Arbetsmiljön vid FM UndsäkC

Arbetsmiljön vid Försvarsmaktens Underrättelse- och säkerhetscentrum i Uppsala har varit en lång följetong under året. Jag har anklagats för att ha bedrivit ensidig pajkastning mot centrumet och andra kritiska debattinlägg i ämnet har avfärdats som skitsnack. I samband med det har det ställts frågor runt om i organisationen, bland annat från personal vid centrumet, kring vem som står bakom taktisk.se. Som om den kunskapen på något sätt skulle bidra till att falsifiera den kritik som framförts, i synnerhet från Försvarsmaktens egen säkerhetsinspektion som i sin rapport fann under rubriken ”tystnadskultur” att ”[…]det finns medarbetare som inte vill lyfta upp brister i arbetsmiljön för att de är rätta för repressalier Eftersom de har sett hur kollegor straffats[…]” och att ”[m]edarbetare upplever att chefer ’håller varandra bakom ryggen’ istället för att göra rätt, så skyddar de den som gjort fel eller är orsak till arbetsmiljöproblemet”. Det senare är särskilt intressant sett till att den intervju som Officerstidningen gör på centrumet sker som en gruppintervju med 10 (!!!) företrädare för förbandet där då ingen känner igen sig i kritiken som framförts. Förbandsandan beskrivs som ”i huvudsak” god och att personalen ”överlag” trivs. Det senare kan sägas mot bevisas av att personal avslutat bemanningsuppdrag i förtid vid centrumet på grund av en destruktiv arbetsmiljö.

Hela intervjun i sig är kanske den tydligaste tecknet på att problemet inte enbart kan härledas till centrumets chef, överste Henrik Rosén, utan att det är är en röta som återfinns på flera chefsnivåer. Kontinuerligt genom intervjun vill man hitta alla möjliga förklaringar förutom att man har just det utpekade arbetsmiljöproblemet som framkommit i så väl säkerhetsinspektionens rapport som de två tidigare genomförda arbetsmiljöutredningarna. De intervjuade cheferna säger sig vara närvarande i verksamheten, bland annat genom att utbildningschefen pratar om hur han har ”personliga vänner” på förbandet som han kan ”prata rätt fritt” med och att han därmed kan fånga upp signaler ”ganska bra”. Ganska bra verkar i sammanhanget innebära att det skett flera utredningar kring arbetsmiljön där det bland annat skrivs att ”[…]ledarskapet haft en tydlig negativ påverkan på medarbetarnas psykiska hälsa”.

Anledningarna till kritiken är många om vi ska tro ledningen. Det är allt från att det är enskilda ”högljudda” medarbetare som är missnöjda för att ”[…] de nu måste prioritera om sina arbetsuppgifter eller utföra den annorlunda”, informationshanteringen vid förbandet till att förändringar såsom kriget i Ukraina och centrumets övergång till krigsförband. Överste Rosén går även så långt att hävda att det handlar om ett missnöje från individen där denne inte längre äger ”narrativet kring vad jag gör” och ifrågasätter att det ens är frågan om en tystnadskultur om det är ”en medarbetare nånstans” som upplever det så. Det är tydligt att Överste Rosén vill flytta fokus från sig själv mot anonyma enskilda individer, och på så sätt inte bara nedvärdera såväl genomförda utredningar som det personalen upplever utan också misstänkliggöra kritiker. Detta trots att förbandets arbetsmiljöhandläggare bekräftar att hon har mottagit personal som har uttrycket en rädsla för repressalier.

Men trots att man från chefsskiktet inte känner igen sig i den negativa bilden tyder de olika förklaringarna till situationen på att man ändå funderat på varför det finns en negativ uppfattning om arbetsmiljön. Samtidigt upprepar man flosklerna om hur ”ledsna” man blir av kritiken, hur mycket ”positiv feedback man får från personalen” och att man har utmaningar som man faktiskt känner till efter de genomförda utredningar som man jobbar med, dock oklart på vilket sätt. Det vill säga att man jobbar med frågor som man samtidigt säger att man inte känner igen sig i för att de drivs av individer, individer som, underförstått, på något sätt lyckats influera en rad utredningar däribland Säkerhetsinspektionens.

Att chefen för centrumet inte verkar förstå allvaret i situationen symboliseras tydligast när han säger att ”vi tar till oss Säkerhetsinspektionens rapport med kraft[…] även om jag inte upplever att vi har någon tystnadskultur”. För det är vad Överste Rosén och övriga i ledningen konstant kretsar kring, att det hela handlar om en upplevelse. Där deras upplevelse på något sätt är mer relevant än andras upplevelser och att kritiken därmed saknar trovärdighet. Samtidigt som det slängs in floskler om att man tar kritiken på allvar, att man inte vill att någon medarbetare ska må dåligt på jobbet och att ”åtgärder vidtagits”. Åtgärder som man vidtagit trots att man inte känner vid sig vid kritiken. Agerandet kring de genomförda utredningarna och det som kommuniceras av personal vid centrumet tyder på motsatsen. Och låt mig vara så pass tydlig att det inte rör sig om ”enstaka högljudda individer”. Är det något som är tydligt så är det just rädslan för repressalier för att gilla inlägg på sociala medier eller för den delen att inte få jobba med det man gillar. För är det något som är tydligt med personalen på FM UndSäkC så är det just att de gillar, eller rättare sagt älskar, sitt ämne och det de håller på med. Utifrån det perspektivet är det förståeligt att man inte vill hamna i onåd och riskera att bli bortlyft från sina arbetsuppgifter och satt i en frysbox.

Förbandet har 20% vakanser vad gäller den fasta organisationen och 50% vakanser vad gäller bemanningsuppdrag. Framförallt en försvarsgren förefaller ha tröttnat på centrumets hantering av såväl inlånad personal som sitt ämnesföreträdarskap inom underrättelsetjänst vilket förefaller gett vid handen att kortsiktiga förstärkningar för kurser behöver skötas via underhandskontakter. Utifrån det perspektivet är min uppfattning att centrumet lever på lånad tid som Försvarsmaktsgemensam utbildningsplattform. Man lyfter även, likt den centrala kommunikationen, fram hur man har låga siffror vad gäller sjukskrivningar. Att en enhet med 315 individer (varav flertalet civila) har under en procentsats under genomsnittet i myndigheten säger egentligen inte mycket. Det intressanta är att titta på var i organisationen sjukskrivningarna är, i synnerhet långtidssjukskrivningarna. Om dessa återfinns exempelvis inom samma avdelning tyder det på ett problem. På samma sätt som att man kan höra att vissa trivdes under sin skolgång medan andra hade ett helvete, kan man få höra av vissa medarbetare att de trivs på sin arbetsplats medan andra har ångest över arbetsmiljön. Dessa två perspektiv kan existera samtidigt.

Att man inte låter chefer intervjuas enskilt utan i grupp tillsammans med den chef som är under lupp säger emot att man har en ”transparent organisation” där det är ”högt i tak” och där man ”pratar med varandra”. Är det något en gruppintervju tillsammans med en chef eller kommunikationschef tyder på så är det just att man inte har ”högt i tak” eller en ”transparent organisation”. Det tyder snarare på att man saknar tillit till personalen och dess förmåga att företräda förbandet. Det är i själva verket ett desperat försök till skademinimering.

Det mail som Överste Rosén skickade ut till samtliga personal vid centrumet, och som dessutom lästs av individer utanför, gällande en individs ärende i försvarsmaktens personalansvarsnämnd försöker han sprida över ansvaret på att det fanns en enig chefsgrupp som förespråkade att mailet skickades ut. För att vara en lärande organisation så verkar han däremot inte ha tagit någon lärdom av händelsen eller ens reflekterat att mailet kan uppfattas som en repressalie i sig mot en medarbetare, som dessutom redan fått ett beslut i FPAN emot sig. Man kan säga att överste Rosén inte ger sken av att ”embrace the red” mot hur han själv agerar i personalfrågor.

Avslutningsvis kan det konstateras att skyddsorganisationen som sådan inte verkar fungera när det, trots genomförda utredningar, finns ett huvudsskyddsombud som varken vill kännas vid problem vid centrumet eller som ens reflekterat över varför personal inte vill att hon ska föra vissa saker vidare i arbetsmiljöspåret. Och om de finns flera medarbetare som uppfattar att de inte vill att huvudskyddsombudet för vidare problem borde det i sig vara tillräckligt för att indikera att det finns en tystnadskultur som är större än ”enstaka högljudda individer.”

Jag hoppas att det här leder till att man från FST CIO (trots att man utåt säger sig ha fortsatt förtroende för ledningen) ser över ledningsstrukturen vid centrumet och omplacerar en ledning som uppenbarligen inte klarar av att hantera vare sig personal eller arbetsmiljö på ett förväntat sätt. Jag vill även sträcka mig så långt att det antagligen vore dags för försvarsgrenarna att skapa sina egna underrättelseskolor och att centrumet som sådant stöps om för att istället hantera övergripande doktrinutveckling och viss utbildning för att tillgodose behov för operativ eller strategisk nivå (exempelvis tolkar). Förutsättningarna i form av personal, infrastruktur och en fungerande arbetsmiljö verkar saknas för att fortsätta bedriva en adekvat utbildning inom underrättelse- och säkerhetssfären, och adekvat utbildning är något vi behöver i stor mängd just nu.