Dela inläggetShare on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

The soldier must be more self-reliant as you may not be in position to rely on your mates. […] Gone are the days when you had only one team medic and everyone else lacked that level of training; everyone has a high level of first aid training and the team is better for it.[…] The lads are are a lot more intelligent and adaptable. […] They are taking on responsibility. The lads want responsibility and when they are maxed out, they relish it.

The Combat Soldier, Anthony King intervju med OPTAG training team, camp Bastion 2010

Försvarsmakten ska växa, såväl personellt som materielmässigt. Ingen har antagligen missat att det ska ske med en viss form av brist på personal där det framförallt saknas viss kompetens inom en rad olika områden. Framförallt går just nu inte ekvationen ihop att vidmakthålla stående förband, utbilda allt fler värnpliktiga och samtidigt vidareutbilda alla yrkesofficerare inom de områden som krävs för att överhuvudtaget kunna genomföra en fullgod grundutbildning. Det kommer i sig innebära att fler soldater behöver engageras i att ta ansvar för sin egen utbildning, eller biträda vid utbildning av värnpliktiga. Allt det här innebär att den kompetens vår personal har idag som överförs till de värnpliktiga, är den som kommer tillbaka och återinvesteras i nästa generation av soldater.

Den här återmatningen kan antingen innebära en negativ eller en positiv trend. Vilket är varför det är så otroligt viktigt att “sätta grunden” innan vi går vidare i utbildningsprogrammet. För utan grunden finns det en risk att missuppfattningar och felaktiga kunskaper fortplantar sig och återföds in i nästa iteration av utbildning. Samtidigt är dagens grundutbildning inte som den var förr, även om vissa kanske vill få det att låta som att vi återgått till hur det var förr. I takt med att de moderna konflikterna avlöst varandra och teknologin utvecklats, så har även kraven på den enskilde soldaten att vara en specialiserad generalist. Den så kallade lägsta-nivån har höjts i sin helhet. Som citatet från OPTAG-gruppen antyder har dagens soldat blivit betydligt smartare och mer driven i sin roll, samt trivs med att utmanas. Vilket är ett argument som Anthony King anför i sin bok “The Combat Soldier”. Det som förr var en form av grupptryck som fick soldater att storma över värn in i en tvärsäker död har därefter utvecklats till att mer handla om en professionell stolthet vilket kan sägas ha följt samhället i stort. I takt med att vi lämna industrisamhället bakom oss har allt fler blivit specialiserade och samhället värdesätter specialister i allt högre utsträckning. Vilket även gäller internt inom den militära sfären. Vi gillar att jobba med människor som är proffs, gärna inom flera områden samtidigt.

Det brukar heta att vi internt vill hålla en “hög lägsta-nivå”. I klartext innebär det att den individ som är “sämst” inom den egna gruppen är bättre än den “bäste” i en annan grupp. Eller för den delen; när den egna gruppen presterar som sämst ska det fortfarande vara bättre än någon annan. Det är inget fel i det. Det är bra att sträva mot högre mål och vilja bli bättre, det är något vi ska uppmuntra. Problemet är att vi förkastar “lägsta-nivån” som något dåligt. Att en individ når upp till den lägst satta nivån, men inte så mycket mer se inte med oblida ögon internt. Vilket får mig att ställa frågan; är då den lägsta nivån relevant?

Poängen med en lägsta nivå är att den ska säkerställa den utbildningsnivå som individen behöver för att kunna utföra sitt jobb, eller för den delen ta sig vidare till nästa utbildningsskede. Antingen är individen godkänd eller underkänd. Men som med allting annat läser vi in mer information i situationen och börjar jämföra individer med varandra. Det vill säga om den stora massan befinner sig väl ovanför den lägsta nivån, exempelvis på skriftliga prov, kommer de som precis blir godkända att sticka ut negativt. Trots att alla uppnår samma grundkrav. Det riskerar vi sedan att bära med oss vidare i utbildningen där vår attityd mot de som presterar över förväntad nivå bemöts mer positivt, och de som precis klarar godkänt-nivån bemöts negativt vilket i sin tur påverkar den faktiska prestationen.

Pygmalion-effekten. Källa: https://harrypanjaitan.blogspot.com/2015/11/pygmalion-effect-phenomenon-that-every.html?m=1

Det som vi behöver bli bättre på att uttala är att lägsta nivån och “grundplattan” ska vara samma sak. För om dessa differentierar och vi accepterar en lägsta nivå som är lägre än själva grunden, då riskerar vi att skapa en negativ spiral vid framtida utbildningsiterationer där våra yrkesofficerare och anställda soldater lär ut efter sin egen kompetens som då är för låg. Det vill säga att det är grunden vi måste lägga all tid på innan vi går vidare till de mer avancerade faserna i en grundutbildning. Allt det här är självklart, och lätt att skriva ut i text men betydligt svårare att efterleva i praktiken. För även om grundutbildningarna kommer bli som kortast 8-9 månader, är det fortfarande betydligt mer som ska klämmas in under den perioden än innan vi lade värnplikten vilande.

Som instruktörer behöver vi inte bara ta ansvaret mot samhället att utbilda ett starkt försvar. Vi behöver även ta ansvar mot individen att denne får chansen att känna sig duglig i sin befattning. Vilket kommer kräva mer tid i ett initialt skede. Samtidigt kommer vi inte ha möjlighet att göra ett återtag i ett senare skede.

Kontentan är att “grunden”, “lägsta nivån” eller “good enough” är begrepp som alla ska ligga på samma nivå. Den nivån ska vara den nivån som säkerställer att vi vidmakthåller eller stärker nuvarande nivå hos soldaten för att framtidssäkra generationen som kommer efter oss. Samtidigt som det kan komma att innebära att vi kanske behöver skärpa kunskapskraven i vissa faser ska det samtidigt inte ses som en möjlighet att höja kraven bortom rimliga nivåer. Fastställandet av lägsta nivå behöver fortsatt ske systematiskt utifrån vad befattningen faktiskt kräver, inte vad vi var och en skulle vilja att den krävde. Och när individen uppnår satta krav ska denne bemötas på samma positiva sätt som övriga som uppnått samma nivå, oaktat om det var långt över eller precis på gränsen. Det gagnar Försvarsmakten i längden.

Dela inläggetShare on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter