Den här artikeln ska inte ses som en argumentation för eller emot patriotism. Inte heller söker den att ifrågasätta de olika anledningar till att en individ säger sig vara villig att med alla till buds stående medel försvara Sverige. Det här inlägget är i grunden amatörmässigt försök till filosofiskt resonemang kring om patriotism (utifrån angiven definition) är en förutsättning eller ej för ett fungerande försvar. Innan du läser vidare ska det sägas att texten inte leder till någon slutsats. Det enda jag kan med säkerhet säga är att det inte spelar någon roll vilken anledning just du har till att ställa upp för försvaret av Sverige. Det viktiga är att du står där när nationen kallar.
När man läser litteratur och historiebeskrivningar om Europa och födelsen av de moderna staterna är de nationalistiska strömningarna återkommande som en nyckelfaktor. Freden i Westfalen kan sägas ha skapat förutsättningarna för nationella identiteter att slå rot och växa sig starka där språk, religion och gemensam historik varit starka stöttepelare för att skapa stabilitet. Länder som Irland och Sverige har tidigare identifierats som exempel nära teorin om nationsskapande.[1] Andra mer moderna exempel Kurdistan där det återfinns en stark nationell identitet även om Kurdistan i sig inte är en självständig nationsstat. Och de som växte upp under 90-talet fick bevittna när ett sönderfallande Jugoslavien delades upp i mindre stater som i stort delades längs med etniska och religiösa linjer. Således finns det fog för att tillskriva nationalismen som en faktor för enande av en befolkning.
Samtidigt har nationalismen utvecklats i modern tid till att förknippas med negativa samhällsströmningar där fokus ligger på etnicitet och ett framhävda den egna nationen över allt annat.[2] Istället har patriotism framhävts, i alla fall internationellt, som något mer positivt där fokus istället ligger på värderingar än etnisk bakgrund eller religion.[3][4] Inom forskningen har man istället valt att dela på begreppet nationalism och skapat begreppen ”civic nationalism” och ”ethnic nationalism”.[5] Den förstnämnda vilar på demokratisk grund och förespråkar mångfald och värderingar medan den senare fokuserar på som namnet antyder, etnicitet och andra karaktäristika som exkluderar utomstående grupper. Således finns det en risk att akademiker och ”vanligt folk” pratar förbi varandra när det gäller begreppet nationalism.
Anledningen till att jag tar upp det här inledningsvis i den här artikeln är inte för att ta med dig på en historieresa i nationalismens rötter, eller för den delen prata om etniskt homogena samhällen. Det är snarare för att skapa en förståelse och grundplåt för den fortsatta diskussionen kring frågan om patriotism (eller rent av nationalism) är en förutsättning för ett fungerande totalförsvar, eller ett försvar överhuvudtaget.
Av 1122 röstande höll 78% med om påståendet att en stark patriotism är en förutsättning för ett fungerande totalförsvar. För en del kan det här tyckas vara en icke-fråga. Försvarsmaktspersonal är rekryterade för att med våld försvara nationen mot yttre angrepp. Samtidigt är en återkommande observation att soldater i slutändan slåss för gruppen, kamraterna som man delar alla umbäranden med. Något som även identifierats i den militära litteraturen att just viljan att vara en i gruppen är i sig en så pass stark drivkraft att allt annat får stå tillbaka. Vidare är även familjens påverkan på soldaten återkommande i litteraturen och du har antagligen hört följande citat förut; “The true soldier fights not because he hates what is in front of him, but because he loves what is behind him.”[6] Ett citat som givetvis kan tolkas som att det handlar om nationen, samtidigt som det öppnar upp för en uppsjö av olika anledningar till att individen väljer att ta till vapen. I Louise Ahléns tillägg till nationalsången återfinns raden ” Med Gud skall jag kämpa, för hem och för härd” vilket även den öppnar upp för tolkningen att försvarsviljan kan vila mer lokalt. Flera har i samband med omröstningen framhärdat att det mer handlar om att i förlängningen försvara familjen och att detta uppnås genom tjänstgöring i Försvarsmakten. Och detta är i sig inte konstigt med tanke på att familjens välmående och nationens är djupt sammanlänkade. Utan medborgarna kan inte nationen existera utan blir ett tomt skal. Samtidigt, beroende på ideologisk övertygelse, kan nationen ses som kitet som binder samman medborgarna. En form av symbios som Försvarsmakten kokat ned till ”rätten att leva så som vi själva väljer”.
Nu undrar du antagligen varför det här är intressant överhuvudtaget. Det är intressant utifrån ett svenskt perspektiv där vi i jämförelse med omvärlden i hög grad fokuserar på självförverkligande av vår egen person. I jämförelse med Europa är vi i högre grad individualister som inte behöver tänka värst mycket på kollektivet (oftast sammanlänkat med familj och släkt). Ur ett totalförsvarsperspektiv blir det således intressant vilka drivkrafter som kommer få medborgaren att mobilisera enligt givna direktiv. Är det blodsbanden till familjen eller social påverkan i form av grupptryck? Är det för att skydda vad som kan beskrivas som ”svenska värderingar”? Är det materialistiska drivkrafter i form av att skydda den egna levnadsstilen? Kan vi verkligen säga att det är patriotismen (eller för den delen nationalism) som är en förutsättning för ett fungerande totalförsvar? Vad innebär det att ”osjälviskt arbeta” för landets ”välgång”?
Om du förväntar dig att få ett svar i den här artikeln måste jag tyvärr göra dig besviken, för jag vet själv inte. När jag tittar till Försvarsmaktens kommunikation i frågan får jag inte något tydligt svar. För även om myndighetens uppgift är tydligt definierad, att skydda nationen och dess intressen, är den i sig inte knuten till något mer specifikt än de fastslagna territorialgränserna. I övrigt är det öppet för ett föränderligt Sverige där det demokratiska samhället styr vägen framåt. Således hålls det flytande vad mer som försvaret (förutom gränserna då) faktiskt skyddar från yttre hot. Det här är viktigt att ha med sig i bakhuvudet särskilt när vi diskuterar lojalitet ur ett säkerhetsperspektiv där det traditionellt skulle kunna ses som en svaghet om en individ säger sig ha större lojalitet mot familjen än Försvarsmakten och samhället, samtidigt som lojaliteten mot familjen troligtvis är fast och därmed kan vara en garant för att individen faktiskt mobiliserar när kallelsen kommer. För samtidigt som myndigheten försöker utforska individens lojalitetsband kommuniceras det hur viktiga familjebanden är och att dessa måste vårdas. Däri finns det en risk att Försvarsmakten odlar en konflikt såväl som en möjlighet att stärka försvarsviljan utifrån individens vilja att försvara det egna.
Som jag skrev inledningsvis, den här artikeln kommer inte leda till någon solklar slutsats. I stort är texten ett resultat av obearbetade tankar som väntat på att sättas på pränt i hopp om att kunna hitta nya infallsvinklar kring försvarsvilja och dess drivkrafter vilket i förlängningen förhoppningsvis kan bidra till en stark tilltro att det inte finns några andra alternativ än att med hela samhällets resurser försvara hem och härd.
[1] Tilly, C. (1992). Coercion, capital, and European states, AD 990-1992 (Rev. pbk ed.).
[2] https://svenska.se/so/?id=35192&pz=7
[3] https://svenska.se/so/?id=39213&pz=7
[4] https://medium.com/@wesodonnell/patriotism-vs-nationalism-whats-the-difference-5e23db662a3
[5] Det existerar även en tredje, “state nationalism”, som till skillnad från ”ethnic nationalism” är en statsdriven nationalism som fokuserar på en fastslagen nationell identitet.
[6] Gilbert Keith Chesterton
Esko Oksanen
Ett jämförelse med Finland är kanske intressant. I Finland är man mycket intresserad av just försvarsviljan (https://svenska.yle.fi/artikel/2020/01/29/ungas-forsvarsvilja-okar-igen-stodet-for-den-nuvarande-varnpliktsmodellen-starkt) och en stor majoritet av unga män gör värnplikten. Värnpliktsutbildningens volym är inte motiverad av krigsförbandens behov, men systemets trovärdighet anses kräva att värnplikten inte blir för selektiv. Det finns också ett starkt social tryck för unga män att göra värnplikten, ofta utan större filosofiska funderingar om vad det är man ska vara beredd att försvara. Finland har länge varit etniskt ganska homogen och tom. nationella minoriteter som judar, muslimer och romer har tjänstgjort som alla andra (inklusive många stupade under krigstiden) så finländska försvarets retorik om hem och fosterland har aldrig varit etnonationalistisk i sig. Däremot har demokrati och västerländska värden aldrig varit i fokus i Finland på samma sätt som här i Sverige. i Finland har man också en annorlunda uppfattning av yttre hot och eget underlägsenhet. Det ingår i den finländska självbilden att inte ge upp mot någon fiende, och krigshistoria får mycket uppmärksamhet i bla media.
Personligen är jag mycket imponerad hur bra svenska Försvarsmakten har formulerad sin värdegrund jämförd med Finland, men antagligen är det en minoritet som motiveras av frihet och demokrati istället av ”fosterland”; vad det nu sedan betyder för var och en.
Móði
Intressant perspektiv att värnpliktens storlek bidrar till systemets trovärdighet. Nu när jag tänker på det blir det i sig en rimlig förklaring till varför vissa kan anse att den svenska värnplikten är bortkastad, just för att den anses vara så liten att det inte spelar någon roll i händelse av krig. Vilket i sig kan försvinna på sikt om nu tillväxten fortsätter under de kommande 20 åren.
Esko Oksanen
Hellre så att en omfattande värnplikt möjliggör en uppfostran (eller indoktrinering om man så vill) av en stor del av (i Finlands fall manlig) befolkningen, vilket då bidrar till försvarsviljan. Det tror jag förklarar stora skillnaden i försvarsviljan mellan män och kvinnor. Systemets trovärdighet däremot kräver främst att det anses som rättvist och värnplikten blir en positiv upplevelse (åtminstone i efterhand) för de flesta. Där har Sverige fortfarande en stor fördel trots att volymen är ytterst liten.
Som 19-åring deltog jag i internationella biologiolympiaden precis före inryckning till värnplikten, och när jag berättade om detta var i stort sätt alla (som kunde anses vara akademiskt inriktade ungdom från hela världen) väldigt överraskade att jag inte ville undvika värnpliktstjänst. Det är ytterst viktigt för systemets trovärdighet att värnplikten också har hög social status och inte blir “marginaliserad”.
Móði
Håller med. Det är det argumentet jag tror vi har svårast att bemöta, nämligen att de som gör värnplikt hamnar ett år efter sina kamrater på såväl högre utbildningar som arbetsmarknaden och att det inte har något mervärde. Det kommer ta tid att bygga upp en sådan social status att det kan anses fördelaktigt i övriga samhället att ha genomfört någon form av plikt.