Taktisk.se

Jag fick ett DM idag på en av sociala medier-plattformarna. Avsändaren ventilerade en oro över det framtida välmående för de som genomfört utbildningsinsatser för ukrainska soldater. För de som följt med i nyhetsrapporteringen, i synnerhet den senaste veckan, har läst hur svensk militär personal genomfört utbildning för ukrainsk personal på en rad olika platser i Europa. I grunden ett åtagande som sträcker sig tillbaka till innan den 24 februari 2022 då svensk personal, om än en liten styrka, bedrev utbildning på plats i Ukraina. Utbildningsinsatser som inte bara skedde på usla villkor (URA), det fick inte något större uppmärksammande av Försvarsmakten eller media trots att personalen medaljerades på kanadensiska ambassaden.

Men det är inte temat för en här artikeln. Vad jag vill lyfta fram är det “fenoment” vi såg under och efter att talibanerna återtagit makten i Afghanistan där svenska afghanistan-veteraner påverkades av att få höra hur afghaner som de jobbat nära med, och knutit band till, behövde fly eller t o m mördades under talibanernas framfart. Det vill säga att svenska medborgare påverkas på ett personligt plan av händelser som annars kan anses vara “ovidkommande” för svensk del.

Ett återkommande tema kring alla artiklar om de som varit med och utbildat ukrainsk personal, oavsett om det skett i Ukraina, Storbritannien eller Sverige, är att instruktörerna knutit vänskapsband med sina elever. Det är kanske inte något som gemena man tänker på när nyheterna rapporterar om hur svenska soldater utbildat ukrainsk militär på olika vapensystem. En del kanske ser sin egen utbildningssituation som man hade en gång i tiden under sin värnplikt, en icke-familjär historia. Andra ser kanske det som en klinisk situation där en tjänst levereras. Men även om filmerna med svensk personal som gör honnör till bussar med ukrainska soldater kan ses som något typiskt sterilt militärt gömmer det sig mer bakom de här händelserna. Något som vi fick se skymta förbi när spanska instruktörer, med tårar, vinkade av den ukrainska personalen. Något sedermera också lyfts i Försvarsmaktens egen artikel om utbildningsstödet.

När det var dags att säga hejdå var det många som hade svårt att hålla tillbaka tårarna. Svenskarna och ukrainarna delade boende vilket ledde till att starka vänskaper hann formas.
– De delade med sig av sitt liv och sina erfarenheter, de var verkligen fyllda med mod och vilja. En 21-årig soldat berättade att denne aldrig hade hunnit träffa sitt barn, det tog hårt.

https://www.forsvarsmakten.se/sv/aktuellt/2023/12/robot-17-bekampar-skarpa-mal-i-kriget-mot-ryssland/

För det som svensk personal gått igenom sedan den 24 februari, och som allt fler kan komma att uppleva, är vetskapen att den de utbildar eller utbildat kan komma att dö i kriget. En vetskap som jag tror är svår att föreställa sig på förhand. För även om vi säger att vi utbildar våra värnpliktiga och anställda för kriget, och att det därmed innebär en risk att de kommer dö, så vet vi också i vårt undermedvetna att det just nu är osannolikt. Vi är trots allt inte i krig just nu. Med den ukrainska personalen är det annorlunda. Där vet såväl instruktören som eleven att det är en realistisk risk. Instruktören har då att hantera stressen över att försöka förmedla all sin kunskap under den korta tid som finns samt stressen över att döden är en realitet.

– Det är med vissheten att jag kanske aldrig mer kommer att träffa de ukrainska kollegorna, av anledningen att de antingen stupar eller annat. Det går inte en timme utan att jag tänker på dem. Det är något man inte vill behöva uppleva, men som man får acceptera. Det är tufft, säger Roger Djupsjö.

https://officerstidningen.se/han-har-utbildat-ukrainsk-militar-de-ar-stora-hjaltar/

Därtill finns risken för en undermedveten stress hemma i vardagen. Är den ukrainska soldaten du spenderade flera veckor med fortfarande vid liv. Kanske håller ni kontakten, kanske har kontakten brutits under en period. En del har kanske fått via omvägar veta att just den där soldaten dog i strid och behöver hantera den upplevelsen hemma i Sverige, ett land som inte är i krig och där det stundtals verkar mer viktigt vad en partiledare åt eller inte åt efter nobelfesten. Kanske kommer det en skuldkänsla smygandes: “Utbildade jag verkligen rätt? Gjorde jag allt jag kunde?”

Just nu genomförs utbildningsoperationen Interflex av Hemvärnet. Det innebär att stora delar av personalen inte tjänstgör på daglig basis i Försvarsmakten, utan har andra arbeten ute i det civila samhället. Det är en situation som är skrämmande identisk med den vi hade under eran med den så kallade “utlandsstyrkan”. Där personalen efter genomförd insats kom hem, avrustade och åkte hem till sina civila liv. Inte sällan med långtgående negativa konsekvenser som vi ser än idag.

Jag säger inte att Hemvärnet inte är mogna uppgiften eller att vi inte ska genomföra den här typen av verksamhet. Jag säger inte heller att personalen som genomför de här utbildningsinsatserna mår dåligt vid hemkomst. Vad jag vill lyfta är att vi behöver dels förstå vad vi utsätter vår personal för och att det är alldeles för lätt att se det som en klinisk utbildningssituation, när det i själva verket handlar om människor som bygger relationer under väldigt speciella förutsättningar. Det innebär också att vi behöver se över hur vi hanterar Interflex och liknande operationer. Såväl före, under som efter för att stödja och erkänna det otroligt viktiga arbete som utförs i rikets tjänst, oaktat som de sker nationellt eller internationellt. Annars är risken att vi i framtiden åker på en skuld på samma sätt som efter Bosnien.