Försvarsmakten behöver se över UAV-verksamheten, på riktigt

I det senaste kompletterande underlaget till det kommande försvarsbeslutet står det att Försvarsmakten under perioden 2021-2025 ska påbörja anskaffning av en ersättare till UAV03 (Örnen). Systemet snabbupphandlades med det uttalade syfte att förstärka säkerheten kring de svenska markförband som fanns i Afghanistan.[1][2] En förmåga som efterfrågats av förband på plats och politiker under en längre tid.[3] Så när systemet lyfte i Afghanistan 2011 var det nog några inom myndigheten som trodde att det skulle även innebära starten på en ny era med flygande tekniska system för Försvarsmakten. Förvisso användes systemet fullt ut med minimal vila mellan Afghanistan och Mali för att sedan helt plockas hem från internationella insatser för några år sedan. Därefter blev det tyst om obemannade farkoster i allmänhet och TUAV i synnerhet.

Nyligen publicerades en (1) uppsats om införandet och implementeringen av UAV 03 i Försvarsmakten. Något som hade kunnat vara en form av framgångshistoria om ett snabbt uppköp med snabb implementering visar sig vara något helt annat. Istället målas en dyster bild upp om en inhämtningsdisciplin som inte bara arbetar i motvind vad gäller personalförsörjning, förbandet verkar behandlas ”styvmoderligt” där flera parter har delade meningar om vad som är huvudtjänst eller ej. TUAV har, utöver ett fåtal nyhetsartiklar i media, omgärdats av sekretess och de annonser som ligger ute i skrivande stund är kortfattade. Därför var det intressant att läsa vad författaren till uppsatsen fått fram under sina intervjuer med 13 individer som på olika sätt varit involverade i införandet. Det ska tilläggas att samtliga individer är namngivna i uppsatsen vilket är anmärkningsvärt. Även om specifika kommentarer inte går att knyta till specifika individer framstår det som att huvuddelen har en gemensam bild av (och kritik mot) införandet och hanteringen av TUAV som enhet.

Flygstoppet 2018 innebar stora personella förluster av piloter, sensoroperatörer och bildtolkar.

IP 10

Som så många andra nischer inom Försvarsmakten går det att utläsa ur uppsatsen att obemannade farkoster i Försvarsmakten är resultatet av ett ”källarprojekt”. Det vill säga en grupp individer som tagit ett initiativ och som genom envishet samt engagemang lyckats uppbringa tillräckligt mycket stöd för att projektet ska få en officiell status inom myndigheten. Därmed är det inte konstigt att funktionsansvaret för UAV-verksamhet hamnat i Karlsborg. Det fanns helt enkelt ingen annan vid tidpunkten som kunde (eller ville) omhänderta obemannade farkoster.

Med tanke på hur länge K 3 och 32. underrättelsebataljon haft obemannade farkoster under sina vingar är det beklämmande att läsa att utvecklingen av förbandstypen inte kommit särskilt långt. Istället verkar det som att personalen hamnat i en limbo mellan att tillhöra ett förband som sätter stolthet i att vara jägare, och samtidigt tillhöra en enhet där fokus inte ligger på att syssla med jägartjänst. Att Försvarsmakten inte lyckats få till stånd ett utbildningstecken som kan skapa en form av samhörighet verkar enligt vissa respondenter vara en bidragande faktor till att det är svårt att behålla personal. En annan verkar vara rekrytering som skjuter helt fel i vilka individer som anställs. Det är inte särskilt märkligt att en individ som rekryteras med bilden att vilja bli jägare, inte kommer bli särskilt tillfredsställd i längden av att sitta inlåst i en låda framför en skärm. Likväl kommer de som vill ägna sig åt att bli dugliga operatörer och tekniker på systemet inte vara särskilt nöjda med att verksamheten fokuserar mer på jägartjänst, högvakt och allehanda andra uppgifter än flygtjänst. Vi har således två (2) målsättningar som kolliderar och som inte går att tillfredsställa jämställt. Om nu Försvarsmakten och K 3 vill bibehålla, och på sikt utveckla, uav-förmågan är det tydligt att rekryteringen av dessa individer behöver ses över. Här är det läge att besöka liknande förband genom våra internationella samarbeten och lyssna på hur utländska förband löser rekrytering.

Underrättelsebataljonen vill inte lägga den tid som krävs för att producera förbandet men man ska ha förmågan

IP 4

Det flygstopp som infördes 2018 på grund av avsaknad av ekonomiska resurser verkar på allvar inverkat menligt på den erfarenhet och förmåga som byggts upp under flera år i Afghanistan och Mali. Vidare har förtroendet för systemet skadats, såväl hos personalen som kvarstannat som mötts av dubbla budskap som i övriga Försvarsmakten på grund av de begränsningar systemet har att operera i svensk miljö. Det senare helt beroende på att shadow 200 utvecklades för att verka i ökenmiljö (Afghanistan och Irak), vilket ytterligare förstärks av att den amerikanska utbildningen på systemet (för såväl armén som marinkåren) genomförs i Arizona.[4]

Överlag tenderar flygande system som inte flyger bli kritiserade av övriga delar i Försvarsmakten. För TUAV verkar därmed hamnat i en sits där de förväntas leverera, men saknar förutsättningarna. Något som i förlängningen inte bara är skadligt för förtroendet för inhämtningsdisciplinen som sådan, utan även för personalens tilltro till sin egen förmåga och plats i Försvarsmaktens organisation.

”Vi lider fortfarande här hemma av att systemet inte är inköpt för dessa förhållanden,men vi förväntas ändå kunna leverera”

Svensk uav-verksamhet har periodvis diskuterats på sociala medier, framförallt i samband med diskussioner om hur stridstekniska system ska kunna implementeras i högre grad ute på förbanden. Den stående kritiken är allt som oftast att det är krångliga regelverk och för höga krav på personal. Uppsatsen bekräftar förvisso till del att regelverket ställer krav på en beslutscykel som mycket väl kan kortsluta ledningsförhållandena. Samtidigt ger uppsatsen vatten på kvarnen att det finns risker med att låta förbanden bli mer självständiga i sin hantering av uav-enheter. Om nu förbandet som haft förmågan sedan 90-talet fortfarande inte lyckats hamna rätt i balansen mellan flygtjänst och övriga uppgifter, är det tveksamt att övriga förband kommer lyckas särskilt mycket bättre med de förutsättningar de har.

Utifrån det som framgår delar jag uppfattningen om att uav-verksamheten, framförallt när det gäller större system, ska bli mer fristående i framtiden för att möjliggöra för dem att bli dugliga i sin huvudtjänst. Därutöver ser det ut att finnas ett glapp i kontakten mellan Högkvarteret och uav-verksamheten. Det är helt enkelt inte rimligt att utvecklingen uteslutande ska ske ”bottom-up”, framförallt inte om nu inte det tillförs mer resurser i form av pengar, personal och infrastruktur.

Avslutningsvis förefaller det vara så att stoltheten och förbandsandan ska byggas kring att vara ett inhämtande förband, ett underrättelseförband med en unik förmåga. Inte kring regementets bild av att vara ett jägarförband. Det kan tyckas onödigt hårt, men om vi under ca 10 års tid sedan införandet av UAV 03 inte kommit tillrätta med identitetskrisen är det hög tid att tänka om och staka ut en ny väg. Enheten blir inte mindre professionell eller kapabel för att det saknas ett tygmärke på armen med ordet ”jägare”. Ett förband som K 3 borde rimligtvis ha förstått värdet i att bygga sub-grupper som känner stark samhörighet med varandra och uppgiften de är satta att lösa. Var sak har sin plats.

---

[1] https://www.nyteknik.se/fordon/gront-ljus-for-nya-svenska-spaningsplan-6426071

[2] https://www.defenseindustrydaily.com/Sweden-To-Get-RQ-7-Shadow-as-Its-Tactical-UAV-06404/

[3] http://wisemanswisdoms.blogspot.com/2009/12/tuav.html

[4] https://en.wikipedia.org/wiki/AAI_RQ-7_Shadow