Jag har tidigare skrivit om hur Försvarsmakten misslyckats med att vidmakthålla och utveckla fjärrstyrda system trots att vi var tidigt ute på banan vad gäller prov och försök. Därutöver har jag även behandlat att vi nu behöver skynda långsamt nu när organisationen något urvaket efter offensiven i Ukraina börjat införa allt från quadcoptrar (UAV06) till värnpliktiga rpas-operatörer. Det har varit återkommande i myndighetens perspektivstudier att tyngre system av typen MALE/HALE skulle behöva införas, därtill har Försvarsmakten i det senaste budgetunderlaget signalerat att armén behöver patrullrobotar för ökad förmåga till precisionsbekämpning. Just indirekt eld tillsammans med fjärrstyrda farkoster av olika modeller har återigen hamnat i fokus efter några årtionden av dvala. Så det förefaller vara av vikt att inte bara bygga utan även bibehålla kompetens inom organisationen för att normalisera nyttjandet av den här typen av system. Vilket är vad den här artikeln kommer handla om, nämligen den kompetensbank av kunniga operatörer som borde finnas längs hela ledningsstrukturen, men som lyser med sin frånvaro.
Under 1999 infördes UAV01, Ugglan, vilken bemannades av såväl officerare som värnpliktiga i ett UAV-kompani. Det systemet ersattes sedemera av UAV03, Örnen, som bemannades av två plutoner anställd personal i Karlsborg. UAV02, Falken, infördes 2007 och ersattes 2012 av UAV05. De två sistnämnda återfanns som SUAV-grupper på manöverbataljonerna och var en av flera så kallade “enablers” i Afghanistan och Mali. Det här innebär att vi under åtminstone 10-15 år borde ha rekryterat och utbildat en grundplåt av kompetent RPAS-personal som nu sitter på olika staber och på utvecklingsenheter där de kan bidra med sin unika kompetens. Framförallt borde det finnas personal som kan bistå chefer och övningsledning med att skapa övningsmoment samt med finjusteringar kunna gasa och bromsa när andra övningsmålsättningar påverkas negativt. Ett exempel är tweeten nedan:
Även om den sannolikt är skriven till sin spets och det finns flera faktorer som spelar in får den stå som ett exempel på när funktioner tvingas stå tillbaka kontinuerligt för att manöverenheterna (den stora massan) ska få sin övning. Varje gång en funktion knuffas bort innebär det inte bara att den lämnas utan tillfälle till att öva, det innebär även att enheterna som funktionen ska stödja inte heller får öva för ett framtida hot. Hade kunskapen funnits på exempelvis övningsledningen eller i de övade staberna hade alternativa lösningar kunnat föreslås. Som att indirekt eld inte längre finns att tillgå på grund av en rad anledningar, eller att de flygande systemen utsätts för påverkan från marken vid upptäckt. Scenarion som tvingar såväl RPAS-operatören som markenheterna att anpassa sig till situationen och hitta andra lösningar. Och ja, jag förstår att en del invänder och säger att det “bara” är en “batetta”, då ska man komma ihåg hur snabbt en bat1 sen blir en slutövning och då är det försent att klämma in några extra detaljer. Framförallt innebär det att de värnpliktiga som nu bemannar UAV06 då riskerar att inte få den övning de behöver för att uppnå rätt duglighet inför sin krigsplacering.
Att värnpliktiga framgent kommer styra flera av våra nuvarande och framtida stridstekniska farkoster är sannolikt. Införandet av större system kommer troligtvis innebära att det även återfinns värnpliktiga inom det systemet, precis som med övriga flygande system. Det är en naturlig utveckling och jag kommer inte förespråka att så inte ska vara fallet. Däremot vill jag höja en varningens finger med tanke på den utveckling vi haft historiskt med en ökad andel GSS/K inom RPAS-communityn. Eftersom vi har den anställningsform som vi har för soldater och sjömän samtidigt som vi tryckt ner befattningarna och ansvaret till den gruppen, är jag övertygad om att det varit en bidragande orsak till att kunskap försvunnit ut ur organisationen. Helt enkelt för att soldaten lämnar när kontraktet (eller innan för att de inte får öva fullt ut) är slut utan att gå vidare, eller för att personen går vidare till SO eller OF vilket i sin tur innebär att de placeras någon annanstans för att lösa andra uppgifter. Det senare förefaller vara ett problem för TUAV med tanke på frekvensen annonser den enheten publicerar årligen. Antingen har enheten svårt att rekrytera, eller så är personalomsättningen väldigt hög. Inget av alternativen är egentligen att föredra.
En hög personalomsättning tillsammans med för stor andel värnpliktiga riskerar att urholka den kompetensgrupp som myndigheten nu så desperat behöver för införandet av UAV07, patrullrobotar och i framtiden UAV09. Här har förbanden ett strategiskt ansvar att tillse att personal inte bara får öva, utan att de får möjlighet att använda sin kompetens högre upp i ledningskedjan vid planering och genomförande. Även om fokus just nu är på indirekt eld och inhämtning har myndigheten flaggat för att framtidens organisation även ska ha fjärrstyrda farkoster som en del av logistiken. Ska det vara genomförbart måste kompetensen finnas hos oss idag, imorgon är det försent.
Så en uppmaning till dig som är eller har varit en del av något av våra system, gör dig och din kompetens till känna för din enhet. Och till dig som just nu arbetar med införandet och försöken med UAV06, kompetensinventera och hitta de som kan hjälpa dig eller för den delen efterträda dig. Just nu sitter skolbarn i Ryssland och programmerar FPV-farkoster. Det är vad vi kommer att möta i framtiden, även efter att kriget i Ukraina är vunnet.