I takt med att allt fler människor får tillgång till internet och marknaden för ”smarta prylar” växer, ökar även flödet av användargenererade data. Den här informationen består inte bara av bilder, text och video som användarna delar på sociala medier, så kallade ”non-text data” (Sloan & QuanHaase), utan kan även bestå av rörelse- och hälsodata som olika leverantörer sedan sammanställer till grafiska för sina användare. Det vanligast förekommande exemplet är löparklockor där användaren i efterhand får presenterat en kartbild med löprundan, vilken puls denne hade och när personen var som snabbast. Den här informationen kan även hämtas ifrån användarens mobiltelefon genom delning av bland annat GPS-data. Mängden data har öppnat upp för så kallad ”data mining” där de med tillgång till databaser kan studera det mänskliga beteendet, den allmänna hälsan och liknande (Cuttone 2017).
Hur människor rör sig ute i samhället har troligtvis inte varit mer intressant för allmänheten som nu i pandemi-tider. Nyhetsflödet har fyllts med dagliga rapporter om trängsel i köpcentrum, hur människor väljer att resa till fjällen eller bristande åtgärder i kollektivtrafiken. Här i Sverige har det, med hjälp av mobiloperatören Telia, presenterats rörelsestatistik över exempelvis populära orter i den svenska fjällen för att visa på hur människor rest under 2020 i förhållande till tidigare år. Data som samlats in genom att registrera antalet uppkopplade telefoner vid de telefonmaster som finns i de olika områdena. Samtidigt är det inte enbart genom mobilmaster som rörelsedata kan hämtas och analyseras. Även med hjälp av populära applikationer är det möjligt att extrahera geodata och på så sätt placera enskilda användare på specifika platser (Hu, Li, Yang & Jiang 2019). Det här har lyft frågan inom såväl Sverige[1] som EU om det vore ett verktyg att använda för att snabbare kunna spåra spridningen av Covid-19. Röster har däremot höjts om att detta vore integritetskränkande och i förlängningen kontra-produktivt.
Samtidigt har den här typen av information blivit en eftertraktad produkt på den privata marknaden där det finns många intressenter som gagnas av att kunna se hur människor rör sig, när de rör sig och mellan vilka punkter. Det är inte bara turister som kan lokaliseras genom tweets, inlägg på Instagram eller via andra typer av appar. Det har även uppdagats i media att militära användare av tjänster som Strava kan spåras individuellt och genom sina aktiviteter dessutom rita ut hur militära baser ser ut på platser där de enligt publika kartor inte finns. Vilket i sin tur lett till en diskussion kring säkerhetsaspekten för såväl företag som nationer när människor med speciell kompetens eller tillgång till hemlig information kan spåras i nära realtid hur de rör sig.[2] Men hur ser det ut i Sverige för myndigheten som är satt att skydda landets gränser?