Att vara utanför normen – bordningsstyrkan

I dessa tider är det vardagsmat att prata om normer och strukturer inom olika områden. Främst humaniora och politik. Den norm jag vill lyfta i den här artikeln är normen kring det generiska skytteförbandet som ska möta, hejda och slå den anstormande motståndaren. Det ska givetvis understrykas innan någon blåser en säkring att det är av vikt att vi har en tydlig tyngdpunkt mot stridande förband, det är inte invändningen som kommer att belysas här. Problemet ligger i att ett för stort fokus på normen har negativ inverkan på det övriga runt omkring.

I det här fallet de enheter som inte passar in i normen av stridande förband utan i stället befinner sig i utkanten, satta att lösa uppgifter som av vissa ses som onödiga då de inte har en direkt koppling till ”det fosterländska kriget”. För att tala klartext, jag pratar om enheter som Bordningsstyrkan, flygbasjägarna (i rollen som undsättningsförband) eller KTSU (normalt kända som WIT). Över lag alla enheter som befinner sig inom sfären för säkerhetstjänst befinner sig av och till i skottgluggen från den stora massan (oftast armén) där allt kan vara föremål för ifrågasättande. Är det inte personlig utrustning eller förmågor, är det uppgifter eller uppfattningen om uppgifter samt enhetens blotta existens. Just när det kommer till ifrågasättande i de här fallen är det en tunn linje mellan kritisk diskussion om vilka förmågor Försvarsmakten ska ha och en jakt på det som ligger utanför ”normen”.

Den här artikeln kommer att fokusera på bordningsstyrkan, dels för att enheten är ett ständigt återkommande diskussionsobjekt sedan början på 2000-talet, dels för att enhetens uppgifter går att koppla till det nyligen utgivna reglementet Taktik för marina operationer. I reglementet beskrivs såväl begreppet bordning som de fyra nivåer bordning delas in i. Därutöver kommer vi använda oss av Handbok IKFN som beskriver lagrummet för vad som gäller för exempelvis visitering av fartyg.

BLUF

Om du inte orkar läsa igenom en hel artikel med olika begrepp och förklaringar om lagrum kan du få en kondenserad version här; bordningsstyrkan har mandat i svensk lagstiftning att genomföra bordning av fartyg som befinner sig på svenskt territorialvatten. Enheten är ett av flera verktyg som kan användas för att gå ombord på fartyg där fartyget inte kan klassas som “medgörlig”. Styrkan i sig har funnits i flera olika konstellationer och bestod först av värnpliktiga soldater som så många andra förband. Det är orimligt att lägga det på specialförbanden att även lösa IKFN-uppgifter utöver alla andra uppgifter som de ska lösa.

Bordningsstyrkan

Troppens främsta uppgift är att fysiskt kontrollera fartygs status. Troppen löser även andra uppgifter såsom sök av infrastruktur, spaning och undsättning i maritim miljö[…]

https://www.forsvarsmakten.se/sv/organisation/amfibieregementet/krigsforband/17e-bevakningsbatkompaniet/

Bordningsstyrkan är grupperat i Göteborg och bildar tillsammans med bland annat bevakningsbåtpluton och sensorpluton det fristående bevakningsbåtkompaniet. Själva kompaniet tillhör den flora av enheter som är direkt underställda en taktisk chef, och likt flera andra mindre enheter med nischade förmågor är av vikt för Försvarsmaktens förmåga att lösa kvalificerade uppgifter. Förmågan till bordning har sedan slutet av 90-talet återfunnits inom amfibieförbanden där en mindre grupp värnpliktiga utbildats årligen. Det är således ingen ny förmåga i sig, utan det har uppmärksammats att Sverige har haft ett behov av en förmåga att borda fartyg som återfinns på svenskt territorium. Däremot fick den sig en skjuts framåt med “insatsförsvaret” och åren med internationella insatser där Adenviken är ett exempel.

Den internationella profileringen har, precis som för många andra förmågor, inneburit en del felaktiga föreställningar. Framförallt gällande om enheter likt denna överhuvudtaget har en plats i det nationella försvaret. Men precis som med KB-elever och allmän värnplikt finns det en historia att luta sig tillbaka på där förbanden (och framförallt hemvärnet) tränades i hur de skulle hantera okända fartyg och luftfartyg i fredstid. Förmågor som är i allra högsta grad relevanta idag där statsaktörer använder olika medel för att inhämta information eller utföra olika förberedelser inför ett eventuellt anfall.

Bordningsstyrkan har inte varit särskilt stor historiskt utan kontinuerligt kretsat kring tropp (10-20 personer), vilket medför att det organisatoriska fotavtrycket internt i organisationen är litet. Med det menar jag att få kommer i kontakt med någon individ som varit involverad i verksamheten och som därigenom kan förklara samt bemöta föreställningar om styrkans uppgifter. Det här tillsammans med bilder på soldater iförda olika typer av utrustning i soliga miljöer på Kreta bidrar i sin tur sannolikt till att cementera bilden av en verksamhet som syftar till att “boosta egot” hos den egna personalen.

Samtidigt har styrkans utrustning utvecklats genom åren och genom att spåra bilderna tillbaka till tidigt 2000-tal kan vi också se hur enheten lagat efter läge där den materiel som funnits att tillgå med BOA har testats mot den uppdragsmiljö enheten befunnit sig i. Precis som att utvecklingen av Ak5C föregicks av att vissa förband (ner till enskilda plutoner) fick tilldelning av Ak5CF för att testa under specifika förutsättningar.

Bordning – definition

En bordning syftar till att vidare undersöka de förhållanden som föreligger ombord på ett fartyg eller att vidta praktiska åtgärder mot fartyget, dess besättning eller dess last.

Bordning genomförs vanligtvis inom ramen för sjöövervakning med stöd av IKFN-förordningen samt vid Maritime Interdiction Operations (MIO).

Taktik för marina operationer, s. 95

Den nyligen utgivna “Reglemente taktik för marina operationer” ter sig svårbegriplig stundtals och den som läser kan ställa sig frågan varför det är så pass många utländska begrepp i boken. Huvudanledningen stavas interoperabilitet. Därmed kan vissa begrepp eller indelningar te sig något märkliga, samtidigt är det verkligheten vi lever i där hela vår planering utgår ifrån att vi ska få stöd utifrån. Därmed behöver vår dokumentation i så hög utsträckning som möjligt sammanfalla med exempelvis Nato:s publikationer. Det ska däremot fortsatt understrykas att grunden är svensk lagstiftning och det stöd som IKFN-förordningen ger till militära enheter att ingripa mot exempelvis fartyg.

Risktagningsnivån vid bordning av ett misstänkt fartyg, Suspect Vessel (SV), är en sammanlagd bedömning av fartygets uppträdande och den information man har av fartygets tidigare historik. Den bedömda nivån ligger sedan till grund för vilka förband som kan borda fartyget samt val av olika taktiska profiler. Bordningsstyrkan (BST) måste dock vara beredd på att bedömningen kan vara felaktig eller att hotnivån plötsligt ändras under pågående bordning.

Taktik för marina operationer del 2, s. 95

I reglementet delas bordningen först in i fyra deluppgifter som graderas efter syfte och hur samarbetsvilliga besättningen är. Därefter sker ytterligare en nivåindelning som beskriver vilken typ av förband som kan lösa vilken uppgift. Sverige har här valt att följa Nato:s hotnivåer.

Den lägsta hotnivån är “unopposed”. Det vill säga att fartyget är samarbetsvilligt och det inte syns några antibordningsåtgärder eller finns andra indikationer på hot mot den egna personalen. En åtgärd som reglementet föreskriver att samtliga marina förband ska kunna genomföra.

Nästa nivå är “non-compliant” som i sin tur delas i två delar beroende på fartygets storlek, eller rättare sagt höjd över vattenytan. Skillnaden ligger i hur styrkan transporteras till fartygsdäck. Nivån innebär att det förvisso inte finns indikationer på hot, men där fartyget inte svarar på anrop eller vägrar samarbeta. Det kan även innebära att fartygets besättning genomfört passivt motstånd genom olika passiva åtgärder för att exempelvis komplicera eller förhindra bordning av fartyget (dock ej åtgärder som är utformade för att skada). Den här nivån kräver därmed en särskilt utbildad bordningsstyrka för att minska risken för den egna personalen. Här kan en större del av scenarion hamna då det i princip räcker med en icke-fungerande radio för att händelsen ska klassas som “non-compliant”.

Den högsta hotnivån är “opposed”. Här finns indikationer på hot mot personalen som ska borda fartyget. Fartyget vägrar att samarbeta och det finns antibordningsåtgärder som är utformade för att skada bordningspersonalen. Det kan även vara så att det finns indikationer på att fartyget bär med sig materiel eller annat relaterat till terrorism. Här spelar fartygets storlek ingen avgörande roll utan uppgiften kan antingen lösas av en särskilt utbildad bordningsstyrka eller specialförband. Det här är antagligen den nivån som de flesta tänker på när de säger att all bordning i Sverige ska genomföras av Nationella insatsstyrkan eller Särskilda operationsgruppen.

Förmågor för att hantera de olika hotnivåerna

Som tidigare nämnts ska alla förband som är fartygs- eller båtburna kunna genomföra bordningar i lägsta nivån. Detta medför att dessa förband ska ha förmågan att kunna transportera en visiteringsgrupp till, eller förtöja invid det fartyg som ska bordas (reling till reling). Därutöver ska förbanden ha möjlighet att skjuta “prejskott” samt kunna upprätta säkert samband med insatschef.

När bordningen blir “non-complaint” ställs det krav på att fartyg som genomför bordningsoperationer har förmåga att kunna skjuta verkanseld i syfte att sänka eller oskadliggöra fartyget, upprätta samband med helikopter samt tillförd bordningsstyrka samt kunna genomföra operationen med helikopter.

Därutöver ska, underförstått, särskilda bordningsstyrkor och specialförband med bordningsförmåga ha förmågan att kunna genomföra bordning med båt och helikopter, samt kunna tillföras exempelvis ett fartyg och använda det som utgångsplattform.

Bordning i svensk kontext

Diskussionerna kring bordningsstyrkans vara eller icke-vara förefaller kretsa kring om enheten lagligt i fredstid kan borda ett fartyg eller ej. Därtill att om målet är av en annan profil/värde kommer uppgiften att lösas av specialförbanden med stöd av exempelvis särskilda transportenheten (STE). För att kunna prata om bordning i svensk kontext behöver vi gå igenom vad IKFN-förordningen innebär och vad den är tänkt att reglera.

IKFN-förordningen, heter egentligen Förordning (1982:756) om försvarsmaktens ingripanden vid kränkningar av Sveriges territorium under fred och neutralitet, m.m och gäller de regler som Försvarsmakten följer när Sveriges territorium kränks av utländsk militär.

https://www.forsvarsmakten.se/sv/ordlista/#/word/ikfn

IKFN-förordningen ger Försvarsmakten tillåtelse att i fredstid anropa, preja och visitera ett fartyg för att fastställa dess identitet och “ställning som statsfartyg”. Därtill ska Försvarsmakten biträda civila myndigheter vid ingripanden och medverka vid “tillsynen av vattenområden av särskild betydelse för de militära försvaret”. Försvarsmakten ska på begäran kunna lämna stöd till Polismyndigheten för att genomföra visitering och “andra åtgärder som Polismyndigheten får vidta” mot svenskt eller utländskt handelsfartyg som misstänks bryta mot exempelvis sjötrafikförordningen eller skyddslagen. Vidare kan exempelvis civila myndigheter även begära stöd från Försvarsmakten när det gäller prejning och visitering av utländska handelsfartyg som genomför olovlig verksamhet i Svensk ekonomisk zon.

Fartyg som inte visar nationalitet på fritt hav, och som kan antas vara svenska får lova att prejas och visiteras enligt förordningen. I stort finns det stort utrymme inom svensk lagstiftning för Försvarsmakten att på svenskt vatten genomföra visitering av olika fartyg utan särskilt tillstånd ifrån fartygschef. Precis som med att det åligger Försvarsmakten att skydda militära objekt och upprätthålla svenskt luftrum, ska myndigheten ha förmåga att kunna genomföra bordning och visitering till havs. Även utan att någon annan myndighet bett om stöd i frågan.

Utifrån förordningen är det därmed tydligt att en enhet likt bordningsstyrkan har en roll att spela även hemma. Och att det därmed är orimligt att lägga över Försvarsmaktens förmåga att lösa de här uppgifterna på specialförbanden. För precis som med övriga förband innebär en tillförd uppgift att det krävs såväl tid för utbildning som resurser för att bibehålla en sådan förmåga. Då finns det två alternativ: utöka det svenska systemet för specialoperationer för att kunna vidmakthålla flera förmågor, eller ha dedikerade förband med nischade förmågor som tillåts existera utifrån de angivna premisserna.

Avslutningsvis

Som jag skrev inledningsvis finns det en tydlig tyngdpunkt internt till förmån för konventionella markstridsförband. Övriga enheter får se sig kontinuerligt ifrågasatta och ihopkopplade med den internationella verksamheten, underförstått att det är dags att kapa bort dessa till förmån för andra nationella förmågor. Jag är för att vi har en kontinuerlig diskussion om samtliga våra förmågor, oavsett en eventuell koppling till internationella insatser eller ej. Precis som inom många andra ämnen behöver den däremot föras kring fakta och inte enbart känslor om vad som “är rätt”. Det är tydligt att mycket av kritiken har initialt egentligen inte handlat om faktiska förmågor och hur de passar in i den svenska kontexten.

Huvuddelen av kritiken ter sig istället fokusera på mindre detaljer så som utrustning och en uppfattning om att den här typen av förband försöker vara något de inte är (läs specialförband). En form av standardkommentar som drabbar alla mindre enheter för eller senare när det uppdagas att de uppför sig på ett sätt som ligger utanför normen. Min åsikt är att det är en kombination av att inte kunna unna andra resurser man själv inte har tillgång till och att enbart låsa vid den högintensiva striden när motståndaren står i Mälardalen.

Jag hyser inga föreställningar om att vi någonsin kommer att helt utradera felaktiga föreställningar om olika förband i Försvarsmakten. Framförallt inte nu när vi går åter till ett värnpliktsförsvar med möjlig minskad rörlighet bland GSS/K som följd. Samtidigt anser jag att exemplet med bordningsstyrkan visar på behovet av försvarsmaktsinformation även internt. Det existerar många åsikter just nu som antingen baserar sig på en kort exponering mot en enhet under en övning, vad äldre kolleger framfört som sanning eller helt enkelt daterad information som finns på internet. Men framförallt, och det här är något vi kan åtgärda här och nu på samtliga plan, existerar det en misstro mot andra enheter förmågor. Jag uppfattar att vi är otroligt avigt inställda till varandra vilket är skadligt i längden. Vem vill exempelvis flyga med en helikopter där det interna narrativet varit att personalen inte håller måttet? Vem kommer förlita sig på logistiken om man som befäl konstant säger att logistiksoldaterna inte duger till något?

Att vissa enheter har tillgång till utrustning som ingen annan har är inte en värdemätare för deras plats i försvaret av Sverige. Det är inte heller, precis som vid lönesamtal, ett argument att använda för att hävda sig själv. Framtida diskussioner om varför enheten X gör si eller får tillgång till utrustning Y bör föras utifrån önskan att förstå, inte som ett förtäckt fördömande av enheten som sådan.

Jag har en känsla av att jag kommer behöva återkomma till det här ämnet i framtiden då vårt kollektiva minne just nu är sargat av åren av nedläggningar.