Håll igen på det “lilla extra”

I nummer 5/2020 av Officerstidningen har det gjorts ett större reportage om värnpliktsutbildningen på P 7. I reportaget belyses bland annat de utmaningar som förbandet står inför med tillväxt, utökad värnplikt, stående förband och kommande insatser utomlands. I sig inget unikt för det södra skånska regementet utan en situation som flera förband sannolikt känner igen sig i. Det är inte detta som det här inlägget kommer beröra utan jag kommer istället fokusera på det, i brist på annat ord, tonläge som finns i intervjuerna. Det ska poängteras att inlägget inte riktar sig mot personerna (därav kommer jag inte att ange individernas namn). Inte heller ska inlägget ses som kritik mot förbandet. Reportaget och citaten är delar av ett större problem som jag belyst tidigare, men som fortsatt behövs lyftas för att det i längden är skadligt för Försvarsmakten och förmågan till att lösa de uppgifter vi erhållit från svenska folket.

[…]vi klarar belastningen för att vi är många som gör det lilla extra.

Citatet kommer i stycket efter ett annat citat där en annan individ uttryckt att plutonchefer lägger ner fritid på arbetet. Det får mig att undra om det “lilla extra” ska förstås som att personal lägger ner fritid på att kunna lösa ut tilldelade uppgifter. Det vore i sig inte unikt för det specifika förbandet utan snarare något som är återkommande inom myndigheten där individer kan ses dyka upp på arbetsplatsen under ledig tid för att “vittja” mailen, kontrollera prio och överlag se till att hålla sig uppdaterade om verksamheten. I enstaka fall behöver detta inte betyda något negativt, även undertecknad gör det stundtals när tid finnes. Problemet uppstår däremot när det blir återkommande och den signal det sänder till kolleger, framförallt nya sådana, där det kan tolkas som en outtalad förväntan att alla ska ge “lite extra”.

Risken är även att när en ny medarbetare kommer in, som inte agerar på det här sättet, riskerar att framstå som sämre presterande för att den här inte hinner lösa uppgifter under ordinarie arbetstid. Trots att det aldrig var möjligt från första början på grund av att den extra nedlagda tiden döljs i “svartflex”. Vidare kan det även innebära att det tajta arbetslaget dras med för att det skapas en obalans i antal individer som är tillgängliga för att lösa uppkomna situationer, troligtvis med ökad arbetsbelastning som följd.

Så i förlängningen riskerar den goda viljan och drivkraften istället bli skadlig vilket i sin tur riskerar att leda till frånfall av personal för att de antingen blir sjuka eller lämnar.

Det här är egentligen rätt självklart och något som även de intervjuade individerna sannolikt också förstår. Samtidigt tyder intervjuerna på att det fortsatt är svårt för militär personal att säga stopp och säga att det finns problemområden som är kritiska här och nu. Istället är det att “det gått ganska väl” och att det ligger på framtiden att göra förändringar i uppgifter samt att det sker i “god dialog” med högre stab. Men alla som tjänstgjort mer än ett (1) år i myndigheten vet att det alltid fortsätter komma in uppgifter från sidan som tar personal. De flesta är smärtsamt medvetna om att ett nej till högre stab inte alltid resulterar i annorlunda utfall, trots en “dialog”. Det innebär att förbanden står där och försöker trolla med knäna för att lösa ut alla uppgifter. Här menar jag att det saknas konsekvenser eller att chefernas prioriteringar får leda verksamheten. Det förefaller helt enkelt göra för ont i självbilden att säga nej och prioritera bort något, eller för den delen att lösa en uppgift “good enough”. Istället tuffar tåget på och färre ska göra allt mer, gärna med mindre resurser överlag.

Om vi inte kan prioritera uppgifter och hålla oss till det stringent utan hela tiden måste visa oss från den absolut bästa sidan i fredstid riskerar vi att köra slut på organisationen innan vi kliver in i ett kris- eller krigsscenario. Överbefälhavaren säger sig ha en positiv människosyn och anser att alla vill göra sitt yttersta. Jag delar allt som oftast den synen. Det är även hög tid att de högre staberna anammar synsättet på ett sådant sätt att när en förbandschef anmäler att viss verksamhet bortprioriterats på grund av beordrade kommenderingar eller liknande, då ska det beslutet inte ligga den chefen i fatet. Snarare ska nivån ovanför se till sig själva och om de anser att prioriteringen varit fel, tillse att resurser och direktiv förändras för framtida verksamhet. Med det menar jag inte att säga att all verksamhet är prioriterad, för om allt är prioriterat är inget prioriterat.

Just nu råder det brist på utbildningsbefäl i de lägre graderna för att hålla igång grundutbildningar samtidigt som bemanning av kursverksamhet. Det kommer inte bli lättare framöver när pensionsavgångarna slår till på allvar och det uppstår brister i de högre ledningsskikten. Den personalen och den erfarenheten behöver hämtas underifrån. Vi befinner oss således i en omöjlig situation där det behövs en ordentlig personalplanering för att tillse att så många som möjligt kan bestrida en större mängd befattningar. Detta innebär att en rad chefer redan idag behöver titta på vad som är bäst ur ett långsiktigt perspektiv när det gäller att utbilda personalen. Det innebär även att skolorna behöver planera utbildningen på ett sådant sätt att kurserna har bäring mot de behov som respektive försvarsgren och funktionsgren har. Det har även inneburit, och kommer fortsatt innebära, att soldater i nivåerna OR4-OR5 behöver axla allt större ansvar (och ges mandat till detta) för att hålla utbildningar samt bemanna kommenderingar.

Framförallt innebär det att chefer behöver bli mer aktiva i att “hålla i kopplet” och begränsa personalen när de börjar lägga in “det lilla extra” i form av dold arbetstid. Nej det kommer inte vara enkelt eller kännas särskilt kul för egot. Men i det här fallet ska vårt ego stå tillbaka för att säkerställa att organisationen har ett gott stridsvärde för att kunna läsa huvuduppgiften, nämligen att försvara landet och rätten att leva som vi själva väljer. Det är då vi ska ge det där lilla extra.