Din EOBUSARE i gryningen

Etikett: jämställdhet

Fortsatt svalt intresse för värnplikt hos kvinnor

De ungdomar vi kallar till mönstring har i mönstringsunderlaget bland annat svarat att de inte har några kroniska sjukdomar eller skador. Ungdomarna har också svarat att de är intresserade av att tjänstgöra med plikt (red fetmarkering).

https://www.rekryteringsmyndigheten.se/18ar/kanner-du-en-18-aring/

När värnplikten återinfördes 2017 föregicks införandet av den urgamla diskussionen om tvång är något en liberal demokrati ska syssla med. För att lugna alla något kommunicerades det att de som skulle klassa till mönstring i första hand skulle bestå av de som var intresserade av värnplikt. Dessa tillsammans med de som sökte frivilligt skulle vara nog för att tillsätta samtliga utbildningsplatser inför varje år.[1][2][3] Vilket låter bra på pappret då statistiken visar att andelen positiva till värnplikt vida överstiger såväl mönstringsbehovet som antal platser i utbildningsorganisationen. Men i realiteten kräver det å andra sidan att alla som är positivt inställda till grundutbildning även är lämpade till de befattningar som finns.

Sett ur perspektivet att bemanna krigsförbanden ser det ändock ljust ut, sett till antal. Var det däremot ser mörkare ut är fördelningen mellan könen av de som mönstrar och blir uttagna för värnplikt.[4] Enligt Rekryteringsmyndighetens egen statistik är i princip 50/50 mellan könen i att besvara mönstringsunderlaget som skickas ut till alla totalförsvarspliktiga ungdomar. I nästa steg gällande andelen kvalificerade svar (det vill säga svar som inte antyder exempelvis sjukdom eller liknande) börjar siffrorna skjuta över till en tydlig majoritet män. Trenden håller sedan i sig när variabeln positivt inställd adderas. Jämför vi med de som frivilligt ansökt ser vi att det fortsatt är majoritet män som söker, blir kallade och uttagna. Detta innebär således att Försvarsmakten helt enkelt inte når sin målsättning om 20% värnpliktiga kvinnor (17,5% ryckte in 2019).

Jakten på det strukturella problemet

I Försvarets forum publicerades ett debattinlägg gällande kvinnor, jämställdhet och strukturella problem i Försvarsmakten. Debattinlägget följer vad som förefaller blivit gängse standard när debattinlägg ska formuleras på begränsat utrymme. Nämligen ett inlägg som består av tillbakavisande, nya svepande påståenden och en nypa salt i form av påhopp på en grupp människor. Det som gör mig bekymrad är att fokus då ganska snabbt försvinner från ämnet, och de som läser mycket väl kan förkasta innehållet direkt på grund av dels påhoppet, dels för att det inte kommer något konstruktivt att bygga vidare på. Något som definitivt inte gynnar ett redan utskällt ämne.

Nu ska det sägas att jag är kritisk till hur jämställdhetsfokuset varit generellt i Försvarsmakten och att jag anser att arbetet är kontraproduktivt. Därmed kommer jag inte beröra Försvarsmaktens jämställdhetsarbete i den här artikeln utan enbart fokusera på debattinlägget och de passager där jag anser att författaren är inne på ett felaktigt spår.

Försvarsmaktens jämställdhetsarbete är just nu kontraproduktivt

I en tid då diskussioner om könsroller, manligt och kvinnligt samt strukturer har blivit allt vanligare ute i samhället har även Förvarsmakten blivit synad i sömmarna. Uppropet #givaktochbitihop fick snabbt gehör hos den högre försvarsmaktsledningen och chefer på flera nivåer började avkrävas lösningar på de trakasserier som återberättades i media. För en del kom det som en käftsmäll att Försvarsmakten, en myndighet som ansetts ligga i framkant i jämställdhetsarbetet med nätverk för kvinnor, som upprättat ett gendercentrum och som öppet kommunicerar alla människors lika värde, inte lyckats att stävja sexuella trakasserier och övergrepp. Något som lyfts fram i de senaste numren av Försvarets Forum och Officerstidning där det återigen framförs kritik mot att det inte sker tillräcklig förändring som syns statistiskt.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén