Dela inläggetShare on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

I Försvarets forum publicerades ett debattinlägg gällande kvinnor, jämställdhet och strukturella problem i Försvarsmakten. Debattinlägget följer vad som förefaller blivit gängse standard när debattinlägg ska formuleras på begränsat utrymme. Nämligen ett inlägg som består av tillbakavisande, nya svepande påståenden och en nypa salt i form av påhopp på en grupp människor. Det som gör mig bekymrad är att fokus då ganska snabbt försvinner från ämnet, och de som läser mycket väl kan förkasta innehållet direkt på grund av dels påhoppet, dels för att det inte kommer något konstruktivt att bygga vidare på. Något som definitivt inte gynnar ett redan utskällt ämne.

Nu ska det sägas att jag är kritisk till hur jämställdhetsfokuset varit generellt i Försvarsmakten och att jag anser att arbetet är kontraproduktivt. Därmed kommer jag inte beröra Försvarsmaktens jämställdhetsarbete i den här artikeln utan enbart fokusera på debattinlägget och de passager där jag anser att författaren är inne på ett felaktigt spår.

Inledningsvis är fokuset på att det ska finnas ett strukturellt problem inom myndigheten som aldrig definieras. Det här verkar vara ett vanligt påstående i jämställdhetsdebatten. Det finns en struktur som missgynnar en eller flera grupper som kan klassas som minoriteter. I inlägget skriver författaren att ”en hel del forskning” pekar på strukturella faktorer som skäl till att antalet kvinnor i ledande befattningar högt upp i organisationen är få. Däremot ger författaren inga exempel på vad de här faktorerna är eller hur de kan förklara fenomenet. Istället angrips vad som anses vara anekdotisk bevisföring.  En anekdotisk bevisföring som till del bekräftas i författarens egen studie om just kvinnor tjänstgörandes i Försvarsmakten.

Empirin visar att det inte är viktigt för kvinnorna att avancera i organisationen utan största fokus är känslan av att vara behövd på sitt arbete och att kunna göra ett bra jobb.

Linehagen 2017 s. 33

Matematiken säger tydligt att andelen kvinnor kommer bli färre ju högre upp i ledningspyramiden vi kommer, precis som det kommer bli färre av samtliga övriga kategorier vi väljer att mäta utifrån. Det kan ses som ett strukturellt problem i sig, samtidigt är det inte knutet till kön. Önskar vi att frångå proportionaliteten behöver vi aktivt lyfta grupper baserat på tillhörighet (objektivt eller subjektivt uppfattad) än prestation.

Författaren går raskt vidare med en passus att lägga över ansvaret på kvinnorna är en välbeprövad metod, även i Försvarsmakten. Det är ett fint sätt att säga att myndigheten säger att det är kvinnornas eget fel och en typ av härskarteknik att flytta ansvarsfrågan. Problemet är att det är precis samma naivitet som författaren tillskriver kritiker. Det går inte att friskriva en grupps egna ansvar att bidra till en lösning. Om problemet är att det är för få kvinnor i chefspositioner och det samtidigt finns en motvilja av vissa kvinnor att söka dessa befattningar. Då blir urvalet mindre och därmed fortsatt en låg andel kvinnor. Vad som också ska framgå i den här diskussionen är att motviljan till en chefskarriär inte är specifikt för kvinnor. Dessa återfinns även bland männen. Däremot blir det inte lika tydligt då männen är den stora gruppen. Så i grunden har vi ett problem med att personalen inte är motiverad att fortsätta uppåt, vilket är identifierat sedan länge. Således är det ett könsöverskridande problemområde.

Vidare sägs det att kvinnor tvingas förhålla sig till rådande könsstrukturer för att de är ”det underordnade könet” på arbetsplatsen. Jag antar att det är påståendet i stort är hämtat från Lindgrens avhandling från 1985 där hon intervjuade kvinnor på dåvarande FOA samt en verkstadsindustri i Norrland. Eller för den delen Bourdieus teori om kvinnligt/manligt, symboliskt våld och doxa, i stort baserat på en liten grupp av stamfolk i Kabylien samt det franska samhället. Svagheten i det underlaget är att det antingen är utdaterat från en tid med andra värderingar, eller från en omvärld som inte är applicerbar på svensk kontext. Vi kan inte undgå att Sverige är en extrem inom de flesta områden och att det därmed riskerar att bli rejält missvisande när vi tittar på andra länders jämställdhetssituation.

Att människor inte gör karriär i dagens försvarsmakt kan bero på en rad faktorer och kan i stort härledas till prioriteringar i livet. Vi vet att det överlag är svårt att motivera såväl kvinnor som män till att bestrida befattningar eller elevplatser med hänvisning till tid borta från familjen. Det kan sägas att det är ett systemfel i sig då systemet inte skapar möjligheten för personalen att ta de här tjänsterna som kommer gynna dem i karriären. Samtidigt ser vi förändringar i samhället som på sikt kan komma att möjliggöra fler att lösa den här typen av tjänstgöring med minimal pendling (exempelvis genom mer distanstjänstgöring från hemort).

Försvarsmakten befinner sig nu i ett läge där det är svårt att rekrytera personal till kritiska befattningar. Efterfrågan är således större än tillgången vilket innebär att det i stort är ”säljarens marknad” när det gäller att hitta befattningar som är attraktiva för individen. Det här kommer givetvis innebära att individer som kan stämplas som ”inte fullt kompetenta” erhåller befattningar som de inte kanske fått annars. Vilket lyfts i inlägg om inkompetenta chefer. Det vore däremot fel att göra det till någon form av könsfråga då inkompetens är tämligen könsöverskridande. En bättre avslutning hade varit, precis som författaren föreslår i en annan artikel, att jämföra kvinnor och män i en kvalitativ studie. Just nu består mycket av underlaget om subjektiva antaganden om hur den ena gruppen ser på den andra vilket inte bara är skevt utan även riskerar att ha en negativ inverkan på arbetsklimatet där en grupp är ständigt utsedd till att spela antagonist.

”Det finns anledning att lyfta att de resultat som studien visar om kvinnliga militärers erfarenheter av en maskulin organisation med manlig tradition och dominans behöver nödvändigtvis inte betyda att detsamma inte även kan gälla män. Kanske är det inte en kvinnlig syn på den militära professionen utan ett genusoberoende arbetstagarperspektiv som studien visar?

Linehagen 2017 s. 42

Om nu författaren vill ha framfört att det finns ett systemfel eller ett strukturellt problem baserat på kön vore det betydligt bättre för debatten (och därmed Försvarsmakten) att argument och exempel lyfts fram istället för svepande påståenden samt rena provokationer.


Linehagen, F. (2017). Att (för) hålla sig till oskrivna regler: Kvinnliga militärers erfarenheter kring en mansdominerad organisation.

Linehagen, F. (2020). Power Resources Among Female Military Personnel. In Rethinking Military Professionalism for the Changing Armed Forces (pp. 95-112). Springer, Cham

Dela inläggetShare on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter