Kraftfullt influerad av Orvar Bäcklins substack om skjutträning och eldenheter kände jag att det kanske även kunde vara på sin plats att skriva något om drönarträning, om än i en lite kortare form. Notera att jag skriver träning och inte utbildning, det vill säga att mitt resonemang kommer kretsa kring det som sker efter att individen blivit godkänd som operatör på något av Försvarsmaktens fjärrstyrda system och har kommit tillbaka på förbandet. Jag vill också med det här inlägget ge lite stöd till chefer som nu får en massa tekniska system tillförda sig som de får ansvar för att infoga i sin verksamhet, inte sällan utan tydliga styrningar om var fokus ska ligga.
Precis som Orvar skriver är det viktigt att sätta mål: vad är det vi vill uppnå på drönaren som vi fått tillförd? Samma tänk bör även gälla för CUAS, markburna sensorer och liknande. Systemen tilldelas oftast med en tanke från högre stab men det inte alltid att den tanken lyckas tränga igenom hela vägen ner. Min personliga åsikt är att även om man på lägsta nivå inte delar högre stabs tanke eller syfte så ger det oss något att utgå ifrån. Det kan ge en direkt fingervisning om vad vi behöver fokusera på under träningen. Förväntas vi bevaka stora områden eller förväntas vi använda systemet i strid? Två olika syften som kräver olika flygprofiler och därmed olika träningsupplägg.
Som chef är det därmed viktigt att kontinuerligt följa upp hur drönaromgången, gruppen eller plutonen tränar. Precis på samma sätt som vi ska följa upp skjutträning, sjukvårdsförmåga och den fysiska statusen. Till hjälp finns exempelvis den fastställda loggboken för rpas befälhavare (LOGG RPAS BEFH). Utifrån den kan vi titta på vad personalen tränar på och utforma övningsmoment därefter. På samma sätt kan vi kräva av personalen att varje flygning ska ha ett syfte, även om det precis som på skjutbanan kan vara bra att bara komma ut och göra något, blir det bättre kvalité om vi bestämt vad det är vi ska öva på specifikt innan passet påbörjas. Vet vi att ett pass ska vara dedikerat till BVLOS, då är det också tydligt vilka konsekvenser det får om passet ställs in.
Med den typen av uppföljning är det också möjligt att bygga förtroende mellan chef och RPAS-personal kring prioriteringar samt hur chefen ser framför sig att vissa uppgifter löses. Exempelvis vid inhämtning mot rörliga mål, vilken information är det som är prioriterad vilket i sin tur påverkar hur nära vi måste ligga ett mål och därmed vilken risk vi måste ta med plattformen.
Låt inte heller flygtid bli ännu en siffra som ska inte i någon rapport utan ett praktiskt värde. Titta på vad som har uppnått med den flygtid som nyttjats och utvärdera om det saknas flygtid för att nå målsättningarna. Kanske är den totala flygtiden tillräcklig men att utförandet av flygningarna har inte varit tillräckligt effektiva för att fullt ut nyttja tiden? Kanske har det omsatts operatörer vilket medför att flygtiden måste utökas för att omhänderta en förmågehöjning för den nya personalen. Ta fram en stegringstrappa precis på samma sätt som det finns en tydlig stegring med en övningsserie.
Kontentan är att vi nu tillförs olika tekniska system, det ställer krav på såväl operatörer som chefer att vi nyttjar systemen effektivt och ändamålsenligt. För det är ingen annan som kommer tala om för såväl hemvärnsgruppen som logistikplutonen hur de ska använda drönarna för att det ska passa deras verksamhet. Så länge flygsäkerheten upprätthålls kommer det vara enheternas eget ansvar att omsätta tekniken till metoder och praktisk stridsteknik. Och det kräver mer från chefer nu initialt än att säga åt operatören att ”åka och dröna lite där borta”.
