Ett stående budskap från försvarsmaktsförvaltaren till personalen är att vi ska tillse att återhämta och få kvalitétstid med våra anhöriga. Just återhämtning är ett återkommande budskap kring julhelgen från chefer på samtliga nivåer. Det har blivit något av en kliché när vi i såväl ord som handling kräver mer av personalen i tjänsten, antingen genom mycket tid hemifrån eller genom förlängda tjänstgöringsdagar för att vissa saker helt enkelt måste genomföras. Det vi kanske inte belyser lika ofta utanför övningar är att återhämtning är en uppgift likt nedkämpa och framrycka. Det är med andra ord något vi ska kunna göra i tjänsten på befallning. Vilket leder till frågan, hur återhämtar man egentligen som uppgift?
De flesta har antagligen någon gång upplevt att förbandet under en pågående övning kommenderats till att ”bedriva återhämtning”. Vilket ofta handlar om att få tillgång till dusch och toalett, äta lagad mat och med låg stridsberedskap göra allt det där som inte hinns med under pågående operation. Men det är inte den återhämtningen som jag anser är problemet som vi har att hantera utan snarare hur vi återhämtar till vardags rent generellt när tempot skruvats upp och vi alla förväntas göra mer trots att dygnet fortfarande enbart innehåller 24 timmar. När är det läge för en förbandschef att kommendera återhämtning på förbandet under vardagen?
Tidigare har det dragits paralleller mellan återhämtning och psykisk hälsa vad gäller insatser utomlands. Dagens läge, eller egentligen sedan 2022, kan liknas med det tempo som hölls utomlands. Med skillnaden att vi inte blir beskjutna och att tempot inte går ner efter sex månader för att förbandet roterar hem. Vi vet sedan tidigare att personalen anser att möjligheten till fullgod återhämtning gått ner samtidigt som arbetsbelastningen ökat. Jag har däremot inte uppfattat att förbanden vidtagit några åtgärder vad gäller att återhämta, istället läggs det på personalen att återhämta under sin ledighet och sen komma tillbaka med, förhoppningsvis, full energi. De åtgärder som syns är ungefär de samma som vid hemkomst-verksamhet. Man påtalar vikten av att inte planera in en massa på ledigheten, att hålla igång med träning och att tänka till på sitt alkoholintag. Det sistnämnda är särskilt intressant sett till hur ”årsavslutningen” i form av lillejul brukar se ut på förbanden runt om i Sverige.
Jag tror att återhämtningen hade fungerat bättre om vi börjat använda den uppgiften till vardags och likt på övningar eller på utlandsinsatser genomför återhämtning i förband. Där man aktivt vrider ner tempot och skalar bort ”måsten” som möten, samlingar, rapporter etc. I ren klartext efterlyser jag så kallade ”low ops”-perioder där förband inte löser uppgifter utan får tid att göra allt det där andra som får stå tillbaka som likväl är viktigt för den övergripande arbetsmiljön. Alla plutoner på kompaniet behöver inte vara aktiva eller inaktiva samtidigt. Det hade kanske varit en lösning att rotera mellan samtliga plutoner för att skapa en rutin av att var fjärde vecka går plutonen in i en lågintensiv period. En period där det är möjligt att se över materiel, administrera och lösa alla de där uppgifterna som annars tenderar att ligga som en underliggande stress i sinnet hos personalen.
Men är det realiserbart? Uppgifterna fortsätter ju att komma från högre staber och världen fortsätter att snurra allt snabbare. Jag hävdar att det är möjligt förutsatt att samtliga ledningsnivåer slutar leva med nästippen mot väggen. Vi lever dagligen som om att varje sak måste göras idag, helst igår, men där det i själva verket inte spelar någon större roll om en individ exempelvis agerar idag eller imorgon, för att vi kan inte påverka var helger ligger och externa processer. Dessutom, när allt säljs in som extremt tidskritiskt så kommer det till en punkt där inget längre är tidskritiskt. På ren svenska; om allt är prioriterat så är inget prioriterat. Vi behöver helt enkelt acceptera att mängden uppgifter vida överstiger de tillgängliga resurserna och att det därmed behövs prioriteras av chefer på lägre nivåer, vilket oundvikligen kommer leda till att vissa uppgifter inte utförs. Det i sin tur innebär att personalen på lägre nivåer behöver antingen prioritera vilka uppgifter som utförs eller få utkristalliserat vilka prioriteringar som gäller för att skapa uthållighet. Efter årtionden av fred och lågintensiva konflikter långt hemifrån förefaller vi ha lurat oss själva att tro att vi fortfarande kan lösa alla uppgifter trots att förutsättningarna förändrats drastiskt under 2020-talet.
För att kunna återhämta som uppgift, likt vi gör på övningar och har gjort i internationell kontext, behöver vi således anamma en ledningsmetodik syftandes till uthållighet och inte till 100% leverans på samtliga uppgifter. Just nu är det snarare så att 70% är tillräckligt för att ta oss mot målet att vara redo för krig utan att för den delen ta slut på den ändliga resurs vi har utöver tid, nämligen personalen.