Dela inläggetShare on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

Diskussionerna kring uniformen och dess bärande har gått varma genom åren. Ytterst har debatten handlat om form kontra funktionalitet där det grovt förenklat kan sägas att konservatism stått mot liberalism (inte att sammankopplas med de politiska ideologierna). Vidare har det poängterats att just ordet uniform står för enhetlighet, en form. Det vill säga att uniformen som sådan syftar till att sudda ut individen och införliva den i kollektivet. Individen blir därigenom en av många med de positiva och negativa egenskaper detta kan medföra.[1]

Det har tidigare behandlats hur ett stående argument mot modifieringar av uniformens bärande (framförallt i fält) i stort handlar om att individen vill stå ut och framstå som ”tuff” jämfört med andra.[2] Argument som undertecknad bemött på olika sätt genom åren.[3],[4]

Just den sociala kodningen som en uniform medför poängteras i en essä jag läste under dagen (vilket föranledde det här inlägget).[5] I essän understryker författaren att uniformen är mycket mer än ett arbetsplagg, vilket kommunikationen från Försvarsmakten i ämnet tenderar att fokusera på. Uniformen symboliserar olika saker beroende på vem som observerar den. Framförallt kan den symbolisera stolthet och tillhörighet för bäraren. Men, som författaren understryker, det är inte bara att klä en person en uniform för att det blir enbart en individ i uniform.[6] Det krävs därmed betydligt mer för att bygga den enhetlighet som vi söker när vi pratar om en ”uniform” enhet. Detta är den gruppidentitet som exempelvis kommer med förbandsanda. Något som britterna identifierade under 40-talet som en farhåga att soldaternas esprit de corps skulle bli lidande om de inte fick bära deras regementes emblem. Vilket står i kontrast till Försvarsmakten under 2010-talet som försökte sudda ut förbands- och enhetsemblem och samla allt kring ”varumärket” Försvarsmakten. Det är att försöka kämpa emot en naturlag som tydligt säger att formeringen av subgrupper är ofrånkomlig. Ibland är den till och med önskvärd när den används korrekt för att skapa en starkare gruppsammanhållning.

En springande fråga är; om en grupp tillåter sig själv bryta mot uniformsbestämmelser och forma sin egen standard. Vilka fler bestämmelser väljer de då att bryta emot? Det insinueras helt enkelt att en sådan grupp med största sannolikhet kommer ta genvägar inom andra områden eller för den delen kanske inte alls fungerar tillsammans med andra enheter. Samtidigt finns det inget som indikerar att så vore fallet. Vi ser inte enheter som bryter sig loss från ordervägar eller som upphör att kunna operera med andra förband. Snarare är de som övriga förband inom Försvarsmakten är i stort, skillnaden är att de står ut internt rent visuellt.

Som tidigare nämnts bör vi inte se uniformen som enbart ett arbetsplagg designade för att till ett minimum upprätthålla svensk arbetsmiljölagstiftning. Uniformen med alla modifieringar, tygmärken och huvudbonader är summan av allt som individen genomfört under sin karriär. Redan här har vi principiellt frångått tanken om ett ”uniformt” uppträdande, även på de lägre nivåerna, då respektive soldat kommer befinna sig i olika stadier av sin resa till de identifierande symboler som vi så starkt värnar om.[7] I uniformen ingår även soldatens fysiska attribut i form av hållning och utstrålning. Det är en tydlig skillnad mellan en rekryt som nyligen påbörjat sin tjänstgöring och den som nästan ett år senare står uppställd för att motta tjänstgöringsmedaljen. Soldaten har fogat samman sin kropp med uniformen och konstruerat en identitet till den baserat på förbandstillhörigheten. Samtidigt kommer identiteten, precis som den mänskliga identiteten i övrigt, att utvecklas genom åren och skifta. Detta gör uniformen till något mer komplext än enbart ett klädesplagg som enkelt kan behållas eller bytas ut utan någon större inverkan på soldaten. Det är snarare tvärtom. En uniform påverkar i allra högsta grad soldatens vardag och känsla av stolthet över tjänstgöringen.[8] Således kan vi inte dra till med gamla sanningar om ”bra soldater” och att dessa ska känna stolthet över uniformen de bär. Den stoltheten kan bara komma genuint när soldaten har förtroende för sin materiel och därmed gör den till sin egen genom sin tjänstgöring.

Vi kan vara övertygade om att nästkommande uniformssystem inte kommer tillfredsställda allas behov, vare sig på förband eller individnivå. Vad historien lärt oss är att det alltid kommer dyka upp modifieringar och anpassningar som rent formmässigt kommer sticka ut från mängden. Det innebär inte att de per automatik är av negativ karaktär och därmed behöver kvävas i dess linda. Det är en del av en naturlig process där det som inte fungerar kommer att försvinna och att försöka motarbeta det riskerar snarare att förlänga processen avsevärt, eller för den delen slå mot den stolthet vi vill att våra soldater och officerare ska utstråla när de visar upp sig i sin uniform.


[1] https://kkrva.se/om-stridens-psykologi-del-6-lucifer-effekten-och-ondskans-psykologi/

[2] https://kkrva.se/om-stridens-psykologi-del-3-inryckningen/

[3] https://www.taktisk.se/2019/04/19/funktion-eller-form-vad-ar-viktigast-och-nar/

[4] https://www.taktisk.se/2017/02/15/soldater-som-koper-egen-utrustning-bor-inte-avfardas/

[5] Lowe, M. Now you see me, now you don’t. The Material Culture of Modern British Military Uniform.

[6] Ibid, s. 11

[7] Ibid, s. 10

[8] Ibid, s. 12

Dela inläggetShare on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter