Det vankas inryck och flera förband har börjat använda sociala medier för att kommunicera till den blivande soldaten vad denne bör ta med sig vid inryck. Det är i grunden en positiv utveckling vilken jag hoppas att alla förband tar efter framgent. Vad den här artikeln emellertid kommer handla om är en förbättringspunkt för Försvarsmakten kopplat just till den typen av ”dold utrustning” som den enskilde behöver ta med sig och sen lägga sin värnpliktsersättning på att köpa kontinuerligt under sin grundutbildning. Jag är nämligen av åsikten att myndigheten kan och ska förse värnpliktiga med hygienprodukter och armbandsur vid inryck.
Den återkommande lågt hängande frukten är just tilldelning av armbandsur. För 10 år sedan kunde vi förvänta oss att majoriteten av våra medborgare hade ett armbandsur av något slag. Idag är inte det lika självklart på samma sätt som att det inte längre är självklart att ett bankkontor tar emot kontanter, eller att en bank ens har fysiska kontor. Intåget med smarta telefoner har ersatt mp3-spelare, bärbara datorer, armbandsur och är på väg att ersätta betalkort. Det kan vi tycka olika om huruvida det är en bra sak eller ej, men det är verkligheten och det är den vi behöver förhålla oss till. Eftersom tid är en central dimension i militär verksamhet behöver vi tillse att individen kan hålla koll på den redan vid inryck när vi plockar av denne sin telefon. Ett analogt armbandsur med tygbband är tillräckligt bra för att lösa uppgiften och kommer med ett lågt styckpris.
Mensskydd och tillgången till den var länge en diskussion som löstes på lite olika sätt ute på förbanden. Till slut fattade Försvarsmakten beslut om att förse kvinnliga värnpliktiga med olika former av mensskydd utan kostnad. Ett steg i rätt riktning som nu bör kompletteras med andra hygienprodukter så som tandkräm, tvål och våtservetter.
Försvarsmakten lägger stor vikt vid hygien i den militära utbildningen. Inte helt utan anledning då dålig hygien inom ett förband sänker stridsvärdet markant. Således ligger det i myndighetens intresse att personalen har tillgång till hygienprodukter på samma sätt som man frikostigt delar ut alcogel och hudsalva.
Mitt förslag är att individen vid inryck tilldelas en färdigpackad necessär med tvål, nagelsax, mensskydd, rakhyvel, tandborste och tandkräm. Allt detta kan sen ersättas av kvartermästaren vid exempelvis fredagsrutin när annan förbrukningsmateriel som pennor och skrivblock tillförs.
Det är en förhållandevis enkel åtgärd för att säkerställa att alla kan upprätthåla en god hygien och det medför att den värnpliktige kan använda sin ersättning till andra moralöjande inköp.
Någon vill möjligen invända att det är vuxna människor som rimligtvis kan köpa sina egna prylar. När det gäller anställda med full lön håller jag med. När det gäller värnpliktiga med ungefär 4500kr i månaden med begränsad frihet påstår jag att läget är ett annat. Där anser jag att vi har ett utökat ansvar att ta hand om individen.
Hur det har varit förr är inte ett argument för att det inte kan vara annorlunda i framtiden.
Försvarsmakten har många gånger slagit sig för bröstet efter genomförda medarbetarundersökningar och tryckt ut budskapet att personalen är nöjda med ledarskapet samt skulle rekommendera myndigheten som arbetsgivare. Samtidigt är det också återkommande att ovälkommet beteende fortsatt är ett problem inom organisationen och att arbetsbelastningen sliter på personalen. Men hur tar det här sig uttryck rent praktiskt i organisationen och hur hanteras problemen?
När arbetsmiljöproblematiken på I 21 blev känd för allmänheten förra året kom det inte som en överraskning för en del. Ryktena kring förbandet och problemen med personalens arbetssituation hade redan sipprat ut i organisationen och utredningsresultatet blev mer eller mindre en bekräftelse av det som de flesta redan ”visste”. Den här artikeln ska däremot behandla något som kanske är lite mer okänt och som återfinns på andra förband än enbart I 21.
Utredningsrapporten inklusive den kompletterande delen är i sig kort. Utredarna från arméstaben har genomfört totalt 62 intervjuer med olika individer från Sollefteå och Östersund. Hur fördelningen sett ut mellan kategorier och på vilken nivå framgår inte. Oaktat är det en dyster bild som målas upp med ”ömsesidigt bristande tillit mellan generationer”och en ”[t]ystnadskultur och en dålig organisationskultur där viss jargong framkommer”. Just ordet ”jargong” fick mig att reagera eftersom samma problematik med en negativ jargong beskrivs i en annan arbetsmiljöutredning på ett annat förband, i en annan försvarsgren. Den utredningen, där den svarta sekretesspennan slitits rejält, pekar också på hur en ”raljant och baktalande” jargong tillsammans med ”otydliga lednings- och lydnadsförhållanden” och en ledning som uppfattas som ”otillgänglig” bidragit till en försämrad arbetsmiljö. En arbetsmiljö där det förekommer rädsla för repressalier från chefer eller andra i någon form av beslutande position. I princip kan de båda utredningarna läggas som raster på varandra vad gäller problemområden. Vilket i sig är intressant då det ena förbandet är nyetablerat medan det andra förbandet är en lång historik. Det ska således inte avfärdas som något som enbart sker på nyetablerade förband med återanställd personal.
I de bägge utredningarna framkommer det en problematik med att beslut fattas informellt ”i korridoren”eller på annat sätt mellan individer vilket i sin tur leder till att andra befattningshavare inte får information, upplever sin roll som otydlig och att deras arbete försvåras samt att spårbarhet saknas. Den, för militär verksamhet, smått anmärkningsvärda åtgärden hos I 21 har varit att peka på en individ som numera har i uppgift att kontrollera så att order och direktiv kommer ut i god tid. Något som rimligtvis borde vara en självklarhet för en stab med en rutinerad stabs- eller planeringschef. För den ej namngivna enheten är åtgärden att riskanalyser kopplat till den organisatoriska miljön ska genomföras med tillhörande uppföljning av personalsektionen.
I bägge fallen förefaller det finnas en generationskonflikt som i grunden leder till en försämrad arbetsmiljö och vilket möjligen bidragit till det vakansläge som I 21 har idag. Hos det andra förbandet har situationen lett till kränkande särbehandling enligt utredningen. Vilket i sig är en allvarlig slutsats sett till att det är reglerat i arbetsmiljöverkets föreskrifter (dvs tvingande) att arbetsgivaren ska vidta åtgärder för att motverka kränkningar. I den utredningsrapporten framgår däremot inte vad konsekvensen blir av den konstaterade särbehandlingen. Ingen rekommendation lämnas gällande omplacering av personal till följd av det som hänt. Även här uppges arbetsmiljön som en orsak till att personal lämnar eller överväger att lämna den ej namngivna enheten. Utredningen rekommenderar dock att en kartläggning görs bland personalen som slutat vid förbandet genom avgångssamtal. Det kan tyckas att, med tanke på Försvarsmaktens svansföring kring ovälkommet beteende, att konstaterad kränkning skulle medföra en kraftigare rekommendation om åtgärd än ”workshops” och ”gruppdialoger”.
Militär verksamhet är starkt förknippad med tydlig ledning och tydliga ordervägar. Ändå har vi här två olika förband där det förefaller brista så till den milda grad att det skapar en destruktiv miljö. Det kan i sig vara en orsak av de kontinuerliga omorganiseringar som sker inom Försvarsmakten där det till slut blir otydligt vem som leder vilken typ av verksamhet. Känslan av att beslut måste fattas snabbt skapar troligtvis problematiken med beslut i korridorer där individer uppfattar sig ”handla i chefens anda” utan att uppfatta att de påverkar andras arbeten negativt. Tillsammans med en skev maktbalans mellan ung och gammal är det inte konstigt att yngre personal, som oftast är mer rörliga, väljer att lämna för andra förband eller arbetsgivare.
Det anmärkningsvärda i de bägge utredningarna är att det egentligen inte rekommenderas att någon form av konsekvens utdelas för situationerna som uppstått. Det påminns om chefers ansvar, vad regelverken säger och Försvarsmaktens arbetsmiljöpolicy. Men i övrigt, t o m när det bedöms skett kränkande särbehandling, verkar man i stort sett nöjda med att chefer kommer fatta rätt beslut framgent och att arbetet ska följas upp. Frågan är om skillnaderna i utformning av rekommendationer kan härledas till att utredningen av I 21 genomfördes av arméstaben medan den ej namngivna enheten utredes internt av förbandet. Med det sagt ska det tilläggas att den senare utredningen genomfördes under sju veckor vilket tyder på ett grannlaga arbete vad gäller insamling av information.
En generell slutsats jag drar av de båda utredningarna är att situationen på de bägge förbanden med den kraftigt försämrade arbetsmiljön beror framförallt på att chefer inte agerar resolut från första början när ett problem uppstår utan låter det fortgå i hopp om att det antingen ska lösa sig av sig självt, eller att någon annan kan ta över problemet. Ska vi klara vår tillväxt och att hänga med i den säkerhetspolitiska utvecklingen måste vi ha chefer som leder verksamheten med tydlighet. Där det tydliggörs vad som förväntas och av vem. Där det inte lämnas något utrymme för egenmäktigt förfarande i beslutsprocessen för att gynna sig själv på bekostnad av andra. I synnerhet är det viktigt att chefer kan sina förband och direkt motverkar all form av baktalande när det uppdagas.
Referenser
(Skrivelser i VIDAR) Utredningsrapport avseende arbetsmiljöundersökning I21 FM2023-28718:1 & FM2023-28718:3
Det brukar sägas att vi förbereder oss för krigets krav. Men vilket krig som medför de specifika kraven framgår oftast inte. Den återkommande röda tråden är däremot att kriget kommer vara fysiskt och psykiskt tungt vilket därmed innebär att vi behöver utsätta soldaten samt sjömannen för en rad påfrestande prov för att förbereda dem. Med det pågående kriget i Europa vore det en aning sinnesförvirrat att påstå att krig inte är påfrestande. Samtidigt förefaller det finnas multipla krig vars krav vi använder som ramverk för att rättfärdiga hur vi bedriver våra utbildningar och övningar.
För medan vi utmanar våra soldater på alla tänkbara sätt fysiskt verkar krigets krav på våra förband vara annorlunda. Då ställs kraven i verklighetens krig mot kraven i det simulerade kriget (det vill säga övningen). Då blir verklighetens krig plötsligt underordnat övningen där det är viktigare att ”vinna” övningen och att öva med de bästa förutsättningarna än att anmäla begränsningar eller låta exempelvis brist på viss materiel få konsekvenser för förbandet. Att gå utanför övningens ramar för att skapa artificiella fördelar förefaller plötsligt ligga innanför ”krigets krav”, något vi troligtvis inte skulle acceptera om exempelvis soldaten beställer utkörning av mat till en brytpunkt under en strapats. Vi har därmed skapat två måttstockar om vad kriget är och vad det egentligen kräver.
Det är känt att det finns en militär kultur där svagheter döljs och styrkor förstärks eller rentutav överdrivs. Detta är inget unikt svenskt utan förekommer över hela världen. Dess uttryck däremot kommer skilja sig något baserat på nationell kultur och hur statsskicket ser ut. Många minns antagligen hur förvånade en del verkade över att de ryska förbandens förmåga i Ukraina inte alls motsvarade de analyser som gjorts under åren före. Ett resultat som till del beror på den ryska förmågan att dölja sina svagheter, överdriva styrkorna och att dessutom själva tro på det. Ser vi till den svenska kulturen vill jag påstå att vi ser samma fenomen, om än i en svensk mellanmjölks-version. Det är inte bara i nostalgitripparna från kalla krigets dagar där vi, åtminstone utåt sett, varit rejält övertygade om vår förmåga i alla domäner. Det har även kommit tillbaka i form av återanställda som något självförhärligande minns om hur deras förband kunde det ena och det tredje efter ett fåtal utbildningsveckor. Ett minne som måste ifrågasättas och nagelfaras då våra minnen inte alltid är det som kan ses som fakta. Det förekommer även mer subtilt genom att vi kontinuerligt kraftsamlar resurser och utrustning för att kunna genomföra övningar. Kompanier lånar fordon och sambandsmateriel av varandra för att kunna genomföra övningar där inte hela bataljonen övar. Skulle hela bataljonen öva genomförs anpassningar där brist på specifik utrustning, eller för den delen vakanser, inte få någon negativ påverkan på övningen. Det vi lärt oss är att det finns ett högre värde att övningen genomförs och att målsättningarna uppnås. Därmed uteblir konsekvenserna, vi lär oss aldrig av dem och de når aldrig beslutsfattarna.
Vi förleds stundtals att vår kunskap är beprövad erfarenhet när den i själva verket är färgad erfarenhet av vad vi själva tycker är giltig kunskap för det kommande kriget. Men om vi utgår ifrån att minnen inte är fakta, att det finns en bias som färgar vad vi tycker är viktigt och att simulerade övningar där förbanden lär sig vinna genom artificiella resurser inser vi att risken är överhängande att vi inte alls förbereder oss för det framtida krigets krav. Istället förbereder vi oss för ett historiskt artificiellt krig som aldrig kommer inträffa och som vi ska strida i med artificiella förband som saknar förutsättningarna.
Som jag skrev är det här fenomenet inte unikt svenskt. Det finns i alla försvarsmakter, såväl bland våra allierade som hos fienden och dennes allierade. Vad som är unikt svenskt bör däremot vara möjligheten och viljan att diskutera det här öppet för att sen omhänderta det kontinuerligt i vår dagliga verksamhet.
Om vi leker med tanken att det fullskaliga kriget blott är några år bort kan vi rimligtvis inte fortsätta bedriva vår verksamhet som om Ryssland aldrig invaderat Ukraina och kontinuerligt hotat världen med ett världskrig. Det är det krigets krav som måste vara gällande på samtliga nivåer och i alla övningar.
Jag har tidigare skrivit ett inlägg om graviditet i Försvarsmakten där bland annat chefens skyldigheter och den underställdes rättigheter berördes. Även om det är några år sedan artikeln skrevs finns det anledning att återkomma till ämnet då det på sina håll finns brister i omhändertagandet av gravid personal. Framförallt där chefer och chefsstödet brister i det lagstadgade arbetet som ska genomförs så fort en anställd berättar att denne är gravid. En annan anledning att återkomma till ämnet är de brister som finns efter att en anställd fött barn. Sammanfattningsvis finns det fortsatt brister vad gäller stöd inför och efter graviditet, information (främst dess tillgänglighet) och förståelse för vad det innebär att vara gravid i en militär verksamhet.
4 § En arbetsgivare som blivit underrättad om arbetstagarens tillstånd eller förhållanden enligt 2 § ska genast undersöka om kvinnan i sitt arbete utsätts för någon av de arbetsmiljöfaktorer eller arbetsförhållanden som anges i bilagan till dessa föreskrifter eller därmed jämförbara förhållanden. Arbetsgivaren ska vidare bedöma risken för skadlig inverkan på graviditet eller amning eller för annan ohälsa (taktisk.se fetmarkering). Vid riskbedömningen ska hänsyn tas till arten, graden och varaktigheten av exponeringen. Arbetsgivaren ska därefter avgöra vilka åtgärder som behöver vidtas.
Arbetsmiljöverkets föreskrifter och allmänna råd om gravida och ammande arbetstagare; AFS 2007:5
En fråga dök upp på X kring hur instruktörer genomför utvärderingar efter övningsmoment. Närmare bestämt, vem börjar prata: instruktören eller eleven?
Du är instruktör och din elev har precis genomfört ett eller flera moment. Det är nu dags för utvärdering. Vem bör först ge sin bild av vad som har hänt och hur det har gått, du eller eleven?
Svaret är kanske inte helt oväntat: ”det beror på”. Alla har olika preferenser kring hur de vill lägga upp utvärderingsmomentet utifrån övningens utformning och övningstruppens nivå. Utan att fastna i pedagogik och vad som är mer rätt eller fel tänktrme jag redogöra för hur jag resonerar.
Min övergripande preferens är att låta den specifika eleven som utvärderas eller som fört befäl under genomförandet att få reodgöra för hur individen uppfattat situationen och varför denne fattade vissa beslut (eller för den delen valde art inte fatta beslut). Anledningarna till detta är flera. Främst får jag en redogörelse för hur individen uppfattat läget och kan därmed fokusera återkopplingen till dem lägesbilden. En annan anledning är att jag får en bild hur elevens kunskapsnivå är utifrån de övergripande målsättningar som finns. Därutöver slipper jag lägga tid på feedback som eleven själv redan uppfattat.
Nackdelen med det här? Tid. Det tar tid om det ska ge någon form av uteffekt och tid är inte alltid en vara vi har mycket av. Ett sätt att komma åt den problematiken är antingen genom moderering av utvärderingen när den utvecklar sig till en diskussion (vilket stundtals sker). Ett annat är att tydligt sätta upp ramar kring utvärderingens utförande. Det klassiska sättet är att säga åt eleven att hålla sig till ”tre bra saker, tre saker att utveckla”.
För att det här ska fungera krävs att truppen eller eleven har nått en viss nivå av ”militär mognad”. Det vill säga att individen har kunnat skapa sig referensramar kring hur saker bör utföras, exempelvis ett anfall, och kan resonera kring den egna prestationen i relation till riktlinjer och den aktuella situationen.
Det kräver även att övningen är utformad så att det är möjligt att göra fel eller misslyckas utan att det skapar ett felbeteende. Till skillnad från exempelvis övning i vapenhantering.
Det är när ovan beskrivna förutsättningar saknas som envägskommunikationen (instruktör till elev) kommer in. Det kan vara att truppen eller individen är noviser och saknar den militära mognad som krävs. Ett sätt att bygga den militära mognaden är genom mängdövning av specifika moment. Det blir således viktigare att tillse att eleven utför rätt åtgärder genom att vi visar och instruerar, därefter övar vi. Här är antal korrekta repetitioner nyckeln till kunskapsuppbyggnaden och vårt fokus ska ligga på att kontinuerligt korrigera upptäckta fel.
Hur utvärderingar är med andra ord flytande och beroende på en rad olika faktorer. Det är inte sekventiellt eller beroende av hur länge en individ tjänstgjort i sin befattning utan beror i stort på var vi befinner oss i visa, instruera, öva, pröva samt vilka krav och målsättningar vi har. Är kravet att utförandet sker på ett föreskrivet sätt, då finns det väldigt litet utrymme/behov av dialog. Är kravet att eleven ska uppvisa förmåga att lösa en stridsuppgift är behovet av att förstå elevens resonemang betydligt större.
Avslutningsvis vill jag höja en varningens finger för att fastna i dåtidens syn på vad som är en ”bra övning”. En bra eller effektiv övning är inte nödvändigtvis en övning med många genomföranden eller där första skottet avlossas när skjuttiden börjar. Det är ett gravt förenkla komplexiteten kring militär utbildning och skapa mätvärden som inte säger något om utbildningseffekten. Det är instruktörens uppgift att skapa en miljö som är ändamålsenlig utifrån de krav och målsättningar som är utformade av chefen. Det inbegriper såväl att utforma övningen som hur utvärdering ska genomföras.
Ibland blossar den upp på nätet, diskussionen om specialistofficerens roll, framtid och inte minst kategoritillhörighet (OR eller WO?). Militär debatt har haft ett tema kring SOU vilket inbegripit själva utbildningen som sådan, vad Försvarsmakten bör använda sergeanterna till och rent funktionsspecifika spörsmål. Den här artikeln kommer däremot bygga vidare på en artikel i Tidskrift i sjöväsendet (TiS) (s. 209 och framåt) där författaren lyfter en oro kring ett kommande fyrbefälssystem i och med införandet av överfanjunkare som grad samt att dagens upplägg för hur kraven utformas för specialistofficerskåren inte är ändamålsenlig för försvarsgrenarna eller stridskrafterna.
Jag håller med & tillägger att konsensus enbart ska råda i det minsta gemensamma (typ vilka pedagogiska kurser ska ingå i SOU). I övrigt behöver respektive FG/SK utrymme att forma sina specialister så som de behöver dem. Den likriktning som nu finns har en negativ inverkan på SO. https://t.co/ytshu1VZnlpic.twitter.com/0SeLpdCzIL
Värdegrund – system av etiska principer som bildar underlag för handlande. Belagt sedan 1992.
Svensk ordbok 2021
Värdegrund, ett laddat ord som nästintill oundvikligen skapar diskussion på såväl internet som ute i de fysiska rummen. Det enda ord jag kan komma på som drar till sig liknande heta debatter är ”gender”. Det är med vetskapen om att det här är ett hett ämne som jag tänkte ge mig in på minerad mark och reda i hur ordet kom in i den militära sfären samt vad begreppet kommit att betyda idag jämfört med början på 2000-talet. Anledningen är att Försvarsmaktens värdegrund och vad den antas stå för återigen har blivit en form av diskussion där fokus förefaller ligga mer på ordet ”värdgrund” än dess betydelse. Jag anser att det är viktigt att förstå hur Försvarsmaktens värdegrund kom till för att kunna kritisera dess utformning.
Mycket gnäll på att försvarsmakten har en värdegrund som vi arbetar efter men hur många har egentligen läst den? Titta uppe i vänstra hörnet på bilden och inse att stridsmoral, disciplin, fysisk och psykisk prestationsförmåga är lika viktigt som det nere till vänster. pic.twitter.com/XyQNyvFImC
Armies prepare to fight their last war, rather than their next war.
Okänd
Citatet ovan förekommer i många olika versioner och tillskrivs olika personer, bl a Churchill. Oavsett är det en sanning som har bevisat sig igenom historien och dess olika konflikter. Vilket i sig inte är konstigt då vi människor saknar förmågan att se in i framtiden och alla former av framtidsanalyser står och faller med tillgänglig data samt de kontextuella avgränsningar som måste göras. Det vi ser idag i Ukraina är och är samtidigt inte morgondagens krig beroende på övriga faktorer som tid, plats och vilka parter som är involverade. Det pågår i mångt och mycket ett meta-krig där potentiella parter kontinuerligt genomför olika drag för att ha bästa möjliga utgångsläge i en ännu ej materialiserad konflikt.
History is the best teacher, who has the worst students.
Indira Ghandi
I militära kretsar är det populärt med militärhistoria, i synnerhet kopplat till de stora slagen under andra världskriget. Här finns mycket kunskap och inspiration att hitta för att lära sig kring strategi och taktik på alla ledningsnivåer, samt förstå allt från stridsreaktioner hos soldater till vikten av logistik vid fronter. Utmaningen dock med militärhistoria som utspelar sig långt före mottagarens egen födelse är att det saknas kontextuell förståelse till varför något hände eller varför det utspelade sig på ett visst sätt. Den kontextuella förståelsen försöker olika militärhistoriska författare förmedla på ett kondenserat vis i bokform till en läsare. Ibland blir det mer populärvetenskapligt, det vill säga grovt förenklat, för att läsaren ska kunna ta till sig informationen lätt och minnas den. Ett exempel är början på första världskriget. Det finns en allmän acceptans för att det var ”skotten i sarajevo” som startade kriget. Vilket är en grov förenkling kring hur situationen var mellan och inom de dåvarande staterna som sen kom att utkämpa kriget på olika sätt. Skotten är snarare att se som en i raden av händelser som alla bidrog till krigsutbrottet där skotten i sig inte nödvändigtvis hade startat ett krig om övriga faktorer sett annorlunda ut.
Poängen är inte att hamna i någon kontrafaktisk historiebeskrivning utan snarare att påpeka att såsom vi lärt oss saker i historien eller för den delen upplevt den är en kondensering som oftast sorterar bort gråskalor.
Eftersom militärt intresserade personer oftast har ett medelmåttigt intresse för historia, i synnerhet den svenska, finns det risk att vi går i en rad fällor vad gäller att sätta historien i ett sammanhang till moderna händelser. Ett återkommande fenomen är minnet av den svenska värnplikten, eller för den delen den svenska militära förmågan, före år 2000. Man minns gärna hur bra ens egna övningar var och hur duglig man var på sin uppgift. Man minns sällan, eller reflekterar därikring, hur mycket som var ett inövat spel och att en del av förmågorna vi hade aldrig fick öva i någon högre utsträckning.
Värnpliktig traktorförare vid I 3.
När det talas om hur många människor Försvarsmakten kunde mobilisera saknas minnet kring hur en stor del av dessa soldater ingick i en organisation för ren handräckning eller för den delen att vissa krigsplaceringar inte alls matchade vad individen hade genomfört för grundutbildning. Inte heller tar det höjd för huruvida det överhuvudtaget fanns ett behov av de kompetenser som en del av personalen hade i takt med att omvärlden förändrades och teknik utvecklades.
Men vad är poängen med allt det här då? Jo, det finns och har funnits under en längre tid en falang inom och utom Försvarsmakten som anser att personlig utrustning är långt ner på prioriteringslistan. Det finns så mycket annat som är viktigare att lägga pengarna på. Inte sällan framförs argument att utrustningen som fanns förut, exempelvis stridsbälte 304k samt ak4, dög alldeles utmärkt för att utföra diverse stridsuppgifter. En annan populär vinkling är att ta bilder från diverse dåtida krig, i synnerhet finska vinterkriget, för att påvisa att allt som krävs för att vinna är en uniform, ett stridsbälte och lite djävlar anamma. Det går hand i hand med uttrycket att det är ytterst soldatens vilja till kamp som kommer avgöra striden.
Förvisso spelar det ingen roll vilken utrustning individen har om denne ger upp. En stridsvagnsbesättning kan ha den stryktåligaste moderna stridsvagnen i världen, men det hjälper ju föga om de ger upp vid första stridskontakten. Samtidigt är det en grov förenkling av historien och det som avgjort slag och krig. För är det något vi vet från historien så är det att inget land som blivit angripet har varit rustat för det kriget de sugits in i. Det går även att argumentera för att angripande stater inte heller är rustade för det krig de ger sig ut i. Bägge gångerna när USA gått in i Irak har landets militär funnit sig såväl organisatoriskt som materielmässigt i nedgång. Vilket har, i takt med att kriget pågått, dragit igång en forcerad produktionskedja för att möta de faktiska behoven som finns på slagfältet. Detsamma har gällt Sverige när vi gett oss ut på olika internationella uppdrag och fått inse att utrustningen vi har inte alls är anpassade för hur operationerna genomförs.
Detsamma gällde Finland under kriget 1939. Därav att Sverige skänkte större (med svenska mått mätt) mängder materiel för att stödja den finska försvarsförmågan. I Vietnam gick USA in med Korea-kriget i färskt minne och vad som hade gällt där. Utrustningsmässigt var den amerikanska soldaten inte förberedd för så som kriget kom att utvecklas vilket också kom att visa sig i förluster. Korea var inte Europa under vk2, och Vietnam var inte Korea.
Svensk försvarsförmåga idag och imorgon är inte hjälpt av att vi sitter och plockar russin ur historiekakan med syftet att påvisa att det vi har idag skulle vara gott nog. För det har historien redan visat gång på gång att det inte stämmer. Där vi oftast går fel är tilltron på större system som ska vinna slagen och därmed kriget. Soldaten och dennes utrustning ges då ringa värde i jämförelse med en artilleripjäs eller en luftvärnsrobot. Men artilleripjäsen måste skyddas, framföras och laddas om. Detta görs av soldater som på olika sätt måste ha ett övertag gentemot fienden såväl utbildningsmässigt som vad gäller vapen och annan utrustning. Duellvärdet, för att använda en sliten term, måste vara bättre än vad det är idag. I synnerhet för ett land som Sverige där vi är i ett numerärt underläge redan från start.
Det går att springa maraton barfota, men det underlättar att ha ett par löpskor.
Det är enkelt att tala om att soldaten mest vill se fräck ut. Som man känner sig själv känner man andra brukar det heta. För egen del tycker jag det är fräckt att inte dö för att det saknades kroppsskydd, ändamålsenliga värmeplagg eller fungerande ledningssystem.
Bara för att man själv inte minns alla nackdelar med sin utrustning man hade sent 80-tal innebär inte att den är ändamålsenlig för dagens slagfält, eller för den delen morgondagens. Världen står just nu inför ett potentiellt nytt världskrig och då är det inte läge att backa in i situationen. Det är snarare hög tid att börja bli innovativa och framåtlutade på samtliga nivåer, inom alla områden. För det var inte bättre förr oavsett vad våra minnen vill säga oss.
För ungefär 1,5 år sedan, strax efter Folk och Försvars rikskonferens, gick Plikt- och prövingsverket ut med ett pressmeddelande där de uppmärksammade att kraven för de militära befattningarna behövde förändras om det skulle vara möjligt att skriva in fler för värnplikt i framtiden. Uttalandet byggde på en simulering där myndigheten beräknade möjligheten att försörja Försvarsmakten vid utökade värnpliktskullar upp t o m 14 000 värnpliktiga. Plikt- och prövningsverket kom fram till fyra slutsatser för att lösa det ankommande problemet.
Försvarsmakten behöver revidera nuvarande krav (såväl befattningskrav som medicinska bedömningsgrunder) vid ökade volymer.
Plikt- och prövningsverket behöver revidera mönstringsunderlaget och selektering.
Plikt- och prövningsverket kan behöva ändra metoder inom mönstringen.
Den 14 juni ställde jag två frågor på Instagram till de som genomfört förbandsbyte eller som nyligen examinerats från någon av officersutbildningarna om de fått flyttersättning (det vill säga betald bohagstransport, gardinpengar etc). Klar majoritet av de som svarade (strax över 600 för fråga 1 respektive strax över 570 individer för fråga 2) hade inte fått någon ersättning. En del hörde av sig och ansåg att frågan ställts felaktigt då det istället borde frågats OM individen hade sökt ersättningen. Vilket är en rimlig invändning utifrån ”som man frågar får man svar”.
Frågorna ställdes utifrån vetskapen att det finns förband som säger nej till flyttersättning för frivilliga förbandsbyten, just med hänvisning till att de är just frivilliga. Något som överhuvudtaget inte framkommer som krav i Försvarsmaktens avtalssamling (FAS). Där i står det istället att förbandet kan betala flyttersättning med mera till personal som behövt flytta till förbandsorten (eller i närheten). Just att det står ”kan” väljer en del förband att använda som skydd mot att ersätta omkostnader för de som söker en befattning, går igenom tester och blir anställda vid det nya förbandet. Därutöver hävdas det att det är ett beslut fattat på försvarsgrensnivå att ersättning endast ska betalas till de som beordrats till förbandsbyte. Men det verkar andra förband inom samma försvarsgren antingen missat eller väljer att strunta i då de betalar ut ersättning till inflyttad personal.
Varför är detta en grej? Till att börja med hämmar det rörligheten inom myndigheten, vilket förvisso kan vara tanken från vissa förband. Men det är inte särskilt gynnsamt för Försvarsmakten om individer avstår att söka för att de inte bor på orten där befattningen finns. Det skulle riskera att leda till att vissa funktioner enbart personalförsörjs med personal från de förband som finns i närområdet vilket inte är särskilt gynnsamt för förmågeutveckling, varken för förbanden som kontinuerligt tappar personal eller för rekryterande förband som inte får nya influenser in i organisationen.
För det andra andas det en gammaldags kultur där individen på något viss ska vara tacksam för att få komma till förbandet. En attityd som har varit direkt skadlig för Försvarsmaktens tillväxt och behålla-strategi. Det ligger i myndighetens intresse att individer kan flytta runt, dels för ovannämnda anledning kring kompetens och utveckling men också för att livsförutsättningarna förändras.
För det tredje är flyttersättning en av få förmåner i Försvarsmakten som verkligen är rekryteringsfrämjande. Det slås enbart av de förband som kan erbjuda någon form av boendelösning för att underlätta processen med att flytta till en annan ort. Med förmån menar jag just något som är förmånligt för individen. Vilket vi är fruktansvärt usla att prata om i rekryterande syfte. Googla orden ”förmåner” och ”försvarsmakten”. Beskrivning av Försvarsmaktens förmåner lyser med sin frånvaro, däremot kan jag läsa om finska Försvarsmaktens förmåner och hur de lönesätter vissa befattningar. Det närmsta jag kommer är när jag klickar in på ”Jobba civilt i Försvarsmakten” och kan läsa om att som civil har man förmåner som semester och flextid. Söker jag på försvarsmaktens hemsida hittar jag en pdf-fil från 2014 i vilken jag kan läsa att, förutom semester och flextid, att man som anställd har möjlighet att träna 3 timmar i veckan och att man får extra ersättning vid insatser samt övningar. Inget om träningsskor, möjligheten till kompetensutveckling, terminalglasögon eller tillägg vid föräldraledighet.
Det räcker att bara titta på övriga försvarsmyndigheter som FMV och FOI för att inse att de antagligen är vana att behöva erbjuda något mer än ”kallet”. Det är som att vi inte vill rekrytera människor när vi varken pratar om eller beviljar de förmåner som finns. Mitt i allt detta sitter en del personalavdelningar ute på förband som verkar ha blandat ihop sitt arbete med ekonomernas. Det är förvånansvärt ofta det diskuteras hur HR försöker hålla ner kostnaderna gällande såväl löner som att bevilja ersättningar. I bland verkar det rent utav vara väldigt kostsamt att skriva ut en blankett som en rekryterad arbetstagare ska skriva under.
Vi vet att det saknas löneincitament för personal att stanna länge i befattning. Vi vet att det saknas löneincitament för personal att ta kommenderingar såväl nationellt som internationellt. Vi vet att det på en rad punkter behövs kraftfulla revideringar inom personalområdet för att locka och behålla personal. Den absolut enklaste lösning på vägen är att börja prata om våra riktiga förmåner (dvs inte att en individ kanske får spränga nått i början på sin karriär) och att sluta obstruera med ersättningar vid förbandsbyten. Det vore att skicka en signal till personalen att Försvarsmakten värdesätter att de aktivt väljer att flytta på sig för att lösa ut diverse befattningar som annars hade stått vakanta.
Det hade varit att arbeta med behållaperspektivet på riktigt.
