Den här artikeln kommer argumentera för att Försvarsmakten som organisation är betydligt mindre redo för fjärrstyrda farkoster än vad gemene man kanske tror. Trots att vi haft RPAS i organisationen på olika sätt sedan 90-talet har erfarenheterna och metodutvecklingen uteblivit vilket inneburit att det försprång vi en gång hade har tappats gentemot övriga världen. Därmed inte sagt att vi ligger efter i användningen. Istället för att fokusera på begränsningar som ålagts vissa system innan systemen ens nått ut på förband måste vi lägga fokus på hur vi avser använda olika system och omhänderta ett gäng frågor som måste besvaras nu, inte sen när systemen redan är ute i organisationen.
Även om vi under större delen av 2000-talet levt i en era av fjärrstyrda farkoster (RPAS) och där användandet har problematiserats på olika sätt var det först genom Nagorno-Karabach-kriget som obemannade farkoster, framförallt patrullrobotar, fick ta plats på stora scenen. Sen kom 24 februari och ett uppblossat krig i Ukraina som återigen visade på hur RPAS kunde nyttjas för att exempelvis leda in indirekt eld mot bakre områden och kritiska punkter. Precis nu som då har mycket av diskussionerna kretsat kring vad som är nytt eller inte nytt gällande modern krigföring och luftburna system. Skillnaden med kriget i Ukraina är att vi har en betydligt längre tidslinjal att titta på där det skett en tydlig mognad och utveckling i hur de olika systemen används samt hur de kan modifieras för ökad överlevnad.