Personminor, eller rättare sagt truppminor, är just nu i ropet när allt fler av våra allierade börjar dra sig ur Ottawafördraget. Detta ställer Sverige inför ett vägval, antingen så följer vi våra allierade i samma riktning och skapar därmed förutsättningar för militär personal att vara i en del i hanteringen samt nyttjande av mintypen i Nato-operationer. Eller så håller vi fast vid vårt åtagande, försöker laga efter läge och hitta alternativa lösningar. Jag tolkar överbefälhavarens uttalande till Sveriges Television att han förordar det förstnämnda, men öppnar för en alternativ lösning så länge den åtminstone möjliggör för svensk personal att vara en del i hanteringen.
Vad vi sannolikt vill undvika är den svenska fredslösning som existerade under Afghanistan-eran där svensk personal skulle aktivt lämna den gemensamma operationsplanering som inbegrep nyttjandet av klustervapen. En lösning som inte bara var opraktisk i sitt utförande, den skapade, åtminstone i teorin, en tröskel för svensk involvering i operationsplanering som inbegrep svensk trupp. Där vill vi inte hamna igen.
Samtidigt som det är lätt att fokusera på om Sverige ska eller inte ska lämna Ottawafördraget behöver vi titta på hur vi övar med minor här och nu. För det finns alltjämt förbättringsutrymme för hur exempelvis brigaderna och deras ingående enheter övar med ett överhängande minhot.
Vi har sett hur ryska stridsfordon går på minor när de försöker hitta vägar förbi redan utslagna ryska fordon. De flesta har säkert skakat på huvudet en och två gånger när fordon efter fordon kör på minor på en och samma plats. Men tittar vi på våra egna genomföranden finns det fog för att säga att vi inte nödvändigtvis skulle göra annorlunda.
Vad jag far efter är att det finns gott om övningsmoment där ytlagda minor antingen har ”forcerats” med kulspruteeld eller där man sökt kringgång alldeles för nära den synliga mineringen utan att först rekat eller för den delen röjt väg. Vi lär ut idag, och har gjort under lång tid, att minerade områden sannolikt kommer bestå av en blandning av olika minor. Det vill säga att synliga stridsvagnsminor sannolikt kommer vara kompletterade med såväl nedgrävda stridsvagnsminor som truppminor. Vi riskerar därmed att skapa ett övningsbeteende som kommer skapa dödsfall i verkligheten.
Det hjälper inte att ingenjörbataljonen kontinuerligt övar med minhot om övriga bataljoner inte gör det. På samma sätt som att det inte hjälper att ha ett fältsjukhus om vi inte övar omhändertagandet längs hela kedjan. Blir det bökigt att öva med de här friktionerna? Tveklöst. Det är sannolikt så att vi inte kommer kunna ha med alla typer av friktioner i alla övningar. Då är det bättre att de uteblir i sin helhet från vissa övningar än att vi har med forcerade moment som skapar ett felbeteende och istället kraftsamlar momentet till en annan övning där minhotet får vara i fokus och där förutsättningarna finns för att göra rätt åtgärder.
Vi behöver helt enkelt bli vana vid att agera i en miljö där det förekommer truppminor, såväl egna som fiendens, och bygga en förmåga att kunna strida i den miljön. Den förmågan kan vi bygga här och nu i väntan på det politiska vägvalet om vi ska vara kvar i Ottawafördraget eller ej.