Taktisk.se

Din EOBUSARE i gryningen

Dags för myndigheten att jobba tillbaka samhällets förtroende

Så här efter Folk och Försvars rikskonferens hade jag velat bryta ner en del av talen och samtalen. Vad är de stora strategiska penseldragen för framtiden och vad kommer det innebära för Försvarsmakten. Men istället ska jag beröra något betydligt viktigare som berör det som vi förr kallade för basplattan. Själva grundstommen i organisationen och försvaret av Sverige, personalen. För lagom till att talen drog i gång i Sälen släppte Dagens nyheter en artikel som visade tydligt på ett strukturellt fel inom myndigheten. Artikeln granskade 21 fall av sexuella övergrepp som anmälts till Försvarsmaktens Personalansvarsnämnd (FPAN). Av dessa hade 19 fall avgjorts internt genom disciplinåtgärder. Trots att det i lagen om offentlig anställning tydligt framgår att handlingar som kan antas leda till någon annan påföljd än böter ska åtalsanmälas till rättsväsendet. Något jag tidigare skrivit om i en artikelserie om just FPAN.

Ställ högre krav på skribenter!

Strax innan jul publicerade Kungliga Krigsvetenskapsakademien ett blogginlägg om striden vid Antonovs flygplats. Blogginlägget som är signerat en reservofficer inleds med ett citat från dåvarande arméchefen där författarens djupa och unika kunskap hyllas. Blogginlägget fick också ett positivt mottagande på plattformen X för sina slutsatser om operationen. Samtidigt fanns det saker med texten som skavde. Förutom ett märkligt språkbruk där själva faktadelen hade en helt annan skrivstil än slutsatserna, saknades det källhänvisningar till diverse påståenden som framstod som sanningsenliga återberättelser av operationen.

Efter att ha återpublicerat inlägget på X kunde jag inte släppa känslan av att något var märkligt med inlägget och efter lite efterforskningar hittade jag varför. Nämligen att ett helt stycke av texten var direkt hämtad från War on the rocks artikel om samma strid och, vad det verkar, direktöversatt med hjälp av något översättningsverktyg på internet.

Militärpolisbataljonen – Den unga bataljonen

Militärpoliser är något som de flesta verkar gilla att “hata”, eller åtminstone ha åsikter kring hur de uppför sig. Mer sällan har människor någon egentlig koll på vad militärpolisfunktionen har för uppgifter eller för den delen varför vi överhuvudtaget har en militärpolisbataljon sedan 2016. Den här artikeln kommer, trots tidigare nedskjutna försök till hjälp, försöka ge en övergripande bild för militärpolistjänsten och hur militärpolisenheten, militärpolisbataljonen och landets militärpoliser förhåller sig till varandra.

BLUF

Det här är en lång artikel och jag förväntar mig inte att alla kommer orka läsa hela vägen till slutet. Så här är den kondenserade versionen. Det finns en förordning som styr militärpolisens uppgifter. Det finns tre aktörer inom området: militärpolisenheten, militärpolisbataljonen och militärpoliser ute på förbanden där den förstnämnda funktionsleder övriga. Bataljonen lyder under armén och inordnas i armédivisionen, men löser uppgifter åt alla försvarsgrenar. Funktionen har en viktig roll såväl i fred som krig, i synnerhet som brottsutredande och brottsförebyggande inom den militära sfären. Militär personal är skyldig att följa militärpolisens direktiv och att uppge sina personuppgifter.

1 §   Militärpolisen skall upprätthålla den allmänna ordningen och säkerheten inom Försvarsmakten samt vid sådana övningar som Försvarsmakten genomför tillsammans med andra myndigheter. Därvid har militärpolisen till uppgift särskilt att
   1. förebygga brott samt hindra att ordningen och säkerheten störs genom brott eller på annat sätt,
   2. avslöja brott samt vidta de åtgärder som behövs, när ordningen och säkerheten störs på annat sätt än genom brott,
   3. i övrigt lämna personal som tjänstgör inom Försvarsmakten upplysningar och annan hjälp. Förordning (1994:392).

Förordning (1980:123) med reglemente för militärpolisen

Insändare: Replik till C S2 38.hvbat

Chefen på sektion 2 hos 38 Hemvärnsbataljonen har begått en skrivelse. I skrivelsen så framför vederbörande dels kritik mot lokalpolitiker som stänger ner en akutmottagning gjort fel, samtidigt som han lite motsägelsefullt vill att vi ska hålla tyst om problembeskrivningar så att fienden inte hör. Lite motsägelsefullt men det finns värre saker än så i denna skrivelse. Jag är här med pennan i hand för att skriva om något långt mycket mer klandervärt än att vara motsägelsefull, vi ska prata om förakt mot kritik.

Det är gammal skåpmat att behöva berätta för vuxna människor att organisationer där kritik inte hanteras som en möjlighet att förbättra något lider av strukturella problem. För vi har inte glömt hur polistidningen slagit larm om tystnadskultur inom polismyndigheten.[1] utifrån Chefen S2 på 38HVbat syn på kritik så går polistidningen fiendens/brottslingarnas ärenden. En absurd slutsats och dra utifrån perspektivet att en välfungerande polismyndighet som präglas av saklighet och yrkesskicklighet, är en förutsättning för ett rättssäkert samhälle. När då polistidningen skriver att polismyndigheten lider av en tystnadskultur så borde vi tvärt emot vad C S2 vill förmedla kring kritik, känna tacksamhet att vi lever i ett land där personal inom polisen vågar och kan kritisera saker ur ett sakligt perspektiv, med målbilden att skapa någonting bättre. Tyvärr så finns det också personer inom polismyndigheten som håller med C S2. Men vi kan ju hoppas att det blir något bra av kritiken i slutändan ändå, medalj skulle visselblåsaren dock ha.

Vi tar ett kliv till den gröna myndigheten för att hitta ett annat exempel på vad som skulle kunna rymmas inom ramen för kritik som C S2 anser gynnar fiendens sak. Enligt honom ska vi betrakta de kvinnliga soldaterna som framfört kritik mot icke ändamålsenliga underkläder, ibland direkt skadliga underkläder, som att de gått fiendens ärenden i drygt trettio år som det tagit Försvarsmakten att köpa in dugliga underkläder för kvinnliga soldater. Jag anser att vi borde se de kvinnliga soldater som utnyttjar sin grundlagsbefästa yttrandefrihet som hjältar, eftersom de gör de i syfte att skapa en försvarsmakt som är farligare för fienden än sig själv.

Även under tiden för det stora och ”ärorika” invasionsförsvaret så kunde Krigsmakten tåla kritik på ett sätt som C S2 på anser är olämpligt, utan att Soldaterna hos LedeFI fick ett större övertag i striden. Varför skulle det inte gälla även idag på sociala medier och i fikarum? Så här skriver Försvarsmakten om Värnpliktsnytt på sin hemsida.

”Tidningen hade en oberoende och fristående ställning från Försvarsmakten och gjorde flera avslöjanden om orättvisor och oegentligheter inom Försvarsmakten genom åren”[2]

Även efter invasionsförsvaret så kom kritik fram. Uttryck som ”tilldelad utrustning är tillräcklig utrustning” fick efter en tid ge vika, men absolut inte utan kritisk diskussion, vi minns alla väl stridsväst 2000 i Afghanistan[3]. Gick de soldaterna, som bröt mot reglerna för att bli bättre soldater, Talibanernas ärenden när de fick uppmärksamhet i Expressen?

Jag vill understryka att även politiker uppmärksammat de problem som C S2 på vill att vi inte ska prata om; Pål Jonson uttryckte följande: Försvarsmakten har organisatoriska problem som anledning till bristen på personlig utrustning. Mikael Oscarsson påtalade under samma presskonferens att problemet funnits inom myndigheten sedan 2016.[4] Ett uttalande som för mig är en förutsättning för att lösa ett problem inom ramen demokratins spelregler.

Jag vill avsluta med en önskan. Jag fick lära mig i det civila mörkret att chefens främsta uppgift är att tillse att dennes underställda har rätt förutsättningar för att lösa sin uppgift. C S2 kanske borde fundera kring hur denne kan bidra med just rätt förutsättningar, istället för att sätta munkavel på den som står blöt utan regnställ i ruskigt väder och försöker påtala bristen på regnställ.

MVH

Christoffer Hörnhagen

Ett UH befäl på en annan HV bataljon, där vi beskriver problem och formulerar lösningar. Istället för att beordra tystnad.


[1] https://polistidningen.se/2023/10/tystnadskultur/

[2] https://www.forsvarsmakten.se/sv/information-och-fakta/var-historia/artiklar/varnpliktsnytt/

[3] https://www.expressen.se/nyheter/de-bryter-mot-reglerna-for-sakerhets-skull-9/

[4] https://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2023/09/presstraff-med-budgetnyheter-pa-forsvarsomradet-11-september-2023/

Erkänsla och stöd till våra utbildningsinsatser

Jag fick ett DM idag på en av sociala medier-plattformarna. Avsändaren ventilerade en oro över det framtida välmående för de som genomfört utbildningsinsatser för ukrainska soldater. För de som följt med i nyhetsrapporteringen, i synnerhet den senaste veckan, har läst hur svensk militär personal genomfört utbildning för ukrainsk personal på en rad olika platser i Europa. I grunden ett åtagande som sträcker sig tillbaka till innan den 24 februari 2022 då svensk personal, om än en liten styrka, bedrev utbildning på plats i Ukraina. Utbildningsinsatser som inte bara skedde på usla villkor (URA), det fick inte något större uppmärksammande av Försvarsmakten eller media trots att personalen medaljerades på kanadensiska ambassaden.

Men det är inte temat för en här artikeln. Vad jag vill lyfta fram är det “fenoment” vi såg under och efter att talibanerna återtagit makten i Afghanistan där svenska afghanistan-veteraner påverkades av att få höra hur afghaner som de jobbat nära med, och knutit band till, behövde fly eller t o m mördades under talibanernas framfart. Det vill säga att svenska medborgare påverkas på ett personligt plan av händelser som annars kan anses vara “ovidkommande” för svensk del.

Ett återkommande tema kring alla artiklar om de som varit med och utbildat ukrainsk personal, oavsett om det skett i Ukraina, Storbritannien eller Sverige, är att instruktörerna knutit vänskapsband med sina elever. Det är kanske inte något som gemena man tänker på när nyheterna rapporterar om hur svenska soldater utbildat ukrainsk militär på olika vapensystem. En del kanske ser sin egen utbildningssituation som man hade en gång i tiden under sin värnplikt, en icke-familjär historia. Andra ser kanske det som en klinisk situation där en tjänst levereras. Men även om filmerna med svensk personal som gör honnör till bussar med ukrainska soldater kan ses som något typiskt sterilt militärt gömmer det sig mer bakom de här händelserna. Något som vi fick se skymta förbi när spanska instruktörer, med tårar, vinkade av den ukrainska personalen. Något sedermera också lyfts i Försvarsmaktens egen artikel om utbildningsstödet.

När det var dags att säga hejdå var det många som hade svårt att hålla tillbaka tårarna. Svenskarna och ukrainarna delade boende vilket ledde till att starka vänskaper hann formas.
– De delade med sig av sitt liv och sina erfarenheter, de var verkligen fyllda med mod och vilja. En 21-årig soldat berättade att denne aldrig hade hunnit träffa sitt barn, det tog hårt.

https://www.forsvarsmakten.se/sv/aktuellt/2023/12/robot-17-bekampar-skarpa-mal-i-kriget-mot-ryssland/

För det som svensk personal gått igenom sedan den 24 februari, och som allt fler kan komma att uppleva, är vetskapen att den de utbildar eller utbildat kan komma att dö i kriget. En vetskap som jag tror är svår att föreställa sig på förhand. För även om vi säger att vi utbildar våra värnpliktiga och anställda för kriget, och att det därmed innebär en risk att de kommer dö, så vet vi också i vårt undermedvetna att det just nu är osannolikt. Vi är trots allt inte i krig just nu. Med den ukrainska personalen är det annorlunda. Där vet såväl instruktören som eleven att det är en realistisk risk. Instruktören har då att hantera stressen över att försöka förmedla all sin kunskap under den korta tid som finns samt stressen över att döden är en realitet.

– Det är med vissheten att jag kanske aldrig mer kommer att träffa de ukrainska kollegorna, av anledningen att de antingen stupar eller annat. Det går inte en timme utan att jag tänker på dem. Det är något man inte vill behöva uppleva, men som man får acceptera. Det är tufft, säger Roger Djupsjö.

https://officerstidningen.se/han-har-utbildat-ukrainsk-militar-de-ar-stora-hjaltar/

Därtill finns risken för en undermedveten stress hemma i vardagen. Är den ukrainska soldaten du spenderade flera veckor med fortfarande vid liv. Kanske håller ni kontakten, kanske har kontakten brutits under en period. En del har kanske fått via omvägar veta att just den där soldaten dog i strid och behöver hantera den upplevelsen hemma i Sverige, ett land som inte är i krig och där det stundtals verkar mer viktigt vad en partiledare åt eller inte åt efter nobelfesten. Kanske kommer det en skuldkänsla smygandes: “Utbildade jag verkligen rätt? Gjorde jag allt jag kunde?”

Just nu genomförs utbildningsoperationen Interflex av Hemvärnet. Det innebär att stora delar av personalen inte tjänstgör på daglig basis i Försvarsmakten, utan har andra arbeten ute i det civila samhället. Det är en situation som är skrämmande identisk med den vi hade under eran med den så kallade “utlandsstyrkan”. Där personalen efter genomförd insats kom hem, avrustade och åkte hem till sina civila liv. Inte sällan med långtgående negativa konsekvenser som vi ser än idag.

Jag säger inte att Hemvärnet inte är mogna uppgiften eller att vi inte ska genomföra den här typen av verksamhet. Jag säger inte heller att personalen som genomför de här utbildningsinsatserna mår dåligt vid hemkomst. Vad jag vill lyfta är att vi behöver dels förstå vad vi utsätter vår personal för och att det är alldeles för lätt att se det som en klinisk utbildningssituation, när det i själva verket handlar om människor som bygger relationer under väldigt speciella förutsättningar. Det innebär också att vi behöver se över hur vi hanterar Interflex och liknande operationer. Såväl före, under som efter för att stödja och erkänna det otroligt viktiga arbete som utförs i rikets tjänst, oaktat som de sker nationellt eller internationellt. Annars är risken att vi i framtiden åker på en skuld på samma sätt som efter Bosnien.

Replik till C F 7

Inledningsvis ska jag tacka för att chefen för Skaraborgs flygflottilj skickade ett mail med ett svar på min artikel. Det ska inte tas för givet att förbandschefer engagerar sig på det sättet, särskilt inte i frågor som kan uppfattas som känsliga. Med det vill jag bjuda in C F 7 till en avslutande replik på det jag nu kommer skriva i den här artikeln.

Till att börja med håller jag helt med C F 7 om att vi ska respektera de juridiska processerna och inte förekomma lagbeslut för att bibehålla rättssäkerheten. Däremot hävdar jag att det inte står i motsats till att omplacera en individ till en position där denne inte kommer i kontakt med fler kvinnliga soldater, i synnerhet inte när det finns en historik sedan tidigare. Här behöver agerandet bli betydligt bättre, vilket jag har till del uppfattat redan skett, då det återigen ska ha skett en incident i samband med årets lille juls-firande. Vad jag förstått så har C F 7 direkt agerat i frågan genom en polisanmälan och att individen omplacerats omedelbart. Ett agerande som absolut hedrar flottiljchefen. Jag förutsätter att förbandets fulla stöd erbjuds den som utsatts och att det stödet kommer finnas där kontinuerligt till dess att fallet passerat den juridiska processen.

Vad gäller ölburksfänriken är det tydligt att den särskilda uppföljning, eller som det kommunicerats till personalen att förbandet ”haft koll”, inte lyckats att varken förhindra övergreppet på julfesten eller efterkommande ovälkomna beröringar på den förberedande officerskursen. Uppfattningen är därmed att det inte funnits någon uppföljning. De må inte har inkommit formella anmälningar, men jag skulle uppmana C F 7 att utreda det skriftliga underlag som ska ha levererats av elever på FOK, det vore antagligen också på sin plats att prata med soldaterna som genomförde kursen. Det faktum att individen omplacerats till att utbilda våra framtida ledare framstår som ytterst märkligt givet hela situationen. Jag uppfattar inte att den frågan bemöts i ert brev. Det sänder felaktiga signaler att en individ under så pass lång tid tillåts fortsätta agera på ett värdegrundsvidrigt sätt och att de kvinnor som utsätts upplever sig inte få det stöd de behöver för att komma ur situationen.

Med tre uppmärksammade fall på kort tid tolkar jag det som att förbandet har en låg tolerans mot ovälkommet beteende. Det är i sig ett sundhetstecken och tyder på att det finns en benägenhet att anmäla på lägre nivå. Vad jag uppfattar brister är dels konsekvenserna som blir för de som utfört handlingen, dels omhändertagandet av de som utsätts. I samtal med personal från förbandet förefaller det finnas en låg förståelse för varför förbandet agerar som det gör och där det uttryckts att kvinnor, i synnerhet yngre, väljer att lämna för att de upplever att det finns en kultur som drabbar kvinnliga anställda soldater negativt.

Jag vill härmed, utifrån de diskussioner jag haft med din personal, uppmana till en ökad transparens kring hur F 7 hanterar den här typen av händelser och varför tidigare beslut sett ut som de gjort.

Svar från C F 7 gällande fallen med ofredande

Nedanstående text är chefen för Skaraborgs flygflottilj svar på artikeln “Den som sexuellt ofredar har inget i Försvarsmakten att göra“.

Ja, helt rätt – vi ska alltid agera och aldrig titta bort då ovälkommet beteende drabbar någon av våra medarbetare.

Därför har jag i min roll som förbandschef i det första fallet som beskrivs på taktisk.se polisanmält en officer för sexuellt ofredande och i det andra fallet anmält en officer till FPAN för att vid två tillfällen ha skickat sms med ovälkommet innehåll. Båda dessa individer har dessutom omplacerats under tiden dessa processer pågår. Domen mot officeren som polisanmäldes har inte vunnit laga kraft ännu på grund av överklagan och ärendet i FPAN är heller inte avgjort ännu.

Det stämmer att en av dessa officerare blev anmäld för bristande beteende under sin officersutbildning vilket utreddes. Han blev därefter godkänd av skolan med rekommendation att anställas. Under provanställningen hade vi ändå särskild uppföljning på individen. Inga andra anmälningar har gjorts mot individen under provanställning eller efter händelsen som ledde till min polisanmälan och beslut om omplacering. Hade det framkommit något annat hade jag givetvis agerat även på det.

Att alltid agera och aldrig titta bort gäller för oss alla i Försvarsmakten om ovälkommet beteende förekommer. Men vi måste också respektera de juridiska processerna i domstolar och i vårt eget disciplinära system då rättssäkerheten i Försvarsmakten såväl som i samhället i övrigt måste upprätthållas.

Adam Nelson, chef F 7

Den som sexuellt ofredar har inget i Försvarsmakten att göra

År 2017 var året då Metoo sköljde över Sverige och där även Försvarsmakten fick en släng av sleven. Så till den milda grad att överbefälhavaren gick ut i ett inlägg på Instagram och förkunnade att den som inte kunde följa myndighetens värdegrund helt enkelt inte hade något i Försvarsmakten att göra. Anledningen till att jag tar upp den händelsen är för att Skaraborgs flygflottilj, F 7, verkar ha glömt vad som sades då och genom ett godtroget agerande utsatt sin personal för ett destruktivt beteende, inte bara en gång utan flera gånger. Då ett nytt fall har uppdagats med sexuellt ofredande, nästan exakt ett år efter förra händelsen så är det helt enkelt dags att lyfta på stenen och åskådliggöra ett måttligt naivt agerande. I synnerhet då det tidigare rapporterats om hur ovälkommet beteende etsat sig fast i organisationen.

Det hela handlar om en person som hädanefter kommer benämnas som “ölburksfänriken”. En nyexaminerad officer som redan under sina studier på militärhögskolan Karlberg fått ett rykte om sig att inte kunna bete sig, i synnerhet mot kvinnor, men som trots detta fick anställning efter examen. Förbandet valde att anställa individen under premissen att denne skulle följa en form av rehabiliteringsplan där individen med stöd från förbandet skulle “komma tillrätta” med sitt “oönskade beteende”. Vilket vi nu vet absolut inte fungerade. Även om det är lätt att vara efterklok får det anses vara i direkt strid med överbefälhavarens uttalande 2017 att man ansåg att ölburkfänrikens beteende “inte var värre” än att man skulle kunna utbilda bort det.

Den 9 mars 2023 inkom stämningsansökan till Skaraborgs tingsrätt och domen föll den 4 juli. I domen ansåg tingsrätten att det var bevisat genom vittnesmål att ölburksfänriken utfört handlingarna som inbegrep en ölburk mellan brösten på soldaten samt att individen även dragit i soldatens klänning. Ölburksfänriken överklagade domen till hovrätten den 25 juli där han anser att det saknas stödbevisning och att vittnet lämnat motstridiga uppgifter. Göta hovrätt höll däremot inte med och avslog överklagan den 4 augusti 2023.

Under den här tiden har ölburksfänriken blivit omplacerad på förbandet men fortsatt att tjänstgöra. Vilket i sig inte är konstigt, det har trots allt pågått en process och individen ska anses vara oskyldig till att rätten säger annat. Däremot, givet ölburkfänrikens historik som är känt av förbandet, förefaller det märkligt att omplaceringen innebar att individen blev placerad som instruktör vid förberedande officerskurs (FOK). En kurs där individen sen, enligt utsago, har fortsatt varit närgången och utsatt kvinnor för ovälkomna beröringar. Sätter man det hela i sammanhanget att förbandet i princip isolerat en stridspilot för att denne ljög om sin ögonoperation blir det ytterst märkligt att man ansåg det rimligt att placera en person med uppenbart problematiskt beteende och därmed riskera övrig personals välbefinnande. I synnerhet när det handlar om personal som befinner sig i en beroendeställning under en kurs.

Hanteringen av händelserna under FOK ett ytterligare tecken på att man från förbandets sida inte agerat i enlighet med överbefälhavarens vilja. Det har framkommit att ölburksfänrikens beteende uppmärksammats i skriftliga utvärderingar från eleverna, men att det inte agerats.

Vidare ska det också nämnas att ölburksfänriken fortsatt att tjänstgöra på förbandet efter att domen fallit och domen så kallat “vunnit laga kraft” (dagsböter på 10 200kr). Idag ska individen däremot inte längre tjänstgöra vid förbandet.

Jag har tidigare skrivit om, och så även Försvarsmakten, att det är svårt för myndigheten att säga upp människor för att de beter sig som rövhattar mot sina kolleger. Det här fallet får anses vara undantaget där det förutom en rättslig dom även finns en dokumenterad historik som rimligtvis borde räcka gott och väl för att skicka ut individen med huvudet före INNAN denne får möjlighet att utsätta fler soldater för ett kränkande beteende.

Jag tror att såväl förbandet som Försvarsmakten har en hel del att lära från det här fallet. I synnerhet att när problem väl uppdagas så ska de hanteras omgående och inte slätas över eller försöka sopas under mattan. Personligen börjar jag bli trött på att få exempel från såväl stående förband som hemvärnsgrupper (exempelvis rasism och sexistiska kommentarer) där man aktivt ursäktar eller döljer beteende som vi utåt säger är helt oförenligt med en anställning i myndigheten.

Jag avslutar den här artikeln med två skärmdumpar från överbefälhavarens film som publicerades 29 november 2017. Kanske väcker den något minne ute i organisationen om vilken “commanders guidance” som givits till förbanden.

Försvarsmakten – arbetslös efter 32

Nedanstående artikel är en insändare ifrån en soldat som har frågor riktade mot våra beslutsfattare, såväl de militära som de politiska, om varför vi fortsatt envisas med en tidsbegränsad anställning för GSS/K. Önskar du svara skribenten, antingen via mail eller insändare är du välkommen att kontakta administratören.

Att jobba som kontinuerligt anställd gruppchef, soldat eller sjöman (GSS/K) i försvarsmakten är mer än bara ett jobb. 

Den vanligaste frågan jag får av vänner och bekanta som saknar militärbakgrund brukar lyda något i stil med ”Vad gör man som soldat i Försvarsmakten?”

Svaret på den frågan varierar, precis som våra arbetsuppgifter. Det korta svaret skulle vara Vi löser uppgifter. För det är precis det vi gör, vi löser uppgifter nationellt och internationellt. Dag och natt. Alla dagar om året. När vi inte har några uppgifter att lösa förbereder vi oss för att kunna lösa uppgifter, genom att träna förbandet på olika sätt. Allt ifrån att stå på skjutbanan och öva personlig färdighet till att lära dig orientera i mörker. Vi tränar och övar på olika sätt varje dag. För att kunna lösa uppgift imorgon. Ovissheten hos den gemene soldaten är oftast stor. Vi vet att om det ringer den 23 december så måste vi vara beredd att åka bort över julafton. Utan vetskap om vart man ska och hur länge man ska vara borta.

Stolthet i att lösa en uppgift. Det är vad som driver de allra flesta till att vara kvar i detta yrke. Att känna att man är med och gör skillnad. Den känslan driver soldaten till att vilja bli bättre, att vilja träna hårdare, att vilja utmana sig själv. Utan den anställde soldaten längst ner i hierarkin, längst fram i fronten, utan spjutspetsen som k-anställda i försvarsmakten utgör, skulle myndigheten inte klara av att lösa uppgiften när den kommer imorgon. 

Lagen om vissa försvarsmaktsanställningar (2012:332) kom en tid då vi inte hade krig i Europa. Lagen upprättades en tid då Nato medlemskap inte var aktuellt för Sverige.[1] Tio år senare har mycket förändras. Det säkerhetspolitiska läget i landet är det allvarligaste vi haft sedan slutet på andra världskriget. Ett fullskaligt krig på kontinenten och en terrorhotnivå som höjts till en 4 på en skala där 5 är högst. En tid där det svenska försvaret samtidigt ska rusta upp och lyckas uppnå ett BNP på 2 % för ett framtida Nato medlemskap. En tid som denna har den anställde soldaten aldrig varit viktigare. En tid som denna kan vi inte ha en lag som begränsar GSS/K till att jobba i högst 12 år.[2]

Hur kan ett viktigt yrke som detta ha en sådan otrygg arbetsmarknad? Om du inte väljer att läsa till officer så är din karriär slut. Du tvingas sluta, den 12-åriga kompetensen du besitter betyder ingenting längre. Det finns folk som argumenterar för att alla soldater har ett bäst före datum, och ja det har vi också! Men vem har sagt att det är efter 12 år? En person som gör militärgrundutbildning vid 40 års ålder kan sen jobba tills denne är 52. En soldat som direkt efter värnplikt tar anställning kommer inte kunna jobba längre än till åren denne fyller 32.[3] 

Det finns fyskrav inom hela försvarsmakten som är utformade ut efter vilka typer av uppgifter som ska lösas. Om soldaten klarar fyskraven, varför kan han inte få fortsätta jobba?

Under hösten 2023 fick vi besök av arméförvaltaren där vi som GSS/K hade möjlighet att ställa frågor. Det stora fokuset låg som förväntat på personlig utrustning som varit en het debatt under året. När frågan om tidsbegränsad anställning som GSS/K kom var han kortfattad. Arméförvaltaren delade samma åsikt som arméchefen i den frågan, att hellre få oss nuvarande GSS/K att stanna ett eller två år längre i tjänst än den genomsnittliga anställningstiden. Detta för att få ut större effekt på de anställda förbanden. 

Frågan jag har är då varför ligger fokusen där? Hur många tror dem inte skulle jobba kvar om man hade vetat att man kunde göra karriär som GSS/K? Att inte behöva känna att tiden rinner ifrån en och få bråttom med de civila studierna? I denna otrygga arbetsmarknad är det många som väljer att jobba några år och sen söka sig till en civil och tryggare arbetsmarknad istället. För varför fortsätta jobba när du vet att du inte kan göra karriär här? 

Soldaten strävar alltid efter att bli bättre.

Med stoltheten i att lösa en uppgift kommer också en strävan, en vilja till att bli bättre, att utvecklas. Den finns hos alla soldater på alla nivåer. Granatgevärsskytten nöjer sig inte med att bara kunna skjuta granatgevär. Med en vilja till att utvecklas, lär han sig hur han, på bästa sätt kan göra det han gör fast ännu bättre. När han lärt sig det kommer han inte vara nöjd där. Granatgevärsskytten kommer törsta efter mer kunskap och utbildning, han lär sig hantera andra typer av pansarvärnsvapen. När nu denne mycket mer kompetenta soldaten blivit riktigt duktig på det han gör, så är det hans tur att dela med sig av sin kompetens och sina erfarenheter till andra soldater. Det är så här vi lär oss och blir riktigt duktiga på det vi gör, med hjälp av andra människor och deras kompetens. Dessa erfarenheter är inget du kan få genom att enbart läsa en bok om vapnet. 

Många av de mest kompetenta och erfarna människorna jag träffat inom försvarsmakten är just GSS/K. Människor med många olika typer av utlandsmissioner och skarpa uppgifter i bagaget. Deras erfarenheter har haft stor betydelse för förbandets utveckling och utbildning av andra soldater. Dessa erfarenheter har de inte fått genom att plugga någon högre officersutbildning. Dessa erfarenheter kommer från ett konstant hungrande av mer kunskap i sin egen vardag, en vilja att bli bättre och utvecklas. Stolthet i att vara soldat och att vilja lösa uppgift. Det utbildningsstöd som erfarna soldater runt om i världen delat med sig av till de ukrainska soldaterna på operationer så som INTERFLEX. Där soldaterna stod för den övergripande utbildningen. Ovärderlig kunskap som visat sig ha stor betydelse i det pågående kriget. 

Varför ska vi kasta bort alla erfarenheter och all kompetens? Kunskap som dessutom senare nyttjas i krig. Försvarsmakten borde värna om dessa och förvalta dem. Speciellt i en tid där det svenska försvaret ska växa och vara bättre än någonsin för att uppnå de nya krav som ställs för ett framtida Nato medlemskap.

Intresset för att läsa officersprogrammet har ökat de senaste åren. Men det intresset ligger inte hos alla. Det ska det inte behöva göra det heller! Det kan finnas många olika anledningar till att man varken kan eller vill studera. Det finns de som inte kan läsa vidare för att krav och behörigheter saknas eller inte uppfylls. De finns dem som har familj med mindre barn som de inte kan eller vill lämna. Sen finns det dem som inte uppskattar att stå i rampljuset och leda andra. Om du nu är en av dem som inte vill läsa en högre militärutbildning i detta yrke står du alltså i vägskälet att läsa vidare eller säga upp dig. I dagsläget är det så din karriär i försvarsmakten ser ut.

Sammanfattningsvis så är soldaten en extremt viktig beståndsdel i det svenska försvaret, om inte den viktigaste! Den gemene soldaten står alltid redo, dag som natt, året om för att lösa uppgifter som är vitala för Sveriges säkerhet. Förutsättningarna för att soldaten ska lyckas lösa uppgiften är sällan gynnsamma. Lönen, arbetstider, frågan om personlig utrustning och även tolvårskontraktet är saker som gör att soldaten ständigt jobbar i motvind, och inte minst de nya krav som sätts på personalen inför ett framtida Nato medlemskap. Trots detta väljer soldaterna runt om i landet att fortsätta jobba och sträva efter att lösa uppgifterna på bästa möjliga sätt. Min vilja är att vi ska hitta andra lösningar där 12år inte är begränsningen för soldaten. Jag vet inte om jag kommer klara fyskraven som soldaterna har om 10 år, men jag vet att jag vill ha möjligheten att försöka. Jag trivs i soldatyrket och allt vad det innebär. Men jag vill inte vara arbetslös när jag är 32 för att jag valt att jobba som GSS/K.[4]

Det frågor jag gärna önskar svar på är dessa:

  • Varför har GSS/K fortfarande ett tolvårskontrakt?  
  • Varför kan det inte ligga på regementsnivå eller till och med kompaninivå att besluta om soldaten efter 12års tjänstgöring fortfarande är duglig för tjänst?
  • Vad finns det för andra möjliga lösningar på detta problem?

/ Hanna


[1] https://www.riksdagen.se/sv/dokumentochlagar/dokument/svenskforfattningssamling/lag2012332omvissaforsvarsmaktsanstallningar_sfs2012332/

[2] https://www.regeringen.se/regeringenspolitik/regeringensprioriteringar/sakerhetspolitiskalaget/https://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2023/09/storsatsningpamilitartforsvarochnatomalberaknasvarauppfyllt/

[3] https://jobb.forsvarsmakten.se/sv/utbildning/grundutbildning/vanliga

fragor/aldersgrans/?TSPD_101_R0=08054bd396ab20005a8e2fb9d4dbbebf05d7830894a4897ef392b560e61441d9df69107e 39e109ea084f810c661430003c44bfcc5b26797e42a856dbf539beb34ff50e68e8199599b5b4b7ad7bcd8469c920443aa1f5f73 f80d31d0049289419

[4]https://www.regeringen.se/regeringens-politik/regeringens-prioriteringar/sakerhetspolitiska-
laget/https://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2023/09/stor-satsning-pa-militart-forsvar-och-natomal-beraknas-vara-
uppfyllt/

Hot om vite om Försvarsmakten inte genomför en ordentlig riskbedömning

Den 20 november fattade arbetsmiljöverket beslut om ett föreläggande om vite samt ett förbud för Försvarsmakten att utföra uppdrag inom insats och bevakning om inte vissa åtgärder genomfördes. Det hela handlar om att skyddsombudet vid Skaraborgs Regemente P 4 i maj månad skickade in en begäran om ingripande. Anledningen uppgavs att skyddsombudet, trots flera försök, inte hade fått gehör för kravet om att införa skyddsvästar anpassade för bevakningsuppgiften. Något som införts under 2021 på både Boden och Halmstad garnison.

Begäran resulterade i att arbetsmiljöverket genomförde en inspektion vid förbandet under juni månad där såväl skyddsombud som arbetsgivare intervjuades. Det ska tilläggas att det inte bara är P 4 som varit involverade i ärendet utan även arméstaben samt försvarsstaben.

I intervjun redogör skyddsombudet bland annat för bevakningspersonalens uppgifter, tillbud och incidenter som skett, att särskilda skyddsvästar köpts in på andra förbandsorter samt att skyddsombudet inte uppfattat att det fanns någon särskild riskanalys kopplad till bevakningspersonalens uppgifter. Bland annat hänvisar skyddsombudet till händelser där omhändertagna individer burit kniv.

Förbandet å andra sidan anser att kroppsskydd 12 är ett fullgott skydd då det uppfyller rätt skyddsnivåer, dels att hotbilden mot personalen är låg och att ett eventuellt avsteg med ett inköp av en annan skyddsväst skulle lägga ansvaret hos regementschefen. Där menar C P 4, enligt arbetsmiljöverkets beslut, att ärendet ska beredas på högre nivå då ansvaret annars hamnar på regementschefen “om något skulle hända”.

Vidare anger förbandet att det är frivilligt för personalen att bära kroppsskyddet, vilket bekräftas av skyddsombudet som anser att det finns en risk att personalen därmed gör en felaktig bedömning och inte bär ett ändamålsenligt skydd vid ett uppkommet ingripande.

I skriftliga brev till arbetsmiljöverket från P 4 framgår det att det vid ett centralt funktionsmöte i bevakningstjänst den 20 och 21 september 2023 har framgått att det köpts in skyddsvästar till bevakningspersonalen i Halmstad och Boden för 12 000kr styck. Man anger även att personalen i Halmstad “haft 7-8st händelser de senaste åren” där det skett någon form av ingripande mot individer. I brevet angavs även att frågan kring en lättare och smidigare skyddsväst skulle framföras till Försvarsstaben efter mötet. Alltså fyra månader efter att skyddsombudet anmält situationen till arbetsmiljöverket.

Inför arbetsmiljöverkets beslut fick Försvarsmakten möjligheten att yttra sig på de slutsatser som arbetsmiljöverket kommit fram till. Försvarsmakten hävdar fortsatt att skyddet är fullgott och att kroppsskydd 12 är anpassningsbart, samt att man uppfyller de krav som anges i arbetsmiljölagen (AFS 2001:3). Ett svar som även delgivits skyddsombudet. I ett separat mail anger arméstaben också att arbetsmiljöverkets beslut, oavsett utfall, kommer påverka hela Försvarsmaktens verksamhet och att man därmed önskade ett möte innan beslutet skulle fattas.

I sin bedömning konstaterar arbetsmiljöverket att det saknas en riskbedömning för hot- och våldssituationer vid förbandet. Detta grundar sig i att det saknas en bedömning kring konsekvenser vid en händelse. Enligt arbetsmiljöverket är en risk sannolikheten av att en farlig händelse inträffar och konsekvenserna om något händer. Därmed anser myndigheten att riskbedömningen inte är genomförd enligt de krav som ställs på en arbetsgivare. Vidare anser de också att det uteblivna kravet på bärande av skyddsutrustning och att man därmed lämnar det till personalen att avgöra när de ska bära skyddsväst i sin yrkesutövning skapar en risk med allvarliga konsekvenser om ett angrepp då sker. Man poängterar att det är arbetsgivarens ansvar att tillse att personalen inte skadar sig på grund av arbetet.

I ett annat beslut har arbetsmiljöverket beslutat att beväpnade skyddsvakter ska bära skyddsväst, om inte en riskbedömning visar på att bärandet av en sådan är uppenbart “obehövlig”. Därmed beslutar myndigheten att Försvarsmakten kommer föreläggas med ett vite på 300 000kr om man inte tillser att personalen är utrustade med en skyddsväst med stickskydd samt lättare ballistiskt skydd. Detta under förutsättning att en “objektbaserad riskbedömning” inte kommer fram till att ett sådant skydd är onödigt (exempelvis att personalen arbetar i ett rum med ballistiskt skydd).

Vad vi därmed nu vet utifrån materialet är att det på två förbandsorter under 2021 köpts in alternativa skyddsvästar för bevakningspersonal. Att skyddsombudet vid P 4 framfört brister i arbetsmiljön vid flera tillfällen där svaret blivit att frågan skulle lyftas högre upp i organisationen. I Försvarsmaktens svar framgår det att så har skett, efter att anmälan kommit in till arbetsmiljöverket. Underlaget visar också på att Försvarsmakten valt att fokusera sitt svar på skyddsnivåerna i kroppsskyddet och inte bemött kritiken om varken komfort eller att kroppsskyddet inte är ändamålsenligt för den typen av uppgifter. Detta trots att myndigheten haft nästan en månad på sig att svara på arbetsmiljöverkets underrättelse om beslut (svarstiden förlängdes till den 13 oktober).

Vidare har Försvarsmakten inte redogjort för sin hot- och riskbedömning något nämnvärt mer än att man anser att det är ett lågt eller obefintligt hot mot bevakningspersonalen och att tilldelningen av kroppsskydd 12 är ett resultat av den här bedömningen. Men eftersom man inte analyserat vilka konsekvenserna kan bli är riskbedömningen inte färdig och underkänns därmed av arbetsmiljöverket, vilket inte alls berörs av Försvarsmakten i det underlag som ligger till grund för den här artikeln.

Det är intressant att chefen för Skaraborgs regemente väljer att frånsäga sig ansvar genom att säga att det är en fråga som ska behandlas centralt, samtidigt som förbandschefer i allra högsta grad är ansvariga för sin personals arbetsmiljö. Det här, likt frågan kring skyddshjälmar för beriden högvakt, följer en typ av agerande där en chef väljer att så länge det är möjligt att skjuta på frågor och dölja dem i byråkratin.

Att det kommer påverka hela Försvarsmaktens organisation är egentligen rätt logiskt, helt enkelt för att det troligtvis finns brister i riskbedömningen på flera förband vad gäller risker för bevakningspersonalen. Och som jag nämner i artikeln om att det är rimligt med ändamålsenlig utrustning, fler borde vara intresserade av vad som gäller för våra värnpliktiga som vi placerar vid slotten.

Jag tror att den här situationen hade kunnat undvikas om man från Försvarsmaktens sida till att börja med faktiskt hörsammat skyddsombudet och behandlat frågan kring skyddsvästar. Samt att man i sin respons till arbetsmiljöverket varit mer förberedd och kunnat redogöra för hur man ser på riskerna samt kroppsskyddens utformning kopplade till uppgiften insats och bevakning. Nu framstår myndighetens svar mer som förhastade och oförstående till vad skyddsombudet de facto anmärker på. Skyddsombudet framstår som påläst och beskriver inte bara risker utan även konsekvenser , vilket är resonemang som arbetsmiljöverket kan följa utan svårigheter. Vilket helt klart ligger Försvarsmakten i fatet.

Med det sagt kommer det bli intressant att se om Försvarsmakten, sin vana trogen, tar den enkla vägen och ordersätter kroppsskydd 12 i tron om att det löser situationen, eller om man faktiskt köper in anpassad utrustning för bevakningspersonalen.


Referenser:

2023/031579-14 Beslut om förbud med vite i ärende 2023/031579

2023/031579-8 Information i ärende 2023/031579

2023/031579-11 Information i ärende 2023/031579

2023/031579-12 Svar på underrättelse i ärende 2023/031579

Sida 2 av 39

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén