Taktisk.se

Din EOBUSARE i gryningen

Läget med personlig utrustning

Så det har varit en livad period efter sommarledigheten. Aldrig förr har så många pratat så mycket om personlig utrustning som i augusti och september. Efter all uppståndelse såväl inom myndigheten som i extern media är det på sin plats att trycka ut lite information om vad som händer och sker inom “OP PU”.

Den 19 september kunde vi läsa på det interna nätverket att Försvarsmakten hade köpt in 10 000 regnställ från Haglöfs och ytterligare 5000 från finska försvaret. Det var nästan hela rätt. De 10 000 regnställen är tillverkade av Helly Hansen av modellen Voss (butikspris: ca 1400kr/set). Leveransen av dessa ska ha skett i närtid. De 5000 ställen från Finland har just nu ett okänt leveransdatum.

Vad gäller regnställ 90 pågår just nu en dialog med leverantören om att kunna leverera tidigare än det som är överenskommet i gällande ramavtal. Man avser att köpa in 100 000 set, vilket får antas innebära att det kommer finnas regnställ även när NCU införts samt för att tilldela fordonsbesättningar för vård.

En leverantör av Skalplagg 08L ska väljas under första kvartalet 2024, därefter ska myndigheten kunna genomföra ett avrop på mellan 40 och 80 000 set 120 000 set med delleveranser djup intill andra kvartalet 2025.

Kängor

Det genomförs just nu en direktanskaffning av kängor till värnpliktiga där leverans sker till centrallagret i skrivande stund. Försvarsmakten har köpt in 10 000 par av kängan 5.11 A/T 8. För de anställda pågår ett arbete där det pratas om att personal ska kunna pröva ut kängor i butik för att sen lägga en kundvagn. Det återstår att se om individen kommer vara hänvisad till enbart en modell som ska funka för alla, eller om det kommer finnas någon flexibilitet i lösningen.

Valet av känga från 5.11 får antas bero på möjligheten att leverera en stor kvantitet på väldigt kort tid.

Enligt det utgivna direktivet för inryck ska samtliga djungelkängor bytas mot ökenkängor.

Trosor

Just nu finns ca 58 000 trosor på centrallagret. Dessa har spärrats och kommer att avvecklas. Istället kommer utökade beställningar av TROSA KB och LB att genomföras, totalt 100 000 st varav 42 000 par ska levereras detta kvartalet.

Kroppsskydd 23D

Just nu finns det ett BOA med restriktioner (varför kommer avhandlas i en kommande artikel) men ett fullständigt BOA samt användarutbildning r att vänta v341. När utbildningen genomförts sker leverans till förbanden där samtliga kvinnlig personal som har en tilldelning på kroppsskydd kommer att tilldelas 23D. Just nu finns omkring 4500 kroppsskydd levererade och ytterligare kommer levereras löpande.

Skyddsglasögon

Leveransen av skyddsglasögon har påbörjats efter att ha fått liggsår på centrallagret. Ca 150 000 enheter ska nu tryckas ut till förbanden. Således bör alla brister åtgärdas inom kort. Förhoppningsvis innebär detta även att Försvarsmakten kan komma ikapp gällande tilldelning av insatser för de som vanligtvis bär glasögon.

Termosar

Under årets två sista månader kommer 150 000 termosar att levereras med möjlighet till avrop av ytterligare 97 000. Därmed får bristen på termosar anses vara löst på kort och lång sikt.

Övriga leveranser

Utöver det som nämnts ovan kommer ytterligare leveranser av olika handskar, underkläder, brynjor och fältskjortor att genomföras innan året är slut.

I övrigt pågår nu en analys av inlämningarna som genomfördes efter sommaren. Det arbetas med att säkerställa att saldon är korrekta i framtiden för att kunna ha en korrekt lägesbild på samtliga nivåer.

Avslutningsvis

Det är glädjande att det har fattats beslut om att genomföra stora inköp direkt från tillgängliga leverantörer. Jag hoppas att den erfarenheten tas tillvara på och inarbetas i ordinarie processer för att korta ner tiden för ordinarie leveranser också. Därutöver hoppas jag att vi slipper behöva gå igenom samma karusell med att blanda in media för att ansvariga chefer ska våga fatta beslut om sådana inköp som så uppenbart hade behövts göras redan i våras.

Jag avser att återkomma till kroppsskydd 23D och de nu gällande restriktionerna.

Särskilda åtgärder på personalområdet

I juni fastställdes en rapport författad av en arbetsgrupp från högkvarteret som hade fått uppgiften att ta fram “förstärkningåtgärder på personalområdet”. Arbetsgruppen har i sin tur bestått av fyra analysgrupper med olika temaområden. Den här artikeln kommer vara en sammanfattning av de förslag som rapporten ger kopplat till den dagorder som ÖB gav ut augusti 2022. Det ska poängteras att arbetsgruppen inte påstår att rapporten är heltäckande, det finns fortsatt luckor som är behov av beredning för framtiden.

Då bilagan som innehåller samtliga förslag är 18 sidor lång kommer vissa områden att slås ihop, exempelvis URA, för ökad läsbarhet. Vill du sätta dig in i detaljer återfinns skrivelsenumret i slutet av artikeln. Punkterna under nedanstående rubrik “förslag till målsättningar” är direkt citerat från skrivelsen.

Förslag till målsättningar ÖB dagorder 04/22

Personalen ska uppleva ökad flexibilitet i vardagen med enklare stöd för administration.

Det ska bli enklare att anpassa arbetet i både tid och rum till olika förutsättningar. Användandet av avtal fr flexibilitet i arbetstidens förläggning ska nyttjas och distansarbete ska bli enklare att genomföra när verksamheten så medger.

Försvarsmaktens arbetssätt ska utvecklas genom ett moderniserat it-stöd. Administrationen blir därmed enklare och snabbare vad gäller exempelvis resor, rekrytering och chefers arbete i relation till medarbetare.

Chefer och kandidater ska uppleva rekryteringsprocessen som snabb, enkel och professionell.

Rekryteringsområdet ska optimeras för att möta Försvarsmaktens behov av kompetens.

Rekryteringsmetoder ska utvecklas för att stärka Försvarsmaktens förmåga att konkurrera om svårrekryterade kompetenser.

Ledtiderna inom rekrytering ska minska genom effektivare hantering av säkerhetsprövningar internt samt genom ett utvecklat stöd till rekryterande chefer.

Snabbare och mer flexibel kompetensförsörjning

Möjligheten att tillgodose olika kompetensbehov ska öka genom utvecklade metoder och stödsystem för analys av kompetensområden och framtagande av kompetensområdesplaner samt genom kompetensomställning.

Inflödet till Försvarsmakten ska kunna anpassas genom att, när så är lämpligt, använda möjligheterna till Flera Vägar In, exempelvis SOFU och OFSK.

Nationell och internationell rörlighet ska underlättas

Försvarsmakten ska utarbeta villkor för personal som får arbeta på annan ort eller i ett annat land vilka underlättar för ett familjeliv för individen och säkrad kompetensförsörjning för Försvarsmakten.

Försvarsmaktens löner ska vara konkurrenskraftiga relativt övriga staten

Försvarsmaktens lönestruktur ska fortsatt förvaltas så att ett transparent och relevant lönemålbildsarbete kan ske för samtliga kompetenser/personalkategorier. Försvarsmaktens målbild är att lönerna ska vara konkurrenskraftiga relativt övriga staten.

Arbetstidsuttag utöver vad som är normalt och som påverkar tid för familj och fritid ska kompenseras och ersättas utifrån vad parterna överenskommer i avtal.

Personalen ska uppleva att karriär- och yrkesutveckling är en naturlig del av ett engagemang i Försvarsmakten

Personalen ska uppleva utveckling oavsett hierarkisk eller lateral karriär.

Den eviga frågan kring personlig utrustning

Den här artikeln skulle kunna vara en enda stor länksamling till alla de nyhetsartiklar som skrivits genom åren om bristerna och satsningarna gällande personalens utrustning. Efter invasionen av Ukraina och Krim 2014 kom en politisk överenskommelse 2015 där Försvarsmakten fick 10 miljarder extra som bland annat skulle gå till personlig utrustning. Sen 2016 fick vi veta att bristen på kängor hade fått sig en lösning och 2018 stoltserade Försvarsmakten med en rad plagg som var på väg ut på förband (bl a den ökända stridsskjortan som nu har nått ut till alla förband). Detta trots att det fortsatt uppmärksammades att kvinnors utrustning inte levde upp till tjänstens krav. Något som varit av en följetong i sig som än idag fortsätter skapa rubriker i media. Lösningen? Att lokalt återgå till hur det var förr, nämligen att soldaterna själva köper mot kvitto.

Så sent som förra året ställdes frågan till försvarsministern om hur bristen på utrustning skulle hanteras. Svaret från ministern blev ett icke-svar. Nämligen att det är Försvarsmaktens ansvar att tillse att det finns utrustning och att försvarsministern avsåg att “fortsatt följa frågan”. I ÖB:s råd till politikerna gällande förmågeutveckling framgår det att det pågår en “utökad anskaffning” av utrustning till personalen som ska vara tillgänglig både för krigsorganisationen och grundutbildningsorganisationen. I februari ålades myndigheten att senast 1 mars 2023 särskilt redogöra för hur beställningarna och fördelningen av personlig utrustning ser ut. Vad som hände sen känner vi till. Det började spruta ut direktiv för att omfördela utrustning från anställda till värnpliktiga. Detta hette att kombinationen av överuttag och systemfel (inkluderat saldofel i Prio) bidragit till att vi nu inte hade utrustning så att det räckte till alla.

I ett reviderat budgetunderlag som skickades till regeringen i juni framgår det att Försvarsmakten fortsatt genomför utökad anskaffning av utrustning, och att man på kort sikt omfördelar utrustning. Står man utanför myndigheten och läser det stycket får man antagligen intrycket att allt är under kontroll. Men sedan 2015 har det varit ett sluttande plan där uteffekten av de extra pengar som skjutits in i materielprocessen varit låg.

Vissa processer pågick så länge att de avslutades utan att en pryl överhuvudtaget levererades med hänvisning till att NCU snart skulle komma levereras.

Min observation är att vi är duktiga på att skapa arbetsgrupper och arbeta fram olika typer av systemmålsättningar för att sen starta en utvecklings- och upphandlingsprocess som drar ut på tiden. Att ta fram en stridsskjorta blir i princip lika avancerat som att köpa en radio eller ett fordon. Detta trots att vi under flera år klarat av att köpa in färdiga stridsskjortor direkt från hylla för att leverera till förband i Mali. Jag förstår än idag inte varför vi skulle prompt utveckla en egen skjorta under ett årtionde när det redan fanns färdiga lösningar.

En annan observation är att vi återanvänder krav och designpreferenser från flera årtionden tillbaka trots att de inte är relevanta för alla idag. På samma sätt envisas vi fortsatt med att alla ska ha samma typ av utrustning, det vill säga att den kommer vara lika dålig för alla. Därutöver är det långt mellan de som beslutar om utrustningens utseende och funktion, och de som förväntas använda den. Vi köper nu in en känga som ska vara snörad hela vägen upp utan öppna krokar. Ett krav som inte sällan medför att soldaten inte snörar de översta öglorna för att snabbt kunna få på sig kängan.

Det historiska debaklet kring 90L och skalplaggen visar också på hur långt det är mellan förbanden och materielinköpet. Varför var det viktigt att köpa en fältjacka med elviskragar? Och varför köptes det in ett skalplagg som inte var utvecklat för “stridsövningar”, för att sen skicka plagget till våra förband i internationell insats? Från det att ett projekt skapas tills dess att prylen levereras till förband och börjas användas verkar det uppstå ett “mission creep”. Plötsligt får vi försöka malla in utrustningen för att passa en verksamhet som den inte var avsedd för från början.

Jag uppfattar att det bidragit till att processerna blivit längre och mer komplicerade för att det upplevs att mer kontroll och detaljerade listor skulle minska risken för att framtida persedlar är undermåliga. Resultatet verkar istället vara att vi får vänta längre på att förses med ens de enklaste saker.

Så medan en del skyller på LOU och anser att den måste ändras vill jag påpeka att vi behöver titta internt på vad vi själva gör och varför. Varför har vi vissa detaljkrav och är de verkligen relevanta för den gemensamma Försvarsmakten? Vi kanske borde släppa det mer fritt till försvarsgrenarna och stridskrafterna att köpa in det som passar specifika befattningar. För det är långt fler än jägare och spaningsförband som behöver särskilda skodon eller ryggsäckar.

Operation personlig utrustning, ett fiasko

Den 23 augusti fastställdes ett nytt direktiv med en rad åtgärder gällande personlig utrustning. Direktivet kan ses som en följetong av direktiv sen i våras där FST Stöd med logistikchefen brigadgeneral Isoz i spetsen försökt förmå försvarsgrenarna och personalen att lämna in utrustning för omfördelning till de värnpliktiga. Det ska noteras att min kritik mot logistikchefen och FST Stöd inte handlar om att man prioriterat värnpliktiga framför anställda vad gäller omfördelning av grundläggande personlig utrustning. Min kritik mot FST Stöd i allmänhet, och brigadgeneralen i synnerhet, handlar om den tondövhet som kontinuerligt uppvisas i kommunikationen till personalen, därtill avsaknad av kontinuerlig kommunikation internt inom organisationen samt det uteblivna stöd till personalen som nu måste hantera en situation som de inte bidragit.

Det hela började i våras med en handling som direkt beskyllde personalen för att vara grundorsaken till problemet med brist på prylar. Det hette då att personalen hade stora överuttag på utrustning samt att det var subjektiva upplevelser om brist, inte en egentlig brist, som var problemet. Därtill skrevs det rakt ut att personalen hade attitydproblem i frågan. Sen dess har vissa försökt skydda logistikchefen genom att säga att det inte var han som författade de kritiserade styckena. Vilket inte är förvånande, hela vår förvaltning bygger trots allt på att handläggare författar dokumenten och chefen skriver under. Så långt hade brigadgeneral Isoz kunnat komma undan, åtminstone med påhoppen. Situationen som sådan med brister på grundläggande utrustning var och är fortsatt hans att hantera, oavsett om han ärvt problemet eller ej.

Jag uppmärksammade situationen i februari och nu sex månader senare (nästan på dagen) kommer nästa direktiv som inte bara bekräftade bristerna på saker som termosar, regnkläder och bärsäckar. Det kom även med en orimlig tidslinjal där åtgärder skulle vara vidtagna senast v336 (när detta författas är vi i vecka 335). Det vill säga att försvarsgrenarna och förbanden fick två veckor på sig att omsätta direktivet till order, direkt efter sommarledigheten, för att få in så mycket utrustning som möjligt för omfördelning.

Personal som hade den utpekade utrustningen och som inte använde den “frekvent” instruerades att omgående lämna in bristpersedlar. Därtill angavs det att personal som i “undantagsfall genomför verksamhet i uniform” kunde “med fördel” lämna in all sin militära materiel. Det vill säga alla CVAT som vi nu under flera år utrustad med militär utrustning för att de är kombatanter. Vidare ska all verksamhet som inte är “övningsanknutna”, exempelvis uniformsdagar, “tillfälligt” upphöra för att frigöra mer utrustning.

Tanken är att värnpliktiga, kadetter, nyanställda, hemvärnet samt tidvis tjänstgörande som ska genomföra KFÖ ska förses med den tilldelade utrustningen. De som lämnar ifrån sig utrustning lär få vänta tills 2025 innan det är tal om att återfå några prylar. Så den så kallade “temporära lösningen” kan mycket väl bli permanent då människor lär sluta om det inte presenteras en “här och nu”-lösning under de kommande två åren.

Och som sagt, själva omfördelningen är i sig inte problemet. Det är kommunikationen kring allt som sker. För samtidigt som man säger att det ska lämnas in grundläggande utrustning anger FST Stöd att utrustningskorten i Prio är styrande. Men det ska förstås som att grundutrustningskorten enbart är gällande om det kan reglera överuttag, i övrigt ska en subjektiv bedömning av hur mycket utrustningen nyttjas avgöra om personen ska lämna ifrån sig gummistövlarna eller ej.

Kommunikationen kring det här lämnades till en kort nyhet på emilia där situationen ånyo skylldes på överuttag och ett systemfel. Det senare är intressant med tanke på att vi samtidigt förväntas lita på att systemet ska klara av att dels omfördela materiel, dels klara av att reglera utrustning i framtiden. Ingenstans går det att utläsa vad i systemet som inte funkar och hur ansvarig chef avser att förändra systemet.

Eftersom få till ingen läser nyheter på emilia dröjde det till att någon skrev på sociala medier om direktivet för att folk skulle få vetskap om vad som var i görningen. Vilket ledde till kritik på såväl X (fd twitter) som i kommentarsfältet till nyheten. Vilket i sin tur leder till en ny nyhet två dagar senare som inleds med den magiska meningen “[d]et som förefaller självklart är inte alltid det”. Nä det kan man lugnt konstatera att den här containerbranden är ett tecken för.

Förutom sedvanliga ursäkter om att ingen hade kunnat förutse den här situationen och att det tar tid att “ställa om – och i somliga fall skapa – system och process” sägs det att FST Stöd har bäddat för “snabba lösningar” där förbanden har kunnat köpa saker “på stan” för att utrusta värnpliktiga. MEN att dessa så klart ska ske i första hand genom “centrala inköp”. Det vill säga att man inte släpper ifrån sig någon form av kontroll trots det akuta läget.

Det påstås även att man har klarat att förse alla inryckande med komplett utrustning, ett påstående som jag genom anekdotisk bevisföring från förband hävdar är felaktigt. Men jag antar att om man kontinuerligt ändrar i utrustningskorten så kan verkligheten bli den man önskar.

Grädden på moset, smultronet på kakan, fikonet på delikatessosten blir ändå när vi bjuds med in på den läroresa som nu görs inom “Operation Personlig Utrustning” (OP PU). Varje vecka sedan maj månad samlas en rad individer i ett “war room” där det jobbas med “fantastiskt engagemang”, många gånger till “efter kontorstid” för att lösa ut situationen. Alltså den situationen som skapats av ett systemfel som uppdagades redan förra året. Den situation som personalen på de olika utbildningsplatserna fått hantera efter bästa förmåga, exempelvis genom lokala inköp av persedlar.

Men åtminstone ett förband fick bli varse om att man inte försöker runda processen ostraffat. När K 4 ville köpa underkläder och tyckte sig ha fått klartecken i guld tog det sen stopp. Resultatet? Smäll på fingrarna och underkläderna dog processdöden. De tilltänkta värnpliktiga fick aldrig se plaggen. Hur ska vi lyckas skapa förtroende för vår organisation när den inte klarar av att köpa en liten kvantitet av kläder?

Det leder mig till min avslutande kritik i en artikel som antagligen redan är för lång. Nämligen att det inte presenteras några som helst lösningar för hur personalen ska kunna lösa ut avsaknaden av regnkläder eller termosar. Några lokala inköp verkar det inte vara på tal om för den anställda personalen. Inte heller verkar det möjligt att handla utrustning för att sen bli ersatt via kvitto. Istället hamras det på om “snabba centrala inköp” som fortsätter lysa med sin frånvaro. Viljan att hitta lösningar utanför den redan etablerade processen verkar vara minst sagt låg. Men engagemanget är det inget fel på. Och det verkar vara den tanken som ska hålla soldaterna torra nu när vi kliver in i höstperiodens angenäma väderlek.

Är det verkligen så konstigt att man blir förbannad till slut?


FM2023-12945:11 Tillfälliga åtgärder för att säkerställa GU 2023-2024 behov av personlig utrustning Ä1

Dags att avsluta det här projektet

All things must come to an end.

Geoffrey Chaucer

Allting har ett slut oavsett om vi vill det eller ej, oavsett om slutet är gott eller smärtsamt så finns det där. Slutet kan vara ett krav för att något annat ska kunna ta vid. Något som spader i logotypen till taktisk.se har signalerat under så många år. Spader är inte bara ett tecken på avslut och död, eller för den delen en symbol för vapen (spjutspetsen) och det militära, det kan även stå för det som startar något nytt. Tillsammans med kompassrosen, ett typiskt tecken för vägledning, som penetrerar en avgränsning – en mur, var tanken att symbolisera viljan att ”ta död” på det gamla och bryta igenom de där väggarna som så mycket sitter i. Ungefär 13 år efter att första inlägget skrevs på hemsidan, och sex år efter första inlägget på Instagram är det dags att låta taktisk.se vila. Istället för att låta sidan tyna bort i tysthet är du som läser detta värd att få ett tydligt avslut.

Från ambitionen att enbart skriva om personlig utrustning har ”taktisk” fått utvecklats tillsammans med min egen utveckling vilket lett till en sajt som till stor del kommit att handla om det interna livet i Försvarsmakten och de där sakerna som berör oss alla på ett eller annat sätt. I takt med att mitt intresse för den militära kommunikationen ökat har det blivit ett återkommande ämne som bildat en röd tråd igenom mycket av de artiklar och memes som producerats genom åren. Jag hoppades, något oödmjukt ska erkännas, att det jag skrev skulle leda till någon form av utveckling i vår kommunikationstjänst – en form av öppenhet och en proaktiv hållning. Även om det skett enskilda initiativ, och att enskilda kommunikatörer har varit villiga att ha en diskussion, så upplever jag att det fortfarande finns någon form av ångest internt när det gäller att kommunicera öppet så att alla kan se. Samtidigt finns det förtjänstfulla initiativ som ”Militär Debatt” som försöker hålla i gång den interna diskussionen, och initiativkraftiga personer som verkan och tvsssm som sprider sin egen och andras kunskap i olika mediekanaler. Jag önskar och hoppas att ni orkar fortsätta hålla i gång och att ni känner både glädje i det ni gör samt upplever uppskattning från oss övriga.

När jag i april skrev artikeln om att starta projekt likt taktisk.se skrev jag specifikt om att du måste tycka att projektet är roligt för att det ska överleva första året. Det har varit otroligt kul och givande att driva taktisk.se under alla dessa år. Framför allt har det varit otroligt lärorikt och jag har fått lära mig mycket om myndigheten, inte minst genom kontakter med alla ni som följt på instagram eller twitter, och som så givmilt delat med er av er verklighet. Det har stärkt mig i min uppfattning att vi behöver en intern rörlighet mellan förband och försvarsgrenar för att få en ärlig förståelse för hur myndigheten fungerar, dess förtjänster och brister. Framför allt behöver vi vilja vara mer nyfikna på varandra och tycka mindre. Vilket kanske låter som dubbelmoral när det kommer från en person som tyckt väldigt högt om många olika saker genom åren. Men jag tror att vi är för snabba på att tycka att andra förband eller enheter håller på med irrelevanta eller direkt felaktiga uppgifter innan vi satt oss in vad och varför. På samma sätt är det lätt att vara arg på högre stab eller underställda för att de agerar på ett visst sätt. Här tror jag fortsatt att vi hade kunnat kväva många onödiga småbränder enbart genom att kommunicera på ett tydligt sätt om vad vi gör samt varför. En del i frustrationen handlar om att inte bli sedd eller ens tilltalad av organisationens egen kommunikation. Vi är fortsatt fokuserade på vad allmänheten tycker och att försöka påverka den samtidigt som vi låter våra bästa ambassadörer, personalen, leva i ett informationsvakuum.

Men för att loopa tillbaka till att tycka ett projekt är roligt. En del av er har kanske märkt av den stagnerande aktiviteten. En del av er har uppfattat ett tonläge som fått er att skriva DM för att peppa. Jag uppskattar detta verkligen. Men om sanningen ska fram så har det senaste halvåret en lång prövoperiod. En period för att se om jag kunde hitta min egen gnista att fortsätta. Jag har inte funnit den. Jag tror att den helt och hållet dog ut med urladdningen kring eldhandvapen och alla diskussioner kring den återgång till ”hur det var förr” som myndigheten nu verkar genomföra.

I takt med att kontot vuxit har även inflödet av meddelanden ökat. Jag kan sakna tiden då kontot ”bara” hade några tusen följare. Inflödet var generellt konstruktivt och förbluffande ofta positivt. Det har förändrats under det senaste året. Det är fortfarande konstruktivt och positivt, men andelen negativa meddelanden har samtidigt ökat. Framför allt när jag delat någon ”kontroversiell” nyhet eller en nyhet som kan uppfattas som ”löjlig”. Då är det som att inboxen fungerar som någon slaskhink där jag avkrävs svar för något jag inte skrivit. Det har varit utmattande i längden och därav har jag lämnat allt fler på ”read”, oavsett om det varit ett positivt eller negativt meddelande, vilket är en utveckling jag inte uppskattat. En stor del av kontots framgång har varit just interaktionen med dig som följare. Tar jag bort den delen blir det en envägskommunikation och jag tror inte att det är en framgångsfaktor. Det är helt enkelt inte roligt längre att logga in och således läge att avsluta innan allt havererar totalt.

En del av er har frågat kring hur mycket tid jag lägger på det här, hur jag hinner med, vissa har t o m trott att det varit en hel redaktion med flera individer (spoiler FS KOMM: det har varit en individ sedan start). Det har tagit mer och mer tid genom åren. Att jag hunnit med kan tillskrivas många faktorer, en är att jag på senare år blivit bättre på att uttrycka mig i text vilket i kombination med flinka fingrar innebär att det inte tar så lång tid att skriva saker. God datorvana, eller för den delen vana med teknik hjälper att korta ner tider avsevärt. En annan är troligtvis mängden koffein som intagits i samband med skrivandet (bland annat tack vare era generösa bidrag på Ko-fi). Men mest av allt beror det troligtvis på nyfikenheten inom allehanda områden och att jag (på gott och ont) har intressen som överlappar väl med arbetet. Samtidigt har taktisk.se vuxit så pass mycket nu att det befinner sig snäppet under professionalisering – en bisyssla, det är den gränsen jag dragit för det här projektet. Men det ska tilläggas att det inte hade varit omöjligt att bedriva det här som en halvtidstjänst om man hade vågat från Försvarsmaktens sida att ta ett helhetsgrepp kring kommunikationen.

Utifrån de ramarna jag givit det här projektet har jag således nått vägs ände. Jag har inte mer kunskap eller information att förmedla än det som nu finns i artikelform på hemsidan eller som inlägg på sociala medier. Jag är tom, dränerad. Även om jag har tidigare erfarenhet av att skriva för en publik och att driva olika typer av ”communities” har det här varit en lärorik resa. De här erfarenheterna och lärdomarna kommer jag ta med mig då de möjligen kan komma till nytta i framtiden.

Tack till alla företag som hört av sig med allehanda erbjudanden om besök, utveckling etcetera. Under andra förutsättningar hade jag kanske tackat ja. Tack till Josefine Owetz på Officerstidningen som föreslog att göra om en av mina artiklar till ett debattinlägg. Det blev en sporre till att skriva mer ”argumentativt”. Tack till krigshistoriepodden som tyckte att det jag hade att säga om livet i myndigheten var av värde för andra att höra. Tack till ”Senior Junior Officers Reading Club” för att jag fått vara en del av bokdiskussionerna, men främst diskussionerna om vår verksamhet. Jag har uppskattat takhöjden och hoppas att den återfinns på fler platser i organisationen samt att fler får uppleva den. Då har vi en chans att hänga med även i framtiden. Tack till alla er som varit generösa och bidragit till min konsumtion av koffein. Jag trodde aldrig att jag skulle behöva definiera mig själv som ”influencer” på deklarationen, men det bidrog ni till. Tack till dig som skrivit ut det jag producerat, memes och artiklar, och anslagit på olika fysiska platser. Tack till dig som donerade pengar till en god sak i utbyte mot ett tygmärke. Det värmer fortfarande när jag ser märken ute i ”det vilda”. Tack till Orvar som hjälpt till på discord, att bolla idéer och för att ha producerat kvalitativt innehåll för mig att sprida. Tack till er som har bidragit med uppslag, bilder, nyhetstips etcetera Jag kan inte nämna er alla, men jag har inte glömt er. Tack till kolleger som varit stödjande i det här projektet, ni vet vilka ni är. Avslutningsvis, tack till er alla som följt, gillat och delat inlägg. För en del blev det en lång resa, för andra blev det en kort sejour. Men jag hoppas att ni kan ha nytta av ”arvet” som lämnas kvar.

Hemsidan och inläggen på de olika sociala medie-plattformarna kommer att finnas kvar så länge internet tillåter (bland annat för att hindra kapning av ”varumärket”). Det enda som kommer försvinna är discord-servern som kommer leva fram tills abonnemanget löper ut i december. Därefter kommer den att raderas. Moderering kommer enbart ske för att förhindra spridningen av skadlig kod. Allt det här innebär också att all form av kommunikation, via DM eller i kommentarsfält kommer att upphöra per omgående. Jag kommer att lägga upp RPAS-relaterat material på Google Drive tillsammans med det utlovade sjukvårdsmaterialet.

Avslutningsvis; Kanske ses vi ute i verksamheten, kanske inte. Oavsett hoppas jag att du känner att din insats betyder något och att du får en ärlig chans på att uppnå dina mål i såväl karriären som livet. Återigen, tack för att du varit med på den här resan!

Stänger station. Klart slut.

Fast i gamla tankebanor

Det var en turbulent helg, även för oss som inte direkt befinner oss innanför Rysslands gränser. Med det abrupta slutet är det många som försöker hitta någon form av förklaring till varför det blev som det blev, och det råder ingen brist på teser från rysslands-kännare, ex-underrättelsepersonal, analytiker och glada amatörer. Som alltid är det också tydligt att den expert som levererar en förklaring som liknar ens egna tankar också framhålls som den mest trovärdiga och kunniga. Det är naturligt och inget vi kan (eller ens bör) försöka ändra på. Det den här artikeln däremot vill ta sikte på är att vi, trots snart ett och ett halvt år av krig, fortfarande hamnar i gamla tankebanor kring hur Ryssland, den ryska militären och den ryska maktkampen fungerar. För är det en tanke som bitit sig fast så är det idén om att ryska makthavare, i synnerhet Putin, alltid har en plan. Det finns ingen slump.

Presstjänsten sänkte myndigheten förr, låt det inte hända igen

Det har blivit en sanning att om du vill veta något om den svenska Försvarsmakten och vad den gör, ska du läsa utländsk media. För det förefaller vara på det sättet att alla andra i världen vet vad myndigheten gör eller avser att göra innan landets medborgare (tillika skattebetalare) får veta något. I dagarna har detta återigen uppmärksammats genom att svenskar kan, via brittiska flygvapnet, läsa om hur svensk incident varit uppe och identifierat ryskt strategiskt bombflyg och signalspaningsflygplan över Östersjön. På samma sätt var det i utländsk media som vi först kunde läsa om ambitionen att köpa begagnade transportflygplan från Italien, och då inte för att någon grävt fram informationen utan för att det kommunicerats i en intervju med dåvarande flygvapenchefen. Eller svenska förehavanden i Mali som framförallt franska källor varit duktiga på att berätta om.

I samband med att det offentliggjordes att ukrainsk trupp utbildats i Sverige (en artikel som förtjänstfullt publicerades även på engelska) var det många som uttryckte en form av glädje att detta hade kunnat ske utan att någon pratat om det. Underförstått verkar det ha funnits en bild av att svenskar i allmänhet, och svenska militärer i synnerhet, har en förmåga att berätta om allt på sociala medier. Verkligheten visar däremot motsatsen. Vi lever kvar i dåtidens förlegade syn om kommunikation som helt och hållet byggde på att samhället helt enkelt litade på att Försvarsmakten förvaltade skattepengarna och gjorde det de skulle. Myndigheten kunde då hänga upp sin presstjänst på att kommunicera så lite som möjligt kring verksamheten. Det spelade ändå ingen roll då pengarna ändå kom in till kassan. Men sen hände något. Inte “något” som en enskild händelse utan “något” som i en process, en utveckling av samhället där det uppstod en tydligare konkurrens om statens medel för att möta kraven hos en växande befolkning. Medan det är många som har ondgjort sig över hur “new public management”(NPM) haft en negativ inverkan på den offentliga förvaltningen och att det är NPM som sänkt Försvarsmakten, är det få som reflekterat offentligt över hur myndigheten själv grävde sin grav när man inte utvecklades med samhället och de informationsbehov som uppstod.

Endast presschefen får berätta om din dina insats
Spoiler: presschefen berättade aldrig om din fina insats. Därför försvann ditt förband.

Medan Försvarsmakten fortsatte på inslagen väg om “need to know” där samhället i princip inte behövde veta så mycket utan mest se till att lyda och hålla sig ur vägen, fick politiker samt offentlig förvaltning på alla nivåer snabbt lära sig att inte bara berätta om vad de gjorde med pengarna, utan även motivera varför de behövde få fortsatt förtroende. När det gäller fördelning av skattemedel, NPM eller ej, så gäller det att synas och få medborgaren att förstå varför en sak är högre prioriterad än en annan. Baksidan av det här är när exempelvis politiker ställer försvarsbudgeten mot vårdbudgeten där det senare har en direkt påverkan på medborgaren (jämfört med att jämföra försvarsbudgeten och biståndsbudgeten).

Då Försvarsmakten kommunicerade begränsat kring den skarpa verksamheten av rädsla att röja skyddsvärden misslyckades man därmed att skapa ett uppfattat värde kring verksamheten. Så när försvarsbesluten började skära ner myndigheten var det få utanför de närmst sörjande som brydde sig. Pengarna behövdes helt enkelt på andra platser då allt framstod som frid och fröjd i världen.

Då kan man tycka att det borde skett en förändring med tanke på dagens situation. Svaret är nej. Bortsett från den förtjänstfulla insatsen med regelbundna lägesgenomgångar vid början på markoffensiven i Ukraina, verkar Försvarsmakten fallit tillbaka på hur det var förr. Försvaret är på allas läppar och det omfördelas resurser för att försök ta igen det som förlorats över de senaste årtiondena. Problemet är att det finns andra saker som tarvar på samhället och som kräver resurser. Om Försvarsmakten inte lyckas kommunicera att pengarna ger mer än stora kostsamma övningar kommer opinionen snart att vända, oaktat läget i omvärlden nu när den initiala oron lagt sig och allt uppfattas som normalt igen.

Försvarsmakten brukade på veckobasis redogöra kortfattat för vad myndigheten hade gjort, exempelvis stöd till samhället eller start med incidentjakt. Detta upphörde myndigheten med för många år sedan. Det är således dags att återta den funktionen tillsammans med en aktiv kommunikationstjänst som står på tå. Ett exempel att följa är Danmark som på olika sätt redogör såväl dagligen som på veckobasis vad de genomfört för verksamhet. Det är att vara närvarande och att kommunicera vad skattebetalaren egentligen “får för sina pengar”.

Vad vi absolut inte behöver är en tillknäppt presstjänst som drivs av devisen “en svensk tiger”, då kommer vi återigen få se hur försvarets behov blir trumfade av alla andra som är betydligt mer aktiva och duktiga på att signalera sitt värde mot skattebetalaren.

Den taktiska flygtransportförmågan riskerar att offras på exportindustrins bord

Regeringen gav den 17 maj Försvarsmakten i uppdrag att, tillsammans med FMV, redovisa möjliga handlingsalternativ för inköp av nya taktiska transportflyg. Det tidigare projektet med att köpa in begagnade C-130 från Italien gick i stöpet då det inte skulle vara ekonomiskt försvarbart att köpa flygplanen och rusta upp dem. Nu gör man istället ett omtag på hela anskaffningen och i april ska flygvapenchefen meddelat sin vilja om att fortsatt köpa (nya) C-130J i första hand. Det beslutsunderlaget ska sedan ha skickats vidare uppåt till försvarsstaben för vidarebefordran till försvarsdepartementet. Men istället för ett “köp flygplanen” kom ett uppdrag där myndigheten har till november på sig att skapa ett gediget beslutsunderlag utifrån ett par premisser.

Analysen ska genomföras ur ett strategiskt helhetsperspektiv där utöver förmågekrav och försörjningssäkerhet även industriella perspektiv, förutsättningar för internationella samarbeten samt export inom flygområdet belyses för respektive handlingsalternativ.

Fö2023/01005 Uppdrag till Försvarsmakten att redovisa handlingsalternativ för taktisk flygtransportförmåga

De tre handlingsalternativen som Försvarsmakten och FMV ska utreda är att köpa nya C-130J, nya C-390 Millenium (tidigare känd som KC-390) samt en förlängning av nuvarande park med C-130H (dvs den modell som myndigheten köpte in 1965 och där huvuddelen av dagens flygplan är från 1980-talet). Handlingsalternativen ska även innehålla riskanalys med tillhörande riskhantering samt kostnader för respektive handlingsalternativ.

Det som är solklart är att det inte kommer påbörjas något införande av ett nytt transportflygplan i närtid utan nuvarande park med sex flygplan med 40 år på nacken kommer få fortsätta tröska på ytterligare några år till.

Men vad är själva problemet med uppdraget och situationen som Försvarsmakten nu befinner sig i? Jo det är att stycket som nämner “strategiska helhetsperspektiv”, “industriella perspektiv” och “export inom flygområdet” tydligt säger att regeringen är mest intresserad av att veta hur det nya transportflyget påverkar möjligheten att sälja stridsflygplan till Brasilien. Framförallt när Saab valde att skriva ett samförståndsavtal med Embraer om att sälja in C-390 till Försvarsmakten, vilket följdes av det uppenbara uttalandet från Brasiliens försvarsminister om att de mycket väl kunde tänka sig att köpa fler Gripen-plan, framförallt Gripen E. Helt plötsligt blev köpet av ett nytt transportflygplan en statsangelägenhet. Till skillnad från tidigare årtionden då förmågan knappt berörts av vare sig politiker eller myndigheten självt.

Användarna av C-390 är få. Förutom Brasilien har Ungern (tillverkning påbörjad i Ungern 2021), Nederländerna (beställning lagd 2022) och Portugal (första flygplan levererat oktober 2022) beställt flygplan. Det vill säga att vi skulle befinna oss i en ytterst liten krets av operatörer av ett system som nyligen nått “full operational capability.” Jämfört med C-130J som skulle placera oss i gemenskap med ett betydligt större community, framförallt våra grannländer Norge och Danmark. Ett system som dessutom är välbeprövat och känt, framförallt inom Nato.

Ett köp av C-390 för att gagna industrin skulle kortsiktigt skapa lite klirr i någon kassa, men långsiktigt skulle det sannolikt kosta betydligt mer i både pengar och interoperabilitet om vi helt byter flygplanstyp och därmed behöver helt förändra en organisation som är inkörd på att nyttja C-130. Det handlar om allt från utbildning av personal och lastning till underhållskedjor och infrastruktur.

I en tid av krig har flygvapenchefen pekat på vilket transportflygplan han behöver för att kunna lösa sina uppgifter i försvaret av Sverige. Det vore smakfullt om detta hörsammades omgående istället för en potentiell framtida försäljning av stridsflygplan till ett land som just nu verkar mer intresserat av att behålla goda relationer med Ryssland och Kina, än att stödja Ukraina.

Fysisk träning som rutin

Det här med fysisk träning är djupt inpräntat i Försvarsmaktens DNA. Även ute i samhället finns det en bild av att militärer är starka och snabba, samt att för att arbeta i Försvarsmakten så måste du älska träning. Och inte bara älska hederlig träning som alla andra håller på med, det ska gärna vara lerigt, blodigt och på gränsen till dumdristigt. Även om den bilden upprätthålls på sina håll, framförallt genom sociala medier, är verkligheten snarare att vi tränar precis på samma sätt som alla andra. Den stora skillnaden är att medan den stora massan har det som förmån i form av friskvård, är det en arbetsuppgift som (ska) utvärderas som en del av den årliga prestationen.

Tldr; Skapa planerad tid för fysisk träning. All träning måste inte ske i grupp men med en god planering kommer individer att hitta varandra och träna tillsammans. Att skapa träningsrutin tar tid. Först efter ett år vet du om rutinen satt sig och att den överlever “vardagen”. Förläng arbetsdagen om så krävs för att få med fysisk träning. Livet går i perioder, så även träningen.

Jakten på lärdomar från Ukraina

“Erfarenheter från Ukraina visar…”, “vi har sett följande i Ukraina…”, “En lärdom från Ukraina är…”. Ett axplock av uttryck vi har hört det senaste året gällande vad vi kan dra för lärdomar från kriget. Det gäller såväl det militära som det civila försvaret. Alla vill hitta “den där” erfarenheten, den kritiska lärdomen som kommer göra oss betydligt bättre rustade för framtidens krig. Det finns ingen brist på exempel som kan ges titeln “den viktigaste lärdomen”. Det finns framförallt gott om lågt hängande frukt att plocka som vikten av värn, fjärrstyrda farkoster på bred front, artilleri och hemvärn med buret luftvärn. Problemet med att försöka hitta “den där” eller ens “de där” kritiska lärdomarna som kommer göra oss bättre rustade för framtiden är att de kommer färgas av vårt bias (det vi redan tycker är viktigt kommer vi se som avgörande i Ukraina), tillgången till källor (vi kan inte dra lärdomar från det vi inte ser) och hur nära vi har det i minnet (de lärdomar som sågs som kritiska i början av kriget ses inte som lika viktiga idag).

Det finns ingen brist på information av bearbeta, framförallt när det gäller visuellt underlag. Utmaningen är att hinna strukturera och bearbeta informationen så att den blir en lärdom som är giltig idag och i framtiden, en form av “allmän sanning”. Vilket är svårt då krig är rörlig materia och formas av de ingående parternas förmågor, vilja samt prioriteringar. För att hantera detta kan vi använda oss av olika metoder och teorier som verktyg för att strukturera upp informationen och snabbare komma fram till en slutsats. Problemet är att slutsatsen inte kommer vara starkare än valet av metod (eller för den delen dataunderlaget) och därmed finns alltid en risk att vi drar felaktiga slutsatser. Vilket riskerar att leda till stora förluster av liv (lex vk1).

Tittar vi från offensivens början den 24 februari 2022 fram tills idag kommer vi inte bara identifiera olika faser, vi kommer även se att vissa förmågor haft mer framträdande roller i en fas medan den knappt synts i nästa för att sen återkomma i en hybridform i en annan fas. Därutöver behöver vi identifierad vad den observerade förmågan är en reaktion på. De senaste månaderna har vi sett en markant ökning av FPV-farkoster bestyckade med olika typer av sprängladdningar – varför? Är det framtvingat av något lokalt tillstånd eller är det ett tekniskt språng? En del av de tekniska lösningarna vi ser från Ukraina är inte sällan sprungna ur bristen på ammunition, brist på mer avancerade tekniska system eller för att motståndaren helt enkelt saknat skydd där och då. Precis som i alla föregående krig uppfinns en rad olika lösningar för att lösa specifika problem på slagfältet, en del av de här lösningarna blir inte mer än koncept medan andra blir dagsländor som lever korta perioder.

Vi ser just nu början på en ukrainsk offensiv där vi även kommer få se system som stridsfordon 90 och stridsvagn 122 ta plats på slagfältet. Det innebär också att vi kommer få se hur dessa system slås ut och blir vrak. Det är krigets realitet. På samma sätt kan vi komma att se systemen prestera bättre än förväntat. Det innebär att vi behöver vara försiktiga i vad vi drar för lärdomar. För krig är som sagt dynamiskt. Striden är en extrem form av reaktion och motreaktion där utfallet inte enbart beror på teknisk eller numerär överlägsenhet i situationen. Skicklighet och slumpen är ständigt närvarande där det senare mycket väl kan trumfa allt av det förgående.

Oavsett vilken lärdom du drar eller har dragit från kriget är det viktigt att du kan förklara på vilken data och vilka premisser slutsatsen är dragen. Om vi exempelvis vill införa en grövre kaliber på våra eldhandvapen behöver det vara tydligt på vilka premisser det görs, så att vi kan vidta åtgärder den dagen de premisserna inte längre är giltiga. Det är så vi utvecklas i takt med framtiden.

Sida 4 av 39

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén