Taktisk.se

Din EOBUSARE i gryningen

Kategori: Allmänt Sida 2 av 27

”Fake news” går inte att utbilda bort

Av

den 23 februari, 2025

i Allmänt

“Fake news”, ”post-truth”, desinformation och missinformation. Det finns många begrepp att hålla koll på och hålla isär vad gäller den informationskrigföring som idag sker på internet samt i ”traditionell media”. Det blir inte enklare när information som initialt har en viss ideologisk grund och plattform, begår en omvandling och används av andra ideologiska plattformar för andra syften. Egentligen är fenomenet som sådant ingalunda nytt utan det går att hitta ett medvetet spridande av falska nyheter och missvisande information i olika medieformat till åtminstone början av 1900-talet. Vad som däremot är nytt är omfattningen, hastigheten av såväl produktion som spridning av information samt hur länge den finns kvar/tillgänglig. Det går inte längre att förlita sig på att sanningen kommer triumfera i slutändan då det egentligen inte finns något egentligt slut att tala om. Information finns tillgänglig dygnet runt på internet, där den i omgångar plockas upp och får nytt liv genom att paketeras om för att riktas mot en ny målgrupp. Vad som är sant eller falskt är inte längre ett binärt fenomen, det är snarare något flytande utifrån omgivande kontext.

Det finns forskning inom området som har, till skillnad från den mer traditionella diskursen, anammat ett mer filosofiskt perspektiv på ”fake news”. När det akademiska fältet i stort fokuserar på hur samhället ska kunna särskilja sant från falskt, hitta lösningar för att bemöta desinformation och hur alla begrepp egentligen bör definieras, finns det anledning att titta på begreppet ”fake news” och hur det används för att, utifrån en politisk inriktning, forma den uppfattade verkligheten. Det kan i sig låta väldigt abstrakt (läs flummigt) och i sig inte till lika stor nytta som att rent praktiskt kunna peka på åtgärder för att motverka. Men i en tid där snabba svar kontinuerligt krävs på ny uppkommen information, information som är luddigt formulerad samt direkt riktar sig mot att trigga en känslomässig respons och som därutöver söker att underminera politiska motståndare, hamnar vi snabbt i en gråzon där ”inget är sant och allt är möjligt”[1]. ”Fake news” har blivit ett slagträ som svingas mot meningsmotståndare där det mer handlar om att peka på att motståndaren har fel än att visa vad som är objektivt sant, även om ”gemene man” tolkar att något som inte är sant därmed är falskt, och vice versa.

Gemensamt, trots olika perspektiv, är att vi bör utgå ifrån människans reaktion på omgivningen denne befinner sig i och hur vi fungerar på ett kognitivt plan. Det vill säga, det kan exempelvis ha motsatt effekt att markera en nyhetsrubrik som ”falsk” då människor riskerar att enbart komma ihåg rubriken utan sin märkning. På samma sätt har vi generellt svårt att minnas var vi fått viss information ifrån, vi minns kanske att vi läst det men inte var. Oavsett vilket metafysiskt perspektiv man har på världen och livet som sådant varken kan eller bör vi trivialisera hur våra egna uppfattningar eller känslomässiga status påverkar hur vi uppfattar omvärlden. Desinformation, som i den här meningen ska förstås som en aktiv vilseledning och förvanskning av information, utnyttjar våra redan etablerade uppfattningar om världen och hur den bör vara genom att blanda ”sanningar” med ”falska” element. Det gör dem mer resurskrävande att granska och bemöta, inte sällan medför det att den ”falska” informationen har hunnit sprida sig och bli ”sanning” långt innan en faktagranskning har hunnit ske. Spridningen understöds av att det idag är möjligt för vem som helst med ett kreditkort (eller med kryptovaluta för den delen) att snabbt få ökad spridning genom att köpa reklamvisningar på olika plattformar eller skapa falska nyhetssajter. Det går därmed att säga att vi har skapat ekonomiska incitament för att sprida information som kan vara direkt skadlig för individen och samhället. Vem kommer lita på media när vem som helst kan köpa eller starta sin egen nyhetsförmedling som formulerar nyheter i linje med sin egen ideologiska övertygelse? Och hur ska det vara möjligt för en medborgare att bilda sig en objektiv uppfattning om ett visst ämne när reklamnätverk idag kan styra innehåll utifrån hur individen använder sin smarta telefon, smarta tv eller för den delen smarta bil?

Allt ovan stärker inte bara tesen om att ”fake news” är något flytande, verkligheten som sådan kommer te sig väldigt olika även mellan individer som bor i samma grannskap men som är uppkopplade mot olika informationsflöden. Där vi förr kunde skydda oss med att eventuella skillnader i uppfattningar om världens vara fanns på en etno-kulturell nivå är det nu möjligt att två individer boende i samma trappuppgång att ha diametralt olika uppfattning om utvecklingen i såväl den egna staden som världen i övrigt där dessa uppfattningar inte nödvändigtvis exponeras för varandra. Respektive individ kan därmed vandra igenom livet i tron om att de har den ”sanna” verklighetsuppfattningen. Det går att säga att vi alla gör det som Donald Trump sägs göra; vi utgår ifrån oss själva som någon form av nav av sanning där alla som utmanar den förkastas som bärare av ”fake news” och stämplas som icke-trovärdiga. Ibland enkom baserat på att de har en annan ideologisk hemvist än oss själva (liberal vs socialist vs konservativ). Vilket kan ses som en ofta förbisedd variabel i sammanhanget att individen ser sin ideologi som en av naturen given sanning i stället för ett teoretiskt verktyg för att möta och hantera världen.

Jag påstår att vi för ofta fastnar i att hitta praktiska lösningar, ibland populistiskt enkla lösningar där olika former av regleringar eller förbud ska minska förekomsten av desinformation. En annan vanligt förekommande lösning är att försöka utbilda människor i att vara källkritiska.[2] Inte sällan i sammanhanget att vi behöver bli bättre på ”kritiskt tänkande”. Essentiellt innebär det att ansvaret ligger hos individen och att det är denne som måste förändra sig. Det är däremot att helt förbise att vi exempelvis konsumerar nyheter utifrån hur vi uppfattar världen. De källor vi åberopar är redan, enligt oss själva, trovärdiga. Det kritiska tänkandet riktar sig därmed allt oftast mot medier som ligger utanför vår redan definierade uppfattning om vad som är trovärdigt. Förr hette det att kvällspressen inte var trovärdig, sen internet, därefter var det wikipedia. Idag kan det falla på vilken enskild individ (politiker eller influencer) som säger vad, förstärkt av en algoritm som pekar oss till andra källor som är liknande de vi redan föredrar. Huruvida filterbubblor faktiskt existerar eller ej är öppet för diskussion[3], däremot finns det konsensus kring att vi inte ändrar våra åsikter utifrån något så enkelt som att få en motsatt uppfattning presenterad för oss. I vissa fall sitter våra åsikter så pass djupt rotade att det inte spelar någon större roll vad som är fakta eller sant, vi behåller vår åsikt oavsett.[4]

Utifrån allt ovan förefaller vi behöva titta på ”fake news” och desinformation, inte som något som enbart går att reglera eller utbilda bort utan ett fenomen som alltid kommer vara närvarande. Dels för att det i grunden utnyttjar inkodade svagheter hos oss människor, dels för att det befinner sig i en abstrakt värld som inte låter sig formas till en objektiv, alltid gällande sanning. Därutöver spelar en sådan sanning mindre roll om individens interna riskanalys tillskriver närvaron av en potentiell risk mer värde än den bevisade frånvaron av risk. Vaccindebatten är ett sådant exempel där det för den enskilde vaccin-motståndaren inte spelar någon roll att ett vaccin är 99% säkert att ta. Fokus ligger på att det finns 1% risk att negativa konsekvenser uppstår och då är det helt enkelt bättre att helt låta bli (trots att det skulle gå att frambringa statistik som visar på högre risk att bli sjuk utan vaccin). Det är den mänskliga aspekten som vi troligtvis aldrig kommer undkomma och troligtvis behöver tillägna mer fokus jämfört med att försöka hitta praktiska lösningar utifrån historiska fall.  

[1] https://en.wikipedia.org/wiki/Nothing_Is_True_and_Everything_Is_Possible; Inte att förväxla med Assassins Creed, ”Nothing is true, everything is permitted”.

[2] Exempelvis https://www.umu.se/bibliotek/soka-skriva-studera/informationssokning-och-kallkritik/kallkritik/

[3] https://www.nordicom.gu.se/sv/aktuellt/nyheter/ny-forskning-avvisar-iden-om-filterbubblor

[4] https://kwasbeb.se/fejk/skiter-i-det/

Armén vill förändra befälssystemet

Av

den 12 februari, 2025

i Allmänt

I början på året skickade arméstaben in en hemställan till Försvarsstaben om att förändra befälssystemet på en rad punkter. Själva tyngdpunkten ligger på specialistofficeren (SO) och hur denne benämns internationellt och att våra interna styrdokument inte hängt med i utvecklingen av befälssystemet.

Medan SO i Sverige ingår i gruppen Yrkes- eller reservofficerare genom officersförodningen, hamnar SO i gruppen ”Non officer personnel”. För att råda bot på detta föreslår armén en rad förändringar som, om de hörsammas av Försvarsstaben, kommer innebära förändringar för hela organisationen och även påverka GSS samt värnpliktiga.

Läs mer

Mindre tid för utbildning, mer tid för träning

Av

den 11 februari, 2025

i Allmänt

Idag släpptes det tredje avsnittet av Överbefälhavarens podcast ”Gå på, Marsch!”. Den här gången fanns även Försvarsmaktsförvaltaren Rickard Wilhelmsson med i samtalet, ett samtal som ägnade stor del till att diskutera hur Försvarsmakten som organisation bör agera för att bli bättre förberedd för dagens och morgondagens säkerhetsläge.

En del av avsnittet ägnades särskilt kring försvarsmaktsförvaltarens ambition under sin tid i befattning vilket kokades ner till ”mindre tid för utbildning, mer tid för träning”. När jag ställde frågan på instagram om man från följarskaran höll med om påståendet var det en del som uttryckte oro över att det var värnpliktsutbildningen som skulle kortas ner och/eller att utbildningstiden skulle kortas ned utan att det skedde någon förändring i innehåll. Då det inte är så jag uppfattade försvarsmaktsförvaltarens ambition tar jag tillfället i akt att beskriva hur jag förstod det han sa och varför jag tycker det är en rimlig, och rätt okontroversiell, åsikt att framföra idag.

Till att börja med presenterar försvarsmaktsförvaltaren en tydlig problembild där utbildningar läggs på kö och sen checkas av en efter en under en karriär där träningen efter genomförd utbildning inte sällan uteblir. Tiden går åt till att försöka komma igenom så många utbildningar som möjligt istället för att genomföra ett fåtal utbildningar och sen spendera huvuddelen av tiden till att träna upp kunskaperna. Det här ligger i linje med hur jag ser på hanteringen av nyexade sergeanter från SOU. En del går väldigt nischade utbildningar men innan de har fått chansen att komma till förbandet för att träna i sin befattning och befästa kunskaperna, så skickas de till grundutbildningskompaniet där en väldigt smal del av deras utbildning används. Risken är då att den kunskap som förvärvats under skolgången antingen glöms bort, eller blir förvanskad för att individen inte har möjlighet att hålla kunskaperna uppdaterade.

I sammanhanget nämndes en liknelse att ta körkort men sen aldrig köra bil. Ett annat exempel skulle kunna vara såväl vapen- som sjukvårdsutbildning. Där läggs det ner tid för att utbilda men träningen efter genomförd utbildning uteblir vilket sen syns på övningarna. Jag har uppfattat en kultur inom myndigheten där en individ skickas iväg på instruktörskurs ett antal veckor. När individen sen kommer tillbaka ses denne som fullärd och redo för att vid enstaka tillfällen varje år utbilda soldater inom det specifika ämnet. Tiden där emellan spenderas med att göra allt annat som ligger utanför det specifika ämnet. Ett annat fenomen har varit att, i brist på annan verksamhet, låta redan utbildade kulspruteskyttar genomgå samma grundläggande kulspruteutbildning om och om igen. Istället för att försöka antingen nyttja individerna som instruktörer eller låta dessa helt enkelt träna på att fortsätta utvecklas som skyttar.

Ambitionen från försvarsmaktsförvaltaren är att korta ner utbildningsledtiderna för att få mer tid för att träna på förbanden. Det vill säga i linje med mottot ”allt för krigsförbanden”. Därutöver förstår jag det som att han vill arbeta för att de regler som skrevs för en tid innan markoffensiven in i Ukraina 2022 ska anpassas för att fungera med dagens behov av utbildningstempo. Detta utifrån att han gillar att

I sammanhanget säger även överbefälhavaren att Försvarsmakten som organisation behöver bli bättre på att kontinuerligt revidera våra utbildnings- och träningsmålsättningar så att de är anpassade för aktuellt omvärldsläge. En vägledning i det här för instruktörer är att kunna svara på frågan ”hur ser målen för utbildningen ut kopplat till höjd beredskap och krig”. Tyngdpunkten ligger på att tillse att personalen och förbanden så bra utbildade som det går för att klara kriget. Det kommer innebära en konflikt mot de förmågor som krävs här och nu i normalläget men som kanske inte alls är relevanta vid en mobilisering. Däri kommer krigsförbandschefer få axla sitt ansvar och mandat att prioritera vad som är viktigast i de olika tidsrymderna.

En kritisk del i det här är även uttalandet att staberna finns till för att skapa förutsättningar för chefer och förband att lyckas. Det är den viktigaste uppgiften. Det tåls att ha med i åtanke i arbetet med att koka ner och förenkla utbildningar till förmån för mer tid att träna på att bli ruskigt duktiga.

För vissa förband eller enheter kommer det är naturligt. Man tränar kontinuerligt på det man ska kunna. Men även där finns det troligtvis utrymme för förbättringar inom vissa områden, inte sällan bland de enklaste soldatkunskaperna.

Bristfällig utredning kring självmord

Av

den 29 januari, 2025

i Allmänt

Det är i skrivande stund nästan två veckor sedan Sveriges Radio släppte dokumentären om 20-åriga Alma som efter nästan ett halvår in i sin grundutbildning tog sitt liv. Media hakade på nyheten och det har publicerats en rad olika artiklar. Särskilt uppmärksammat från min sida är de uttalanden som dåvarande chefen för helikopterflottiljen gör angående att de värnpliktiga är vuxna människor och det ansvar som individen själv har att kommunicera med sina anhöriga. Ett uttalande som även delgavs Aftonbladet i skrift.

Det är vuxna och myndiga människor som vi utbildar och det kan därför finnas begränsningar i vad vi har möjlighet att rapportera till anhöriga med hänsyn till patientsekretess

Överste Mats Antonson, aftonbladet

Läs mer

När ”No blame” blev ”blame”

Av

den 16 januari, 2025

i Allmänt

Idag släppte P1 dokumentär ett reportage som handlade om Alma, en värnpliktig soldat som till följd av sin värnplikt tog sitt liv i hemmet efter att ha blivit hemskickad av förbandet. I det 52 minuter långa avsnittet får vi följa en välmående och aktiv individ, som sköter om hästar och jagar, som rycker in på Helikopterflottiljen 2022 för att genomföra sin militära grundutbildning. Fem månader senare blir hon hemskickad av förbandet då läkare har rekommenderat att hon inte ska handskas med vapen på grund av sitt mående. Väl hemma skjuter hon sig med sitt jaktgevär och hittas av sin pappa.

Hela reportaget är en typisk berättelse om hur olika varningssignaler antingen ignoreras eller feltolkas, där ingen egentligen har en helhetsbild och där brister i rutiner i slutändan leder till att man skickar hem en individ som man bedömer inte ska ha med vapen att göra, utan att berätta varken för familj eller polis. Det senare kan tillskrivas bristfälligt agerande av läkaren, det första ett bristfällig agerande av Helikopterflottiljen. Det är en djupt tragisk historia där många sannolikt kommer behöva bearbeta sitt agerande i olika skeden.

Som att det inte vore tillräckligt tragiskt med att en, vid inryck frisk, ung människa bryts ner så pass mycket att hon väljer att ta sitt liv knappt ett halvår senare. Den dåvarande flottiljchefen Överste Mats Antonsson gör några uttalanden som visar på en bristande ansvarskänsla från ledningen och förståelse för hur människor fungerar.

I såväl nyhetsinslaget om dokumentären som dokumentären som sådan väljer Överste Antonsson att försvara förbandets agerande med att utredningen kommit fram till att man gjort allt som man kunnat. Att skicka hem en sjuk individ utan att berätta för familjen (till vilken man har kontaktuppgifter sedan inryck) med ursäkten att personen trots allt är en vuxen myndig människa ger inte sken av, för att uttrycka det milt, någon form av empatisk förmåga. Eller för den delen en insikt att när Försvarsmakten, på grund av sviktande psykisk hälsa, sagt att individen inte ska bära vapen, då har vi också indirekt sagt att individen inte är kapabel att fatta vissa myndiga beslut.

Från Helikopterflottiljens sida har det kommunicerats att nyhetsreportaget är hårt vinklat, där klippningen gör att vissa uttryck tas ur ett längre resonemang. Det längre resonemanget, som man får höra i dokumentären, är knappast förmildrande i sammanhanget. Det är inte en klippning som på något sätt har fått Översten att säga något han inte sagt. Man har tydligt uttryckt att det faller på individen att ta hand om sig själv, trots att det är tydligt att det är arbetet som gjort individen sjuk. Det ligger inte i linje med det ansvar som Försvarsmakten har gentemot såväl värnpliktiga och arbetstagare.

Vapen och förmågan att använda ett sådant är fundamentala delar i den militära identiteten. I dokumentären hör vi just hur nedslående det är för individen att misslyckas med skjutövningar och att det ses som ett misslyckande att inte klara utbildningen till att bli kulspruteskytt. Lägg därtill att ta bort rätten till att bära vapen vilket indirekt sänder signalen att individen inte har förmåga att utföra sin uppgift och dessutom inte är betrodd. Det är ett hårt slag mot identiteten, så pass hårt att det får hela omgaloneringsdebatten att framstå som en bris i jämförelse.

Jag har starka invändningar mot att befäl nu hamnar i kläm där de med bristande resurser och ett starkt tryck från ovan att tillse att så många som möjligt fullgöra sin värnplikt ska förväntas ha förutsättningarna att döma av om en individ ska få uppsöka förvarshälsan eller ej. I synnerhet när det handlar om att bedöma hur allvarlig smärta är. Den stundtals överdrivna rättivsepatos som lever i organisationen där ”simulanter” inte ska tillåtas att ”komma undan” kommer att ligga oss i fatet i takt med att vi utökar grundutbildningskullarna. Inte bara genom att vi öka risken för att få in individer med någon form av dold mental ohälsa, utan också för att det ökade tempot medför en risk att vi missar att hjälpa de individer som vi på olika sätt bryter ner genom att rubba allt från tillgång till sömn till mat.

När vi tar emot våra värnpliktiga gör vi det med vetskapen att de är där under tvång. Ett påfört tvång medför också ett ansvar för Försvarsmakten att tillse att individen inte far illa och blir sjuk på grund av brister i arbetsmiljön. Även om värnpliktiga är undantagna vissa arbetsmiljöbestämmelser så gäller arbetsmiljölagen allt jämt för alla och chefer har ansvar att de efterlevs.

Vi kommer inte kunna förhindra att det sker självmord i Försvarsmakten, däremot kan vi åtminstone försöka genomföra de åtgärder som ter sig naturliga om det hade gällt våra egna kamrater eller anhöriga. I det här fallet har Försvarsmakten och Helikopterflottiljen misslyckats med att känna det ansvar som vi borde känna för våra värnpliktiga. Nu lever en familj utan sin dotter och någonstans sitter åtminstone en individ på Helikopterflottiljen som ångrar att denne inte ringde familjen innan Alma skickades hem. Att inte kunna äga den insikten utan istället lägga ansvaret på individen och skylla på vinklat reportage ligger inte i linje med den flygvapenanda som blivit något av ett varumärke för Flygvapnet.

PS. Jag bjuder in Helikopterflottiljen till att svara på det här inlägget likt chefen F 7 gjorde i fallet med ”ölburksfänriken”. DS

Chefens vilja för framtiden

Av

den 11 januari, 2025

i Allmänt

I veckan offentliggjorde Försvarsmakten två bilagor ur den strategiska planen. Det är uppenbart att överbefälhavarens motto ”allt och alla för krigsförbanden” omsatts i planen och inriktningarna inom de olika tematiska områdena. Den strategiska planen har en hög svansföring (som sig bör) och flera formuleringar ställer höga krav på personalen, i synnerhet chefer, att leverera i enlighet med inriktningen.

Det finns anledning att göra några nedslag som i all väsentlighet påverkar personalen längst ner i organisationen och hur verksamheten ska genomföras från idag och flera år framöver (planen täcker perioden 2025-2035).

Läs mer

Överlämna kunskap

Av

den 1 januari, 2025

i Allmänt

På sociala medier, främst TikTok och Instagram, finns en genre som går ut på att individen upptäcker olika former av ”husmorstips”, ”lifehacks”, ”tips from grandpa” och funktioner hos vardagliga ting som för en del är helt okända och som upptäcks ”sent” i livet (ex ”Here’s Something I Didn’t Know Until I Was In My 30s”). Genren är i grunden komisk utformad där tittaren ska fnissa lite lätt åt bestörtningen som ”karaktären” känner. Men det finns samtidigt en allvarsam sida som vi behöver bli mer uppmärksamma på. Nämligen överförandet av kunskap mellan generationer.

När jag skriver generationer menar jag inte enbart en närtida pensionär till sin efterträdare. Vi behöver se bredare på det här och fundera på hur vi överför kunskap mellan befattningshavare genom alla perioder i livet, inklusive att yngre överför kunskap till äldre. I synnerhet nu när vi befinner oss i en situation där få ska försöka lösa många uppgifter, en del återanställs och där vi riskerar att ha en generation av befäl som snabbt fått byta mellan en rad olika befattningar för att täppa till hål i organisationen.

Jag har länge hävdat, och hävdar fortsatt, att nedläggningsåren skapade en kultur där olika ämnesexperter inom myndigheten valde att inte dela med sig av sin kunskap i rädsla för att bli av med jobbet. En del jobbade mer eller mindre aktivt för att göra sig oersättliga i en organisation som var otroligt slimmad. Samtidigt försvann mycket kunskap ut ur organisationen när olika kompetensbärare sökte såväl inkomst som en säkrare framtid på andra ställen. Kunskap som inte satts på pränt av olika anledningar. Det har i slutändan lett till att mycket av den kunskap som vi tagit för given, som vi ser som självklar, inte alltid finns hos senare befälsgenerationer. Helt enkelt för att den inte förmedlats på rätt sätt, eller inte förmedlats överhuvudtaget.

I en organisation med ständiga vakanser, där det är bråttom att tillsätta en befattning, saknas det inte sällan tid eller möjlighet till att göra en överlämning mellan föregångare och efterträdare. I de bästa fallen finns ett dokument att läsa som beskriver vanliga fallgropar, var friktion oftast uppstår och varför vissa uppgifter löses på ett visst sätt. Vanligtvis finns inget av detta och individen är istället hänvisad till att sätta tummen i spåret och ”studsa mellan väggarna” på vägen fram. En urvattnad ”on the job training” där du förväntas bygga din kunskapsbank på ett fåtal händelser (begränsad data) för att därefter applicera det på allt som uppstår. Med en viss stress till följd. Tillförlitligheten på det befattningshavaren lärt sig och validiteten gentemot framtida uppgifter blir successivt sämre för varje iteration där befattningshavaren bytts ut. Under eran med internationella insatser var det en gammal sanning att det krävdes två veckor för att genomföra överlämning mellan befattningshavare, och då visste man att det ändå blev en nedgång i effekt under en period efter rotation. Tänk då vilken nedgång i effekt det blir inom organisationen när det kontinuerligt sker byte av personal utan överlämning.

Beprövad erfarenhet bygger på att att vi drar lärdomar, operationaliserar dessa och överför till övriga i organisationen. I all väsentlighet handlar det om att efterträdaren vet det du vet och hur du kom till den kunskapen så att individen kan utveckla den erfarenheten till sin efterträdare.

För 2025 skulle jag önska att du tog dig tid att i en anteckningsbok skriva ner de saker som du upplevde att du hade behövt veta när du började i din befattning, vad du fått lära dig längsmed vägen som varit kritiskt samt vilka misstag du gjort och hur du gick vidare. Du kan givetvis skriva det på mobilen eller datorn också, men risken är att du blir distraherad av andra saker när du börjat skriva (ett mail, en notis, formatering i dokumentet osv). Dina anteckningar kan du sen periodvis överföra till ett digitalt dokument som finns redo när det är dags för dig att byta och lämna över. Detta gäller inte enbart när det är dags för pension.

Ja, vi är redo att åka till Ukraina med vapen!

Av

den 29 december, 2024

i Allmänt

Uppdatering 241230: Den 29 december uppdaterades artikeln hos Svenska dagbladet. Texten ”De färskaste Nato-medlemmarna” bytes ut mot ”Även de mindre Nato-länderna” (se bild nedan). Korrigeringen har skett utan att det framgår i en fotnot.

Svenska dagbladet publicerade idag en ”analys” författad av Jenny Nordberg där ämnet är Sveriges identitet, landets roll i Nato och författarens spaning om en svensk iver att bevisa oss som ny medlem. Grundtesen som jag uppfattar den är att Sverige genom sitt medlemskap i Nato har gett upp såväl integritet som självaktning och att författaren är rädd för att Sverige ska göra något förhastat. Med det sagt uppfattar jag inte att artikeln i sig egentligen handlar om Nato, utan om USA och författarens personliga uppfattning om landets utveckling vilket projiceras på andra saker. Enligt författaren verkar det finnas någon form av ”romantisk syn på USA” där vi försöker efterlikna vad gäller idéer och lösningar. Det nämns i förbifarten att nedrustning och mänskliga rättigheter tillsammans med journalistik nedmonteras och där fakta samt ”rimliga slutsatser” försvinner till förmån för ”medelmåttor med bildningskomplex”. Det är starka, förpliktande ord att använda som artikelförfattare i en analys som saknar såväl fakta som rimliga slutsatser.

Den första felaktiga faktabiten ut är påståendet om att artikel 5 i Nato-stagdan skulle vara frivillig och att det inte alls är säkert att USA skulle komma till Sveriges hjälp vid ett angrepp. Som källa åberopar författaren en amerikansk artikel i vilken det görs en tolkning av artikel 5 utifrån det amerikanska parlamentariska systemet och hur USA ställt sig till andra former av fördrag historiskt. I den amerikanska artikeln skriver författaren att artikel 5 inte per automatik placerar USA i krig mot en angripande makt utan att den alltjämt ligger hos den amerikanska kongressen att besluta om. Precis på samma sätt som att beslutet i Sverige ligger hos regeringen eller riksdagen beroende på omgivande förutsättningar.

Krigsförklaring

14 §   Förklaring att riket är i krig får, utom vid ett väpnat angrepp mot riket, inte ges av regeringen utan riksdagens medgivande. Lag (2010:1408).

https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/kungorelse-1974152-om-beslutad-ny-regeringsform_sfs-1974-152/

Vad Jenny Nordberg utelämnar är att den amerikanska författaren dels uttryckligen säger att Natos fördrag inte är meningslöst trots att beslutet ligger hos kongressen, dels att inte agera i enlighet med artikel 5 medför sannolika ekonomiska och diplomatiska konsekvenser för USA. Det vill säga att allt politiskt kapital som USA byggt upp, allt ekonomiskt kapital som investerats i baser och diverse gemensamma övningar går om intet om USA helt väljer att bortse från sitt åtagande. Artikel 5 säger, precis som EU:s artikel 42(7), att varje medlemsland ska agera på det sätt de anser lämpligt och bidra med vad de kan utifrån de gällande förutsättningar. Medlemskapet i Nato innebär fortfarande att respektive lands grundlagar gäller, även vid ett angrepp.

Nästa angreppspunkt i SvD:s artikel är DCA-avtalet där författaren bland annat återupplivar myter om att amerikanska soldater inte lyder under svensk lag och att de kommer få bygga ”egna hus” på svensk mark. Gällande vilken lagstiftning som gäller för amerikanska soldater så är det, i enlighet med avtalet, alltjämt svensk lag som gäller i Sverige. Sverige har gått med på att låta USA ha straffrättslig jurisdiktion, vilket innebär att grunden är att det amerikanska rättssystemet ska omhänderta brott utförda av amerikansk personal. Sverige kan däremot när som helst ta tillbaka den rätten och kan åtala amerikansk personal och deras anhöriga i enlighet med svensk lagstiftning. Skulle en handling vara laglig i USA men olaglig i Sverige har vi rätten att döma individen i enlighet med vår lagstiftning.

Allt detta går att läsa i avtalet under artikel 12. Beträffande byggandet av hus är det oklart var författaren hämtar påståendet ifrån. Det kan vara den vanligt spridda missuppfattningen om att avtalet ger amerikansk trupp rätt att ta privat mark i någon form av besittning. Vilket inte stämmer. Det avtalet säger är att Sverige, så långt som det är rimligt enligt vår egen bedömning, ska bistå med att ge amerikanska enheter möjlighet att passera på privata vägar eller använda privat infrastruktur så som hamnar. De byggnader som USA väl bygger på de 17 anvisade platserna blir svensk egendom när de är färdigställda men nyttjas av USA (framgår under artikel 5).

Vidare slänger Jenny Nordberg in Samerna i diskussionen och att de, eller för den delen fjällnaturen, inte har ett särskilt skydd i avtalet ”om amerikanerna känner för att experimentera där”. Vad det sista ska förstås som kan vi egentligen bara spekulera i. Vilket är ett återkommande problem i den här ”analysen”. Det slängs ut flera påståenden som helt eller delvis saknar någon form av grund eller hänvisning, och som därmed lämnar mycket till läsaren att tolka vad som menas. Det nämns att Finland och Norge (som också har DCA-avtal likt många andra länder) förhandlade hårt med USA och drev igenom egna villkor i avtalen. Eftersom alla avtal följer samma mall med samma textstycken är det lätt att jämföra dem. Vilka särskilda villkor och undantag som Finland ska ha förhandlat fram är oklart. Vad gäller straffrättslig jurisdiktion och nyttjande av mark är avtalet detsamma som det Sverige har skrivit under. Inget i det finska avtalet berör Samer och rennäring heller.

Vad gäller Norge och skrivningen om kärnvapen kan det enkelt förklaras med att landet, liksom Danmark, sedan flera år tillbaka har policy gällande att inga kärnvapen får befinna sig inom respektive lands gränser. Således är det väntat att det även står med i avtalet. Sverige och Finland har inte den typen av policy, därmed finns den avgränsningen inte med i avtalstexten.

Den sista klämmen i ”analysen”, och som ligger till grund för tidningens rubrik: ”Är du redo att åka till Ukraina med vapen?” bygger på premissen om att man inte kan lita på USA samt att nästkommande amerikanska president, Donald Trump, sagt att det är Europas ansvar att stå för fredsbevarande styrkor. Detta framställer artikelförfattaren som något främmande som riskerar att bli ett blodigt eldprov. Det är tydligen något som ”de färskaste Nato-medlemmarna” får genomgå. Som exempel använder Jenny Nordberg Danmarks insats i Afghanistan (närmare bestämt Helmand-provinsen) och Norges insats i Libyen. Återigen dränker Jenny Nordberg fakta i ”ordsallader” för att komma fram till sin ”rimliga slutsats”. Vad författaren inte nämner, eller kanske helt enkelt inte vet, är att såväl Danmark som Norge ingår bland de 12 stater som grundade Nato 1949. Våra grannländer är således långt ifrån att vara färskingar som behövt gå igenom några ”blodiga eldprov” under 2000-talet.

I förbifarten slänger Jenny Nordberg återigen in ett påstående som är upp till läsaren själv att tolka. Nämligen att det har dokumenterats krigsbrott ”i båda fallen”. Om det ska förstås som att Danmark och Norge begått krigsbrott, eller om det handlar om krigsbrott begångna i Afghanistan och Libyen som helhet vet vi inte. Det jag däremot kan säga är att den här formen av diffusa uttryck är vanligt förekommande i nätradikalisering för att undgå att bli blockade. Syftet är att lämna det till läsaren att fylla i tomrummet och komma till ”rätt” slutsats. Eftersom författaren trots allt bemödat sig att länka källor för vissa mindre kontroversiella påståenden borde det vara på sin plats att även länka till påståenden om krigsbrott.

Författaren är inte beredd att åka till Ukraina med vapen för att stå emot ryssar och nordkoreaner ”enligt ett amerikanskt upplägg”. Vad det upplägget innebär är inte tydligt formulerat. Handlar det om ett upplägg där Europa ansvarar för de fredsbevarande styrkorna eller handlar det författarens uppfattning om hur insatserna i Afghanistan och Libyen styrdes?

Det kan tänkas att författaren tror att insatserna var iscensatta av USA. Vilket inte är detsamma som fakta. Frågan om Libyen-insatsen drevs i FN av Arabförbundet. Förslaget fick stöd av Storbritannien och Frankrike och röstades igenom av FN:s säkerhetsråd. Natos operation, Operation Unified Protector, leddes av en kanadensisk general och bestod av 18 olika länder.

Gällande Afghanistan var det inte Nato som gick in i landet 2001. Däremot fick Nato rollen att genom ett FN-mandat att upprätta den internationella koalition som bl a Sverige ingick i (ISAF). Även om USA hade styrkor (stora sådana sett till antal soldater jämfört med övriga länder) med i ISAF så låg den amerikanska tyngdpunkten på den egna operationen Operation Enduring Freedom som pågick vid sidan om Natos operation. Av 16 chefer för ISAF var nio stycken icke-amerikaner.

Vad författaren även verkar ha missat är Sveriges långa historia av att skicka fredsbevarande trupp runt om i världen, att detta har skett med kort varsel och att vi under flera år ingått i EU:s stridsgrupper som specifikt tränats för att skickas iväg snabbt till en oroshärd. Är det något vi aldrig varit särskilt saktfärdiga med så är det att ställa upp för FN där det har behövs fredsbevarande eller fredsframtvingande militära förband. Om det är något vi känner självförtroende för så är det vår förmåga att bringa någon form av stabilitet i världen. I synnerhet har vi visat oss redo att axla ansvaret för Europas säkerhet genom att vara en aktiv del i EU:s uppbyggnad av ett militärt försvar.

Så på frågan ”är du redo att åka till Ukraina med vapen?” kan det rimliga svaret inte bli något annat än ja. För det är exakt det som blivit signum för Sverige genom våra insatser i länder som Cypern, Libanon, Kuwait, Kongo, Bosnien, Kosovo, Afghanistan och Mali för att nämna några. Det hade artikelförfattaren också förstått om denne gjort en riktig analys baserad på fakta istället för en ordsallad som förmedlat myter och misinformation.

Vad Hemvärnets avtalsdagar borde användas till

Av

den 28 december, 2024

i Allmänt

I skrivande stund pågår ett replikskifte på Militär Debatt kring närkamp i Hemvärnet och tidsuttaget för att genomföra utbildningen. Precis som många andra diskussioner kring förmågor i Hemvärnet och kompetens hos dess personal kokas det oftast ner till att det är för få avtalsdagar för att hinna med allt som måste göras under ett år.

Avtalsdagar är det antal dagar (just nu är spannet mellan 4 och 15 dagar beroende på befattning) som individen måste tjänstgöra för att uppfylla sitt avtalade åtagande till Hemvärnet. På samma sätt åtar sig Hemvärnet ansvaret att öva och utbilda individen minst det antal dagar som framgår i avtalet.

Diskussionen kan delas in i två narrativ. Det första är att antalet dagar är för få för att hinna med vettig verksamhet, underförstått att det krävs tvång för att individen ska komma in för tjänstgöring. Det andra narrativet är att ett utökande av avtalsdagar inte skulle ha avsedd effekt för att individer redan idag inte fullgör sina avtalade dagar och att fler därmed skulle hoppa av. Historiskt ligger avtalsuppfyllnaden mellan 64 och 69% årligen.

Det säger sig antagligen självt att fyra dagar, eller ens åtta, inte är tillräckligt för att utbilda en individ och öva denne i någon vidare utsträckning. Mycket av verksamheten hänger på att individen fullgör fler dagar än avtalat, framförallt genom att vara mer engagerad på helger under sin lediga tid. Men det som glöms bort i diskussionen, och som även glöms bort i närkampsdebatten, är att systemet vilar på att individen genomfört en grundutbildning och en introduktionskurs till Hemvärnet. Det här har möjligen glömts av under en tid där fokus varit på att försöka locka så många som möjligt till Hemvärnet. Men med de nya besluten som medfört att en stor del av tillförseln av personal till Hemvärnet nu förväntas komma från den grupp människor som avskrivs från krigsförbanden, väntar en annan form av rekrytering vilket även kommer påverka vilken kompetens som nu bärs med in i organisationen.

Använder vi närkampen som ett exempel är det rimligtvis så att Hemvärnet inte ska lägga någon avtalsdag alls på att ge individen närkampsutbildning. Helt enkelt för att individen ska ha fått detta genom sin grundutbildning (och i en utopisk värld även repeterat detta någon gång vid en repetitionsövning). Därutöver ska introduktionsutbildningen repetera de kunskaper som är av vikt för Hemvärnets huvuduppgifter (skydda, bevaka, ytövervaka) vilket i allra högsta grad inbegriper skyddsvaktstjänsten och dess ingående delar.

Således är det riktigt att det invänds mot att dyrbar utbildningstid behövs läggas på vad man uppfattar som onödigt långa utbildningspaket. Men fokuset är riktat mot fel håll då det inte är utbildningarna som är för långa eller antal avtalsdagar som är för få, utan att systemet med rekrytering av grundutbildad personal samt introduktionsutbildningar som repeterar rätt kunskaper helt enkelt inte fungerar.

Beträffande ny utbildning inom områden där tillförseln av redan utbildad personal inte medger en tillräckligt snabb förmågeuppbyggnad, exempelvis utbildning på pansarvärnsrobot, blir det mycket riktigt en fråga om prioriteringar. Men de prioriteringarna ska stå mellan exempelvis en övning med krigsförbandet och utbildning på ett nytt system som på sikt ska höja förmågan. En kompetens som två instanser redan ska ha förmedlat till soldaten, med rätt nivå, ska överhuvudtaget inte finnas med i prioriteringslistan. I takt med att det införs nya förmågor i Försvarsmakten och äldre förmågor utvecklas är det troligtvis så att Hemvärnet i mångt och mycket alltid behöver jaga ikapp vad gäller rätt utbildad personal. Samtidigt innebär det också att organisationen behöver genomföra någon form av intern revision för att anpassa utbildningslinjerna efter hur det övergripande systemet är tänkt att fungera då svaret inte ligger enbart i avtalsdagar eller tidsuttag för utbildningar.

Att borda eller inte borda, det beror på.

Av

den 27 december, 2024

i Allmänt

Sveriges television och Disney har tillsammans skapat serien ”Whiskey on the rocks”, en djupt satirisk serie som baseras på incidenten då den ryska ubåten U137 som gick på grund i Karlskrona skärgård. Trots att varje avsnitt börjar med en text som förklarar att serien är inspirerad av de riktiga händelserna samt att bland annat namn samt platser ändrats har en del ventilerat missnöje över att serien är orealistisk och inte alls skildrar det som hände. Serien har kallats för tramsig och vissa är även upprörda över att en påhittad överbefälhavare framställs som väldigt krigisk. Egentligen hade jag tänkt att låta ämnet vara (sånär som på en meme), samtidigt kan jag inte låta bli att påpeka hur den fiktiva överbefälhavarens beteende, om än kraftigt överdrivet för komisk effekt, ligger närmare verklighetens officer än vad vi kanske vill erkänna. Åtminstone om vi enbart ska förhålla oss till den svenska twitterbubblan och det senaste dygnets diskussioner. Den finska bordningen av det ryska ”skuggskeppet” Eagle S i finska viken fungerar väl som en fallstudie över hur lika vi är överbefälhavaren Börje Lagerkrantz där en mängd av de försvarsintresserade verkar vara helt övertygade om att den svenska statsmakten är feg, eller åtminstone agerade helt fel, som inte bordade Yi Peng 3 när fartyget blev föremål för den svenska utredningen.

Men för att skapa kontext för dig som kanske inte hunnit med i allt som hänt under julhelgen kommer här en snabb sammanfattning. Den 21 december lättade det kinesiska fartyget Yi Peng 3 ankar efter att ha legat still i internationellt vatten utanför Danmark i en månad.[1] Fartyget hade då varit omringat av såväl danska, tyska och svenska fartyg misstänkt för att ha medvetet saboterat två datakablar, mellan Finland och Tyskland (18 november) samt Sverige och Litauen (17 november).[2] Bägge kabelbrotten skedde utanför svenskt territorialvatten men i svensk ekonomisk zon. Sverige begärde tillträde till fartyget och att svensk åklagare skulle få tillgång till fartyget för att kunna utföra sin utredning.[3] Trots löften om samarbete från kinesiska myndigheter nekades svensk åklagare tillträde.[4] Istället fick svensk polis och haverikommissionen tillsammans med personal från Danmark, Tyskland och Finland besöka fartyget som observatörer medan kinesiska utredare genomförde sin utredning på plats.[5] [6] Fartyget Yi Peng 3 är registrerat i Kina och ägs av det kinesiska företaget  Ningbo Yipeng Shipping Co., Ltd.

På juldagen skadades nya kablar mellan Finland och Estland. Den här gången var det ett fartyg ägt av Caravella LLC baserat i Dubai[7], med flagg från Cooköarna (beläget utanför Nya Zeeland) som misstänktes för att ha medvetet skadat större elkablar med sitt ankare. Den 26 december spreds nyheten att finsk gränsbevakning med hjälp av helikopter hade bordat fartyget, tagit över kontrollen och styrt fartyget mot finskt territorialvatten.[8] Fartyget misstänks tillhöra den så kallade ”skuggflotta” av ryss.kontrollerade fartyg som bland annat exporterar rysk olja för att undgå omvärldens sanktioner. Fartygets besättning sägs i dagsläget bestå av georgier och indier. I senare nyhetsrapportering sägs det att fartyget ska bära signalspaningsutrustning. Från ryskt håll har det inte förekommit någon officiell kommentar på händelsen, vilket är väntat då syftet med en ”skuggflotta” är att den inte ska kunna kopplas till den ryska staten. Ett fartyg registrerat på Cooköarna som ägs av ett företag i Dubai med icke-rysk besättning medger förnekbarhet samtidigt som det också innebär en möjlighet för andra länder i Östersjön att agera mot fartyget med relativt låg risk.

Det här är den kritiska skillnaden mellan Yi Peng 3 och Eagle S. En bordning på internationellt vatten är i sig anmärkningsvärd och hade, före 2022, skapat större reaktioner i omvärlden samt varit förenad med hög risk i form av diplomatiska och ekonomiska konsekvenser. Oaktat vilken flagga fartyg bar. Nu är det däremot andra tider och allt som kan kopplas till den ryska staten utomlands är öppet för att angripa på olika sätt, oavsett om det rör sig om byggnader eller fartyg. Den ryska skuggflottan medger förvisso för Ryssland att kringgå sanktioner och exportera olja, men samtidigt är dessa registrerade i små önationer med diffusa ägandeförhållanden för att sopa igen spåren av rysk inflytande. Det kan vändas emot Ryssland genom ett mer offensivt agerande då risken för en liknande vedergällning är låg. Ett kinesiskt fartyg med kinesisk besättning som ägs av ett kinesiskt företag är något fundamentalt annorlunda.

En offensiv bordning av ett sådant fartyg på internationellt vatten skulle sannolikt få stora ekonomiska och diplomatiska konsekvenser för Sverige. Därav att samtliga länder involverade i följandet och omringandet av Yi Peng 3, inklusive Finland, valde att söka en diplomatisk lösning på situationen. Även om utfallet inte blev helt enligt svenskt önskemål behöver vi inse att så länge de svenska beroenden som idag finns österut fortsatt finns kvar, kommer vi inte kunna agera på samma sätt som Finland nu valde att agera mot Eagle S. Däremot kan vi argumentera för att vi borde vara betydligt mer benägna att borda fartyg som sannolikt ingår i skuggflottan, såväl för att upprätthålla sanktionerna mot Ryssland som att motverka miljökatastrofer.

Oaktat det finska agerandet är det troligt att vi kommer se ett betydligt mer aggressivt agerande i Östersjön mot fartyg under nästkommande år. Ryssland, som har för vana att kommunicera genom olika experter och bloggare, antyder att militära eskorter av ryska och ”vänliga” fartyg kan bli aktuella i framtiden.[9] Samtidigt har Estland skickat ut fartyg för att skydda kvarvarande kablar samtidigt som Nato även avser att höja sin marina närvaro i Östersjön.[10] Sverige har även sagt sig vara redo att bidra till ökad bevakning av Östersjön.[11]

Det svenska agerandet har i sammanhanget varit balanserat mot de intressen landet har. De skadade kablarna för internettrafik mellan Sverige och Litauen var återställda 10 dagar efter sabotaget. Även om det skulle vara stött av bevisning (som för oss ses som övertygande) och moraliskt riktigt att tvinga in det kinesiska fartyget till en svensk hamn hade det sannolikt skadat svenska ekonomiska intressen. Det förekommer redan idag kinesiska aktioner som har en negativ inverkan på svenska företag och svensk ekonomi då svenskt agerande ses som inkräktande på kinesiska intressen. Detsamma kan inte sägas om Ryssland, i synnerhet när det gäller fartyg som den ryska staten officiellt inte vill ha något samröre med. Det är således där vi rimligtvis bör lägga krutet på att sätta in offensiva resurser. Inte enbart för att förhindra eller lagföra sabotage, utan också för att det skadar den ryska ekonomin och därmed förmågan till krig. Det är inte en slump att Sverige förevisade just den förmågan när dåvarande generalsekreteraren för Nato besökte Sverige i Juni.[12] Den är högaktuell i det scenario vi lever i just nu och bör således nyttjas på samma sätt som Finland nu gjort.

Med det sagt får vi inte bli som karaktären Börje Lagerkrantz och bli förblindade av hatet mot ”bolsjeviker” och låta det driva våra beslut. Vi behöver kunna se hela spelplanen och väga besluten på den strategiska vågen. Sverige är inte på något sätt obekant med att ha gjort olika eftergifter historiskt för att det varit av strategiskt gagn för landet, även om det gjort ont och gått stick i stäv mot den svenska självbilden. Vi kommer fortsatt att behöva fatta den typen av beslut intill dess att vi i en utopisk framtid kan frikoppla oss från alla beroenden till andra länder.   

[1] https://www.kustbevakningen.se/nyheter/yi-peng-3/

[2] https://www.svt.se/nyheter/utrikes/kustbevakningen-har-lamnat-yi-peng-3 & https://apnews.com/article/denmark-sweden-finland-germany-lithuania-china-yi-peng-undersea-cables-d3af1bf7e68ff060bb6e669f24425fd0

[3] https://www.svt.se/nyheter/inrikes/detta-har-hant-kabelbrott-och-kinesiskt-fartyg-i-ostersjon

[4] https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/xmwk8R/efter-kritiken-kina-lovar-samarbete-om-yi-peng

[5] https://www.france24.com/en/live-news/20241223-china-vows-cooperation-over-ship-linked-to-severed-baltic-sea-cables

[6] https://polisen.se/aktuellt/nyheter/nationell/2024/december/polisen-observatorer-pa-kinesiskt-fartyg/

[7] https://www.reuters.com/world/europe/finland-police-investigate-role-foreign-ship-after-power-cable-outage-2024-12-26/

[8] https://yle.fi/a/7-10069707

[9] https://tass.com/world/1894521

[10] https://www.bbc.com/news/articles/c1elq7lx9qdo

[11] https://www.svt.se/nyheter/utrikes/finlands-president-haller-presstraff-om-misstankt-kabelsabotage

[12] https://www.government.se/articles/2024/06/prime-minister-received-nato-secretary-general/

Sida 2 av 27

Föregående

Nästa

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén