Det har blivit en sanning att om du vill veta något om den svenska Försvarsmakten och vad den gör, ska du läsa utländsk media. För det förefaller vara på det sättet att alla andra i världen vet vad myndigheten gör eller avser att göra innan landets medborgare (tillika skattebetalare) får veta något. I dagarna har detta återigen uppmärksammats genom att svenskar kan, via brittiska flygvapnet, läsa om hur svensk incident varit uppe och identifierat ryskt strategiskt bombflyg och signalspaningsflygplan över Östersjön. På samma sätt var det i utländsk media som vi först kunde läsa om ambitionen att köpa begagnade transportflygplan från Italien, och då inte för att någon grävt fram informationen utan för att det kommunicerats i en intervju med dåvarande flygvapenchefen. Eller svenska förehavanden i Mali som framförallt franska källor varit duktiga på att berätta om.
I samband med att det offentliggjordes att ukrainsk trupp utbildats i Sverige (en artikel som förtjänstfullt publicerades även på engelska) var det många som uttryckte en form av glädje att detta hade kunnat ske utan att någon pratat om det. Underförstått verkar det ha funnits en bild av att svenskar i allmänhet, och svenska militärer i synnerhet, har en förmåga att berätta om allt på sociala medier. Verkligheten visar däremot motsatsen. Vi lever kvar i dåtidens förlegade syn om kommunikation som helt och hållet byggde på att samhället helt enkelt litade på att Försvarsmakten förvaltade skattepengarna och gjorde det de skulle. Myndigheten kunde då hänga upp sin presstjänst på att kommunicera så lite som möjligt kring verksamheten. Det spelade ändå ingen roll då pengarna ändå kom in till kassan. Men sen hände något. Inte “något” som en enskild händelse utan “något” som i en process, en utveckling av samhället där det uppstod en tydligare konkurrens om statens medel för att möta kraven hos en växande befolkning. Medan det är många som har ondgjort sig över hur “new public management”(NPM) haft en negativ inverkan på den offentliga förvaltningen och att det är NPM som sänkt Försvarsmakten, är det få som reflekterat offentligt över hur myndigheten själv grävde sin grav när man inte utvecklades med samhället och de informationsbehov som uppstod.
Medan Försvarsmakten fortsatte på inslagen väg om “need to know” där samhället i princip inte behövde veta så mycket utan mest se till att lyda och hålla sig ur vägen, fick politiker samt offentlig förvaltning på alla nivåer snabbt lära sig att inte bara berätta om vad de gjorde med pengarna, utan även motivera varför de behövde få fortsatt förtroende. När det gäller fördelning av skattemedel, NPM eller ej, så gäller det att synas och få medborgaren att förstå varför en sak är högre prioriterad än en annan. Baksidan av det här är när exempelvis politiker ställer försvarsbudgeten mot vårdbudgeten där det senare har en direkt påverkan på medborgaren (jämfört med att jämföra försvarsbudgeten och biståndsbudgeten).
Då Försvarsmakten kommunicerade begränsat kring den skarpa verksamheten av rädsla att röja skyddsvärden misslyckades man därmed att skapa ett uppfattat värde kring verksamheten. Så när försvarsbesluten började skära ner myndigheten var det få utanför de närmst sörjande som brydde sig. Pengarna behövdes helt enkelt på andra platser då allt framstod som frid och fröjd i världen.
Då kan man tycka att det borde skett en förändring med tanke på dagens situation. Svaret är nej. Bortsett från den förtjänstfulla insatsen med regelbundna lägesgenomgångar vid början på markoffensiven i Ukraina, verkar Försvarsmakten fallit tillbaka på hur det var förr. Försvaret är på allas läppar och det omfördelas resurser för att försök ta igen det som förlorats över de senaste årtiondena. Problemet är att det finns andra saker som tarvar på samhället och som kräver resurser. Om Försvarsmakten inte lyckas kommunicera att pengarna ger mer än stora kostsamma övningar kommer opinionen snart att vända, oaktat läget i omvärlden nu när den initiala oron lagt sig och allt uppfattas som normalt igen.
Försvarsmakten brukade på veckobasis redogöra kortfattat för vad myndigheten hade gjort, exempelvis stöd till samhället eller start med incidentjakt. Detta upphörde myndigheten med för många år sedan. Det är således dags att återta den funktionen tillsammans med en aktiv kommunikationstjänst som står på tå. Ett exempel att följa är Danmark som på olika sätt redogör såväl dagligen som på veckobasis vad de genomfört för verksamhet. Det är att vara närvarande och att kommunicera vad skattebetalaren egentligen “får för sina pengar”.
Vad vi absolut inte behöver är en tillknäppt presstjänst som drivs av devisen “en svensk tiger”, då kommer vi återigen få se hur försvarets behov blir trumfade av alla andra som är betydligt mer aktiva och duktiga på att signalera sitt värde mot skattebetalaren.