Din EOBUSARE i gryningen

Utveckling rakt in i dåtiden

Sedan återinförandet av värnplikten och den snabba återgången till nationellt försvar har det kontinuerligt luftats en del nostalgiska minnen från “fornstora dar”. Med införandet av 15-månaders värnpliktiga och förvirringen kring om dessa var PB eller KB blev det tydligt hur snabbt en del i organisationen hade ställt om till dåtidens utformning av Försvarsmakten. På samma sätt har den politiska inriktningen i samklang med en del officerare slagit fast att värnpliktiga är drivmotorn för Försvarsmaktens framtida organisation där tillväxten till stor del består av krigsplacerade i de olika krigsförbanden. Vilket även lett till att vi återigen pratar om en grundorganisation och en krigsorganisation som, även om de ska vara så lika som möjligt, kommer vara olika. Begrepp som freds- och krigsplutonchef har hittat tillbaka till vokabulären och många är det som nu dammar av gamla reglementen och handböcker för att försöka minnas hur det stora försvaret av landet var tänkt att fungera.

Men det är något som skaver i allt det här. För samtidigt som det finns förlorad kunskap att återta inom en del områden, är annan kunskap i stort behov av en revidering. För den verklighet vi lever i idag med utformningen av personalstyrkan, en hög nivå av digitalisering och såväl specialisering som stor kunskapsbredd hos den enskilde innebär att det har skett förändringar som otvivelaktigt borde innebära att gamla sanningar helt enkelt inte fungerar. Främst har jag tänkt på det ur kontexten ledarskap och hur chefens (främst officerens) agerande har cementerats kring att alltid vara längst fram och leda genom exempel. Framförallt där chefen uppfattar att det är som svårast. Ett förhållningssätt som jag har haft lättare att förstå utifrån kontexten värnpliktiga eller mobiliserade soldater. Men när jag tänker på specialistofficerare och gruppbefäl tillsammans med anställda soldater och sjömän med några års tjänstgöring ställer jag mig frågan om detta i sig inte borde innebära att axiomet om chefens position borde omdefinieras.

Likväl har det återigen uttryckts som en självklarhet att värnpliktiga plutonsbefäl och krigschefer som vanligtvis inte går i sin befattning kan leda, och kommer kunna leda sina enheter tillräckligt bra samtidigt som att specialistofficerare med flera års tjänstgöring i sitt dagliga inte kan antas klara av detsamma.

Särskilt utskälld och under kraftfull revidering är hur myndigheten bedriver sin utbildning av soldater och sjömän. Från långa kurser och specialiseringar där det, åtminstone i teorin, har funnits flera år att sprida ut en utbildningslinjal på, är vi åter i års-snurran där tid saknas i princip till allt och det kontinuerligt måste genomföras prioriteringar samt avkall på utbildningar.

Just nu verkar det som att Försvarsmaktens utveckling i själva verket består av att rusa tillbaka till hur det var förr, såväl organisatoriskt som kulturellt samtidigt som man vill införa en rad nya förbandstyper och system anpassade för en verklighet som förändrats radikalt sedan 90-talet. Detta borde ha resulterat i en utvecklad syn på allt från ledarskap till utbildning utifrån där vi står idag och var vi är på väg. En utveckling mot framtiden. Men jag får snarare en känsla av att vi nu tar det gamla tänket, den gamla kulturen och försöker applicera den på hela organisationen idag. Vilket oundvikligen kommer resultera i att framförallt SO och OR hamnar i kläm då dessa inte fanns i den tidigare världen med enbart OF och VPL.

Vi säger att vi förstår att alla kategorier behövs för att skapa ett robust försvar. Samtidigt ger vi inte det en chans att fungera när vi skapar ett gradsystem som ingen förstår eller hinner sätta sig in i, försöker pressa in värnpliktiga och anställda soldater i samma utbildningsformat eller helt enkelt prioriterar bort de anställda till förmån för värnplikten vad gäller såväl utrustning som mot yrkesofficersutbildningarna.

Försvarsmakten växer, intresset för vad vi gör är stort mycket tack vare en osäker omvärld och många känner en tillförsikt för det som komma skall. Jag kan däremot inte skaka av mig känslan av att vi backar tillbaka till hur det var förr samtidigt som vi förleder oss själva att tro det handlar om utveckling för framtiden.

Föregående

Bestämmelser för nyttjande av mobiltelefon i tjänsten

Nästa

Kroppsskydd 90 och 94 skyddar fortfarande

  1. Esko.oksanen@ess.eu'

    Esko Oksanen

    Här kan det vara intressant att jämföra med Finland, som aldrig slutade utbilda stora volymer värnpliktiga. Finland har också återinfört anställda underofficerare ett tag sedan och har redan en del erfarenhet om deras karriärvägar osv. Däremot har man inga anställda soldater utan har värnpliktiga beredskapsavdelningar (upp till komp storlek) där befälen är anställda. Det är också intressant att i Finland utbildas meniga i sex månader (dock är vissa specialister 9 eller 12) och värnpliktiga befäl – inklusive reservofficerare – i tolv månader. Reservofficerare får i stort lika mycket – om inte mer – ansvar i krigsbefattning som svenska KB. Jag har inte sett några analyser om utbildbingsresultatet eller förbandens prestation blir sämre än i Sverige; om det inte är fallet så kanske finns det några lärdomar att ta in…

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén