I kölvattnet av en debattartikel författad av fyra anonyma majorer och överstelöjtnanter har en diskussion på nytt blossat upp kring anonymitet och varför vissa försvarsmaktsanställda väljer den. Ett val som uppmärksammas på nytt idag av två författare i ett annat debattinlägg. I den insändaren är författarna inne på faktorer som jag personligen anser att de flesta tar lite för lätt på i det här sammanhanget.
Jag har tidigare skrivit om varför jag huvudsakligen valt anonymiteten. Det har varit och är fortsatt ett kritiskt redskap för att säkerställa att fokuset ligger på det skrivna ordet, inte vem som skriver. Jag är av åsikten att vi idag läser in så mycket i vem som är avsändaren att det i sig medför att vi okritiskt antingen avfärdar eller tar till oss det personen säger. En problematik som förvisso även finns med anonyma avsändare som byggt upp en följarskara. För taktisk.se har det samtidigt inneburit att det inte finns några omedvetna barriärer för vem som kan tänkas vara mottagare av det som skrivs. Det kan tilltala såväl sjömannen som majoren på L24. Det innebär också att fler vågar ta kontakt och berätta om saker. Jag tror att de flesta inte är medvetna om hur tryggt det anonyma kan vara för någon att prata med.
Det som en del däremot förstår är det upplevda, eller åtminstone uppfattade, “hot” som det kan innebära att vara öppen. Samtidigt fortsätter den anekdotiska bevisföringen om den egna upplevelsen som ett bevis på att det minsann visst går att vara öppen med vem man är. Det uttrycks förvåning över att vissa väljer att vara anonyma i vad som beskrivs som “okontroversiella ämnen”. Det får mig att undra om man är medveten om vad som händer runt omkring eller för den delen förstår hur människor fungerar. Det finns objektivt sett inga “okontroversiella” ämnen. Den mest banala fråga för en individ kan för en annan uppfattas som riktad kritik mot ens person. I andra avseenden kan det vara att åsikten som uttrycks inte är förenlig med den befattning som en person har för tillfället där denne förväntas företräda myndighetschefens fastslagna linje. Det behöver nödvändigtvis inte innebära repressalier från en högre chef. Det kan lika gärna handla om ett förändrat bemötande från underställda, eller för den delen ett avståndstagande från kollegerna i fikarummet. Precis som Schüler och Silverup skriver i sin debattartikel så innebär öppenhet också ett ställningstagande som öppnar upp för en annan behandling. Som mycket annat gör vi en riskkalkyl om vinsten är högre än risken, framförallt på kort sikt.
Det som vi inte alltid lyfter i diskussionen kring “risk” är den starka identitet som tjänstgöring i Försvarsmakten oftast innebär, även för de som väljer att lämna. Omgaloneringen har tydligt visat hur djupt och smärtsamt det kan vara när den identiteten upplevs som hotad. Betänk då vad det kan skapa för incitament att vara anonym om man uppfattar den minsta risk att hamna i en frysbox med allt vad det innebär. Det brukar talas om elefantkyrkogården i regeringskansliet, men en sådan plats finns även inom myndigheten. Såväl centralt som lokalt ute på förbanden. Vem vill överhuvudtaget riskera att hamna på en sådan plats för att man råkar framföra fel typ av åsikter vid fel tillfälle? Att framföra kritik mot hur fordonstjänsten fungerar inom myndigheten verkar inte vara så riskfritt som en del kanske ville tro.
Valet att söka anonymitet blir troligtvis enklare också av Försvarsmaktens kontinuerliga motsägelsefulla kommunikation kring personalens engagemang i samhällsdebatten. För samtidigt som personalen uppmanas att debattera, även på sociala medier på arbetstid, påminns vi om att inte prata om sådant som kan uppfattas som “olämpligt” eller “säkerhetsmässigt problematiskt”. Vem skulle vilja uppfattas som “säkerhetsmässigt problematisk” vid nästa säkprövningsintervju? Definitivt inte de som arbetar inom områden som kräver “integritet” och “en hög grad av säkerhetsmedvetande”. Det är inte en slump att kombinationen av “marinen” och “telekrig” inte diskuteras öppet av någon då det har med all tydlighet visats att man inte gör ostraffat, även om det är öppen och känd materia. Det har också visat sig att skämta om mobilfria gym triggar lokala säkerhetsorganisationer att påbörja egna utredningar där man börjar intervjua människor som kan ha haft samröre med ett specifikt konto. Eller att rykten på sociala medier om arbetsmiljön i ett insatsområde får kontingentschefer utomlands att försöka förmå säkpersonal att ta reda på vem som är bakom ett anonymt konto hemma i Sverige.
Det behöver inte handla om varken mod eller feghet för den som väljer anonymiteten. Det kan handla om något så självklart som att få ha stabilitet och ro i sin vardag. Att få uttrycka en tanke utan att få hela sin karaktär genomlyst och ifrågasatt. För vi är precis lika mycket människor som alla andra i samhället. Vi har vår beskärda del av narcissister och psykopater som inte drar sig en sekund för att sänka en individ på alla tänkbara sätt över en liten skitsak. Vi har våra sociala grupperingar som möjliggör för en individ att genom kontakter göra ett fortsatt arbetsliv outhärdligt. Att driva folk till att sluta är en paradgren, framförallt på lägre nivåer mot oönskad soldater och sjömän. Vi som organisation består av människor, och människor drivs av olika agendor som på olika sätt påverkar andra människor. För att individen ska vilja välja öppenhet måste organisationen med all önskvärd tydlighet visa att alla former av ingrepp mot en persons rätt till yttrande inte bara är oacceptabla, det måste få konsekvenser. Men det är en utopi i en organisation som just nu rider på människors paranoia om pusselläggande fiender och att det ska hållas på pusselbitar istället för att arbeta med att gamla pusselbitar blir obrukbara.
