefter kommit fram till är att fysiska straff leder till få kortsiktiga positiva effekter men en rad negativa konsekvenser. Vi vet också att individer som straffas för något antingen blir mer ängsliga när de ska utföra eller fatta beslut (känns det igen kanske i en tid där vi pratar om chefer som är rädda för att fatta beslut?), eller att de helt enkelt mörkar när de gör fel.

I Försvarsmakten finns två kategorier människor: de som någon gång glömt sitt vapen någonstans och de som kommer att glömma sitt vapen. En del har dragit anekdoter om hur individer som glömt sina vapen fått bära på andra saker som ett sätt att aldrig glömma vapnet igen. Man har direkt sammankopplat att det är den specifika åtgärden som skapat effekten. Jag hävdar att det är svag evidens att bärandet av en pinne leder till att man aldrig mer glömmer sitt vapen. Det finns desto mer evidens för att människor inte glömmer saker fler gånger när de har gjort det en gång och de har upplevt det som obehagligt internt. På samma sätt som att en individ som skjutit ett vådaskott sällan gör det igen. Det räcker oftast med att en individ upplever negativa känslor för att de ska undvika att hamna i samma situation igen. Det behövs inga tidspassningsövningar, armhävningar eller grenar. Skulle en individ vara återkommande trots varningar och disciplinåtgärder inom ramen för lagen, då kommer inte jägarvila hjälpa heller.

En invändning mot att alla värnpliktiga obehindrat ska få besöka försvarshälsan även vid förkylning är att ingen går till en civil vårdcentral när de är förkylda. Man stannar hemma i värsta fall. Och jag vet att en del försvarshälsor gärna beskriver sig som motsvarande civil vårdcentral. Problemet är att kontexten vi existerar i är annorlunda jämfört med samhället. En GSS kan vakna upp en morgon, känna sig krasslig, ringa till chefen och stanna hemma. Vi har ett system som möjliggör för individer att vara sjuka från jobbet utan att tappa allt för mycket i lön, få uppleva konsekvenser på jobbet eller ens bli av med jobbet. Den inpliktade har inte den möjligheten. Denne har blivit fråntagen en hel del rättigheter som vi annars tar för givet som anställda. Istället behöver individen anhålla om att få uppsöka försvarshälsa och därigenom få lättnad i tjänsten. Eftersom sjukvården inom Försvarsmakten inte är dimensionerad för detta har det uppstått en normglidning där befälen förväntas göra den första bedömningen. Detta helt utan formell utbildning (nej, jag räknar inte en genomgång med FH som utbildning). Det är därför vi hamnar i situationer där det uppfattas som att befäl nekar värnpliktiga att söka vård.

Det argumenteras för att befälet och soldaten måste kunna ha en vuxen diskussion innan denne går till FH. Och ja, i en perfekt värld med humanistiska befäl utan bias med kunskap motsvarande åtminstone en undersköterska så skulle det funka. Nu har vi inte de befälen. Vi har allt mellan välvilliga utan utbildning till befäl som ser värnpliktiga som mjäkiga snöflingor. Det är verkligheten, och då har jag inte berört det maktbalansen mellan ett befäl i sin hemmamiljö och en 19-åring som har såväl informationsunderläge som befinner sig i en ovan miljö.

Min tolkning är att mycket kring olika bestraffningsmodeller eller för den delen att få avgöra vem om ska gå till försvarshälsan vilar på en känsla av att det måste var rättvist. Ingen ska få mygla. Där tror jag mycket av problematiken ligger och det är det vi behöver fokusera på.