Redan när monumentet upprättades 2013 väckte monumentet upprörda känslor hos en del av landets veteraner. Monumentet likställdes med en “kotte” och det var tydligt att det, i alla fall för försvarsmaktens veteraner, inte var ett resultat som människor hade sett framför sig. Att försvarsmaktens veteraner var mest upprörda är kanske inte märkligt när det var just Försvarsmakten som fick uppdraget att uppföra minnesplatsen. Detta fick troligen en del att se framför sig monument liknande de som står i London eller Washington, vilka är av en helt annan karaktär och som tydligare karaktäriserar de kvinnor och män som utkämpat olika slag för respektive nation och från olika truppslag.

Minnesmonument i London

I Sverige valde vi att gå en annan väg med ett gemensamt monument för samtliga som genomfört, och kommer genomföra, en internationell insats i statens tjänst. Detta innefattar även poliser, personal ur räddningsverket, civil personal från andra myndigheter som tjänstgör utomlands och som stödjer Försvarsmakten och så vidare (SOU 2014:27). Det här framgick även tydligt i de direktiv som gavs ut för de konstnärer som önskade delta i tävlingen om att få uppföra minnesmonumentet.

Förutsättningar
Minnesmonumentet ska hedra Sveriges alla veteraner som deltagit i fredsfrämjande insatser idag och i framtiden och ska användas för årliga ceremonier och veteraners samt anhörigas enskilda besök, både efter
och inför en insats.
[…]

Minnesmonumentet ska ge möjlighet till en stunds avskildhet för anhörigas minnestunder men dess utformning ska inte associeras med en gravplats.
[…]
Sedan mitten av 1950 talet har närmare 120 000 svenskar deltagit i fredsinsatser i fler än 60 länder, dessa svenskar har militär, polisiär och civil bakgrund
och är män och kvinnor i alla åldrar från hela landet
I dokumentet framgår även en rad andra begränsningar som påverkar hur monumentet kan utformas och vad tanken är med minnesplatsen. Vilket för oss in på nästa återkommande punkt, nämligen att det förekommer konserter och evenemang på platsen som gör platsen otillgänglig och återigen rör upp känslor för människor. Det började omgående efter att monumentet rests 2013 när Sveriges Veteranförbund uppmärksammade att platsen användes som en form av läktarplats under ett evenemang, vilket återupprepades flera år på rad och 2015 ledde till en del debattartiklar i olika tidningar med kritik framförallt mot Dagens Nyheter och deras evenemang (DN slog ifrån sig kritiken och hänvisade till att platsen historiskt använts till evenemang). Jag håller med Callis Amid att kritiken inte enbart ska riktas mot Dagens Nyheter, utan även mot Kungliga Djurgårdsförvaltningen som upplåter marken till olika evenemang. Samtidigt, det här var väntat om vi går tillbaka till tävlingsprogrammet där det går att läsa följande;
Idag är platsen en del av ett stort park och rekreations­område som utgörs av Djurgården och Gärdet. Platsen är naturskön med närhet till både öppna fält och kanalens vatten. I närheten finns inte bara Sjöhistoriska museet utan också Tekniska museet och Etnografiska museet. Många människor passerar platsen dagligen och området framför Sjöhistoriska museet används också
för stora publika evenemang som till exempel Filharmonikerna i det gröna
som har en publik överstigande 10 000 människor.
[…]

Minnesmonumentet ska utformas så att området även fortsättningsvis kan användas som publik evenemangsplats med stor publik
Redan i de bestämmelser som skrevs 2012 tog man höjd för att området skulle fortsättningsvis kunna användas för de publika evenemang som sker årligen. Med det sagt innebär det inte per automatik att minnesmärket ska användas som någon avlastningsplats för publik att sitta på, men det innebär inte heller att platsen ska ha någon barriär som avskärmar platsen från de som besöker området. “Dess utformning ska inte associeras med en gravplats“. En mening som står i stark kontrast till hur en del veteraner önskar att nyttja platsen. För samtidigt som det ska vara en plats för “avskildhet för anhörigas minnesstunder” ska det inte betraktas som en grav, det vill säga en plats som ska behandlas med den vördnad vi vanligtvis ger en kyrkogård eller motsvarande.  Det är två önskemål som går stick i stäv med varandra, vilket uppmärksammas varje år när det är dags för Dagens Nyheter att ha sitt årliga evenemang. 2018 är inget undantag.

Fem (5) år senare fortsätter alltså platsen att vara en plats vars tillgänglighet tillfälligt begränsas för olika typer av evenemang. Dagens Nyheter fortsätter att ha ett evenemangsområde där “bajamajor” placeras inom närstridsavstånd från minnesmärket, och upprörda röster fortsätter höjas på sociala medier (om än färre och färre för varje år). Samtidigt, om vi tittar på hur det ser ut i andra länder med den här typen av monument ser vi att dessa platser inte är avskilda platser. Det är platser som inte sällan ligger väldigt centralt, där tusentals turister passerar igenom varje dag. Platserna må ha blivit uppförda i syfte att minnas krig som format nationen och de som offrat sig för landet, men likt förintelsemonumentet i Berlin mer har förvandlats till en av många turistattraktioner som ska avhandlas på en resa, ytterligare ett objekt att fotografera.

Minnesmonument i London

Det finns just nu 18 minnesmonument upprättade i Sverige för de veteraner som tjänstgjort i rikets tjänst. Jag undrar om inte de fungerar bättre i sin funktion som minnesmärke än vad ett (1) monument i huvudstaden gör? Vi som människor har en förmåga att knyta an olika typer av känslor till olika objekt, flyktiga såväl som fasta. En doft, ett ljud eller ett ansikte kan uppväcka minnen som vi kanske inte hade kunnat plocka fram med ren vilja. Om vi uppför ett minnesmonument i varje svensk stad synliggör vi inte bara veteraner för Sveriges medborgare, vi möjliggör även, för de som önskar, mer spontana besök till en plats för en minnesstund. Det verkar vara viktigt för den militära själen (uppfattar inte att poliser eller civila veteraner blir lika engagerade i monument-debatten) att ha dessa platser för att skapa en form av bekräftelse för den insats som genomförts. Att synliggöra de individer som fullföljt Sveriges säkerhetspolitiska åtaganden utomlands, framförallt för att hedra dem som skadats eller dödats i tjänsten.

Minnestavla Washington DC

För mig personligen är “Restare” att likställas med de statyer vi har över forna Konungar och deras slag. Det är minnesbilder som är närvarande i det offentliga rummet, men inte mer. Det är döda ting som vi själva tillskriver olika värden och dessa värden är formade utifrån våra erfarenheter. Det vill säga, det är inte konstigt att en del blir upprörda över att det placeras “bajamajor” 40-50 meter i från monumentet eftersom det i den militära världen är ett väldigt kort avstånd, medans den civila världen tycker att det är ett långt avstånd för att de är vana att åka buss den sträckan.

Att den här diskussionen dyker upp år efter år tyder på att vi fortsatt har en klyfta mellan veteransamhället och civilsamhället där respektive sida har svårt att förstå varför den andra agerar på ett visst sätt. Endera sida är inte sällan upprörd och gör känslobaserade (och raljanta) uttalanden vilket försvårar att få fram det verkliga budskapet. Kanske var införandet av ett gemensamt veteranmonument ett förhastat beslut där politikerna gav uppgiften till fel myndighet? Kanske hade de förutsättningar och krav som den utsedda platsen ställde kunnat kommunicerats tydligare till framförallt utlandsveteraner för att dämpa de förhoppningar som fanns? Kanske borde vi bara inse att upprättandet av “Restare” var ett politiskt drag för att tysta en grupp människor som krävde bekräftelse?

De två alternativ som “Skipper” presenterar är praktiskt genomförbara, men frågan är om de gör mer skada än nytta. Att flytta monumentet gör att Försvarsmaktens veteraner tar monumentet i anspråk, vilket vi inte har rätt till då det är ett monument för samtliga som gjort utlandstjänst för staten. Att freda monumentet skulle i sådana fall vara det enklare och mer praktiska alternativet, samtidigt skulle det innebära att samhället ser en begränsning från ett monument de inte förstår, vilket i slutändan istället riskerar att ha negativ inverkan på monumentets placering och veteranfrågan i allmänhet.

Jag tolkar Veteranförbundets tystnad i år, samt att det inte hörs 54.000 upprörda röster, att det här inte är en prioriterad fråga i det stora hela. Att monumentet som få verkade stolta över fyller sin funktion, nämligen att vara en samlingsplats den 29 maj varje år för utdelning av medaljer samt uppmärksammande av de som tjänstgjort internationellt. Övrig tid är det bara ytterligare en konstruktion som varje individ tillskriver ett eget värde, ett värde som vi kan flytta till ett annat objekt på en bättre plats om vi så önskar.

Toppbild: Jimmy Croona/Försvarsmakten