Jag är inte hemlig men jag delar inte din önskan om att synas

I takt med att sociala medier växte ökade även möjligheterna till att snabbt sprida ett budskap till människor över hela världen. De senaste åren har det även uppmärksammats att tekniken kan utnyttjas för att sprida påståenden och information som är falsk. Inte minst har detta lyfts fram som ett hot mot världens demokratier under pågående val där vinklade nyheter och ibland uppenbara lögner får snabb spridning och blir en sanning som kräver mycket tid för att bemöta och bryta ner. Detta har lett till att myndigheter och större medieföretag åtagit sig att försöka utbilda den större massan i källkritik, hur du som läsare bör gå tillväga för att kritiskt granska den information du får presenterat i ditt flöde.

Detta är egentligen inget nytt, källkritik har lärts ut på landets högskolor och universitet sen internet blev allmänt tillgängligt i varje hem. Då låg oftast fokus på att den stora sajten Wikipedia inte var en godtagbar källa, eftersom informationen kunde ändras av vem som helst och därmed inte kunde anses tillförlitlig. Vilket fortfarande är sant men med tillägget att varje artikel har referenser för att stödja den information som presenteras. Alltså det går att kontrollera om informationen är korrekt eller ej.

Jakten på godtagbara källor handlar inte bara om en sajt drivs av en trovärdig nyhetsbyrå eller av organisationer med egna politiska mål. Jakten bedrivs även på plattformar som Twitter och Instagram där anonymitet ses som en anledning att misskreditera en persons påståenden i specifika frågor. Om man som jag tillhör generationen som är uppväxt med Passagen chatt och forums-kulturen där anonymitet var en naturlig del, blir det en ganska omgående en kulturkrock med den generation som värdesätter ett ansikte och ett namn framför det som skrivs.

Missförstå mig rätt, det finns fog för att värdera källan tillsammans med den information som presenteras även när det gäller personer på internet. En kompanichef inom markstrid kan rimligtvis antas ha goda kunskaper i hur den striden ska skötas, och därmed kunna ge tyngd åt sina åsikter i frågan. Debatten mellan Överste Henricsson och Löjtnant Fritzon är ett exempel på detta. Samtidigt innebär det inte per automatik att allt som en “expert” inom ett ämne säger är helt korrekt, och därmed kan stå oemotsagt. Det är här anonymiteten kliver in.

Genom att vara anonym flyttar vi fokus från individen till budskapet. Det blir budskapet som blir det viktiga, det vi bör granska och bemöta. Det var på det här sättet det var förut när chattrum och forum var de dominerande plattformarna för diskussion. Personen bakom var sekundär och det var sällan du egentligen lärde känna personen vid sitt riktiga namn. Kritiken mot anonyma konton brukar ofta vara att dessa kommer med ogrundade påståenden, lögner och stör ut den riktiga debatten. Vilket absolut är sant, däremot kan vi aldrig veta att bilden och namnet på ett konto verkligen är densamma som sitter bakom tangentbordet och skriver. Det behöver vi ha i minnet när vi börjar värdera källan i förhållande till budskapet.

Det är ingen hemlighet att det kan få konsekvenser för Försvarsmaktspersonal om det uttrycker sig kritiskt mot den egna organisationen eller liknande. Även trots att Försvarsmakten har blivit öppnare, och även gett ut en handbok i hur personalen bör handskas med sociala medier, förekommer det på olika nivåer att personal kan få stå till svars för det de skriver. Men det är inte den enda faktorn när det kommer till anonymitet. Ibland kan det även handla om att man innehar en befattning där det inte är önskvärt att dra uppmärksamhet till sig. I andra fall kan det vara att personen är instruktör för rekryter och för att inte hamna i en situation där personen i tjänsten säger en sak men privat en annan, är anonymiteten en väg att gå. Det kan även vara att individen helt enkelt inte vill synas öppet av privata skäl. Det finns egentligen hur många anledningar som helst till att välja att vara öppen eller dold med sin person.

Vid de “frågestunder” som jag har då och då kommer ofta frågan “varför håller du ditt förband hemligt?” och “Varför är du hemlig?”.

För mig är det betydligt lättare att driva taktisk.se om det bara är ett fåtal som är medvetna om vem jag är. Jag skriver medvetna för att det inte är några svårigheter att luska ut min person, om man nu tog sig tiden att göra det. Det underlättar när jag kommunicerar med annan personal i Försvarsmakten, både i min tjänst och genom sociala medier. Personen jag pratar med behöver inte undermedvetet hantera om det som sägs kommer hamna på nätet och samtalet i sig kommer sannolikt flyta på mer naturligt. Med det sagt åligger det ett ansvar från min sida att inte skriva om sådant som kan härledas till specifika individer. Taktisk.se må inte ha utgivningstillstånd och skyddas av de lagar som behandlar källskydd, det rör sig snarare om allmänt hyfs och att fokusera på budskapet.

Det är vad som driver den här sidan framåt i skrivande stund. Möjligheten att formulera idéer, provskjuta dem mot dig som följare och dela med mig av de tankar jag har gällande den militära verksamheten. Från att till en början enbart hanterat utrustning, för att sen vandra över lite till träning och numera hantera hela spektrat från halvdana memes till hur vi kan revidera vårt utbildningssystem. Kanske hade min argumentation varit hjälpt ibland av att ha mitt CV på sidan, troligtvis hade det legat mig mer i fatet i vissa frågor. I synnerhet med de förutfattade meningar som människor bär med sig mot vissa personalkategorier.

Det tog över 900 ord för att säga följande; stirra er inte blinda på om ett konto är anonymt eller ej. Värdera budskapet och bemöt påståendena. Taktisk.se kommer fortsätta vara en anonym informationsbärare tills dess att det inte är hållbart längre. Vad som sker därefter får vi se när den tidpunkten infinner sig. Tills dess hoppas jag att du fortsätter engagera dig genom DM, mail och kommentarer på innehållet. För oavsett vem du än må vara, är det dina ord som betyder något.