Taktisk.se – Sida 5 – Din EOBUSARE i gryningen

Dags att avsluta det här projektet

den 28 juni, 2023

All things must come to an end.
Geoffrey Chaucer

Allting har ett slut oavsett om vi vill det eller ej, oavsett om slutet är gott eller smärtsamt så finns det där. Slutet kan vara ett krav för att något annat ska kunna ta vid. Något som spader i logotypen till taktisk.se har signalerat under så många år. Spader är inte bara ett tecken på avslut och död, eller för den delen en symbol för vapen (spjutspetsen) och det militära, det kan även stå för det som startar något nytt. Tillsammans med kompassrosen, ett typiskt tecken för vägledning, som penetrerar en avgränsning – en mur, var tanken att symbolisera viljan att ”ta död” på det gamla och bryta igenom de där väggarna som så mycket sitter i. Ungefär 13 år efter att första inlägget skrevs på hemsidan, och sex år efter första inlägget på Instagram är det dags att låta taktisk.se vila. Istället för att låta sidan tyna bort i tysthet är du som läser detta värd att få ett tydligt avslut.

Från ambitionen att enbart skriva om personlig utrustning har ”taktisk” fått utvecklats tillsammans med min egen utveckling vilket lett till en sajt som till stor del kommit att handla om det interna livet i Försvarsmakten och de där sakerna som berör oss alla på ett eller annat sätt. I takt med att mitt intresse för den militära kommunikationen ökat har det blivit ett återkommande ämne som bildat en röd tråd igenom mycket av de artiklar och memes som producerats genom åren. Jag hoppades, något oödmjukt ska erkännas, att det jag skrev skulle leda till någon form av utveckling i vår kommunikationstjänst – en form av öppenhet och en proaktiv hållning. Även om det skett enskilda initiativ, och att enskilda kommunikatörer har varit villiga att ha en diskussion, så upplever jag att det fortfarande finns någon form av ångest internt när det gäller att kommunicera öppet så att alla kan se. Samtidigt finns det förtjänstfulla initiativ som ”Militär Debatt” som försöker hålla i gång den interna diskussionen, och initiativkraftiga personer som verkan och tvsssm som sprider sin egen och andras kunskap i olika mediekanaler. Jag önskar och hoppas att ni orkar fortsätta hålla i gång och att ni känner både glädje i det ni gör samt upplever uppskattning från oss övriga.

När jag i april skrev artikeln om att starta projekt likt taktisk.se skrev jag specifikt om att du måste tycka att projektet är roligt för att det ska överleva första året. Det har varit otroligt kul och givande att driva taktisk.se under alla dessa år. Framför allt har det varit otroligt lärorikt och jag har fått lära mig mycket om myndigheten, inte minst genom kontakter med alla ni som följt på instagram eller twitter, och som så givmilt delat med er av er verklighet. Det har stärkt mig i min uppfattning att vi behöver en intern rörlighet mellan förband och försvarsgrenar för att få en ärlig förståelse för hur myndigheten fungerar, dess förtjänster och brister. Framför allt behöver vi vilja vara mer nyfikna på varandra och tycka mindre. Vilket kanske låter som dubbelmoral när det kommer från en person som tyckt väldigt högt om många olika saker genom åren. Men jag tror att vi är för snabba på att tycka att andra förband eller enheter håller på med irrelevanta eller direkt felaktiga uppgifter innan vi satt oss in vad och varför. På samma sätt är det lätt att vara arg på högre stab eller underställda för att de agerar på ett visst sätt. Här tror jag fortsatt att vi hade kunnat kväva många onödiga småbränder enbart genom att kommunicera på ett tydligt sätt om vad vi gör samt varför. En del i frustrationen handlar om att inte bli sedd eller ens tilltalad av organisationens egen kommunikation. Vi är fortsatt fokuserade på vad allmänheten tycker och att försöka påverka den samtidigt som vi låter våra bästa ambassadörer, personalen, leva i ett informationsvakuum.

Men för att loopa tillbaka till att tycka ett projekt är roligt. En del av er har kanske märkt av den stagnerande aktiviteten. En del av er har uppfattat ett tonläge som fått er att skriva DM för att peppa. Jag uppskattar detta verkligen. Men om sanningen ska fram så har det senaste halvåret en lång prövoperiod. En period för att se om jag kunde hitta min egen gnista att fortsätta. Jag har inte funnit den. Jag tror att den helt och hållet dog ut med urladdningen kring eldhandvapen och alla diskussioner kring den återgång till ”hur det var förr” som myndigheten nu verkar genomföra.

I takt med att kontot vuxit har även inflödet av meddelanden ökat. Jag kan sakna tiden då kontot ”bara” hade några tusen följare. Inflödet var generellt konstruktivt och förbluffande ofta positivt. Det har förändrats under det senaste året. Det är fortfarande konstruktivt och positivt, men andelen negativa meddelanden har samtidigt ökat. Framför allt när jag delat någon ”kontroversiell” nyhet eller en nyhet som kan uppfattas som ”löjlig”. Då är det som att inboxen fungerar som någon slaskhink där jag avkrävs svar för något jag inte skrivit. Det har varit utmattande i längden och därav har jag lämnat allt fler på ”read”, oavsett om det varit ett positivt eller negativt meddelande, vilket är en utveckling jag inte uppskattat. En stor del av kontots framgång har varit just interaktionen med dig som följare. Tar jag bort den delen blir det en envägskommunikation och jag tror inte att det är en framgångsfaktor. Det är helt enkelt inte roligt längre att logga in och således läge att avsluta innan allt havererar totalt.

En del av er har frågat kring hur mycket tid jag lägger på det här, hur jag hinner med, vissa har t o m trott att det varit en hel redaktion med flera individer (spoiler FS KOMM: det har varit en individ sedan start). Det har tagit mer och mer tid genom åren. Att jag hunnit med kan tillskrivas många faktorer, en är att jag på senare år blivit bättre på att uttrycka mig i text vilket i kombination med flinka fingrar innebär att det inte tar så lång tid att skriva saker. God datorvana, eller för den delen vana med teknik hjälper att korta ner tider avsevärt. En annan är troligtvis mängden koffein som intagits i samband med skrivandet (bland annat tack vare era generösa bidrag på Ko-fi). Men mest av allt beror det troligtvis på nyfikenheten inom allehanda områden och att jag (på gott och ont) har intressen som överlappar väl med arbetet. Samtidigt har taktisk.se vuxit så pass mycket nu att det befinner sig snäppet under professionalisering – en bisyssla, det är den gränsen jag dragit för det här projektet. Men det ska tilläggas att det inte hade varit omöjligt att bedriva det här som en halvtidstjänst om man hade vågat från Försvarsmaktens sida att ta ett helhetsgrepp kring kommunikationen.

Utifrån de ramarna jag givit det här projektet har jag således nått vägs ände. Jag har inte mer kunskap eller information att förmedla än det som nu finns i artikelform på hemsidan eller som inlägg på sociala medier. Jag är tom, dränerad. Även om jag har tidigare erfarenhet av att skriva för en publik och att driva olika typer av ”communities” har det här varit en lärorik resa. De här erfarenheterna och lärdomarna kommer jag ta med mig då de möjligen kan komma till nytta i framtiden.

Tack till alla företag som hört av sig med allehanda erbjudanden om besök, utveckling etcetera. Under andra förutsättningar hade jag kanske tackat ja. Tack till Josefine Owetz på Officerstidningen som föreslog att göra om en av mina artiklar till ett debattinlägg. Det blev en sporre till att skriva mer ”argumentativt”. Tack till krigshistoriepodden som tyckte att det jag hade att säga om livet i myndigheten var av värde för andra att höra. Tack till ”Senior Junior Officers Reading Club” för att jag fått vara en del av bokdiskussionerna, men främst diskussionerna om vår verksamhet. Jag har uppskattat takhöjden och hoppas att den återfinns på fler platser i organisationen samt att fler får uppleva den. Då har vi en chans att hänga med även i framtiden. Tack till alla er som varit generösa och bidragit till min konsumtion av koffein. Jag trodde aldrig att jag skulle behöva definiera mig själv som ”influencer” på deklarationen, men det bidrog ni till. Tack till dig som skrivit ut det jag producerat, memes och artiklar, och anslagit på olika fysiska platser. Tack till dig som donerade pengar till en god sak i utbyte mot ett tygmärke. Det värmer fortfarande när jag ser märken ute i ”det vilda”. Tack till Orvar som hjälpt till på discord, att bolla idéer och för att ha producerat kvalitativt innehåll för mig att sprida. Tack till er som har bidragit med uppslag, bilder, nyhetstips etcetera Jag kan inte nämna er alla, men jag har inte glömt er. Tack till kolleger som varit stödjande i det här projektet, ni vet vilka ni är. Avslutningsvis, tack till er alla som följt, gillat och delat inlägg. För en del blev det en lång resa, för andra blev det en kort sejour. Men jag hoppas att ni kan ha nytta av ”arvet” som lämnas kvar.

Hemsidan och inläggen på de olika sociala medie-plattformarna kommer att finnas kvar så länge internet tillåter (bland annat för att hindra kapning av ”varumärket”). Det enda som kommer försvinna är discord-servern som kommer leva fram tills abonnemanget löper ut i december. Därefter kommer den att raderas. Moderering kommer enbart ske för att förhindra spridningen av skadlig kod. Allt det här innebär också att all form av kommunikation, via DM eller i kommentarsfält kommer att upphöra per omgående. Jag kommer att lägga upp RPAS-relaterat material på Google Drive tillsammans med det utlovade sjukvårdsmaterialet.

Avslutningsvis; Kanske ses vi ute i verksamheten, kanske inte. Oavsett hoppas jag att du känner att din insats betyder något och att du får en ärlig chans på att uppnå dina mål i såväl karriären som livet. Återigen, tack för att du varit med på den här resan!

Stänger station. Klart slut.

Fast i gamla tankebanor

Av Móði

den 26 juni, 2023

i Allmänt

Det var en turbulent helg, även för oss som inte direkt befinner oss innanför Rysslands gränser. Med det abrupta slutet är det många som försöker hitta någon form av förklaring till varför det blev som det blev, och det råder ingen brist på teser från rysslands-kännare, ex-underrättelsepersonal, analytiker och glada amatörer. Som alltid är det också tydligt att den expert som levererar en förklaring som liknar ens egna tankar också framhålls som den mest trovärdiga och kunniga. Det är naturligt och inget vi kan (eller ens bör) försöka ändra på. Det den här artikeln däremot vill ta sikte på är att vi, trots snart ett och ett halvt år av krig, fortfarande hamnar i gamla tankebanor kring hur Ryssland, den ryska militären och den ryska maktkampen fungerar. För är det en tanke som bitit sig fast så är det idén om att ryska makthavare, i synnerhet Putin, alltid har en plan. Det finns ingen slump.

Läs mer

Presstjänsten sänkte myndigheten förr, låt det inte hända igen

Av Móði

den 11 juni, 2023

i Allmänt

Det har blivit en sanning att om du vill veta något om den svenska Försvarsmakten och vad den gör, ska du läsa utländsk media. För det förefaller vara på det sättet att alla andra i världen vet vad myndigheten gör eller avser att göra innan landets medborgare (tillika skattebetalare) får veta något. I dagarna har detta återigen uppmärksammats genom att svenskar kan, via brittiska flygvapnet, läsa om hur svensk incident varit uppe och identifierat ryskt strategiskt bombflyg och signalspaningsflygplan över Östersjön. På samma sätt var det i utländsk media som vi först kunde läsa om ambitionen att köpa begagnade transportflygplan från Italien, och då inte för att någon grävt fram informationen utan för att det kommunicerats i en intervju med dåvarande flygvapenchefen. Eller svenska förehavanden i Mali som framförallt franska källor varit duktiga på att berätta om.

I samband med att det offentliggjordes att ukrainsk trupp utbildats i Sverige (en artikel som förtjänstfullt publicerades även på engelska) var det många som uttryckte en form av glädje att detta hade kunnat ske utan att någon pratat om det. Underförstått verkar det ha funnits en bild av att svenskar i allmänhet, och svenska militärer i synnerhet, har en förmåga att berätta om allt på sociala medier. Verkligheten visar däremot motsatsen. Vi lever kvar i dåtidens förlegade syn om kommunikation som helt och hållet byggde på att samhället helt enkelt litade på att Försvarsmakten förvaltade skattepengarna och gjorde det de skulle. Myndigheten kunde då hänga upp sin presstjänst på att kommunicera så lite som möjligt kring verksamheten. Det spelade ändå ingen roll då pengarna ändå kom in till kassan. Men sen hände något. Inte “något” som en enskild händelse utan “något” som i en process, en utveckling av samhället där det uppstod en tydligare konkurrens om statens medel för att möta kraven hos en växande befolkning. Medan det är många som har ondgjort sig över hur “new public management”(NPM) haft en negativ inverkan på den offentliga förvaltningen och att det är NPM som sänkt Försvarsmakten, är det få som reflekterat offentligt över hur myndigheten själv grävde sin grav när man inte utvecklades med samhället och de informationsbehov som uppstod.

Endast presschefen får berätta om din dina insats — *Spoiler: presschefen berättade aldrig om din fina insats. Därför försvann ditt förband.*

Medan Försvarsmakten fortsatte på inslagen väg om “need to know” där samhället i princip inte behövde veta så mycket utan mest se till att lyda och hålla sig ur vägen, fick politiker samt offentlig förvaltning på alla nivåer snabbt lära sig att inte bara berätta om vad de gjorde med pengarna, utan även motivera varför de behövde få fortsatt förtroende. När det gäller fördelning av skattemedel, NPM eller ej, så gäller det att synas och få medborgaren att förstå varför en sak är högre prioriterad än en annan. Baksidan av det här är när exempelvis politiker ställer försvarsbudgeten mot vårdbudgeten där det senare har en direkt påverkan på medborgaren (jämfört med att jämföra försvarsbudgeten och biståndsbudgeten).

Då Försvarsmakten kommunicerade begränsat kring den skarpa verksamheten av rädsla att röja skyddsvärden misslyckades man därmed att skapa ett uppfattat värde kring verksamheten. Så när försvarsbesluten började skära ner myndigheten var det få utanför de närmst sörjande som brydde sig. Pengarna behövdes helt enkelt på andra platser då allt framstod som frid och fröjd i världen.

Då kan man tycka att det borde skett en förändring med tanke på dagens situation. Svaret är nej. Bortsett från den förtjänstfulla insatsen med regelbundna lägesgenomgångar vid början på markoffensiven i Ukraina, verkar Försvarsmakten fallit tillbaka på hur det var förr. Försvaret är på allas läppar och det omfördelas resurser för att försök ta igen det som förlorats över de senaste årtiondena. Problemet är att det finns andra saker som tarvar på samhället och som kräver resurser. Om Försvarsmakten inte lyckas kommunicera att pengarna ger mer än stora kostsamma övningar kommer opinionen snart att vända, oaktat läget i omvärlden nu när den initiala oron lagt sig och allt uppfattas som normalt igen.

Försvarsmakten brukade på veckobasis redogöra kortfattat för vad myndigheten hade gjort, exempelvis stöd till samhället eller start med incidentjakt. Detta upphörde myndigheten med för många år sedan. Det är således dags att återta den funktionen tillsammans med en aktiv kommunikationstjänst som står på tå. Ett exempel att följa är Danmark som på olika sätt redogör såväl dagligen som på veckobasis vad de genomfört för verksamhet. Det är att vara närvarande och att kommunicera vad skattebetalaren egentligen “får för sina pengar”.

Vad vi absolut inte behöver är en tillknäppt presstjänst som drivs av devisen “en svensk tiger”, då kommer vi återigen få se hur försvarets behov blir trumfade av alla andra som är betydligt mer aktiva och duktiga på att signalera sitt värde mot skattebetalaren.

Den taktiska flygtransportförmågan riskerar att offras på exportindustrins bord

Av Móði

den 9 juni, 2023

i Allmänt

Regeringen gav den 17 maj Försvarsmakten i uppdrag att, tillsammans med FMV, redovisa möjliga handlingsalternativ för inköp av nya taktiska transportflyg. Det tidigare projektet med att köpa in begagnade C-130 från Italien gick i stöpet då det inte skulle vara ekonomiskt försvarbart att köpa flygplanen och rusta upp dem. Nu gör man istället ett omtag på hela anskaffningen och i april ska flygvapenchefen meddelat sin vilja om att fortsatt köpa (nya) C-130J i första hand. Det beslutsunderlaget ska sedan ha skickats vidare uppåt till försvarsstaben för vidarebefordran till försvarsdepartementet. Men istället för ett “köp flygplanen” kom ett uppdrag där myndigheten har till november på sig att skapa ett gediget beslutsunderlag utifrån ett par premisser.

Analysen ska genomföras ur ett strategiskt helhetsperspektiv där utöver förmågekrav och försörjningssäkerhet även industriella perspektiv, förutsättningar för internationella samarbeten samt export inom flygområdet belyses för respektive handlingsalternativ.
Fö2023/01005 Uppdrag till Försvarsmakten att redovisa handlingsalternativ för taktisk flygtransportförmåga

De tre handlingsalternativen som Försvarsmakten och FMV ska utreda är att köpa nya C-130J, nya C-390 Millenium (tidigare känd som KC-390) samt en förlängning av nuvarande park med C-130H (dvs den modell som myndigheten köpte in 1965 och där huvuddelen av dagens flygplan är från 1980-talet). Handlingsalternativen ska även innehålla riskanalys med tillhörande riskhantering samt kostnader för respektive handlingsalternativ.

Det som är solklart är att det inte kommer påbörjas något införande av ett nytt transportflygplan i närtid utan nuvarande park med sex flygplan med 40 år på nacken kommer få fortsätta tröska på ytterligare några år till.

Men vad är själva problemet med uppdraget och situationen som Försvarsmakten nu befinner sig i? Jo det är att stycket som nämner “strategiska helhetsperspektiv”, “industriella perspektiv” och “export inom flygområdet” tydligt säger att regeringen är mest intresserad av att veta hur det nya transportflyget påverkar möjligheten att sälja stridsflygplan till Brasilien. Framförallt när Saab valde att skriva ett samförståndsavtal med Embraer om att sälja in C-390 till Försvarsmakten, vilket följdes av det uppenbara uttalandet från Brasiliens försvarsminister om att de mycket väl kunde tänka sig att köpa fler Gripen-plan, framförallt Gripen E. Helt plötsligt blev köpet av ett nytt transportflygplan en statsangelägenhet. Till skillnad från tidigare årtionden då förmågan knappt berörts av vare sig politiker eller myndigheten självt.

Användarna av C-390 är få. Förutom Brasilien har Ungern (tillverkning påbörjad i Ungern 2021), Nederländerna (beställning lagd 2022) och Portugal (första flygplan levererat oktober 2022) beställt flygplan. Det vill säga att vi skulle befinna oss i en ytterst liten krets av operatörer av ett system som nyligen nått “full operational capability.” Jämfört med C-130J som skulle placera oss i gemenskap med ett betydligt större community, framförallt våra grannländer Norge och Danmark. Ett system som dessutom är välbeprövat och känt, framförallt inom Nato.

Ett köp av C-390 för att gagna industrin skulle kortsiktigt skapa lite klirr i någon kassa, men långsiktigt skulle det sannolikt kosta betydligt mer i både pengar och interoperabilitet om vi helt byter flygplanstyp och därmed behöver helt förändra en organisation som är inkörd på att nyttja C-130. Det handlar om allt från utbildning av personal och lastning till underhållskedjor och infrastruktur.

I en tid av krig har flygvapenchefen pekat på vilket transportflygplan han behöver för att kunna lösa sina uppgifter i försvaret av Sverige. Det vore smakfullt om detta hörsammades omgående istället för en potentiell framtida försäljning av stridsflygplan till ett land som just nu verkar mer intresserat av att behålla goda relationer med Ryssland och Kina, än att stödja Ukraina.

Fysisk träning som rutin

Av Móði

den 27 maj, 2023

i Fysisk fostran

Det här med fysisk träning är djupt inpräntat i Försvarsmaktens DNA. Även ute i samhället finns det en bild av att militärer är starka och snabba, samt att för att arbeta i Försvarsmakten så måste du älska träning. Och inte bara älska hederlig träning som alla andra håller på med, det ska gärna vara lerigt, blodigt och på gränsen till dumdristigt. Även om den bilden upprätthålls på sina håll, framförallt genom sociala medier, är verkligheten snarare att vi tränar precis på samma sätt som alla andra. Den stora skillnaden är att medan den stora massan har det som förmån i form av friskvård, är det en arbetsuppgift som (ska) utvärderas som en del av den årliga prestationen.

Tldr; Skapa planerad tid för fysisk träning. All träning måste inte ske i grupp men med en god planering kommer individer att hitta varandra och träna tillsammans. Att skapa träningsrutin tar tid. Först efter ett år vet du om rutinen satt sig och att den överlever “vardagen”. Förläng arbetsdagen om så krävs för att få med fysisk träning. Livet går i perioder, så även träningen.

Läs mer

Jakten på lärdomar från Ukraina

Av Móði

den 18 maj, 2023

i Lessons learned

“Erfarenheter från Ukraina visar…”, “vi har sett följande i Ukraina…”, “En lärdom från Ukraina är…”. Ett axplock av uttryck vi har hört det senaste året gällande vad vi kan dra för lärdomar från kriget. Det gäller såväl det militära som det civila försvaret. Alla vill hitta “den där” erfarenheten, den kritiska lärdomen som kommer göra oss betydligt bättre rustade för framtidens krig. Det finns ingen brist på exempel som kan ges titeln “den viktigaste lärdomen”. Det finns framförallt gott om lågt hängande frukt att plocka som vikten av värn, fjärrstyrda farkoster på bred front, artilleri och hemvärn med buret luftvärn. Problemet med att försöka hitta “den där” eller ens “de där” kritiska lärdomarna som kommer göra oss bättre rustade för framtiden är att de kommer färgas av vårt bias (det vi redan tycker är viktigt kommer vi se som avgörande i Ukraina), tillgången till källor (vi kan inte dra lärdomar från det vi inte ser) och hur nära vi har det i minnet (de lärdomar som sågs som kritiska i början av kriget ses inte som lika viktiga idag).

Det finns ingen brist på information av bearbeta, framförallt när det gäller visuellt underlag. Utmaningen är att hinna strukturera och bearbeta informationen så att den blir en lärdom som är giltig idag och i framtiden, en form av “allmän sanning”. Vilket är svårt då krig är rörlig materia och formas av de ingående parternas förmågor, vilja samt prioriteringar. För att hantera detta kan vi använda oss av olika metoder och teorier som verktyg för att strukturera upp informationen och snabbare komma fram till en slutsats. Problemet är att slutsatsen inte kommer vara starkare än valet av metod (eller för den delen dataunderlaget) och därmed finns alltid en risk att vi drar felaktiga slutsatser. Vilket riskerar att leda till stora förluster av liv (lex vk1).

Tittar vi från offensivens början den 24 februari 2022 fram tills idag kommer vi inte bara identifiera olika faser, vi kommer även se att vissa förmågor haft mer framträdande roller i en fas medan den knappt synts i nästa för att sen återkomma i en hybridform i en annan fas. Därutöver behöver vi identifierad vad den observerade förmågan är en reaktion på. De senaste månaderna har vi sett en markant ökning av FPV-farkoster bestyckade med olika typer av sprängladdningar – varför? Är det framtvingat av något lokalt tillstånd eller är det ett tekniskt språng? En del av de tekniska lösningarna vi ser från Ukraina är inte sällan sprungna ur bristen på ammunition, brist på mer avancerade tekniska system eller för att motståndaren helt enkelt saknat skydd där och då. Precis som i alla föregående krig uppfinns en rad olika lösningar för att lösa specifika problem på slagfältet, en del av de här lösningarna blir inte mer än koncept medan andra blir dagsländor som lever korta perioder.

Vi ser just nu början på en ukrainsk offensiv där vi även kommer få se system som stridsfordon 90 och stridsvagn 122 ta plats på slagfältet. Det innebär också att vi kommer få se hur dessa system slås ut och blir vrak. Det är krigets realitet. På samma sätt kan vi komma att se systemen prestera bättre än förväntat. Det innebär att vi behöver vara försiktiga i vad vi drar för lärdomar. För krig är som sagt dynamiskt. Striden är en extrem form av reaktion och motreaktion där utfallet inte enbart beror på teknisk eller numerär överlägsenhet i situationen. Skicklighet och slumpen är ständigt närvarande där det senare mycket väl kan trumfa allt av det förgående.

Oavsett vilken lärdom du drar eller har dragit från kriget är det viktigt att du kan förklara på vilken data och vilka premisser slutsatsen är dragen. Om vi exempelvis vill införa en grövre kaliber på våra eldhandvapen behöver det vara tydligt på vilka premisser det görs, så att vi kan vidta åtgärder den dagen de premisserna inte längre är giltiga. Det är så vi utvecklas i takt med framtiden.

Den förbannade anonymiteten

Av Móði

den 16 maj, 2023

i Allmänt

I kölvattnet av en debattartikel författad av fyra anonyma majorer och överstelöjtnanter har en diskussion på nytt blossat upp kring anonymitet och varför vissa försvarsmaktsanställda väljer den. Ett val som uppmärksammas på nytt idag av två författare i ett annat debattinlägg. I den insändaren är författarna inne på faktorer som jag personligen anser att de flesta tar lite för lätt på i det här sammanhanget.

Jag har tidigare skrivit om varför jag huvudsakligen valt anonymiteten. Det har varit och är fortsatt ett kritiskt redskap för att säkerställa att fokuset ligger på det skrivna ordet, inte vem som skriver. Jag är av åsikten att vi idag läser in så mycket i vem som är avsändaren att det i sig medför att vi okritiskt antingen avfärdar eller tar till oss det personen säger. En problematik som förvisso även finns med anonyma avsändare som byggt upp en följarskara. För taktisk.se har det samtidigt inneburit att det inte finns några omedvetna barriärer för vem som kan tänkas vara mottagare av det som skrivs. Det kan tilltala såväl sjömannen som majoren på L24. Det innebär också att fler vågar ta kontakt och berätta om saker. Jag tror att de flesta inte är medvetna om hur tryggt det anonyma kan vara för någon att prata med.

Det som en del däremot förstår är det upplevda, eller åtminstone uppfattade, “hot” som det kan innebära att vara öppen. Samtidigt fortsätter den anekdotiska bevisföringen om den egna upplevelsen som ett bevis på att det minsann visst går att vara öppen med vem man är. Det uttrycks förvåning över att vissa väljer att vara anonyma i vad som beskrivs som “okontroversiella ämnen”. Det får mig att undra om man är medveten om vad som händer runt omkring eller för den delen förstår hur människor fungerar. Det finns objektivt sett inga “okontroversiella” ämnen. Den mest banala fråga för en individ kan för en annan uppfattas som riktad kritik mot ens person. I andra avseenden kan det vara att åsikten som uttrycks inte är förenlig med den befattning som en person har för tillfället där denne förväntas företräda myndighetschefens fastslagna linje. Det behöver nödvändigtvis inte innebära repressalier från en högre chef. Det kan lika gärna handla om ett förändrat bemötande från underställda, eller för den delen ett avståndstagande från kollegerna i fikarummet. Precis som Schüler och Silverup skriver i sin debattartikel så innebär öppenhet också ett ställningstagande som öppnar upp för en annan behandling. Som mycket annat gör vi en riskkalkyl om vinsten är högre än risken, framförallt på kort sikt.

Det som vi inte alltid lyfter i diskussionen kring “risk” är den starka identitet som tjänstgöring i Försvarsmakten oftast innebär, även för de som väljer att lämna. Omgaloneringen har tydligt visat hur djupt och smärtsamt det kan vara när den identiteten upplevs som hotad. Betänk då vad det kan skapa för incitament att vara anonym om man uppfattar den minsta risk att hamna i en frysbox med allt vad det innebär. Det brukar talas om elefantkyrkogården i regeringskansliet, men en sådan plats finns även inom myndigheten. Såväl centralt som lokalt ute på förbanden. Vem vill överhuvudtaget riskera att hamna på en sådan plats för att man råkar framföra fel typ av åsikter vid fel tillfälle? Att framföra kritik mot hur fordonstjänsten fungerar inom myndigheten verkar inte vara så riskfritt som en del kanske ville tro.

Valet att söka anonymitet blir troligtvis enklare också av Försvarsmaktens kontinuerliga motsägelsefulla kommunikation kring personalens engagemang i samhällsdebatten. För samtidigt som personalen uppmanas att debattera, även på sociala medier på arbetstid, påminns vi om att inte prata om sådant som kan uppfattas som “olämpligt” eller “säkerhetsmässigt problematiskt”. Vem skulle vilja uppfattas som “säkerhetsmässigt problematisk” vid nästa säkprövningsintervju? Definitivt inte de som arbetar inom områden som kräver “integritet” och “en hög grad av säkerhetsmedvetande”. Det är inte en slump att kombinationen av “marinen” och “telekrig” inte diskuteras öppet av någon då det har med all tydlighet visats att man inte gör ostraffat, även om det är öppen och känd materia. Det har också visat sig att skämta om mobilfria gym triggar lokala säkerhetsorganisationer att påbörja egna utredningar där man börjar intervjua människor som kan ha haft samröre med ett specifikt konto. Eller att rykten på sociala medier om arbetsmiljön i ett insatsområde får kontingentschefer utomlands att försöka förmå säkpersonal att ta reda på vem som är bakom ett anonymt konto hemma i Sverige.

Det behöver inte handla om varken mod eller feghet för den som väljer anonymiteten. Det kan handla om något så självklart som att få ha stabilitet och ro i sin vardag. Att få uttrycka en tanke utan att få hela sin karaktär genomlyst och ifrågasatt. För vi är precis lika mycket människor som alla andra i samhället. Vi har vår beskärda del av narcissister och psykopater som inte drar sig en sekund för att sänka en individ på alla tänkbara sätt över en liten skitsak. Vi har våra sociala grupperingar som möjliggör för en individ att genom kontakter göra ett fortsatt arbetsliv outhärdligt. Att driva folk till att sluta är en paradgren, framförallt på lägre nivåer mot oönskad soldater och sjömän. Vi som organisation består av människor, och människor drivs av olika agendor som på olika sätt påverkar andra människor. För att individen ska vilja välja öppenhet måste organisationen med all önskvärd tydlighet visa att alla former av ingrepp mot en persons rätt till yttrande inte bara är oacceptabla, det måste få konsekvenser. Men det är en utopi i en organisation som just nu rider på människors paranoia om pusselläggande fiender och att det ska hållas på pusselbitar istället för att arbeta med att gamla pusselbitar blir obrukbara.

Vårt utbildningssystem främjar inte utveckling av kunskap

Av Móði

den 15 maj, 2023

i Allmänt

Efter att ha spenderat några veckor med att läsa remissen till arméinstruktion yrkesutveckling och befordran 2023 (ja, jag har läst igenom den ett antal gånger) har jag kommit till slutsatsen att armén i allmänhet och Försvarsmakten i synnerhet inte riktigt har grepp om hur vare sig djup kunskap genereras eller vad en expert är. Vilket oundvikligen kommer drabba våra specialistofficerare negativt då hela deras karriär är upphängd på att dessa ska besitta “djup kompetens” där huvuddelen förväntas bli “auktoriteter” inom sina specialiseringar. Jag väljer att förutsätta att man från myndighetens sida har ett genuint intresse, trots vissa tecken på motsatsen, i att skapa specialister som sen ska kunna axla ansvarsfyllda roller inom såväl utbildning som utveckling. Jag förutsätter också att definitionen av en expert som någon som “omedvetet kan klara komplicerade situationer inom sitt yrke” och som “agerar utan medveten tanke och kan inte alltid förklara det han gör eftersom det är omedvetet” egentligen är en olycklig felöversättning och feltolkning av de fyra nivåerna av kompetens och i synnerhet “unconscious competence” (se nedan). För om det inte skulle vara en feltolkning, då har vi en grovt felaktig syn på expertism och vi kommer på lång sikt helt urholka vår kunskapsbank.

Unconscious competence: The individual has had so much practice with a skill that it becomes “second nature” and can be performed easily (often without concentrating too deeply). He or she may or may not be able to teach it to others, depending upon how and when it was learned.
The art of accelerated learning

Till att börja med ska det sägas att det är tydligt att mycket av begreppet kompetens inom myndigheten kopplas till något handgripligt, ett praktiskt utförande av en handling. Ytterst genom publikationer som “vår militära profession” ska det förstås som utövandet av militär makt – den väpnade striden. Något jag tycker går igen i alla våra skrifter som berör befordran. Hur kompetent är individen att i praktiken, genom sin befattning som chef, funktionsspecialist eller soldat/sjöman utöva det praktiska. Hur automatiserad är individen i sitt utförande? Det är antagligen här vi även gränsar in på begrepp som “naturlig känsla” och “utövare av en konstform” när vi pratar om de vi anser som riktigt dugliga.

Problemet är att vårt utbildningssystem och för den delen kompetensutvecklingsfilosofi är väldigt smalt i sin utformning och fokuserar på att skapa specialister som är duktiga på att utföra ett arbete automatiserat. I princip är systemet vi har byggt anpassat efter löpande band principen, där personalen ska producera en specifik produkt och inget mer. Vilket kanske inte uppfattas som särskilt kontroversiellt vid en första anblick. Fokus är trots allt på att effektivt i såväl tid som resurser att producera dugliga soldater och krigsförband. Saken är däremot den att i ett sådant system behövs det inga experter. Det behövs ingen djup kunskap inom något område. Det som behövs är egentligen personal som med olika nivåer av automatiserat beteende kan utföra sina arbetsuppgifter på respektive nivå.

Vilket leder till nästa problemområde, nämligen utveckling. För som det ser ut idag är utvecklingen framåt bristfällig. Snarare förefaller utveckling idag fokusera på att titta bakåt och hitta lösningar där. Det ger ett sken av att vi utvecklas eftersom det sker förändringar, men förändringarna är inte riktade mot framtiden. Det här tror jag hänger ihop dels med synen på vad en expert är och hur dessa tar till sig kunskap. Genom att kontinuerligt undvika att skapa plattformar för intern kommunikation missar vi den kritiska komponenten för att utveckla kunskap. Nämligen exponering för andras tankar om hur saker och ting kan utföras.

Den förhatliga akademiseringen av officerare skulle kunna ses som ett steg i att lösa det problemet. Utbildningen tvingar kadetterna till att tänka kring ett ämne, formulera det i skrift och sen opponera mot varandras tankegångar där det också ingår att förklara hur man har tänkt. Senare i karriären upprepas detta när officeren läser HOP. Här finns en liten glimt av hur vi bygger djup kunskap inom specifika områden. Baksidan? Det saknas totalt för specialistofficerssystemet. Efter skolan hamnar specialistofficeren i olika förutbestämda roller som fokuserar på att lära sig ett hantverk så som det är föreskrivet i våra publikationer. Även om vissa efter ett tag får titulera sig som funktionsföreträdare eller ämnesexperter är kunskapen oftast byggd på det hantverk som under år utförts enligt redan förutbestämda direktiv på det egna förbandet. Någon form av systematisk exponering för andra sätt att tänka och utföra hantverket på uteblir till skillnad från officeren.

Under det senaste årtiondet har mycket av exponeringen för nya sätt att tänka varit avhängt på om individen åkt på internationell insats eller deltagit i övningar med utländsk personal. Därigenom har vi sett några influenser nå in i Försvarsmakten även i det lilla. Och kanske kan det fortsätta med ett inträde i Nato. Samtidigt kan vi inte sätta vår framtid på att så blir fallet. Vi behöver ta ansvar för vår egen kompetensutveckling av personalen.

I remissen “Inriktning för personalförsörjning och kompetensutveckling inom Försvarsmaktens underrättelse- och säkerhetstjänst” beskriver MUST hur personal inom funktionen ska avsätta 20% av sin arbetstid (dvs 8 timmar varje vecka) till att läsa. Inte att läsa Försvarsmaktens interna publikationer, utan att läsa sådant som publiceras utanför organisationen. Studier, artiklar och böcker inom allehanda ämnen som kan tänkas vara av intresse. En tvärvetenskaplig ansats som inte bara skapar kunskap genom att individen läser. Det innebär också att individen exponeras för olika tankegångar och teorier som sen kan omvandlas till något utvecklande för funktionen och Försvarsmakten. Samtidigt som detta är ett tankesätt som fler funktioner bör ta efter behöver detta kompletteras med ytterligare en åtgärd. Nämligen möjligheten till att diskutera med andra inom samma funktionsspår. Vilket kommer vara extra viktigt i framtiden med tanke på att såväl arméns remiss som MUST:s ger uttryck för att det kommer bli svårare att byta funktionsspår. Och om det blir svårare att byta funktionsspår finns det en rad specialister i organisationen som inte bara kommer bli låsta i snäva befattningsträd, det innebär även att de kommer leva en väldigt “ensam” tillvaro där de inte har någon annan med samma specialisering att diskutera med.

För samtidigt som myndigheten flaggar för att vi behöver rekrytera specialister inom områden som cyber, rymd, telekrig och rpas kommer dessa individer att vara förhållandevis få under en överskådlig framtid. Och med dessa område uppfattade “känslighet” gällande spridning av kunskap utanför myndigheten riskerar mycket av kompetensutvecklingen kokas ner till de kurser individen får gå under sin karriär. Däremellan kommer utvecklingen att stagnera när det saknas möjligheter i form av diskussionsforum, seminarium eller återkommande möten att dryfta frågor, tankar och problem relaterade till tjänsten. Risken är därmed överhängande att utvecklingen uteblir och istället fastnar i mantrat “så här har vi alltid gjort”.

Det är inte bara utbildningssystemet utifrån elevens perspektiv som behöver ses över. Mycket av kompetensutvecklingen för yrkesofficeren hängs upp på att individen har varit lärare en eller flera gånger på någon av myndighetens skolor och centrum. Problemet är fortsatt att många av de här tjänsterna är längre kommenderingar vilket gör att de blir svårbemannade. För underrättelsefunktionen förefaller det vara synnerligen svårt att behålla lärare på funktionens kunskapscentrum sett till hur ofta det ligger lediga tjänster ute för SO7 och SO8. En väg framåt vore att fokusera på kortare bemanningar för att möjliggöra dels att fler specialister kan lösa den typen av uppgifter. Dels för att individen omgående kommer tillbaka till förbandet och kan uppdatera övriga med vad som har förändrats i utbildningsväg. En försök att helt råda bot på den fördröjning som just nu råder mellan att kunskapsläget förändras på våra skolor tills dess att förändringen slår igenom ute på förbanden.

Avslutningsvis vill jag slå ett slag för sidor likt militär debatt som åtminstone erbjuder de som är intresserade att exponeras för andras tankar. I en kunskapsdriven organisation hade det inte behövt vara avhängt på privata initiativ. Istället hade det varit funktionsskolornas och den militära akademin som drivit på och skapat plattformar för ett enkelt utbyte av idéer, frågor och lösningar. Men tills dess är det upp till var och en att ansvara för sin egen kompetensutveckling och att våga ta klivet utanför gällande utbildningssystem för att hitta influenser som kan driva oss framåt.

PEK94 bjöd också på “raggarskjutningar”

Av Móði

den 14 maj, 2023

i Allmänt

En av helgens uppmärksammade diskussioner, förutom avslutandet av FMÖ23, har varit ett debattinlägg som kritiserar nuvarande skjututbildning. Det är kanske inte att skjututbildningen kritiseras som är den största invändningen, utan att kritiken kan tolkas som ännu ett inlägg till narrativet “PEK94 skapade bättre skyttar än nuvarande utbildning.” Egentligen har det mesta redan bemötts av Fredrik Jacobsson i ett inlägg från 2019 och således skulle jag egentligen bara kunna hänvisa till det utan att skriva ett inlägg på temat. Samtidigt behöver vissa saker bemötas när det målas upp en, i mitt tycke, förskönad bild över dåtidens skjututbildning.

Jag misstänker att författaren till debattinlägg, liksom jag, är barn av PEK94. Jag får åtminstone det intrycket när jag läser texten. Då det finns några oklarheter kring vad författaren egentligen vill framhäva som styrkor hos PEK94 och vad nuvarande skjututbildning saknar gällande “tidlösa och allmängiltiga aspekter av skjutning” kommer jag först redogöra för hur jag uppfattat texten och dess kärna.

Läs mer

Framtidssäkra stridsutrustningen

Av Móði

den 6 maj, 2023

i Utrustning

Den nya eldhandvapensfamiljen med sitt tillhörande kaliberbyte för en del kategorier kommer oundvikligen medföra att vissa befattningshavare behöver se över sin stridsutrustning och vilka fickor individen bär på sig. Med tanke på att nästa stridsväst ligger precis bortom införandet av nya automatkarbiner är det helt enkelt inte säkert att det kommer tilldelas ändamålsenliga fickor för respektive befattningskategori. Det har även tillkommit information om att “självskyddsvapnet” kommer att komma med både 20- och 30-skottsmagasin vilket tillsammans med osäkerheten kring vilka som egentligen kommer få 7,62-karbinen visar på behovet av magasinsfickor som är flexibla. Därav den här artikeln.

Läs mer