Dela inläggetShare on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

Då det här inlägget blev något längre än tänkt har jag skrivit en kort sammanfattning för er som inte har tid att läsa hela inlägget. Inlägget behandlar förband med hög grad anställda där vapen- och stridsutbildning får stå tillbaka för den vardagliga “produktionen”.

Sammanfattning

All personal i Försvarsmakten behöver ha en grundläggande förmåga till försvar av egen gruppering och transport. Detta innefattar utbildning på förbandets ingående vapensystem och att hålla kvar den kompetensen. Upprätthållande av kompetens ska inte inverka på kompetensen kring huvuduppgifter, däremot bör prioriteringen vara grunder då dessa i förlängningen möjliggör agerandet i egen funktion. Syftet är inte satt skapa fler infartsposter utan att skapa en situation där exempelvis stabspersonal kan förväntas kunna bära laddade vapen utan att vara ett hot för sig själva och sina kamrater, eller för den delen kunna bemanna kulsprutan vid infartsposten på campen. För att nå dit kan det krävas en viss flexibilitet i genomförandet av utbildningspass.

Diskussionen kring ökad vapen- och stridsutbildning för de delar av Försvarsmakten som inte har strid som huvuduppgift är intet på något sätt ny. Raljant sagt går det att dela upp diskussionen i två (2) läger. Ena sidan är de som förespråkar en ”every man a rifleman”, det vill säga tankegången att alla är en soldat först och därefter sin specialisering. Samtidigt finns det ett missförstånd om att detta innebär att detta ska innebära att alla soldater ska ha en god förmåga till strid, såväl defensiv som offensiv, vilket onekligen kommer ha en negativ inverkan på de andra uppgifterna som ska lösas. Det andra missförståndet är att tankebanan riskerar att skapa en bild av att alla soldater i ett förband är gripbara för att lösa allehanda uppgifter som patrullering, posttjänst och tagande av terräng. Vilket är något som syns internationellt där det förekommer patruller bestående av stabsassistenter och logistikpersonal för att täcka upp de luckor som uppstår med en allt för utspridd enhet. Det här i sin tur leder till andra problemområden där så kallade ”POGs” (person other than grunt) blir missaktade av skyttesoldater, trots att de löser likartade uppgifter. Det är en annan diskussion dock.

På andra sidan av diskussionen står de som säger att full fokus ska ligga på huvuduppgiften. En form av militär variant av argumentet; ”det står inte i min arbetsbeskrivning”. Här går det att skönja en förgrening i de som absolut enbart vill syssla med huvuduppgiften och likväl hade kunnat göra det i det civila. Den militära aspekten är egentligen bara något som följer med och som används till egen fördel stundtals. Den andra förgreningen är de som ser problematiken med att få tiden att räcka till. Det vill säga att det är ett ”nollsummespel” där tiden redan idag inte räcker till för att spendera mer tid på skjutbanan för det skulle inverka menligt på huvuduppgiften, som exempelvis kan vara att underhålla fordonsparken och upprätthålla specialistkompetenser inom olika områden.

Förr innehöll Försvarsmakten en rad förband och enheter vars uppgift var att försvara allt från grupperingsplatser och baser till logistikkonvojer och andra transporter. I takt med att Försvarsmakten reducerades försvann fler och fler av enheterna vilket medförde att ansvaret för skydd successivt överfördes till andra enheter (exempelvis Hemvärnet), alternativt till förbanden själva och därmed försvann uppgiften i periferin. I samma period ökade fokus på internationella insatser och med det kom ökade krav på specialiserade stödfunktioner för campdrift och stöd till verkansdelar (läs skytte- och spaningsenheter). Då utbildningen inför en insats varit, och till del fortfarande är, komprimerad till sex (6) månader innebar det rent praktiskt att utbildningar fick rangordnas i en prioriteringsordning eller för den delen anpassas för ändamålet. Ett exempel är den ökända pistolutbildningen som bestod av ca två (2) dagars genomgång för att personal skulle få bära pistol på campen. Resultatet kan vi ha många åsikter kring, men lösningen är en direkt konsekvens av ett fullspäckat utbildningsprogram med obligatoriska utbildningar ovanpå de utbildningar som behövs för att personalen ska kunna lösa sina huvuduppgifter i insatsområdet. Detta är relevant för den nationella diskussionen för att situationen är likartad.

Trots att det egentligen inte finns någon tidsbegränsning som inför insats, förefaller arbetstiden inte räcka till för att utbilda personalen i sin huvudtjänst och samtidigt upprätthålla en god förmåga till strid (vad jag menar med god förmåga kommer jag återkomma till). Detta kan härledas till flera faktorer. Dels personalbrist inom vissa funktionsområden vilket bidrar till att den personal som finns får en större arbetsbelastning. Dels den mängd förvaltningsuppgifter som tillförs förbanden som ska lösas som tillikauppgifter inom existerande personalramar. Det sistnämnda kan vi vara på väg ifrån då administrativa befattningar kommer göra en återkomst vilket förhoppningsvis minskar belastningen något. Samtidigt är verkar summan av belastning vara konstant och risken är att den lilla tidsvinst som görs snabbt slukas av någon annan förvaltningsuppgift.

Erfarenheter från invasionen av Irak gav i handen att andra enheter än manöverförbanden mycket väl kunde hamna framför fronten, alternativt att det inte fanns någon tydlig frontlinje överhuvudtaget vilket medförde att underhållsförband genom en felaktig sväng kunde hamna mitt i fiendeland. Händelsen med 507th maint. Coy är ett talande fall där en felnavigering innebar att kompaniet hamnade i ett bakhåll som resulterade i elva (11) döda, fem (5) skadade och sex (6) tillfångatagna. Ett liknande exempel beskrivs av General Jim Mattis där Vidare har strategin med camper spridda över ett insatsområde inneburit att underhållskonvojer fått ta sig igenom fientliga områden och camp-personal som annars inte har strid som huvuduppgift fått fylla de luckor som uppstått vid campförsvar, och i vissa fall varit den sista försvarslinjen när insurgenter brutit igenom skyddet. Detta är i sig inget nytt för varken Irak, Afghanistan eller Mali utan förekom även under konflikten i Vietnam. Således går det att hämta många fall ur historieböckerna där enskild soldat såväl som enheters förmåga till strid avgjort inte bara de stridande förbandens uthållighet, utan även närvaron i ett område överhuvudtaget.

Det här kan sammanlänkas till taktiken att försöka kringgå manöverförband för att slå mot de bakre delarna, främst ledning och logistik. Risken, och därmed kostnaden, är helt enkelt lägre och den potentiella vinsten betydligt högre då även de mest potenta vapensystemen är beroende av påfyllning av ammunition och drivmedel, eller för den delen en ledning som talar om var systemet ska riktas. För att garantera underhållet, och därmed rörligheten behöver således högre chefer avdela resurser för att skydda konvojer, grupperingsplatser och liknande. Vilket i sin tur innebär att resurser tas från stridsfältet. Med det sagt, beroende på hotbild och andra faktorer kan funktionsförband vara i behov av tillfällig förstärkning även om de har god förmåga till strid.

En ”god förmåga” till strid kommer innebära olika saker för olika enheter. Istället för att ge mig in i en detaljerad diskussion kring specifika förbandstyper avser jag att måla en mer generell bild för vad jag skulle vilja uppnå. I grunden handlar det om att kunna lösa ut situationer likt den som beskrivs av Mattis i hans bok;

When I glanced to the rear, I saw red star flares. Our logistics train […] was signaling that it was under attack. Fortunately, every third day for six months Jeff and Gunnery Sergeant Kendall Haff had trained their corpsmen, cooks, drivers, engineers, clerks, and mechanics to fight as infantry. Their training paid off as they tore into the enemy. […] The fight was over in twelve minutes […] My men had gotten me out of a jam. But because they had the muscle memory and the nerve, they had also smashed the enemy, turning inside the enemy’s decision loop.

General Jim Mattis, Call sign chaos, s. 36

Nu är det givetvis fullt möjligt att, under förberedelserna inför en invasion, tillägna var tredje dag under sex (6) månaders tid för stridsutbildning då det sannolikt inte finns distraktioner i form av extrauppgifter. Beroende på hur tiden formuleras kan det uppfattas som ett stort eller litet tidsuttag. I praktiken innebär det ca 13 veckors utbildning vilket kan ses som ett stort uttag, samtidigt innebär det två (2) dagar per sju (7) dagars vecka som vigs åt någon form av strid. Detta är alltså uttaget för att den specifika enheten i exemplet skulle kunna slåss som infanteri och använda exempelvis pansarvärnsvapen för att kunna försvara sig själva.

Det är viktigt att komma ihåg att argumentet inte är att skapa ytterligare enheter som är gripbara för striden, utan att skapa förutsättningar för enheter att försvara sig själva under transport samt kunna stödja vid försvar av egen gruppering när situationen så kräver. Det vill säga att tanken inte är att det ska stå kockar som infartsposter vid sidan om att de ska fixa mat, utan att kockarna ska kunna bemanna kulsprutenästet när ordinarie enheter behövs på annat håll. För att det ska fungera krävs det att samtliga ingående i ett förband har grundläggande utbildning i hantering av de vapensystem som finns. Det innebär inte att de ska vara experter på prickskyttegeväret. Det innebär däremot att alla ska kunna plocka upp ett vapen, osäkra det och med bibehållen säkerhet för sig själv och kamrater kunna verka mot en angripare. Det här är i sig sannolikt inget som någon tycker är märkligt, däremot har vi troligtvis en övertro till hur länge kunskapen sitter i. Det duger inte att en person genomfört p-skottsutbildning under grundutbildning två (2) år tidigare. Precis som att det krävs kontinuerlig vapenträning över året för att få skjuta kompetensprov med automatkarbinen eller pistol, krävs det uppfräschning årligen för att hantera övriga system (detta gäller även för samband och sjukvård).

Vägen fram till att uppnå ovanstående mål kommer sannolikt att se annorlunda ut. För vissa förband är det möjligt att kontinuerligt hålla utbildningspass, för andra kommer det kräva koncentrerade perioder där huvudtjänsten tillåter en nedgång. En framgångsfaktor är att ökningen sker stegvis, exempelvis genom att genomföra ett extra skjutpass på fyra (4) timmar per månad eller liknande. Det kan även kräva en flexibilitet över vilka som deltar när, och hur länge. Min personliga preferens är att det är bättre att en person kommer ut två (2) timmar på skjutbanan och får kvalité, än att personen inte får skjuta alls för att verksamheten inte tillåter halv- eller heldag på skjutbanan. Väl medveten om att det inte är det enklaste för den som är instruktör och att det i sig kräver mer ansvarstagande från övrig personal. Däremot med stöd från såväl chefer som tillgång till utbildningsanordningar (skjutbanor, fält och simulatorer) finns det möjligheter till olika lösningar som alla kan bidra till en ökad förmåga för såväl enskilda soldater som förbandet i helhet.

Dela inläggetShare on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter