Taktisk.se

Din EOBUSARE i gryningen

Författare: Móði Sida 1 av 48

Familjen och Försvarsmakten

Av

den 13 juni, 2025

i Allmänt

Försvarsmakten har fastställt sin personal- och kompetensförsörjningsplan för perioden 2025 till 2035. Den är uppdelad i två delar där del 1 avhandlar aktuellt läge med en analys och del 2 fokuserar på åtgärder samt när dessa ska vara klara (spoiler: de ligger som tidigast årskiftet 2026/2027).

I del 1 återfinns en del sobra slutsatser kring personalläget och de problem som myndigheten har att lösa de kommande åren om vi vill uppnå den fastställda organisationen samt kunna uppfylla de åtaganden vi har gentemot våra allierade. Samtidigt som det finns rimliga analyser med verklighetsförankrade slutsatser så finns det formuleringar som är raka motsatsen. Den här artikeln kommer beröra synen på kaptener och deras rörlighet för att personal- och kompetensförsörja högre staber i Mälardalen.

Inflöde av nya YO sker främst i yngre åldrar och för att verka i förbandstjänst. Fler erfarna YO ska verka i förbandstjänst före stabstjänst. De ersätts bland annat av CVAT. För att långsiktigt kompetensförsörja centrala och regionala staber samt Natostaber, krävs även att fler yngre YO bemannar stabsbefattningar för att bygga erfarenheter. Exempelvis bör kaptener tjänstgöra i försvarsgrensstaber eller HKV före HOP. Personalplanering med flera år i följd i Mälardalen skapar också förutsättningar för fler att välja mellan pendling eller att omlokalisera med familjen inom Sverige, för att på sikt varva tjänstgöring på förband med centrala staber och befattningar i Natostrukturer.(fetmarkerings av taktisk.se)

FM2024-20173:2, s. 35

Innan jag går vidare i det här ska jag även poängtera att Försvarsmakten i sin analys noterat att ”kvinnor lämnar också Försvarsmakten i högre grad än män.” Man menar att ”särskilt fokus är att etablera en förutsättningsskapande organisationskultur som bidrar till måluppfyllnad”. FST GEN och FST HR har fått ansvar för att senast 31 december 2027 komma med förslag på åtgärder ”för att i högre grad öka och behålla andelen kvinnor inom samtliga personalkategorier, på samtliga nivåer”, inkluderat YO i sina normerande grader.

Det här är två ambitioner som idag inte kan samexistera med önskad måluppfyllnad. Vi kommer inte kunna behålla kvinnor (eller män heller för den delen) om vi förskjuter dagens kommenderingar till försvarsgrensstaber från majorer till kaptener. Redan idag finns det en hög medvetenhet bland yngre officerare (och specialistofficerare för den delen) att det kommer en period efter högre utbildning (HOP & HSOU) som sannolikt medför flera år hemifrån på raken. Med inträdet i Nato innebär det numera inte bara att individen får veckopendla till Mälardalen under 1 till 2 års tid efter exempelvis HOP, utan att det även förväntas att individen ska bemanna en befattning utomlands i omkring tre till fyra år. Efter alla förändringar med trebefälssystemet och de högre utbildningarna har det nu börjat etablerats ett mönster där yrkesofficerare planerar sin familjebildning utifrån den när det är dags för högre utbildning. Med den nu uttalade viljan att kommendera kaptener upp till Mälardalen raserar man den nu så smått etablerade struktur utifrån flera planerat ”livspusslet”.

Det är inte bara familjelivet i form av småbarn som drabbas av den här typen av inriktning. Det är även hela livet som sådant. Det är ingen nyhet att bostadsfrågan är en het potatis vid utlandsstationering och att det har funnits (eller fortfarande finns) en syn att individen ska sälja sitt hem för att bosätta sig utomlands. Det är en ekonomisk risk att köpa hus rent allmänt (husmarknaden har en tendens att svaja i oroliga tider). Än mer att göra det som officer när det nu förutsätts att individen ca 6 till 7 år efter examen ska rycka upp bopålarna och flytta till Mälardalen för att där börja om på nytt innan det är dags för nästa kommendering, den gången utomlands. Det riskerar att bli en ekonomisk förlust. Individen kan även välja att veckopendla, vilket innebär en belastning på en eventuell partnerrelation såväl som att det landar på individen att lösa ut allt från skatteadministrativa frågor till att hitta boende.

Leker vi med tanken att partnern flyttar med till Mälardalen är det sannolikt att denne lyckas hitta ett jobb som troligtvis medför en högre månadslön än sin militära partner. Så varför skulle denne då vara villig att offra sin karriär och lön ännu en gång med en flytt till en stab i Tyskland där förutsättningarna är mer osäkra?

Hur länge ska kaptenen förväntas skjuta på familjebildandet för att minska stressen över att behöva hantera den administration som medföljer vid varje flytt? Barnomsorg är inget som löser sig ”av sig självt” och Försvarsmakten har än så länge varken någon gräddfil till kommunal barnomsorg eller upprättat en egen organisation som kan hjälpa personalen att lösa ut den pusselbiten.

Försvarsmakten går återigen vilse i att enbart titta på siffror utan att sätta dessa i ett sammanhang eller för den delen på riktigt analysera hur siffrorna påverkar varandra. Försöken att exempelvis behålla kvinnor i Försvarsmakten (som inte sällan lämnar av familjeskäl) kolliderar med försöken att med konstgjord andning hålla igång staber i en del av landet som lämpar sig dåligt för officerslönen.

Vad vi nu riskerar att få är yrkesofficerare som antingen drar sig för att bilda familj (vilket definitivt inte ligger i statens intresse sett till barnafödandet) eller som skaffar familj väldigt tidigt efter examen med allt vad det innebär gällande ledighet och VAB. I synnerhet kommer det riskera att bli ofördelaktigt för kvinnor som generellt blir borta längre från sin arbetsplats i samband med barnafödande. Det rimmar helt enkelt dåligt med Försvarsmaktens självbild om att vara en jämlik myndighet där alla har, om inte samma så åtminstone liknande, möjligheter.

En hot take är att Försvarsmakten försöker lavja, likt med hur det blivit med specialistofficerssystemet, det stora landet i väst. Fast utan att överhuvudtaget ha förutsättningarna vad gäller boende, barnomsorg eller liknande. I Sverige har vi förvisso en god barnomsorg för alla, den bygger däremot på en arbets- och livssituation som är geografiskt statisk och inte innebär flera dagar hemifrån. Den bygger även på att det finns ett familjenätverk runt omkring som kan rycka in. Flyttar du individen bort från det nätverket får det följaktligen konsekvenser. I synnerhet när en kaptens föräldrar troligtvis inte hunnit gå i pension än.

Jag förutspår att den uttalade viljan om att ”inte peka med hela handen” vad gäller bemanning av befattningar såväl nationellt som internationellt kommer försvinna inom fem år när pensionerna träffar oss med full kraft. Vilket, om nu inte kriget kommer först, kommer innebära att vi fortsätter att tappa kritisk kompetens för att vi krampaktigt försöker hålla liv i ett system som inte fungerar. Personligen vet jag inte om jag kommer vara kvar för att bevittna det hela.

Arbetsmarknadens parter löser inte ut uppgiften

Av

den 6 juni, 2025

i Lessons learned

Jag har blivit allt mer övertygad om att den ”svenska modellen” där arbetstagarorganisationerna (ATO) och arbetsgivaren ska komma överens om olika saker (främst löner) inte lämpar sig för det militära försvaret. I synnerhet inte i ett läge där ”det är inte krig men inte heller fred”. Jag har tidigare belyst hur jag tycker att modellen inte bara bidrar till att hålla nere löner för personalen, den är även hopplöst långsam och resurskrävande för de återkommande förhandlingarna som, för personalen, inte leder till att ansvarsglädje premieras i någon vidare utsträckning.

Så när förhandlingarna kring nuvarande URA-avtal strandat på central nivå mellan Arbetsgivarverket och ATO blir jag än mer övertygad om att den ”svenska modellen” är ett direkt hot mot såväl tillväxten som vår förmåga överhuvudtaget.

Vad har jag för grund till det här radikala påståendet? Jo att vi under lång tid konstaterat att nuvarande URA-avtal är illa anpassat för modern tid (nuvarande avtal är från 2001). Avtalet är inte bara ofördelaktigt för den militära personalens partners, det är på alla sätt ekonomiskt ofördelaktigt och där det numera förutsätts att personalen ska acceptera ekonomisk förlust för att befinna sig utomlands under tre år för att uppfylla svenska åtaganden.

Det ska sägas att Försvarsmakten har identifierat problematiken och i en större åtgärdsplan stakat ut vägen för att åtminstone balansera situationen så att den bättre matchar hur samhället ser ut idag. Samt att myndigheten infört en rad tillämpningsbestämmelser som förbättrar det till del för den utsända personalen och anhöriga. Samtidigt hjälper det föga när vi alltjämt försöker få till ett avtal som gäller hela staten med alla de kompromisser det medför. Det hjälper inte heller att vi fortsätter med samma långa utdragna förhandlingsprocesser i en tid där just tiden är den tillgång som vi har minst av. Att skjuta fram förhandlingarna till Q4 och därmed ett nytt avtal ett år till in i framtiden är inte vad vi behöver just nu när fler befattningar ska tillsättas utomlands.

Det tåls därmed fortsatt att poängtera att det inte är Försvarsmakten som gick med i Nato, det är Sverige som stats och samhälle. Därför behöver staten ta sitt ansvar och tillse att förutsättningarna överhuvudtaget finns för den militära personalen att fullfölja Sveriges åtaganden gentemot alliansen. Eftersom landet inte längre befinner sig i fred behöver detta återspegla sig i såväl påskyndandet av avtal som förändringar i de fredsmässiga regelverk (framförallt de skattemässiga) som är skrivna för en tid av djup fred.

Den ”svenska modellen” är inte framtagen för ett instabilt säkerhetspolitiskt läge. Den är utformad för en annan tid under andra förutsättningar. Då hade vi råd med att låta förhandlingar fortgå över lång tid, den lyxen har vi inte idag.

När tränar vi och när övar vi?

Av

den 2 juni, 2025

i Allmänt

Överbefälhavaren har sagt att vi behöver, något förenklat, utbilda oss mindre och träna betydligt mer. Nyligen skrev arméchefen även en artikel om hur övning inte är detsamma som träning. Vad är det egentligen vi menar med begreppen ”övning” och ”träning”? Kan det vara så att vi, genom att använda begreppen som synonymer för varandra, har övat och tränat felaktigt med felaktiga målsättningar? Kanske har begreppens betydelse gått förlorade i en tid där diverse begrepp och akronymer mer har blivit något peppigt uttryck som används i diverse handlingar som utfyllnad för att skapa sken av värde? För när arméchefen skriver att den nya kontexten med Natomedlemskapet innebär att ”övningsverksamhet inte [är] detsamma som träning” är det egentligen ett felaktigt påstående. För sedan Försvarsmakten införde UTÖVA (Utbilda, träna, öva, värdera, använda) som begrepp 2019 så har begreppen ”övning” och ”träning” alltid varit åtskilda. Problemet är bara att vi i vardagligt tal aldrig gjort skillnad på dem utan har för det mesta sagt att vi övat när vi kanske egentligen tränat, eller vice versa.

Försvarsmaktens koncept UTÖVA bygger på Natos ETEE (Education, training, exercises, evaluation). I en tidigare förlaga på policyn delas området först in i två huvudkategorier: Individuell (Individual) och gemensam (collective). Vidare delades respektive huvudkategori i två delar där den individuell kategorin delades i utbildning och individuell träning, medan den gemensamma kategorin delades i gemensam träning och övning.

Vad gäller beskrivningen av respektive begrepp är de i huvudsak en direkt översättning mellan hur Nato formulerar sig 2014 och den svenska benämningen 2019. Förutom vad gäller begreppet ”utbildning”.

Education – Education is the systematic instruction of individuals that will enhance their knowledge and skills, and develop competencies. It is the developmental activity that enables the individuals to make a reasonable response to an unpredictable situation.

NATO EDUCATION, TRAINING, EXERCISES, AND EVALUATION (ETEE) POLIC, MC0458-3 (2014)

Utbildning är en process där individen genom systematisk undervisning, praktik och reflektion utvecklar sina kunskaper, färdigheter och attityder. Utbildning i FM syftar till att utveckla individens förmåga att i samtliga konfliktnivåer likväl som vid ordinarie myndighetsutövning, enskilt eller tillsammans med andra, verka i sin befattning.

Försvarsmaktens inriktning för utbildning, Träning, Övning, Värdering och Användning (Utöva), Fm2019-21149:1

Vi lägger till att utbildning ska hjälpa individen att utveckla sina ”attityder” samt försöker definiera i vilka lägen förmågan kan komma att behövas, vilket är betydligt mer detaljerat än Natos mer generella och kanske förlåtande beskrivning med ”reasonable response”. I Natos utgåva från 2023 har texten utvecklats ytterligare men fokus ligger allt jämt på att genom utbildning få individen att agera på ett ”rimligt” sätt även i oförutsägbara situationer.

Education: The systematic instruction of individuals that will enhance and develop their knowledge,skills and competencies to perform duties and tasks associated to a post/role. It is the developmental activity enabling individuals to make a reasonable response in any situation, including unpredictable ones (mind-set).

Nato MC0458-4 (2023)

Försvarsmakten bygger på begreppet med vägledande principer där ”all utbildning i FM” har som yttersta syfte att ”stärka krigsförbandens förmåga”. Därför är det ”en ansvarsfull uppgift” att leda och delta i utbildningsverksamhet. Utbildning inom Försvarsmakten ska ”i första hand bedrivas med målet att den som utbildas blir kvalificerad för sin krigsuppgift” och att utbildningen därmed ska ”bidra till individens kunskaper, förmågor och beslutsfattning för framgång i strid”. Därutöver ska utbildning bidra till ”förmåga till reflektion och kritisk analys vilket i sin tur kan leda till nya, kreativa och ibland oväntade lösningar”. Det sista är antagligen djupt influerat av hur vi ser på utbildning generellt i Sverige.

För ett tag sedan fick jag höra en definition på begreppet ”utbildning” som egentligen är grunden till varför jag överhuvudtaget började tänka på vad våra begrepp egentligen betyder. Utbildning definierades av den här personen som ”kritiskt granskade fakta som de är kända vid den specifika tidpunkten” och att träning då syftade till att ”överinlärning för att skapa beteenden och bekräfta koncept baserade på genomförd utbildning”. Detta skulle i förlängningen leda till att utbildningen förändrades allt eftersom träningen innebar att koncepten inte längre kunde bekräftas. Det skulle därmed finnas en automatisk feedback till organisationen när utbildningen blev daterad och behövde ses över. Vilket faller väl in med vår syn på reflektion och kritisk analys.

Varför är det ett intressant sidospår? Jo för att den gemensamma träningen, enligt Försvarsmaktens inriktning, fokuserar på ”praktisk tillämpning av doktriner, reglementen, planer och procedurer för att förvärva och upprätthålla gemensam taktisk, operativ och strategisk förmåga”. Det finns ingen öppning, åtminstone inte i en formell mening, att återkoppla till utbildningen när träningen indikerar att utbildningen är fel eftersom träningen syftar till att repetera det som är formellt fastställt för att uppnå ett gemensamt, förutsägbart, agerande.

Collective Training is designed to prepare teams, units and other elements to perform military tasks in accordance with defined standards. Collective training includes procedural drills and practical application of doctrine, plans and procedures to acquire and maintain collective tactical, operational and strategic capabilities.

Nato mc0458-4 (2023)

Träningen är den praktiska tillämpningen av den fakta som förmedlats vid utbildningen. Under träningen, sker enligt Försvarsmakten, överinlärning genom ”repetitiv träning enligt metoder och rutiner fastställda i olika reglementen och handböcker” samt att ”träning ska i sin tur säkerställa ett samordnat agerande vid givna order”. Det här går inte riktigt ihop med principen om att utbildning ska leda till reflektion och kritisk analys. Egentligen är det inte förrän under övning som det finns utrymme för någon form av kritisk analys och kreativa lösningar då det är först där som det ges sådant utrymme.

Övning – gemensam aktivitet där staber och krigsförband genom inspel, yttre påverkan och komplexa scenarion aktiveras i syfte att omhänderta de uppgifter de är utbildade för och samtidigt kunna utvärderas i syfte att bedöma förmåga och beredskap.

Jag tror att det oftast är här vi går lite fel och blandar ihop begreppen. För samtidigt som vi egentligen tränar ett förfarande så används träningen som underlag för att bedöma förmåga på såväl individ som kollektiv. Vilket i sig medför att det egentligen inte blir repetitiv träning utan någon mellan variant där olika lösningar testas under träning som egentligen skulle testas under övning.

Så om vi ska följa överbefälhavarens vilja med att balansera ut utbildning mot mer träning innebär det att vi behöver bli betydligt bättre på att träna, så som vi definierar begreppet. Det skulle därmed också innebära att vi övar ”mindre” men med mer kvalité. Det vill säga när vi kommer till övningen så har soldaten och förbandet tränat på rätt saker för att kunna utsättas för en komplex miljö och utvärderas därefter. Istället för att vi, som vi gör idag, minimerar tiden för träning till förmån för större tidsuttag för utbildning och övning där utfallet riskerar att bli undermåligt.

Patrullrobotarna behövs idag, inte om fem år

Av

den 25 maj, 2025

i Allmänt

Så var det dags igen för ett reportage om Sveriges drönarsatsning eller rättare sagt, ett reportage om FOI som indirekt även behandlat Försvarsmaktens jakt på en patrullrobot. I reportaget får vi, likt avsnittet från podden Gräns, lära oss att dagens patrullrobotar inte matchar det behov vi ser framöver. Framförallt vad gäller operationer i arktisk kyla och att en svensk patrullrobot är ca 5 år bort i tid. Men det förhindrar varken Försvarsmakten, FMV eller FOI att prata om ett rekordsnabbt projekt som bryter nu mark för att testa ”nya teknologier”. Det låter ju suveränt i en tid där det ska skottfältsröjas administrativt, processdrakar ska dräpas och innovation är det hetaste sedan Volvo kom att införa trepunktsbältet. Felet? Ja det kan sägas vara tvådelat. För det första så följer man alltjämt den tidsplan som stakades ut innan 24 februari 2022. För det andra så lever vi kvar i föreställningen om att det måste bli rätt pryl från första början, att den ska vara närmast utopisk anpassad för hela Sverige och därmed möta samtliga förbands behov (läs inom armén). Organisationen verkar fortsatt vara strykrädd vad gäller materielanskaffning och pengar.

Nota bene; med patrullrobot syftar jag på det som på engelska kallats för ”loitering muition”. Alltså system likt Hero, Switchblade och Lancet. Det vill säga inte FPV eller dylika system.

Överstelöjtnant Per Olsson, arméstabens representant, säger att armén kommer att ha beväpnade drönare förbandssatta inom fem år.

– Patrulldrönare tittar vi på väldigt detaljerat, och även enklare former av FPV-drönare, enskilt styrda som man kan kontrollera både med radiosignal eller via fiber, säger han.

Att det inte går fortare än så beror delvis på att inga system som finns på marknaden idag klarar de svenska kraven.

– Patrullrobotarna som finns idag motsvarar inte de förväntningar vi har. De ska kunna fungera i väldigt kall och otillgänglig miljö uppe i norr, och där är kraven extremt höga.

https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/3MbWVM/hemliga-svenska-dronarlabbet-inifran

Detta trots att Försvarsmakten sedan åtminstone 2018 i sin perspektivstudie förutsåg att fjärrstyrda system kommer att bli en betydligt mer framträdande del på slagfältet (tillsammans med telekrig) och att man sedan överbefälhavarens militära råd oktober 2022 föreslagit att patrullrobotar tillförs armén i perioden 2024-2030 (FM2022-19979:13). I augusti 2023 blev det känt att företaget Uvision hade varit upp i Finland, testat och förevisat Hero-120 för en rad länder med ”artic warfare capabilities”. I september samma år gick företaget ut med att man hade skrivit kontrakt med ett europeiskt land till följd av sin förevisning. Samma år startade projekt Demo UCAV av Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) med målsättningen att under tre år stödja Försvarsmakten i sin anskaffning av patrullrobotar, bland annat genom informationsinsamling. Det projektet skulle avslutas i samband med skarp skjutning med patrullrobotar 2025. Nu sköts det skarpt redan i början på året och resten av året ska nu läggas på att köpa in olika system och fortsatt testa, med fokus på operationer i vintermiljö.

Miniatyriseringen av sensorer gör att de flesta sensortyper kan förväntas återfinnas på UAV:er (Unmanned Aerial Vehicle). Framskjutna sensorer på autonoma farkoster kan ge stor påverkan på förbandens uppträdande på
stridsfältet, och har redan påverkat stridstempot på slagfältet. Tiden från upptäckt till bekämpning minskar drastiskt. Förmågan att utnyttja och samverka med
UAV:er bör utvecklas såväl som förmågan att detektera och bekämpa dem. Autonoma sensorbärare i luften och på ytan med framtidens intelligentare sensorsystem ger möjlighet att kostnadseffektivt övervaka stora områden.

Tillväxt för ett starkare försvar, FM2015-13192:15

I juni 2024 publicerade Markstridsskolan (MSS) bilder på patrullroboten Hero samtidigt som det utannonserades att man nu hade genomfört första operatörsutbildningen i armén och att man nu skulle påbörja förbandsförsök med K 3, K 4 och P 4 för att därefter utöka försöken under 2025. Samtidigt blev det känt att Sverige tillsammans med Norge, Finland och Danmark tittar på olika lösningar för patrullrobotar. Sen så blev det tyst tills Artic Strike genomfördes där det, genom en noterbar mediasatsning, annonserades hur man nu satsar på drönarteknik inom olika områden för att ligga i framkant. Då sades det att, beroende på upphandlingsprocessen, att man hoppades på att få ut ett system på förband omkring 2027-2028.

Så hur står sig bilden av ett projekt som ska fungera som ”Innovationsmotor” och där det nu går av rekordfart framåt? Utifrån de tidshorisonter som kommunicerats så verkar projektet i all väsentlighet ligga innanför vad man trodde i oktober 2022, det vill säga innan man startade demonstratorprojektet.

Vad som är tänkt att framstå som en innovativ gemensam satsning som involverar flera hundra människor inom såväl försvaret som industrin förefaller inte vara särskilt accelererad, åtminstone inte när det kommer till patrullrobotarna. Snarare verkar hela processen tugga på som man gjort förr där ett färdigt system skärskådas på samma sätt som innan markoffensiven 2022. Dessutom verkar fokuset på den arktiska förmågan helt kidnappat projektet där man nu uttalat försöker hitta ett, för svenskt vidkommande, perfekt system som klarar av den arktiska miljön. Jag förstår att man vill lyfta fram det området sett till att det är ett svenskt ansvarsområde och något av en nationell stolthet som vi delar med våra grannländer Norge och Finland, samtidigt får det inte uppstå en ”mission creep” vad gäller materielanskaffning för att ”tweaka” ett vapensystem för att fungera i ett avgränsat område när det samtidigt innebär att övriga armén (eller försvarsmakten för den delen) inte får patrullrobotar här och nu.

– Utvecklingsmässigt är vi inte på efterkälken överhuvudtaget. Vi ligger i framkant när det gäller att hitta både metoder och relevant materiel. Vi vill kunna skaffa de bästa sakerna för våra soldater.

Övlt Per olsson, https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/3MbWVM/hemliga-svenska-dronarlabbet-inifran

Vi kan jämför med ett annat fjärrstyrt system som köptes in med rekordfart, UAV 03 Örnen. Det systemet fattade regeringen beslut om att köpa i april 2010 genom en forcerad anskaffning. Sommaren 2011 flög systemet i Afghanistan och har därefter hållits vid liv tills nyligen. På ett år lyckades man alltså köpa, utbilda och förbandssätta ett system för att lösa en specifik uppgift utomlands. Varför vi 2025 fortfarande inte har lyckats förbandssätta patrullrobotar, trots det akuta omvärldsläget, utan alltjämt håller på med försöksverksamhet i hopp om att hitta en perfekt lösning i framtiden framstår inte som särskilt innovativt. Snarare, i ljuset av andra införanden, så verkar det en aningens bakåtsträvande.

Införandet av UAV 03 var inte på något sätt ett perfekt införande, och systemet var inte på något sätt perfekt för svenska förhållanden. Däremot utifrån uppgiften som skulle lösas utomlands där och då samt med de resurser som fanns blev det ”good enough” för att skapa en förmåga att bygga vidare på. Vilket är min största invändning mot hur patrullrobot-projektet utvecklats. Istället för att låta ett inköp av existerande hyllvara ske parallellt med demonstratorverksamheten för framtidens system förefaller vi återigen fastnat i en fasindelning där vi är rädda för att köpa fel pryl. Varje uttalande som görs till stöd för att det måste få ta tid andas en ängslighet över att produkten vi köpte kommer vara utdaterad om några år. Problemet med den inställningen är att vi aldrig kommer kunna köpa oss till en långsiktig lösning. Den inställningen har lett till att vi inte har något system här och nu, utan vi har istället en förhoppning om att ha något bra (för svenska förhållanden) om fem år.

Jag bryr mig väldigt lite om ”hemliga drönarprojekt” tillsammans med Saab eller hur vi tittar på framtidssäkrade fjärrstyrda system. Det jag bryr mig mest om är att svenska soldater och sjömän idag får en förmåga att bekämpa fienden på längre avstånd, bakom höjder bortom ”line of sight”. En förmåga som helt enkelt är tillräckligt bra här och nu för ett krig som riskerar att bryta ut om, i bästa fall, fem år. Ett krig där vi idag vet att vår dimensionerande motståndare har den förmågan vi saknar, att bekämpa upptäckta mål med patrullrobotar av olika modeller.

De så kallade förmånerna

Av

den 17 maj, 2025

i Allmänt

Förmåner inom Försvarsmakten är ett hett diskussionsämne, vilket är intressant då de specifika Försvarsmaktsförmånerna är få. De förmåner som oftast lyfts fram i annonser är varken försvarsmaktsspecifika förmåner, eller ens förmåner överhuvudtaget. I farvattnet av personaldirektörens inlägg i debatten om löner och villkor är det därför viktigt att fortsätta belysa de felaktiga uppgifter som vi inom myndigheten sprider när vi rekryterar såväl internt som externt.

I den här artikeln kommer jag att använda en specifik rekryteringsmall som verkar vara standard hos FMTIS i vilken det skrivs saker som kan ses som vilseledande för de som läser annonsen och befinner sig utanför myndigheten.

I annonsmallen, som exempelvis används för att rekrytera en militär kvartermästare (OR7/OF2) påstås följande:

(…)Våra anställda har ett flertal olika förmåner, bland annat: 

  • Kompetensutveckling utifrån verksamhetens behov och dina karriärsmål
  • Tre timmar träning i veckan på arbetstid, på våra egna träningsanläggningar eller där vi har avtal
  • Bra balans mellan arbete och fritid med flexibel arbetstid samt 28 – 35 semesterdagar beroende på din ålder
  • Lönetillägg vid föräldraledighet och VAB
  • Möjlighet att växla semesterdagar mot extra pensionsavsättning

Kompetensutveckling har generellt en positivt klang, och om man kommer utifrån myndigheten så kan det absolut uppfattas som motiverande i sig. Men ”kompetensutveckling utifrån verksamhetens behov” är detsamma som att få utbildning för att kunna utföra sitt jobb. Det i sig är ingen förmån utan alltså ett måste där verksamhetens behov är överordnat individens karriärmål eller vilja. För att vi ska ha med oss att kompetensutveckling inte sällan innebär kurser på annan ort, inte sällan under flera veckor. Detta innebär att individen, förutom att vara hemifrån, även kommer förmånsbeskattas för de så kallade ”fria hemresor” denne får och dessutom reser utan ersättning på det billigaste möjliga färdmedlet. Med svensk tågtrafiks nuvarande status kan det medföra att individen får uppleva minimalt med tid hemma utan adekvat ersättning för att verksamhetens behov krävde att denne skulle gå en kurs på annan ort.

Därefter kommer den seglivade myten om att träning på arbetstid inom Försvarsmakten är en förmån. För många civila framstår detta som en förmån antagligen för att man blandar ihop det med friskvård. Men tre timmar fysisk träning inom Försvarsmakten har väldigt lite med friskvård att göra då det främst är en arbetsuppgift som ska genomföras för att individen därefter ska kunna uppnå de krav som ställs på befattningen. Exempelvis fälttest och 10km under en viss tidsgräns. Mycket kan man säga om fälttestet, men friskvård är det inte.

Flexibel arbetstid, i vardagligt tal ”flex”, är förvisso något som finns inom Försvarsmakten. Men till att börja med är det inget unikt för myndigheten utan gäller för de allra flesta i statlig tjänst. Därutöver kräver det att verksamheten tillåter att det fungerar med flextid. Det vill säga att om du befinner dig i en enhet där mycket genomförs inom den ramen, då minskar möjligheten till flexibel arbetstid. Vad gäller mängden semesterdagar så är det en förmån som gäller hela staten.

Detsamma gäller lönetillägg vid föräldraledighet och VAB samt växling av semesterdagar till pensionsavsättning. Statliga förmåner som inte är Försvarsmaktsspecifika. Det vill säga att det blir konstigt att hävda de här förmånerna när man rekryterar militär personal för militära befattningar. De har trots allt redan tillgång till förmånerna.

Det vore mer passande om Försvarsmakten och alla förband började rekrytera med sina specifika förmåner. Det som för myndigheten unik gentemot andra. Eller är vi rädda för att då tydliggöra att vi inte har några särskilda förmåner gentemot andra myndigheter och att våra särdrag enbart innebär ett givande från personalen gentemot arbetsgivaren?

PS. Till den som är civil och läser detta. Anställda soldater får inte gratis mat på regelbunden basis heller, vilket är en vanlig missuppfattning. Skulle personalen få en måltid, under exempelvis en övning, förmånsbeskattas den. DS

Det skaver

Av

den 5 maj, 2025

i Allmänt

Det är mycket som händer i världen. Det är de flesta medvetna om. Men det är inte bara omvärldsläget i sig som skaver. Det finns en rad saker som var för sig hade varit hanterbart men som tillsammans fyller bägaren över bristningsgränsen.

Det skaver att vi har en personaldirektör som gått från en relativt anonym tillvaro till att göra sig ökänd för att varken förstå personalens situation eller för den delen uppvisa någon form av genuin ånger till sin missuppfattning. Än mer skaver det att det på högre nivå fallerat i flera led från att förhindra de publiceringar som fått personalen att, på olika mer eller mindre uttrycksfulla sätt, ta bladet från munnen.

Det skaver att det verkar finnas en cementerad bild centralt om att personalens lönesituation är tillfredsställande och att det egentligen inte finns någon anledning att ta striden mot arbetsgivarverket eller den nedärvda kultur om att man inte tjänar staten för pengarnas skull. Och att det dessutom finns en tro om att det hade blivit bättre med en militärt utbildad personaldirektör, som om vi inte redan har testat det.

Det skaver att den politiska ledningen, såväl riksdag som regering, pratar om att det ska satsas på försvaret, att vi ska ha en tillväxt med sikte på att nå toppen i Europas försvarsbudget-liga samtidigt som att man säger att det är ”arbetsmarknadens parter” som ska komma överens om personalens ersättningar. Ett system utformat för att hålla ner löner i fredstid för att bibehålla en ekonomisk balans i en övrigt balanserad och förutsägbar värld.

Det skaver att vi har politiska partier, i såväl regering, riksdag som europa-parlamentet som på olika sätt driver på lagar som har en direkt negativ inverkan på försvarsförmågan och som dessutom driver samhället i en mer auktoritär riktning vad gäller såväl övervakning, vapenlagar som plikt. En utveckling som påminner om situationen under såväl andra världskriget som under kalla kriget med skillnaden att vi åtminstone då fortsatt insåg att det var bättre att bönder tog hand om sina gårdar än att de stod vägpost på en repövning. Det skaver än mer att svensk journalistik inte förefaller ha mycket till kraft att bevaka detta utan nöjer sig med att köpa in AI-genererade texter från diverse nyhetsbyråer för att sen gömma artiklar bakom betalväggar i tron om att gemene man kommer betala för att ta del av ett innehåll som de annars kan ta del av genom snippets på X.

Det skaver att rättsväsendet har lagt ner resurser på att lagföra skytteföreningar som drivs inom Försvarsmaktens hägn samtidigt som vi själva anmäler vår egen personal för att inte följa omöjliga regelverk eller utför integritetskränkande genomsök av kadetters boenden på svaga indicier. Hur kan vi aktivt välja att göra våld på totalförsvarsförmågan i alla dessa led?

Det skaver att vi slår oss för bröstet att det utvecklas avancerade tekniska system i samarbete mellan Försvarsmakten, FMV och industrin. Samtidigt är dessa system långt ifrån att införas på trupp samtidigt som truppen saknar verktyg för att öva mot realistiska hot här och nu. Alla vill titta in i framtiden och vara med i utvecklingen av nästa ”stora grej”, men för få tittar på vad vi kan göra idag och imorgon. Varför ska krävas att enskilda individer spenderar egna pengar för att utveckla vår förmåga här och nu? Det skaver att det upprättas experimentkontor som varken kan experimentera eller vägleda för att de har fullt upp med att slåss med processerna och inte mäktar med.

Det skaver att vi har chefer på högre nivåer som i all väsentlighet försöker bringa mod i personalen med att uppmana till ”gå på, marsch!”, eller att personalen ska vara modiga och våga fatta beslut samtidigt som vi har chefer på mellannivåerna som aktivt bromsar samt slår ner på alla initiativ. Organisationen genomsyras på sina håll fortsatt av rädda chefer som lever kvar i hur världen var innan 2022, som absolut inte vill att något ska förändras (om man själv inte kommit på förändringen) oaktat vad högre chef säger. Det skaver än mer att vi har en hel del äldre officerare som belönas för att de gjort sig oersättliga och som dessutom nu målas ut som räddar för att de erbjuder sig att skjuta på pensionen när det vore bättre för Försvarsmakten att rotera ut individerna och säkra en tillväxt.

Det skaver att vi ute i organisationen har yngre befäl som känner sig tvungna att smyga med sina initiativ och att använda sin fria tid för att kunna leva upp till högre chefs målbilder och order, bara för att deras chefer inte vill ”köpa fanta istället för coca-cola”. Än mer skaver det att vi har äldre officerare som inte är rädda för att missbruka sin makt mot yngre kolleger och på olika sätt mobba dem eller nedvärdera deras insats för försvaret.

Det skaver att vi alltjämt saknar förmåga att samla alla tankar som vår personal har och trycka ut dessa i ett lättillgängligt format. Istället behöver vi förlita oss på privata initiativ som drivkraft för engagerande diskussioner. I en organisation som under så pass lång tid utbildat officerare i kritisk tänkande och vikten av att kunna verbalisera samt diskutera tankar inom krigets hägn (som dessutom stoltserar med en av världens äldsta militära skolor) saknas det alltjämt en etablerad akademisk tradition och fri debatt.

Det skaver att vi har en organisation som, genom individers initiativ, lägger ner resurser på att försöka (och ibland lyckas) avpublicera memes, det moderna samhällets satir. Som om åsikten bara skulle försvinna om den doldes från det militära kollektivet och allmänheten. En organisation som inte kan hantera den formen av uttryck tar sig på för stort allvar och kommer således ha svårt att se sina brister.

Det skaver att vi fortsatt är vårt eget största hinder till att lyckas för att vi under så lång tid lärt oss leva i skymundan som ett särintresse, som enbart de närmst sörjande brytt sig om och där vi lider av en kollektiv rädsla att bli av med den lilla kakbit som vi fått tag på. Eller skaver är fel ord. Det gör mig orolig för framtiden.

Soldatdriven innovation

Av

den 2 maj, 2025

i Allmänt

Det här är en gästartikel som skickats in till taktisk.se för publicering. Innehåll och bilder är publicerade med tillstånd från artikelförfattaren. Genom att publicera den här artikeln är förhoppningen att fler ska våga testa nya grepp för att bana väg för ny teknik som grundar sig på en ”bottom-up”-process.

Varför genomsöker vi byggnader i strid i bebyggelse genom att skicka in två soldater först? Risken är uppenbar: sammanstöt sker oftast på fiendens villkor, och vi riskerar ett stridspar. Förbättringsmöjligheterna är billiga och allmänt tillgängliga: kanske kamera? teleskopskaft? FPV-drönare? Dessa frågor ställde sig ett gäng ingenjörsstudenter och GSS/T-infanterister på infanteribrigaden.

Foto: ”Råttan”.

Deras svar blev att själva designa och bygga en markdrönare från grunden. Processen har blivit en fallstudie i soldatdriven innovation. Sverige har tänkande soldater som en komparativ fördel jämfört med andra krigsmakter. Försvarsmakten och försvarsindustrin kan kostnadsfritt uppmuntra och nyttja kunskapen som finns på truppen för att dominera framtidens slagfält.

Under våren började projektet förutsättningslös med Zoom-möten på fritiden där idéer diskuterades och CAD-designer utformades. Merparten av soldaterna är till vardags ingenjörsstudenter på svenska universitet. Nyckeln till framgång var mindre prat och mer experiment. KTH och Chalmers stöttade med labb och 3D-skrivare. Kvällen innan bataljonsövningen samlades soldaterna i vårdlokalen, monterade drönaren och fortsatte arbeta stärkta av musik och kvällsmål till långt in på natten.

Foto: Kvällsarbete.

Första prototypen blev markdrönaren ”Råttan” med följande egenskaper:

  • Framkomlighet: urban terräng och mindre hinder
  • Bärkraft/Beväpning: Motsv. 1st stridsvagnsmina 5
  • Pris: Total kostnad mindre än en låda 7,62-ammunition, eller <5 % av priset för 1st UAV06
  • Utvecklingstid: cirka 20 timmar/person med 8 soldater, från första ritningen till fältmässig användning av prototyp.
  • Ursprungssäkerhet: Byggd utan kinesiska komponenter för försörjningstrygghet och operationssäkerhet.
    • Försvarsmakten saknar idag riktlinjer för enskild anskaffning av kommersiella drönare eller komponenter till drönare, men amerikanska försvarsdepartementet har ett utvecklat system, vilket soldaterna adopterade som egna utvecklingsregler.

Men innovationen slutade inte där. ”Råttan” kompletterades snabbt av ”Myggan”, en FPV-drönare hastigt sammansatt med hjälp av YouTube-instruktioner och komponenter från Amazon. Idéerna fortsatte: varför inte ett fäste för en ficklampa som kan monteras på rälsen på AK-5C Färdigdesignad på en kort stund och kan 3D-printas för 1,5kr styck. Initiativ föder fler initiativ.

Drönarna vidareutvecklades dessutom kontinuerligt i fält. När ”Råttan” gick sönder mitt under övningen designade en soldat direkt en ny reservdel på plats, skickade filen till en 3D-printer på regementet, ordonnans framryckte, och inom några timmar var drönaren operativ igen.

Foto: ”Råttan” används i bebyggelse.

Senare välte “Råttan” och började brinna. Samtidigt ändrade övningen karaktär från utban miljö till försvar i betäckt terräng. Soldaterna beslutade att kannibalisera resterna av drönarna, styckade delarna och monterade ihop en fast kamera med trådlös videofeed.

Nu kunde soldaterna observera en korsning från ett skyddat läge bakom o-platsen. Det var viktigt för den kreativa processen att drönaren brann – tack vare haveriet öppnades nya tankebanor. Att ”misslyckas” och lära sig av det är något av det viktigaste i kreativa processer.

Amerikanerna hade kallade våra soldaters prototyputveckling som ett textboksexempel på ”transformation in contact”, ett initiativ för iterativ vidareutveckling av billig teknik i fält. USA har också under senare år etablerat ”innovation cells” inom flera manöverbrigader för att främja liknande initiativ. Dessa enheter är ofta formaliserade med särskilda lokaler, verkstäder, och särskilt avdelad personal – imponerande, men också tunga och byråkratiska.

Hur kan enskilda chefer konkret uppmuntra soldatdriven innovation?

  1. Kliv ur spår: Många bestämmelser, exempelvis förbud mot drönarflygning under 30 meter, hämmar vital övningsverksamhet under föregivna säkerhetsskäl. Dessa måste ifrågasättas på alla nivåer. Använd sunt förnuft och säg aldrig ”nej” utan att driva frågan till botten.
  2. ”Perfect is the enemy of good”: Soldater behöver öva och testa lösningar idag – inte imorgon. Att tillåta ofärdiga, men fungerande lösningar är avgörande för vårt försvar.
  3. Öppna verktygslådan: Våra egna verkstäder och materielenheter kan användas för soldaternas innovationsprojekt. Våra soldater fick låna verktyg från Livgardets verkstäder. Sveriges främsta universitet står redo att bistå, det är bara att fråga.
    När dörren är öppen följer innovationsprocessen en enkel GFI: inledningsvis identifiera soldater ett problem och experimenterar fritt; därefter skapar de snabbt en minimal viable product (MVP) och testar den i fält; slutligen sprids framgångsrika initiativ till grannplutonen, och inom Försvarsmakten.

I ett senare skede finns ett ekosystem för förvarsinnovation redo att stötta de mest lovande initiativen: acceleratorer som NATO:s DIANA, startupinkubatorer som Linköpings LEAD, dedikerade akademiska campus för totalförsvaret från Luleå till Lund. Alla pusselbitar i landet finns på plats för att omvandla prototyper till kommersiella framgångar. Våra tänkande soldater har ett militärt perspektiv men kan applicera civila lösningar. De har en unik fördel mot konkurrenter: utvecklare och slutanvändare är samma individer. Pentagon investerar en miljard dollar nästa år i ”Transformation in Contact” – i Sverige kan vi genomföra motsvarande initiativ, gratis.

Utöver de nya lösningarna så har soldatdriven innovation en viktigt effekt på den militära enheten. Stämningen på plutonen är ännu mer driven och engagerad, soldaternas generella kreativitet och prestation sedan projektet började är märkbart högre. Soldater som bygger lösningar ihop slåss också bättre tillsammans. Vinsten är lika mycket prylarna som kulturförändringen. Varje chef har möjligheten att tillåta förutsättningar för soldatdriven innovation. Framtidens försvarsförmåga finns hos truppen.

Jakob Blomqvist
Plutonchef GRK
1. Motsk. Bat, Infanteribrigaden

Tingsrättens dom mot pappan

Av

den 23 april, 2025

i Allmänt

Förra veckan blev det en nyhet att en pappa blivit dömd till 14 dagars fängelse för att han uteblev från en repetitionsutbildning i Umeå. Mannen hade ansökt om uppskov med hänvisning till att han inte kunde utebli från sitt jobb under perioden (16 augusti till 1 september 2024) samt att övningen låg den vecka han skulle ha sina två barn. När man läser tingsrättens dom är det tydligt att man enbart avgör om individen hade uppskov eller ej och om frånvaron därmed var giltig. Eftersom individen inte hade fått uppskov så var frånvaron ogiltig och han kunde därmed dömas till 14 dagars fängelse vilket är praxis för brottet.

När nyheten briserade bildades i huvudsak två grupperingar. En gruppering som, enligt mig, med rätta blev upprörda över att det här ärendet överhuvudtaget drogs till rättegång; den andra grupperingen utgick från att det fanns mer i domen eller händelsen än vad som framgick i media och hade en mer tillåtande inställning till domen. Det fanns även en minoritet i min inkorg som ansåg att domen var helt riktigt och uppvisade en, om än behjärtansvärd, naivitet gällande hur en relation mellan separerade föräldrar kan se ut.

Och bara för att klara ut, den nu dömda pappan förnekar inte händelseförloppet. Det enda han har förklarat sig oskyldig till är att med uppsåt begått brott mot totalförsvarsplikten och därmed haft för avsikt att ”medföra avsevärt men för utbildningen eller tjänsten i övrigt (åklagarens formulering)”.

När han ansökt om uppskov har han ombetts att komplettera sin ansökan med ett intyg om att han hade ”ensam vårdnad” för barnen, han intygade genom egen underskrift att han hade ”ensam vårdnad” om barnen varannan vecka. Anledningen till att jag skriver ensam vårdnad inom citat-tecken är för att det begreppet förefaller användas felaktigt i underlaget. Vårdnad är ett juridisk begrepp vilket innebär skyldigheter och rättigheter. I Sverige är det överlägset vanligast med gemensam vårdnad av barn, även om barnet/barnen i huvudsak bor hos en förälder. Tyvärr går det inte att utläsa från själva domslutet vad det egentligen är för intyg man begärt in.

När mannen sen fick sitt avslag efter komplettering har han upplevt att han inte har mer information att lämna och därmed har han valt att inte överklaga. Hans ståndpunkt har varit att han inte kan lämna barnen ensamma under perioden. Just uppgivenheten att välja att inte gå vidare med en överklagan kan jag förstå sett till att uppskovsprocessen innebär att det ska skickas blanketter och intyg fram och tillbaka, där mannen i det här fallet uppgett såväl sociala som yrkesmässiga skäl till att få ett uppskov till nästa repetitionsutbildning.

1 §   Barn har rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran. Barn skall behandlas med aktning för sin person och egenart och får inte utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling.
Lag (1983:47).

Föräldrabalk (1949:381), 6 kap

Det är Plikt- och prövningsverket som hanterar ansökningar om uppskov. På deras hemsida framgår det att en individ efter att den blivit kallad till repetitionsutbildning kan hemställa om uppskov upp till ett år på grund av studier, arbete eller sociala skäl. I det här fallet förefaller det, enligt rapporteringen i media, att uppskov inte beviljats trots intyg från arbetsgivare samt att man inte accepterat det intyg som skickats in för den aktuella familjesituationen. Att slåss mot myndigheter är i all väsentlighet en uthållighetsgren som stundtals lägger väldigt mycket vikt på den enskilda medborgaren att orka kämpa emot.

Den här händelsen har väckt en del minnen hos människor vars föräldrar eller far/morföräldrar blivit kallade till repetitionsutbildningar förr i tiden. Vad de berättat överensstämmer med det vi nu ser hända i modern tid. Nämligen att lagstiftningen alltjämt inte är i synk med hur samhället ser ut utanför normen. Nämligen att alla familjer inte består av två föräldrar, och att alla separerade föräldrar inte har en hjärtlig relation där barnets bästa eller för den delen rätt till båda föräldrar är i främsta rummet. Om två föräldrar inte kommer överens saknas det i all väsentlighet stöd för den inkallade föräldern att tvinga den andra till att ”ta veckan”.

Lägg därtill om det finns en infekterad vårdtvist i grunden där den ena föräldern angriper den andra förälderns förmåga att hand om barnen, då minskar troligtvis benägenheten att försöka få till en lösning där barnet tas om hand av andra under perioden då övningen är.

5 §   Om barnet står under vårdnad av båda föräldrarna eller en av dem och någon av dem vill få ändring i vårdnaden, ska rätten besluta att föräldrarna ska ha gemensam vårdnad om barnet eller att en av dem ska ha ensam vårdnad. Vid bedömningen av om föräldrarna ska ha gemensam vårdnad eller om en av dem ska ha ensam vårdnad ska rätten fästa avseende särskilt vid föräldrarnas förmåga att sätta barnets behov främst och ta ett gemensamt ansvar i frågor som rör barnet.

Föräldrabalken, 6. kap

Ponera att den andra föräldern inte heller kan ”ta veckan” på grund av sitt arbete, inkallelse till sin egen repetitionsövning eller att personen kanske inte ens är i landet. Då har vi effektivt satt den inkallade föräldern i en omöjlig situation.

I Sverige är ”barnets bästa” och ”barnets rättighet” två starkt betonade principer för skola och omsorg. I det här fallet är det tveksamt om barnets bästa eller för den delen rätt till sin förälder ens har värderats i sammanhanget innan man valde att anmäla pappan. Vi har i Sverige varit så snabba på att återinföra repetitionsövningar enligt historisk modell att vi varken har hörsammat de problem som fanns förr eller för den delen identifierat de problem som vi kommer få i framtiden.

En del gillar att prata om ”plikten”. Att med plikt måste det utkrävas konsekvens för den som inte sköter sin plikt. Vilket är helt riktigt. Problemet är att plikten här för en förälder är tudelad. För det finns en plikt mot barnen också där det i allra högsta grad är ett kännbart straff, såväl juridiskt som moraliskt, att ”sätta barnet på golvet” (för att citera Repmånad). Vad vi nu riskerar att få är att ensamstående föräldrar blir dömda brottslingar för att vi har en illa anpassad lagstiftning som inte följts upp med adekvata åtgärder för barnomsorg. Därtill riskerar vi nu att få föräldrar som helt sonika tar med sig barnen till förbandet, återigen som hämtat ur filmen Repmånad, för att tydligt demonstrera att de inte kan inställa sig utifrån givna förutsättningar.

Min oro är att uppskovsprocessen är grovt påverkad av kulturen att ”ingen ska få mygla undan” och att vi därigenom skapar en orimlig bevisbörda för laglydiga medborgare som inte försöker undgå sin plikt. Medborgare som när de frivilligt genomförde värnplikt inte kunde förutse att de skulle stå som ensamstående föräldrar 20 år senare och därmed ha svårt att vid ett givet tillfälle fullgöra sin plikt. Någonstans i det här behöver vi rikta om inställningen till att det är bättre att vi har människor som undviker plikten än att vi straffar de som faktiskt har intentionen att fullfölja sin plikt men där vid tillfället saknas förutsättningar.

En individ som är krigsplacerad kan kallas till repetitionsutbildning två gånger per år och som mest tjänstgöra i 34 dagar per år. Det vore en rimlig lösning att då säga att man kan bevilja ett uppskov innan man tar det till domstolen.

Den här händelsen har troligtvis skadat mer än vad den motverkat framtida personer att utebli från repetitionsutbildningar. Snarare har den cementerat en bild av att den militära verksamheten inte alls kan samexistera med ett familjeliv som ligger utanför normen av tvåsamhet, fullt friska barn och där en partner kan axla ansvaret, såväl vårdnadsmässigt som ekonomiskt, när den andra föräldern sugs in till en repetitionsutbildning där det saknas utrustning och där denne ska stå vägpost en vecka.

Med tvång kommer ansvar. Det ligger i statens intresse att inte producera brottslingar för att vi inte lyckats omhänderta de basala behoven för våra medborgare. I det här fallet, att tillse att det finns adekvat barnomsorg och möjligheter för ensamstående föräldrar att vara både föräldrar och fullgöra sin plikt.

Återta problemfokuseringen

Av

den 21 april, 2025

i Allmänt

Den militära kulturen har under flera generationer fostrat, och fortsätter fostra, att problemorientering är negativt. Att identifiera problem och diskutera dem ses inte sällan som att ha problemfokusering eller att ”probleminventera”. Det som förordas är istället att komma med lösningar till chefen, att vara lösningsorienterad. Jag kommer i den här artikeln hävda att vi gått vilse i vad lösningsorientering är och att vi, om vi vill att den organisationen ska utvecklas och stå på en stabil grund i framtiden, behöver hitta tillbaka till problemorienteringen.

Den huvudsakliga anledningen till mitt ställningstagande är att vi idag förväxlat att vara ”lösningsorienterad” med att hitta ”snabba lösningar”, på engelska ”quick fixes”, på de hinder vi möter i vardagen. Dessa ”snabba lösninar” löser egentligen inte grundproblemet utan är egentligen en temporär lösning för att kunna gå vidare mot ett mål eller för att kunna lösa en annan uppgift. För att exemplifiera vad jag menar tänk dig följande situation. Du saknar tillräckligt med vägguttag för att kunna koppla in all IT-utrustning. Lösningen blir att koppla in en förgreningsdosa. Problemet med för få vägguttag består men du kan åtminstone koppla in din utrustning för att kunna utföra din huvudsakliga arbetsuppgift. Så långt ser vi antagligen inga problem. Men inom Försvarsmakten har den här formen av snabba och enkla ”lösningar” en tendens att bli permanenta. Det vill säga att plötsligt har vi byggt in förgreningsdosan och hängt upp mer utrustning på att den finns. Tills en dag då säkringen ger upp för att belastningen på det ursprungliga vägguttaget blev för högt. Då slutar allt som vi kopplat in på det uttaget att fungera och vi står med ett ännu större problem att hantera än från början.

Andra snabba lösningar som kan användas för att exemplifiera problematiken är exempelvis att silvertejpa eller limma trasig materiel istället för att byta ut den (på grund av kostnad eller brist). För eller senare kommer den här temporära lösningen inte avhjälpa det huvudsakliga problemet (materielen är trasig) och vi kan bli stående i terrängen med utrustning som inte fungerar.

Jag menar att vi har, i viljan och önskan om att framstå som lösningsorienterade, fokuserat på att hitta snabba lösningar på problem utan att de facto titta på vad det faktiska problemet är och hur vi löser det på långsikt. Vi lever i en värld med kortsiktiga lösningar, där vi släcker småbränder genom att anlägga mindre eldar som med tid växer allt större. Det kan ha varit att en individ placerats på en rad i Prio som inte alls är den befattning som individen har, en typisk ”lösning” på organisatoriska problem som ingen tänker på förrän det är dags för att prata löner och individen plötsligt befinner sig i en situation där lönen sätts utifrån befattningen i Prio och inte vad individen faktiskt gör.

Eller att vi sitter med mängder av fullösningar för att kunna arbeta effektivt i vår IT-miljö där det lösningen är att individen använder privat anskaffad utrustning vilket på sikt innebär att lösningen upphör att fungera när individen försvinner. Då blir problemet större än vad det var från början eftersom det blir ett märkbart ”produktionsbortfall”. Därtill riskerar vi sitta med olika lokala lösningar på samma problem vilket kommer tarva onödiga resurser och belasta organisationen än mer än en faktisk permanent lösning.

Jag menar inte att vi inte ska söka snabba lösningar för att kunna lösa den huvudsakliga uppgiften. Det är mer eller mindre en naturlag att det kommer finnas hinder som vi behöver trixa oss runt för att nå målet. Det jag menar är att vi inte får glömma bort att problemet fortfarande finns och att det behövs en lösning på lång sikt. Vilket innebär att vi behöver börja acceptera att människor ser de här problem och påtalar dem även när det finns en temporär ”quick fix” på plats. Risken är annars att vi bygger upp vår verksamhet på en väldigt porös grund vilket riskerar att underminera betydligt större och mer kostsamma förmågor. För att återkoppla till vägguttaget. Det hjälper inte att vi har kvalificerade beslutssystem med AI om dessa är inkopplade på en instabil strömförsörjning.

Det här är inte en enkel omställning att göra. Framförallt kostar det på energi att vara den som tar striden mot en chef som enbart vill ha ”lösningar och inte problem”. Det saknas idag incitament för chefer att ta tag i problem då de egentligen bara behöver ha en ”quick fix” som håller tills dess att de lämnar över till sin efterträdare. Lönefrågan för piloter kan ses som en exempel på hur det kan gå när problem inte hanteras utan lämna över till nästa där det till slut briserar på riktigt och blir ett större problem än vad det var från början.

Så ta tag i problemen när de identifieras, även efter att en ”snabb lösning” applicerats. Risken är annars att det underminerar framtida förmågeutveckling för att vi misslyckades med att lägga grunden.

Vi behöver ta minhotet på allvar

Av

den 19 april, 2025

i Allmänt

Personminor, eller rättare sagt truppminor, är just nu i ropet när allt fler av våra allierade börjar dra sig ur Ottawafördraget. Detta ställer Sverige inför ett vägval, antingen så följer vi våra allierade i samma riktning och skapar därmed förutsättningar för militär personal att vara i en del i hanteringen samt nyttjande av mintypen i Nato-operationer. Eller så håller vi fast vid vårt åtagande, försöker laga efter läge och hitta alternativa lösningar. Jag tolkar överbefälhavarens uttalande till Sveriges Television att han förordar det förstnämnda, men öppnar för en alternativ lösning så länge den åtminstone möjliggör för svensk personal att vara en del i hanteringen.

Vad vi sannolikt vill undvika är den svenska fredslösning som existerade under Afghanistan-eran där svensk personal skulle aktivt lämna den gemensamma operationsplanering som inbegrep nyttjandet av klustervapen. En lösning som inte bara var opraktisk i sitt utförande, den skapade, åtminstone i teorin, en tröskel för svensk involvering i operationsplanering som inbegrep svensk trupp. Där vill vi inte hamna igen.

Samtidigt som det är lätt att fokusera på om Sverige ska eller inte ska lämna Ottawafördraget behöver vi titta på hur vi övar med minor här och nu. För det finns alltjämt förbättringsutrymme för hur exempelvis brigaderna och deras ingående enheter övar med ett överhängande minhot.

Vi har sett hur ryska stridsfordon går på minor när de försöker hitta vägar förbi redan utslagna ryska fordon. De flesta har säkert skakat på huvudet en och två gånger när fordon efter fordon kör på minor på en och samma plats. Men tittar vi på våra egna genomföranden finns det fog för att säga att vi inte nödvändigtvis skulle göra annorlunda.

Vad jag far efter är att det finns gott om övningsmoment där ytlagda minor antingen har ”forcerats” med kulspruteeld eller där man sökt kringgång alldeles för nära den synliga mineringen utan att först rekat eller för den delen röjt väg. Vi lär ut idag, och har gjort under lång tid, att minerade områden sannolikt kommer bestå av en blandning av olika minor. Det vill säga att synliga stridsvagnsminor sannolikt kommer vara kompletterade med såväl nedgrävda stridsvagnsminor som truppminor. Vi riskerar därmed att skapa ett övningsbeteende som kommer skapa dödsfall i verkligheten.

Det hjälper inte att ingenjörbataljonen kontinuerligt övar med minhot om övriga bataljoner inte gör det. På samma sätt som att det inte hjälper att ha ett fältsjukhus om vi inte övar omhändertagandet längs hela kedjan. Blir det bökigt att öva med de här friktionerna? Tveklöst. Det är sannolikt så att vi inte kommer kunna ha med alla typer av friktioner i alla övningar. Då är det bättre att de uteblir i sin helhet från vissa övningar än att vi har med forcerade moment som skapar ett felbeteende och istället kraftsamlar momentet till en annan övning där minhotet får vara i fokus och där förutsättningarna finns för att göra rätt åtgärder.

Vi behöver helt enkelt bli vana vid att agera i en miljö där det förekommer truppminor, såväl egna som fiendens, och bygga en förmåga att kunna strida i den miljön. Den förmågan kan vi bygga här och nu i väntan på det politiska vägvalet om vi ska vara kvar i Ottawafördraget eller ej.

Sida 1 av 48

Nästa

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén