Nytt år, nya händelser (minst sagt) och nya utgåvor av Försvarets forum. Och vad vore ett nytt nummer utan någon form av märklig kommentar kring sociala medier, om än så bara en mening? I sin lilla, ska vi kalla det för chefredaktörens inledning, i senaste numret väljer kommunikationsdirektören att prata om valår och informationsoperationer. Vilket är ett populärt ämne då exempelvis internetstiftelsen kommer ge ut en ”valspecial” om hur internet, bland annat sociala medier, påverkar medborgarens val. I ett försök att visa på allvaret och att vi alla är en del i det kognitiva försvaret faller kommunikationsdirektören i samma fälla som så många andra gjort före honom. Nämligen att sammanblanda kritik med att förstärka ”motståndarens narrativ” med en antydan om att det är farligt för Sverige.
Försvarsmakten finns en god säkerhetskultur avseende hur vi skyddar det som är skyddsvärt och hur vi bygger fysiska och tekniska stängsel. Det vi i ökad omfattning behöver rusta oss mot är våra motståndares ambition och faktiska försök att ”komma in i våra huvuden”; det som kallas för kognitiv krigföring (cognitive warfare). Tillsammans med våra allierade i Nato är detta ett område som Sverige
Fredrik Peedu, kommunikationsdirektör
och Försvarsmakten kommer att ägna alltmer
uppmärksamhet. Här har vi alla ett personligt ansvar
att inte okritiskt dela inlägg i sociala medier eller
förstärka motståndarens narrativ.(taktisk.se fetmarkering)
Ett ständigt återkommande förslag på lösning för att minska spridning av såväl miss- som desinformation är att individen ska vara källkritisk. Det lämnas till individen att vara rationell och inte dela sådant som är fel eller som kan gynna fiender till nationen (exempelvis Ryssland). Problemet är att argumentet bygger på den egna individens uppfattning om vad som är rätt eller fel, en egocentrisk bild av världen. Vad som i det här sammanhanget skulle kunna anses vara att ”förstärka motståndarens narrativ” blir otroligt subjektivt. Framförallt eftersom effektiv informationskrigföring sammanblandar information som vi kollektivt uppfattar som fakta tillsammans med vilseledande informationselement. Den absolut bästa skriver inte ut något utan lämnar det till individen att tolka det på ett visst sätt. Den absolut vanligaste formen av detta utsätts vi för dagligen av kvällspressen där en rubriksättning (och bildsättning) initialt får oss att tro en sak, inte sällan något som provocerar för att leda till klick och delning, men där när vi sedan läser innehållet inser att det inte alls var på det sättet.
Detta sker dagligen av olika etablerade mediekanaler vilket gör det svårt att utöva en kontinuerlig källkritik eftersom det egentligen inte handlar så mycket om källans trovärdighet utan hur informationen formats av den individ som formulerat rubriken och den som formulerat texten (vilket är två olika individer). Den senare kan dessutom vara något som egentligen inte alls jobbar på tidningen som publicerar nyheten utan texten är oftast levererad från en annan nyhetsbyrå. Därefter kan viss redigering ske för att texten ska passa in mot den specifika målgruppen, och det är här som det stora problemet ligger. Alla nyhetsredaktioner formulerar sig efter sin målgrupp, oavsett om det är Sveriges Radio, Flamman eller Fria tider. Man har god insikt i vilka ord man ska använda samt hur rubriker ska formuleras för att få spridning. I synnerhet negativa rubriker får större genomslag. Känslor ska triggas och om du redan är upprörd när du läser en artikel så kommer du förstå den annorlunda jämfört med om du är glad. En inte oviktig faktor i sammanhanget eftersom det påverkar din förmåga till att kritiskt granska en nyhetsartikel exempelvis.
När vi då pratar om att människor måste bli bättre på källkritik och ta personligt ansvar menar vi med andra ord att individen först måste välja en källa som i huvudsak håller sig till vad vi kollektivt uppfattar som fakta och som vi accepterar som rekorderlig. Därefter ska individen undantrycka de känslor som rubriksättaren försöker trigga med sina väl valda ord, därefter förväntas individen läsa artikeln och motstå den initiala impulsen att vilja dela nyheten med andra i sin krets innan nyheten har ställts mot en annan källa (där processen görs om). Det faller på sin egen rimlighet för det är inte så människor fungerar, och det är inte så medielandskapet eller för den delen internet i stort är utformat. Därmed riskerar budskapet bli att det är bättre att ta det säkra före det osäkra och inte dela alls. Framförallt saknas den formen av kontroll utanför internet där människor påstår allt möjligt kring fikabord.
Sen har vi biten om att förstärka motståndarens narrativ. Alla narrativ kan förvandlas till vapen av en motståndare utifrån vad denne vill uppnå där och då. Det kan vara såväl positiva som negativa händelser beroende på om man vill stryka medhårs eller mothårs. Som jag beskrev innan har de bästa påverkanskampanjerna en grund av sanning i sitt påstående. Ibland behöver de inte ha ett falskt eller vilseledande element för att sanningen är tillräcklig i sig. Det innebär att en delning av en kritisk artikel, exempelvis kring hur hur en tidigare överbefälhavare skött sitt kärleksliv eller hur någon i landets politiska ledning haft tvivelaktiga affärer gynnar en motståndares narrativ. Samtidigt ligger det inom ramen för vad som är såväl medborgarens rätt att ta del av som att yttra kritik kring. Vi kan inte, av rädsla för att springa en fiendes ärenden, sluta att dela med oss av den kritik vi har. Snarare är det ett tecken på ett sunt fungerande demokratiskt samhälle att den kritiken kan ventileras OCH bemötas. Vi måste kunna bemöta och dessutom stå för det som är våra laster, som människor och i samhället i stort.
För det är när den undantrycks som den blir farlig och börjar underminera tilltron till statsapparaten. Att kategoriskt avfärda kritik på det sättet och inte bemöta den riskerar istället att gynna motståndaren. Det är då vi får händelser som geijeraffären, eller för den delen Epsteinfallet, som muteras och sprids på ett sådant sätt att det till slut blir omöjligt att veta vad som är sant eller falskt. Det vi ser hända i USA vad gäller ett internt informationskrig är således inte mer än enstaka år bort om vi inte lär oss att hantera och bemöta kritik utan istället fokuserar på att kväva och förminska den.
Viktigare än att dras med i klagokörer är att
Överbefälhavare Michael Claesson
lägga energi på det man faktiskt kan påverka.
Detta leder mig till Överbefälhavarens kommentar kring krisen i Nato och hur det spekuleras på olika håll kring om organisationen kommer överleva utan USA eller ej. Generalens fokus är att bli redo för kriget, om det råder ingen tvekan och utifrån det perspektivet är det inte heller konstigt att han vill att alla andra har samma fokus. Det vill säga fokuserar här och nu på det som man själv kan påverka. Samtidigt är det också en farlig kommentar sett till att personalen samtidigt är människor, och därutöver medborgare med åsikter som kommer att påverka det val vi nu går in i. Det vill säga att det ligger inom räckhåll att påverka hur vi nästkommande period förhåller oss till våra allierade och partners. Då kan vi inte bara kasta det som händer västerut åt sidan och fortsätta som vanligt. I synnerhet inte när det kan komma att påverka personalens säkerhet och där det finns en risk för moralisk skada. Spekulationer uppstår där det saknas information, där svaren på frågorna helt enkelt uteblir. Det här är inget okänt, det vet vi med oss sedan vår egen grundutbildning att soldater kommer börja spekulera om när övningen tar slut. Det är mänskligt att vilja ha ramar att förhålla sig till och skapa möjligheter att påverka sin situation.
Det här är viktigt, inte bara för mig personligen utan för hela samhället. Ska vi ha en chans att bygga den resiliens som det hela tiden pratas om måste vi kontinuerligt utsätta oss för det som är svårt. Resiliens byggs inte av att undvika hinder eller problem. En robust motståndskraft hos individ och samhälle skapas genom att ta tag i problem och utsätta sig för det som är obekvämt, kontinuerligt. Det blir inte bättre av att enbart fokusera på det man själv kan påverka. Det blir inte heller bättre av att bara fokusera på problem. Det finns givetvis en ”sweet spot”, jag hävdar dock att vi i all väsentlighet fortsatt ligger på den mer försiktiga sidan när det gäller att vara kritiska och att vi alltjämt är mer lojala än vad som kanske är rimligt.
Och gällande den goda säkerhetskulturen så är den fortfarande av karaktären att skydda sånt som är ”pinsamt hemligt” mer än det som är hemligt samt att vi generellt har en tendens att överskydda information i tron om att allt som berör militär verksamhet måste vara skyddsvärt (som exempelvis villkor för FLF Finland).
Det här är hur jag väljer att utöva mitt personliga ansvar att, i enlighet med uppförandekoden, markera mot sådant jag uppfattar leder till en destruktiv tystnadskultur och en krigsorganisation som inte alls är redo för vad som komma skall. Jag är väl medveten om att det runt om i organisationen uppfattas som klagosång, destruktivt eller rent utav underminerande. Men till dess att gemene officer slutar vara rädd för kritik och att kritiken kan springa fiendens ärenden kommer jag känna mig nödgad att fortsätta peka hål på den grandiosa självbilden och visa på bristerna. Svenska liv kan hänga på det.
Lämna ett svar