Din EOBUSARE i gryningen

Författare: Móði Sida 2 av 48

Försvarsmaktens respons till JO

I november förra året uppdagades det att Militärhögskolan Karlberg genomfört sök i samtliga kadetters boenden utan förvarning och samtidigt vägrat dem tillträde under hela dagen. Syftet var att leta efter narkotika i rummen. Händelsen kom sedermera att anmälas till JO som valde att granska händelsen. Nu har Försvarsmakten lämnat sitt yttrande till JO där de redogör för vilket rättsligt stöd Försvarsmakten ansåg sig ha och hur myndigheten ser på åtgärden enligt proportionalitetsprincipen som gäller vid användandet av tvångsmedel (vilken ett genomsök av en persons boende är).

Kontentan från yttrandet är att Försvarsmakten anser sig ha agerat inom lagen, närmare bestämt lagen (1994:1811) om disciplinansvar inom totalförsvaret (LDT). Därtill stödjer sig myndigheten på att skolan är ett militärt skyddsobjekt samt att kadetterna genom en boendeöverenskommelse lämnat medgivande till att skolans personal får tillträde till rummet för ”kontroll av ordningen”. Vidare nämner man Försvarsmaktens policy vad gäller alkohol, spel och droger.

47 §   Om det finns anledning att anta att en disciplinansvarig som tjänstgör i Försvarsmakten olovligen bär på sig föremål som tillhör Försvarsmakten eller som den disciplinansvarige annars inte får inneha, kan han eller hon enligt förmans beslut underkastas kroppsvisitation för eftersökande av föremålen.

För eftersökande av sådana föremål får enligt förmans beslut skåp, väskor och annan egendom som tillhör eller disponeras av den disciplinansvarige undersökas, om det finns anledning att anta att föremålen finns där. En sådan undersökning får också göras stickprovsvis eller i anslutning till en större undersökning som företas av särskilda skäl.

Åtgärder enligt första och andra styckena får vidtas endast inom ett militärt område eller något annat område som disponeras av Försvarsmakten.

Som bakgrund anger Försvarsmakten att det förekommit uppgifter som att narkotika brukats och förvarats på skolan. Uppgifterna kommer enligt skolan från såväl kadetter som skyddsvakter (som känt en doft av cannabis). Skolans personal har vid tillfällen observerat att ”enskilda paneler i innertaken” flyttats och detta har tillsammans med fester som resulterat i skadegörelse skapat en grund för att misstänka att kadetterna gömt knark inne i skolan. Vad man inte redogör för är hur cannabisbruk skulle resultera i skadegörelse, om nu ingen kadett fått en psykos. Man kunde inte heller knyta misstankarna till enskild individ (vilket är just det som kritiserats med åtgärden).

I samband med sitt yttrande passar man även på att dra tillbaka kommunikationschefens uttalande om att det inte skulle funnits indikationer på att det fanns knark inom området. Man uppger att det fanns en brist i den ”interna informationsöverföringen”. Vilket det givetvis kan ha varit, det förklarar å andra sidan inte att varken kommunikationschefen (eller för den delen skolchefen) inte korrigerade uttalandet när det sen publicerats. Kommunikationchefen ansåg därtill uppenbarligen att det var en rimlig rutinåtgärd att söka efter droger i boendet, inte minst som en del i ”chefsutbildningen” för kadetterna.

Vad var syftet med kontrollen?

– Utöver ovan är det också ett sätt att visa våra blivande chefer i Försvarsmakten hur de själva kan komma att agera om några år när de i sin blivande roll som chefer ska efterleva myndighetens regler och förordningar.

https://officerstidningen.se/militarpolisen-genomfor-kontroll-pa-mhs-karlberg-soker-genom-kadetternas-rum/

Planeringen för aktionen påbörjades den 14 oktober och den 11 november hemställde skolan om stöd från militärpolisbataljonen (genomsöket skedde den 20 november). I den planeringen beslutades att genomsöken enbart skulle ”omfatta personal och utrymmen reglerade av LDT”. Det vill säga att det enbart gällde kadetter och deras utrymmen, inte de anställda på skolan och de utrymmen de huserar i.

Sök av kadetternas rum genomfördes sedan från 0800 och avslutades 1800 den 20 november där vaktmästare samt skyddsvakter låste upp dörrar för att beredda tillträdde till hundekipagen. Man uppger att inga lådor eller skåp genomsöktes utan att det på sin höjd har olåsta garderobsdörrar ”och liknande” gläntats på för att hunden lättare ska ha kunnat känna lukt. Enligt Försvarsmakten markerade ingen hund för narkotika under dagen. Just gläntandet på dörrar ses som det som ”möjligen” skiljer en större undersökning (vilket man nu gjorde) från den rutinmässiga kontroll av boendena man åberopar sig ha rätt till enligt såväl boendeöverenskommelser som kadettinstruktion.

Nu börjar däremot det som är mest intressant i yttrandet. Nämligen Försvarsmaktens syn på hur det rättsliga utrymmet ska tolkas för att ge stöd till vad som i praktiken är en kollektiv husrannsakan. Försvarsmakten bekräftar att LDT säger att undersökning för ske av skåp, väskor och liknande under vissa förutsättningar. Det vill säga att finns anledning att anta att individen har föremål denne inte får ha i ett utrymme eller väska, och att man får genomföra stickprovskontroller som särskilda skäl föreligger.

Då LDT inte uttryckligen definierar vad ”särskilda skäl” är väljer Försvarsmakten att åkalla propositionen 1985/86:9 om lag för disciplinförseelser för krigsmän m.m. Utifrån den anser Försvarsmakten att det ”inte rimligen” kan ha varit lagstiftarens mening att det skulle krävas mer än ”särskilda skäl” så som det definieras i propositionen för att kunna genomföra en åtgärd likt den som nu genomfördes på Karlberg.

Det behöver dock inte föreligga någon sådan konkret misstanke mot en viss krigsman. Som framgår av ordalydelsen i andra styckets andra mening får undersökningar göras också stickprovsvis samt i anslutning till större undersökningar, som företas av särskilda skäl. Sådana särskilda skäl som motiverar en mera omfattande undersökning av värnpliktigas handbagage kan t. ex. föreligga inför en utryckning.

Proposition 1985/86:9, s. 120.

Vidare stödjer man sig på tolkningen att även om lagen i huvudsak syftar till att kontrollera så att vapen, ammunition och sprängmedel inte lämnar Försvarsmakten så bör den även kunna användas till att förhindra att alkohol tas med in på ett militärt område.

Reglerna i paragrafen bör ha sitt huvudsakliga tillämpningsområde vid eftersökning av föremål som vapen, sprängmedel osv. som kan åstadkom­ma skada vid otillåten användning samt vid kontroll av att alkoholdrycker inte förs in på förbanden med ordnings- och säkerhetsproblem som följd.

Proposition 1985/86:9, s. 119.

Av någon märklig anledning väljer man från Försvarsmaktens sida även att hänvisa till Försvarsmaktens handbok Rättsärenden och att den konstaterar att även droger bör ligga inom ramen för lagens tillämpningsområde. Vilket i juridisk mening inte borde vara relevant eftersom det är en intern handbok och inte ett juridiskt dokument för tolkning av svensk lag.

Eftersom man kopplat samman misstänkt lukt, rapporter om påverkade kadetter och fester som spårat ur med droger anser Försvarsmakten att det fanns särskilda skäl för att söka genom samtliga kadetters boenden utan att det fanns misstankar riktad mot specifika individer.

Försvarsmakten stödjer sig på att värnpliktiga kontinuerligt utsätts för den här typen av åtgärder inför muck eller efter större övningar. Man säger att den inte pekar ut en enskild individ utan drabbar alla ”likvärdigt”. Vidare sägs det att kadetterna ändå hade undervisning under dagen och således inte behövda vara på sina rum ändå medan genomsöket pågick. Man anser att aktionen helt enkelt var proportionerlig och att behovet var sådant att det vägde tyngre än individens intressen i det här fallet.

Det ska tilläggas att den här formen av genomsök enbart utfördes i boendeutrymmena på Karlberg och inte hos kadetter boende utanför området, helt enkelt för att lagen inte kan tillämpas utanför militära områden. Kan vara värt att känna till om man tycker det verkar vara rätt beiget att bo trångt och dessutom riskera att bli utestängd från sitt boende under en hel dag utan förvarning för att man kollektivt ses som potentiell knarkare.

Man erkänner att kommunikationen till kadetterna varit bristfällig och att man egentligen hade kunnat delgivit kadetterna mer information direkt på morgonuppställningen om omfattningen av söket, vilka avgränsningar man hade vidtaget (dvs inte att söka igenom lådor) och framförallt varför. Vidare säger man att det var ”beklagligt” att Officerstidningen fick felaktig information, ”särskilt eftersom detta har fått anmälarna att ytterliga ifrågasätta undersökningen”.

Så hur ska man förstå allt det här? Sedan november har man inte valt att bemöta eller försökt korrigera det felaktiga uttalandet från kommunikationschefen på skolan. Skolchefen har istället aktivt avböjt att kommentera ärendet. Först efter att JO tagit upp ärendet och den 7 februari begärt ett yttrande från Försvarsmakten har skolan tvingats till ett svar. Ett svar som alltså tog till april att formulera innan man kunde ge en fullständig förklaring till vad man gjort och varför. Och för att förklara sitt agerande har man varit tvungen att gå tillbaka till ett förarbete som skrevs 1985 som skrevs utifrån perspektivet hur värnpliktiga skulle hanteras disciplinärt.

I samma prop skulle militär anställd personal att likställas med övriga statsanställda (och därmed övriga samhället) vad gäller disciplinåtgärder, det vill säga att förseelser i tjänsten avkriminaliserades för att istället hanteras inom arbetsrätten. Det är inte utan humor att myndigheten söker stöd i en proposition som även lyfte ut yrkes- och reservofficerare från det gamla militära straffsystemet och införlivade den anställda personalen i ordinarie rättssystem medan värnpliktiga kvarstod i ett separat disciplinärt system med inskränkningar i integriteten. Bl a för att ”[n]ågot avtalsförhållande föreligger ju inte mellan Staten och de värnpliktiga”.

Jag tror att man från början kommunicerade det man ansåg att det var, en rutinmässig kontroll av kadetternas boenden och att man inte såg några som helst problem med det för ”att så har man alltid gjort”. Jag tror att man var och fortsatt är övertygad om att det förekommer droger på skolan, således kommer man fortsätta med rutinmässiga sök om man får rätt hos JO. Dessa sök kommer troligtvis ske oaktat om man har indikationer eller ej. Jag tror att man slänger kommunikationschefen medvetet under bussen för att flytta fokus bort från skolchefen. Hänvisningen till propositionen från 1985 framstår mer som en sista minuten panikgoogling där man griper efter halmstrån. Om det nu är så viktigt att ha ordning på skyddsobjektet kan man ställa sig frågan varför anställda undantas från liknande åtgärder? Är det verkligen likvärdigt?

Den större helheten

I en respons till Officersförbundets debattinlägg gällande personalens löner och villkor lyckas personaldirektören för Försvarsmakten att göra exakt det hon anklagar facket för, nämligen att skapa en snedvriden bild av officersyrkets löner. Personaldirektörens inlägg på Försvarsmaktens blogg är ett skinande exempel på hur skev uppfattning man kan få om men enbart tittar på siffror utan att titta på den ”större helhet” som personaldirektören efterfrågar.

Förutom att Försvarsmakten alltjämt fortsätter att hävda att man gör betydande satsningar på löner eftersom ”Försvarsmakten har skjutit till ytterligare cirka 1,5 procent i varje revision” och anställda officerare ”[…]fått i snitt 3,4 procent mer i lönekuvertet mellan 2022 och 2023. Mellan 2023-2024 var motsvarande siffra 5,6 procent”. Märket var under mellan 2020 och 2023 satt till 5,4 procent (2,4% 2022) och 2023 satt till 3,7 procent. Vad man utelämnar i det här är att löneutrymmet komprimerats efter flera år med att höja de lägsta lönerna vilket skapat en effekt att nyanställda sprungit om redan anställd personal eftersom följdjusteringar uteblivit, med en havererad lönetrappa till följd. Man har inte skjutit till pengarna på eget bevåg utan det har först skett efter förhandlingar baserat på underlag insamlat från förbanden. Man hade kunnat tänka sig att Försvarsmakten självmant hade kunnat putta upp lönerna utifrån underlaget, om man nu verkligen ville signalera att ”personalen är i fokus”. Det ligger trots allt hos myndigheten att besluta om.

I satsningarna på personalen nämns även höjningen av tilläggen vid internationell insats som höjdes i slutet på 2024. Vad man då glömmer att nämna i sammanhanget är att tilläggen för utlandstjänstgöring varit oförändrade under så pass lång tid (sedan åtminstone 2013) att det snarare är så att tilläggen justerats för inflationen. Inte heller de här justeringarna kommer på något sätt gratis utan sker efter att Officersförbundet under flera år påtalat behovet av en justering.

Vidare hävdas det att officerare i genomsnitt fått tillägg på ”strax över” 10 000kr i månaden under 2024. Vad den siffran grundar sig på är oklart. Vad vi däremot vet är att det under såväl 2023 som 2024 varit ett högt uttag på vissa förband och enheter för stödet till Ukraina såväl som utökade nationella operationer. Det vill säga att det finns de inom Försvarsmakten som har jobbat så pass mycket extra att de höjer snittet för alla andra. Låt mig även förtydliga att det här inte på något sätt är en argumentation emot att den personalen ska ersättas. Det jag kommer påvisa här nedanför är däremot att 10 000kr i tillägg inte är en normalbild och att det därutöver finns faror om det skulle bli en normalbild för hela personalstyrkan.

Tillägg inbegriper allt från övningsdygn och förrättningstillägg till fasta tillägg (som dyktillägg för dykare). Det vill säga allt det som tillkommer för att personalen jobbar mer än vad som finns i en normal arbetstidsram (40 timmar i veckan, dagtid) och utför uppgifter som medför såväl extra risk som extra krav på fysisk status samt hälsa. De fasta tilläggen är således bara att anse som fasta så länge individen utför viss verksamhet. Ett befattningsbyte kommer därmed att innebära att individen mycket väl kommer gå ner betydligt i lön även om ansvaret ökar. Det ekonomiska glappet blir för stort.

Att försöka ge sken av att den genomsnittlige officeren får 10 000kr i tillägg är att fara med osanning. I själv verket går det att koppla till specifika delar av Försvarsmakten där arbetsbelastningen är särskilt hög. För att nå upp i den uttalade nivån av tillägg under en månad behöver individen antingen ha ca 8 försvarsmaktsdygn (ca 5 dygn vid den högre ersättningen efter dygn 11) eller något färre uppkomna försvarsmaktsdygn (6 respektive 5 dygn). Summan 10 000kr motsvarar även ca 31 timmar övertid (beräknat på en lön om 30 000kr). Det kan även vara så att individen behöver tjänstgöra mer än 11 dygn i sträck. Då tillkommer ett tillägg på 1000kr per dygn över dygn 11. Eller så har individen en kombination av allt från det som tidigare nämnts till 24-72h insatsberedskap med toppat med uppkommen verksamhet som genererar omplaneringstillägg med mera. Och detta ska sedan ske varje månad under ett år.

Om vi nu ska se ”den större helheten” så behöver vi först ta i beaktande att ett arbetsår innehåller 2080 arbetstimmar. Med det här kan vi börja räkna på hur mycket extra en individ jobbar om denna får 10 000kr extra i tillägg baserat på försvarsmaktsdygn och övertid. Återigen, vi vet inte vad som ingår i personaldirektörens siffror så vi får göra antaganden utifrån det som skrivs i texten. Ett antagande är att den genomsnittlige officeren inte har 24-72h insatsberedskap. Däremot är det troligt att majoriteten av personalen har försvarsmaktsdygn och/eller övertid under ett år.

Under ett normalt försvarsmaktsdygn frångås reglerna från dygns- och veckovila. Varje genomfört dygn räknas som 8 timmars genomfört arbete. För att ett dygn ska räknas behöver individen tjänstgjort under minst 12 timmar. Om vi förutsätter att individen får sova 6 timmar per dygn innebär det 18 timmars arbete, vilket inte är på något sätt onormalt under en övning.

Säg att individen har 55 försvarsmaktsdygn på ett år (5 dagar varje månad, minus en semestermånad), ger det oss 990 faktiska arbetstimmar. Vilket är 550 timmar mer än om individen skulle jobba normala åtta-timmarsdagar under samma antal dagar (totalt 440 timmar). Räknar vi sen bort ledighetsuttaget (som normalt räknas som 8 timmars arbetstid i listan) har vi 290 timmar kvar som inte syns i arbetstidsmåttet. Det innebär att individen egentligen har jobbat 2370 timmar på ett år.

”Men individen får ju mer ledigt!” är en invändning som kommer då och då. Ja det är sant, de här 55 dygnen genererar totalt 260 timmar ledighet, det vill säga 32,5 dagar. Vilket innebär att individen är borta från hemmet 22,5 dagar netto. Det här är alltså beräknat på 5 övningsdygn i månaden. Det finns de som når upp i 70 dygn eller mer per år vilket ökar antalet dagar som individen inte är hemma.

Vad gäller övertid får en individ som mest jobba 50 timmar övertid på en månad och 200 timmar övertid på ett år. Skulle individen jobba 31 timmar övertid varje månad skulle denne slå i övertidstaket efter ett halvår. Återigen, beräknat på att det är övertid under vardagar mellan 0600 och 2200.

Det jag vill påvisa med de här uträkningarna är att om det skulle vara normalbild att en genomsnittsofficer får 10 000kr i tillägg varje månad så innebär det samtidigt att vi överbelastar personalen kontinuerligt på ett sätt som inte är hållbart. Ett tillägg är inte på något sätt en förmån. Det är en ersättning för att individen jobbar mer än vad som behövs och därutöver inte befinner sig i hemmet. Det är inte en giltig anledning till att hålla ner löner över hela organisationen.

Som ett surt lingon på den här tårtan av bajs som personaldirektören serverar ut till personalen kommer att ”[…]militär personal, i jämförelse med övriga yrkeskategorier i Sverige, [har] betalt under sin utbildning.” Kadetterna slipper ta studielån och har därigenom någon form av förmån eller tacksamhetsskuld till Försvarsmakten. Detta för att de får ca 5200kr per månad istället för 4092 kr (bidragsdelen för CSN, med lån får studenten 13500kr i månaden) samt mat och logi. Vad man återigen då inte pratar om är skillnaden i vad vi kräver av kadetten jämfört med studenten i form av tid (eller rättare sagt, livegenhet) och t ex närvaro. Att läsa på en civil högskola eller universitet är inte jämförbart med att läsa någon av försvarsmaktens officersutbildningar och ska inte heller vara.

”Många andra yrkesgrupper” må behöva ta studielån för att ta en examen, det syns å andra sidan i lönekuvertet också. Att vi betalar för individens utbildning innebär inte att denne står i en tacksamhetsskuld till oss, det innebär snarare att det ligger i vårt intresse att tillse att individen stannar så att vår investering ”betalar av sig” på lång sikt.

De goda förutsättningarna till kompetensutveckling inom ramen för sin anställning är inget personalen kan ta banklån med. Det betalar inte heller barnpassningen eller kompenserar för tid hemifrån. När ”kompetensutvecklingen” därutöver består av att få lära sig en ny uppgift ”on the go” för att det uppstått en vakans bör inte ses som en förmån.

Personaldirektörens replik framstår som lika illa verklighetsförankrad som det påstådda citatet från Marie Antoinette att folket borde äta kakor om de inte har bröd. Om man nu anser att Officersförbundet framför en ”snedvriden” och felaktig bild av officersyrkets löner hjälper det inte att själv sprida en falsk bild av läget utan att ta hänsyn till den ”större helhet” som man åkallar. Det är i princip detsamma som att säga till personalen att de ”saknar hela bilden” och därmed skulle vara oförmögna att förstå sin situation.

Personalen har stannat av lojalitet när det varit som kärvast ekonomiskt. Vi har accepterat att det saknats budget för att höja löner för att det har ansetts att andra saker varit viktigare. Nu när det bevisligen finns pengar (om än i fel pengapåse) är det mäkta oimponerande att man från Försvarsmaktens håll allt jämt fortsätter att försvara gamla strukturer samtidigt som det år efter år framgår i årsredovisningar att det saknas personal, framförallt med specifik kompetens som byggs upp över tid. Ska försvarsmaktsledningen köra samma form av ”chicken race” mot personalen som Flygvapnet gjorde mot sina piloter (och fortsätter göra mot sina flygtekniker) kommer vi snart hamna i en situation där vi kommer behöva plikta in personal på samtliga nivåer.

PS. Är det något jag hatar så är det att sitta och räkna. I synnerhet när det sker på bekostnad av säsongspremiären av The Last of Us. Framstår jag som extra arg är det för att jag är det. DS.

Med nyfikenheten som drivkraft

innovation innovationen innovationer
ordklass: substantiv
uttal: [-∫o´n]
● (in­förande av) teknisk nyhet vanligen betraktad som ett fram­steg

Svensk ordbok, 2021

Vi ska bli mer innovativa, det är budskapet som just nu hamras in från högre ledning och politiker. Med ”vi” åsyftas inte bara på Försvarsmakten utan även industrin och samhället i stort. Men innovation är samtidigt inget som enbart kan beordras fram eller beställas från industrin. Åtminstone inte om vi vill ha kortare processer och nya tekniska lösningar som ligger nära hur den militära verksamheten bedrivs.

När det pratas om innovation handlar det inte sällan om tekniska lösningar som på olika sätt ska förändra hur vi strider eller arbetar till vardags. Det är AI, olika former av smarta vapen och inte sällan dyra samt stora system som tar tid att bygga. Fokus hamnar nästintill uteslutande på slutprodukten.

När jag tänker militär innovation så tänker jag på alla lokala tillverkare av personlig utrustning som utifrån egen erfarenhet eller i direkt samarbete med sin kund skapar anpassad utrustning. Jag tänker på alla de som lagt ner flertalet timmar på att skapa olika typer av exceldokument som genererar arbetstidsplanering och skifteskoder för enkel inläsning i Prio. Jag tänker på alla de som varje dag ställer frågan ”vad händer om jag gör så här istället” och vågar utforska sina stödsystems funktioner eller modifiera utrustning så att den blir ändamålsenlig. Jag hävdar att det är innovation i sin renaste form och det är den vi behöver förvalta.

För att haka på Orvars tanke om att stimulera den lokala innovationen vill jag kommunicera ett par praktiska åtgärder.

Det första är att det behöver bli mer tillåtande att modifiera utrustning eller materiel. Inte fritt blås, men tillåtande. Försvarsmakten kasserar och destruerar utrustning kontinuerligt. Gör det enkelt för personal att åtminstone ansöka om att få ut exempelvis en gammal bärbar dator för att få testa sig fram med nya mjukvaror eller experimentera med en gammal antenn. Eller för den delen att modifiera utslitna uniformer.

Det behöver finnas materiel tillgänglig för att kunna testa saker. Det har pratats mycket om 3D-skrivare, det är en liten del. Det finns så mycket mer som kan införskaffas för att göra det enklare att testa saker. Arduino och Raspberry Pi är två enkla ”ramverk” för att kunna bygga och testa saker. Typ en fjärrstyrd drönare med förmåga att läsa av RFID-taggar på höjd.

Skapa guider kring hur ekonomiska medel kan äskas av den enskilde för att göra små inköp, såväl internt som externt, som kan fungera som en ”kickstarter” för ett projekt.

Våga utmana personalen att hitta svagheter, tänka som en motståndare och därefter föreslå lösningar. Vi behöver i all väsentlighet ”röda celler” som vågar utforska luckor i det vi gör.

Det är förvisso vettigt att ha en hypotes innan man startar ett experiment. Men det kan lika gärna vara ett identifierat problem eller rentutav nyfikenheten kring vad som kommer hända om man väljer att göra på ett annat sätt. Bakom varje lyckat projekt finns det otaliga misslyckade som försvann längs vägen.

I en organisation som lär ut olika saker som rena självklarheter, där olika övningsmoment eller ”applex” har ett facit är det lätt att nyfikenheten dödas. Det blir i sig en ledarskaps- och utbildarfråga. Vill vi stimulera innovation behöver vi generellt bli bättre på våra ämnen vi ska lära ut och samtidigt bli bekväma med att vi inte alltid kommer ha svar på de frågor som exempelvis kadetterna ställer. Att erkänna sin gräns i kunskap precis på samma sätt som vi kan erkänna våra fysiska gränser och sen aktivt arbeta med att flytta gränserna.

I blå ringhörna hittar vi en ung officerskår och anställda soldater […] kompetenta, framåtlutade och i många fall bättre än vad vi förtjänar. De följer kriget timme för timme i sina mobiltelefoner, dricker energidrycker medan de självständigt reflekterar om fältarbeten för egen överlevnad och har kvalificerade preferenser om vapenremmar och ledningsstödsystem. De är medvetna om att när kriget (som redan är här) byter skepnad är det deras krig[…].

xToolmakerx https://militardebatt.com/2025/04/11/ingen-kommer-att-kyssa-din-ring/

Jag väljer att avsluta med ovanstående citat från ”xToolmakerx” för att jag tycker att det beskriver väl varför vi måste lita på personalen längst ner i organisationen och deras naturliga nyfikenhet på kriget. Det åligger oss att göra det enklare för dem att förbereda sig för framtiden.

Familjeliv och Försvarsmakten

Det har länge diskuterats hur utmanande det kan vara att få yrkeslivet och familjelivet att fungera. Begreppet ”work-life balance” är nog något de flesta hört yppats på något möte eller läst i något dokument. Så även inom Försvarsmakten. Med tillväxten, Nato och behovet av att skaffa nya förmågor har det blivit högaktuellt att få till lösningar som möjliggör för personalen att vara mer närvarande hemma med familjen samtidigt som de kan fortsätta vara produktiva arbetstagare.

Eftersom det inte är ett unikt försvarsmaktsproblem med att balansera arbetslivet med privatlivet så kan det ibland vara oklart hur det påverkar den militära verksamheten och varför det är så viktigt att få till försvarsmaktsspecifika lösningar.

Enligt Statistiska centralbyrån (SCB) var medelåldern 2023 för förstagångsföräldrar ca 30 år för kvinnor och ca 32 år för män. Sedan år 2000 har medelåldern höjts med ca 2 år för bägge könen. Det kan tyckas vara en icke-signifikant ökning, men om vi lägger på rastret med nuvarande åldersstruktur för Försvarsmaktens personal kan vi börja få klarhet i vad det kan få för påverkan för den militära verksamheten.

Bild: Försvarsmaktens graf över åldersfördelningen för yrkesofficerare. Den röda ringen markerar den ålder där svenska medborgare blir föräldrar för första gången.

Tittar vi på grafen ser vi inte bara att en ansenlig mängd yrkesofficerare befinner sig i den ålderskategori som skaffar barn för första gången, vi ser även att en ännu större del av yrkesofficerskåren återfinns i det åldersspann som sannolikt har småbarn i åldrarna 1 till 10 år. Där flera perioder ses som kritiska att föräldrarna är närvarande för barnets fortsatta utveckling.

Bild: Åldersfördelning yrkesofficerare. Markering visar perioden 1 till 10 år för att markera den totala kritiska perioden för barns utveckling innan tonåren.

Med det här menar jag inte att barn inte kan utvecklas väl trots att en förälder är mer frånvarande eller försöker påvisa att föräldrar måste vara hemma hela tiden och aldrig kunna vara borta i tjänsten. Eller att föräldrar inte kan vara borta i perioder under en tioårsperiod. Det jag vill påvisa är att det finns en period där det är förståeligt att en individ vill spendera maximalt med tid hemma och där det helt eller delvis saknas förutsättningar för att vara lika engagerad som tidigare.

För att ytterligare synliggöra det valde jag att ta arméns översiktskarta över en yrkesofficers karriär och markera samma period.

Bild: Ursprungsbild hämtad från armébloggen. Markering visar 10 års-period.

Det är antagligen nu som det blir som mest tydligt var problemen uppstår för individen och för Försvarsmakten. Om en individ börjar bilda familj omkring 31 års ålder så kommer det innebära, förutsatt att individen gick skola direkt efter värnplikt, att när denne förväntas inträda i en mer senior roll, exempelvis för bemanningsuppdrag (för SO) eller påbörja nästa utbildningssteg mot major (för OF) så kolliderar det med den period som individen troligtvis behöver vara hemma som mest.

Kommer då Försvarsmakten kunna optimera karriärutvecklingslinjerna för att matcha familjebildandet generellt? Jag säger inte att det kommer vara enkelt eller att det kommer fungera till 100% för alla. Däremot vill jag peka på att vi behöver utforma realistiska karriärplaner som inte lever i ett vakuum från övriga samhället. Därtill vill jag påstå att det här ytterligare förstärker behovet av att minska långa bemanningsuppdrag på andra orter och skapa en mer dynamisk organisation som anpassar sig efter förutsättningarna. Om exempelvis HOP riskerar att efterföljas av en medellång kommendering till högre stab utan någon form av möjlighet till ”paus” däremellan är risken att vi tappar, inte bara personal, utan även viktig kompetens som behövs just i staberna. Detsamma gäller för våra skolor och centrum. Just nu söks det kontinuerligt efter personal som kan axla rollen som kurschefer, plutonchefer och lärare för att utbilda nästa generation. Alla förstår att det är viktigt, i synnerhet i dagens läge. Men när det ställs mot en hemmatillvaro som kanske redan är ansträngd på grund av flera och längre övningar eller där hög borta frånvaro innebär allt från missade utvecklingssamtal till gråtande barn över Skype blir det antagligen svårt för en stor del av personalen att säga ja till uppgiften.

Försvarsmakten har geografin emot sig vad gäller placering av försvarsgrensstaber och var huvuddelen av förbanden är placerade. Samtidigt ligger det inte bara i Försvarsmaktens intresse att hitta lösningar. Medan myndigheten tittar på lösningar för att minska pendling, skapa ekonomiska incitament som hjälper till med avlastning på hemmafronten och liknande, behöver samhället komma med lösningar som innebär exempelvis en flexibel barnomsorg.

Det borde ligga i allas intresse i dagens läge.

FIR: Velocity Systems 24-hour assault pack

Specifikation (från tillverkaren)

Features

  • Available in six colors: Black, Coyote Brown, Multi-Cam, Ranger Green, Desert Digital, and Wolf Grey
  • PALS webbing
  • Small cell phone or PDA pocket
  • ITW-Nexus IR buckles
  • 16” L x 9” W x 5” D
  • Volume: 10 L
  • Fits 2 L (50oz.) hydration bladder
  • Made in the U.S.A.
  • There is currently a 6-8 week lead time on this product

Pris: $143

Det är inte en kaptenskurs flygvapnet behöver

Kompetensförsörjning av Försvarsmakten är ett hett diskussionsämne, ännu hetare är skillnaderna mellan försvarsgrenarna kring vilka formella krav man ställer för befordran. Något som ständigt är i skottgluggen är flygvapnets frånvaro av ”kaptenskola”, oftast uttryckt som att flygvapnet har lägre krav än armén för att armén har TaK A (taktisk kurs armén). Det ämnet kom upp på tapeten nu igen utifrån ett inlägg på militärdebatt där frånvaron av en motsvarighet till Tak A sägs bidra till låga krav på flygvapnets officerskår och är orättvist mot övriga försvarsgrenar/stridskrafter.

Specialisten och kompetensen

Den här artikeln bygger på ett instagram-inlägg kring bemanning av GU med nyexaminerade specialistofficerare samt ett debattinlägg kring hur vi ser på ”erforderlig” kompetens. Jag vill påstå att de här ämnena hänger ihop då vårt bemanningssystem av GU med nyexaminerade SO är ett direkt resultat av hur vi uppfattar om vad som är tillräcklig kompetens. En uppfattning som troligtvis är ett arv från hur officersförsörjningen såg ut innan vi införde flerbefälssystemet och således i själva verket är daterad, eller rättare sagt illa anpassad för hur officersförsörjningen ser ut idag.

Är det ”på riktigt” riktigt än?

Den 24 februari 2022 blev ett krig i Europa verklighet. Därefter har det på flera håll sagts att ”det är på riktigt nu” och med det har det kommunicerats en hel del om individens ansvar samt de ökade krav som nu ställs, i synnerhet på det militära försvaret. Så här tre år senare har försvarsbudgeten utökats, det fokuseras på krigsförband och administrativ skottfältsröjning inom Försvarsmakten. Trots mer pengar, mer inköp och fler tal till folket om hur allvarligt läget är så får jag känslan av att det inte är ”på riktigt” riktigt än för samhället.

För trots att det har pratats om att se över miljötillstånden för Försvarsmakten och att det successivt förändrats kring hur mycket Försvarsmakten får lov att spendera på enskilda projekt utan att först be om lov, förefaller Försvarsdepartementet (med sina myndigheter) vara ensamma i att skapa förutsättningar för såväl tillväxt vad gäller personal (vilket framförallt bygger på att vi behåller personal) som att verksamheten kan utökas ändamålsenligt.

Det hjälper inte att försvaret lever i en tidlinje där kriget är nära förestående när övriga landet lever kvar i tidslinjen där kriget var osannolikt.

För att vara konkret: idag lever vi fortsatt med bestämmelser där personalen ska göra avdrag för att de får äta ”rations” när de övar eller blir serverade en ISO-lunch på skjutbanan. Eller för den delen att de soldater som söker till Specialistofficersutbildningen ska få avdrag på sin lön för att de erhåller kost och logi (vilket är ett spektrum mellan skolmatsal och mjuk säng samt jägarsnus och ett vindskydd). Eftersom vi (som i Sverige) fortsatt envisas med att löner ska bestämmas mellan ”arbetsmarknadens parter” (jag återkommer till det nedan) vore det en form av ekonomisk åtgärd att helt stryka de avdrag som drabbar personalen för att de behöver befinna sig på annan ort med ett högre tidsuttag än tidigare.

Den andra indikatorn på att det egentligen inte är ”på riktigt” riktigt än är att vi lever kvar i att det är arbetsgivare och facket som ska komma överens om lönerna. Eller framförallt att Arbetsgivarverket utövar veto mot myndigheter som Försvarsmakten och Polismyndigheten när det så uppenbart behövs tillskott på lönerna för att lyckas behålla samt locka personal. Det hjälper inte att Försvarsmakten försöker förändra lönesättningsprocesser när det fortsatt pratas om att myndigheten inte får vara ”löneledande”. Bestämmelser som är fattade i en tid av djup fred där det stora hotet mot Sverige var en dålig ekonomi och inflation. Idag det närliggande hotet något annat och således behöver hela myndighetssverige ställa om mentalt. Detsamma kan sägas för hur anslagen utformas. Det duger inte att myndigheten behöver lämna tillbaka miljarder pengar för att de råkade ligga i en annan anslagspost.

Försvarsmaktens övergång till att personalen skulle, så långt som det är möjligt, använda Signal fick stora rubriker i media. Det dröjde inte länge förrän regeringens arbete (eller rättare sagt Justitiedepartementet) med att kräva bakdörrar hos tjänster som just Signal återigen var på tapeten. Försvarsmakten har tydligt kommunicerat i sin remiss att det är en dålig idé för att den typen av bakdörrar kommer kunna användas av hotaktörer. Det är direkt olämpligt att arbeta för att ta bort möjligheten till krypterad kommunikation för svenska medborgare när det kan komma att spela en avgörande roll inför och i ett krig.

Detsamma kan sägas om såväl det införda magasinsförbudet som det troligtvis kommande förbudet mot halvautomatiska vapen av AR-15-karaktär för jakt. Det första slår mot militär personal som sedan tidigare har införskaffat magasin för att tillse att de har tillräcklig mängd inför ett krig, det andra slår mot det ”civila skyttets bidrag till den svenska
totalförsvarsförmågan”.

Det är landet Sverige som gick med i Nato och det är landet Sverige som måste försvara sig såväl idag som i ett framtida krig. Om det nu är ”på riktigt” och att hela landet på allvar måste ställa in sig på att kriget är nära förestående, då behöver det genomsyras i statsapparaten där alla departement vidtar åtgärder för att säkra totalförsvarets förmåga.

.

”Fake news” går inte att utbilda bort

“Fake news”, ”post-truth”, desinformation och missinformation. Det finns många begrepp att hålla koll på och hålla isär vad gäller den informationskrigföring som idag sker på internet samt i ”traditionell media”. Det blir inte enklare när information som initialt har en viss ideologisk grund och plattform, begår en omvandling och används av andra ideologiska plattformar för andra syften. Egentligen är fenomenet som sådant ingalunda nytt utan det går att hitta ett medvetet spridande av falska nyheter och missvisande information i olika medieformat till åtminstone början av 1900-talet. Vad som däremot är nytt är omfattningen, hastigheten av såväl produktion som spridning av information samt hur länge den finns kvar/tillgänglig. Det går inte längre att förlita sig på att sanningen kommer triumfera i slutändan då det egentligen inte finns något egentligt slut att tala om. Information finns tillgänglig dygnet runt på internet, där den i omgångar plockas upp och får nytt liv genom att paketeras om för att riktas mot en ny målgrupp. Vad som är sant eller falskt är inte längre ett binärt fenomen, det är snarare något flytande utifrån omgivande kontext.

Det finns forskning inom området som har, till skillnad från den mer traditionella diskursen, anammat ett mer filosofiskt perspektiv på ”fake news”. När det akademiska fältet i stort fokuserar på hur samhället ska kunna särskilja sant från falskt, hitta lösningar för att bemöta desinformation och hur alla begrepp egentligen bör definieras, finns det anledning att titta på begreppet ”fake news” och hur det används för att, utifrån en politisk inriktning, forma den uppfattade verkligheten. Det kan i sig låta väldigt abstrakt (läs flummigt) och i sig inte till lika stor nytta som att rent praktiskt kunna peka på åtgärder för att motverka. Men i en tid där snabba svar kontinuerligt krävs på ny uppkommen information, information som är luddigt formulerad samt direkt riktar sig mot att trigga en känslomässig respons och som därutöver söker att underminera politiska motståndare, hamnar vi snabbt i en gråzon där ”inget är sant och allt är möjligt”[1]. ”Fake news” har blivit ett slagträ som svingas mot meningsmotståndare där det mer handlar om att peka på att motståndaren har fel än att visa vad som är objektivt sant, även om ”gemene man” tolkar att något som inte är sant därmed är falskt, och vice versa.

Gemensamt, trots olika perspektiv, är att vi bör utgå ifrån människans reaktion på omgivningen denne befinner sig i och hur vi fungerar på ett kognitivt plan. Det vill säga, det kan exempelvis ha motsatt effekt att markera en nyhetsrubrik som ”falsk” då människor riskerar att enbart komma ihåg rubriken utan sin märkning. På samma sätt har vi generellt svårt att minnas var vi fått viss information ifrån, vi minns kanske att vi läst det men inte var. Oavsett vilket metafysiskt perspektiv man har på världen och livet som sådant varken kan eller bör vi trivialisera hur våra egna uppfattningar eller känslomässiga status påverkar hur vi uppfattar omvärlden. Desinformation, som i den här meningen ska förstås som en aktiv vilseledning och förvanskning av information, utnyttjar våra redan etablerade uppfattningar om världen och hur den bör vara genom att blanda ”sanningar” med ”falska” element. Det gör dem mer resurskrävande att granska och bemöta, inte sällan medför det att den ”falska” informationen har hunnit sprida sig och bli ”sanning” långt innan en faktagranskning har hunnit ske. Spridningen understöds av att det idag är möjligt för vem som helst med ett kreditkort (eller med kryptovaluta för den delen) att snabbt få ökad spridning genom att köpa reklamvisningar på olika plattformar eller skapa falska nyhetssajter. Det går därmed att säga att vi har skapat ekonomiska incitament för att sprida information som kan vara direkt skadlig för individen och samhället. Vem kommer lita på media när vem som helst kan köpa eller starta sin egen nyhetsförmedling som formulerar nyheter i linje med sin egen ideologiska övertygelse? Och hur ska det vara möjligt för en medborgare att bilda sig en objektiv uppfattning om ett visst ämne när reklamnätverk idag kan styra innehåll utifrån hur individen använder sin smarta telefon, smarta tv eller för den delen smarta bil?

Allt ovan stärker inte bara tesen om att ”fake news” är något flytande, verkligheten som sådan kommer te sig väldigt olika även mellan individer som bor i samma grannskap men som är uppkopplade mot olika informationsflöden. Där vi förr kunde skydda oss med att eventuella skillnader i uppfattningar om världens vara fanns på en etno-kulturell nivå är det nu möjligt att två individer boende i samma trappuppgång att ha diametralt olika uppfattning om utvecklingen i såväl den egna staden som världen i övrigt där dessa uppfattningar inte nödvändigtvis exponeras för varandra. Respektive individ kan därmed vandra igenom livet i tron om att de har den ”sanna” verklighetsuppfattningen. Det går att säga att vi alla gör det som Donald Trump sägs göra; vi utgår ifrån oss själva som någon form av nav av sanning där alla som utmanar den förkastas som bärare av ”fake news” och stämplas som icke-trovärdiga. Ibland enkom baserat på att de har en annan ideologisk hemvist än oss själva (liberal vs socialist vs konservativ). Vilket kan ses som en ofta förbisedd variabel i sammanhanget att individen ser sin ideologi som en av naturen given sanning i stället för ett teoretiskt verktyg för att möta och hantera världen.

Jag påstår att vi för ofta fastnar i att hitta praktiska lösningar, ibland populistiskt enkla lösningar där olika former av regleringar eller förbud ska minska förekomsten av desinformation. En annan vanligt förekommande lösning är att försöka utbilda människor i att vara källkritiska.[2] Inte sällan i sammanhanget att vi behöver bli bättre på ”kritiskt tänkande”. Essentiellt innebär det att ansvaret ligger hos individen och att det är denne som måste förändra sig. Det är däremot att helt förbise att vi exempelvis konsumerar nyheter utifrån hur vi uppfattar världen. De källor vi åberopar är redan, enligt oss själva, trovärdiga. Det kritiska tänkandet riktar sig därmed allt oftast mot medier som ligger utanför vår redan definierade uppfattning om vad som är trovärdigt. Förr hette det att kvällspressen inte var trovärdig, sen internet, därefter var det wikipedia. Idag kan det falla på vilken enskild individ (politiker eller influencer) som säger vad, förstärkt av en algoritm som pekar oss till andra källor som är liknande de vi redan föredrar. Huruvida filterbubblor faktiskt existerar eller ej är öppet för diskussion[3], däremot finns det konsensus kring att vi inte ändrar våra åsikter utifrån något så enkelt som att få en motsatt uppfattning presenterad för oss. I vissa fall sitter våra åsikter så pass djupt rotade att det inte spelar någon större roll vad som är fakta eller sant, vi behåller vår åsikt oavsett.[4]

Utifrån allt ovan förefaller vi behöva titta på ”fake news” och desinformation, inte som något som enbart går att reglera eller utbilda bort utan ett fenomen som alltid kommer vara närvarande. Dels för att det i grunden utnyttjar inkodade svagheter hos oss människor, dels för att det befinner sig i en abstrakt värld som inte låter sig formas till en objektiv, alltid gällande sanning. Därutöver spelar en sådan sanning mindre roll om individens interna riskanalys tillskriver närvaron av en potentiell risk mer värde än den bevisade frånvaron av risk. Vaccindebatten är ett sådant exempel där det för den enskilde vaccin-motståndaren inte spelar någon roll att ett vaccin är 99% säkert att ta. Fokus ligger på att det finns 1% risk att negativa konsekvenser uppstår och då är det helt enkelt bättre att helt låta bli (trots att det skulle gå att frambringa statistik som visar på högre risk att bli sjuk utan vaccin). Det är den mänskliga aspekten som vi troligtvis aldrig kommer undkomma och troligtvis behöver tillägna mer fokus jämfört med att försöka hitta praktiska lösningar utifrån historiska fall.  


[1] https://en.wikipedia.org/wiki/Nothing_Is_True_and_Everything_Is_Possible; Inte att förväxla med Assassins Creed, ”Nothing is true, everything is permitted”.

[2] Exempelvis https://www.umu.se/bibliotek/soka-skriva-studera/informationssokning-och-kallkritik/kallkritik/

[3] https://www.nordicom.gu.se/sv/aktuellt/nyheter/ny-forskning-avvisar-iden-om-filterbubblor

[4] https://kwasbeb.se/fejk/skiter-i-det/

Armén vill förändra befälssystemet

I början på året skickade arméstaben in en hemställan till Försvarsstaben om att förändra befälssystemet på en rad punkter. Själva tyngdpunkten ligger på specialistofficeren (SO) och hur denne benämns internationellt och att våra interna styrdokument inte hängt med i utvecklingen av befälssystemet.

Medan SO i Sverige ingår i gruppen Yrkes- eller reservofficerare genom officersförodningen, hamnar SO i gruppen ”Non officer personnel”. För att råda bot på detta föreslår armén en rad förändringar som, om de hörsammas av Försvarsstaben, kommer innebära förändringar för hela organisationen och även påverka GSS samt värnpliktiga.

Sida 2 av 48

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén