Dela inläggetShare on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

Militära familjer har under senare tid varit ett uppmärksammat forskningsområde, såväl hur en familj påverkas där en eller flera föräldrar tjänstgör utomlands som hur skilsmässostatistiken ser ut för de som varit utomlands på insats har undersökts. Försvarsmakten och familjen benämns som två giriga entiteter som kräver mycket av individen och där givandet till en part innebär ett tagande från den andra. Ett nollsummespel så att säga.

Det är tydligt att Försvarsmakten har insett att den samlade förmågan är avhängd på att familjelivet fungerar. Vi såg det utvecklas under “utlandsdoktrinen” där anhöriga i allt större utsträckning uppmärksammades på olika sätt. Anhöriga tackades för att de “lånade ut” sina partners till Försvarsmakten, och ytterst landet, för att lösa uppgift utomlands. Sen kom omfokuseringen från internationellt till nationellt för förbanden, vilket bland annat inneburit ökad fokusering på nationella insatser. Det här tillsammans med svårigheterna att rekrytera personal till nyckelbefattningar bidrar nu till att narrativet kring anhöriga också förändras. Det blev tydligast när kampanjen “Just nu” kablades ut.

I och med kampanjen kommer allmänheten att få en inblick i hur det är att arbeta på en ubåt, som cybersoldat och i ett specialförband och hur det går att kombinera med ett familjeliv.

Försvarsmakten

Samtidigt kom Försvarets forum ut med en större artikel kring livet som veckopendlare och vilka förmåner som en anställd kan ha rätt till för att det inte ska bli en ekonomisk katastrof. Därutöver har fler och fler jobbannonser ett tillägg i form av “Det finns goda förutsättningar för intern karriärrörlighet, friskvård och bra balans mellan arbete och privatliv.

Budskapet är enkelt, fler behöver på sikt tjänstgöra på andra orter än hemorten (om familjen inte vill flytta med) och att det inte ska ses som ett hinder med veckopendling. Vilket är lättare sagt än gjort då en sådan tjänstgöring mycket väl kan vara avhängd på att det finns ett lokalt socialt nät som kan hjälpa till när det finns småbarn i bilden. För saknas det, då kommer det bli svårrekryterat även om myndigheten kan erbjuda pendlingsbostad och några tusenlappar extra i plånboken.

Utklipp från Försvarets forum 05/2020

Det innebär att det inte bara är Försvarsmakten som har ansvar i frågan utan samhället i stort. Staten behöver i stort stödja myndigheten genom byggandet av bostäder, reformering gällande förmåner och deras beskattning men även givetvis tillse att det är möjligt att veckopendla inom landet med flyg och tåg. Det är, och har alltid varit, ett samhällsansvar att tillse att Försvarsmakten har de resurser som krävs för att lösa sin uppgift. Det är framförallt viktigt nu i en kommande tillväxtperiod där fler mycket väl kommer se sig själv i en situation där de ska hjälpa till att etablera nya förmågor på nya orter. För att inte tala om de kommande utbildningsomgångarna av HOP och HSOU där varje individ räknas för att täta de luckor som kommer uppstå framöver.

Dela inläggetShare on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter