Taktisk.se

Din EOBUSARE i gryningen

Kan vi undanröja alla hinder?

Av

den 29 november, 2024

i Allmänt

Dåvarande överbefälhavaren General Micael Bydén uppmanade personalen att driva verksamheten framåt och våga fatta beslut även om de var osäkra på sitt mandat. Det kan ses som ett sista djärvt försök att få en trögrörlig organisation att växla upp snabbare. För det har inte saknats kritik mot tröga processer, föråldrade strukturer eller mot chefer som antingen är för rädda att fatta fel beslut, eller som för den delen fattar beslut som är så pass fel att de får konsekvenser för hela organisationen.

Nuvarande överbefälhavare, General Michael Claesson, var snabbt ute och offentliggjorde sin inriktning med allt för krigsförbanden och ”gå på marsch!”. Vilket han kommunicerade igen i Försvarsmaktens årskrönika för 2024. Budskapet går enligt mig inte att misstolkas. Det är krig i världen, medborgaren och våra allierade förväntar sig att vi är redo för det som komma skall och därmed behöver vi göra allt vi kan för att undanröja alla hinder som står i vår väg för att bli redo. Hinder i det här fallet lämnas till åskådaren att förstå men utifrån diskussionerna som varit tidigare bör vi förstå de som administrativa process och fredsmässiga rutiner som skapar långa ledtider innan vi får materiel eller som på annat sätt begränsar tiden för att öva. Krigsorganisationen och dess förmåga ska vara i fokus.

Jag tror absolut att överbefälhavaren är genuin i sin vilja. Det är i linje med den uppfattning jag fått när jag fått se honom utöva sitt chefskap i Försvarsmakten. På samma sätt tror jag även att General Bydén var genuin när han uttryckte en vilja att fler skulle våga fatta beslut och driva verksamheten framåt. Helt enkelt för att vi befinner oss i en ny tid där det inte längre fungerar med vare sig styrning från centralt håll i alla frågor eller där det helt enkelt saknas personal som kan fatta alla nödvändiga beslut i tid. Det jag däremot har en farhåga kring är om det egentligen kommer ha någon inverkan på de lägre nivåerna. Det finns många chefer i linjen och det finns många chefer som är måna om att av hävd skydda sina mandat eller områden från yttre påverkan.

Den ”strategiske korpralen” är en återkommande figur för att, oftast i negativ bemärkelse, prata om hur beslut på lägre nivå kan påverka en militär organisation eller för den delen en hel stat. Egentligen är den ”strategiske korpralen” ett förkroppsligande av en militär organisations förmåga att vinna krig. Att det till syvende och sist hänger på vad soldaten eller sjömannen gör och de initiativ denne tar i striden. Oaktat begåvningen hos brigadchefen, den operativa ledningen eller hos överbefälhavaren är det den enskildes förmåga och vilja som avgör. På samma sätt hävdar jag att en överbefälhavare i fredstid enbart kan göra så mycket innan organisationens inre beslutskultur kör över och smular sönder alla beslut.

Inom organisationen finns det gott om strategiska majorer och förvaltare (för den delen även kaptener och fanjunkare osv) som påverkar hur det går att undanröja de hinder som upplevs finnas. Det är oftast väldigt tacksamt att skylla på den civila personalstyrkan, att de civila helt enkelt inte förstår sin roll och att det skulle bli ”ordning med militära chefer”. Då kan det vara värt att påminna om att vi har gott om exempel där militär chefer inte alls har bidragit till att undanröja hinder, snarare tvärtom. Den militär chefen kommer inte med någon magiskt objektivt god vilja utan fattar oftast besluten utifrån sin egen subjektiva uppfattning om vad som är viktigt där och då. Inte sällan färgad av en tradition eller för den delen att vara uppfostrad i en dåtida militär organisation som hade andra förutsättningar och hot än dagens.

Det spelar ingen roll vad överbefälhavaren säger om chefer aktivt förhindrar förändringar istället för att söka dem. Det spelar ingen roll vad överbefälhavaren säger om en generalläkare tillåts sätta stopp för att en enhet får hämta ut värmeanpassade uniformer inför verksamhet som uppenbart är viktig för Försvarsmakten. Det spelar ingen roll vad överbefälhavaren säger om vi fortsätter med en mandatfördelning som innebär att en försvarsgren kan förhindra de andra att driva på utvecklingen inom ett specifikt område eller för den delen köpa den materiel som behövs. Och det vore orealistiskt att anser att en person, det vill säga General Claesson, skulle ha detaljkunskapen om maskineriet som är Försvarsmakten att han direkt skulle kunna peka på kärvande kugghjul för att få dem utbytta. Det ska hans underställda chefer hålla koll på och tillse att åtgärda innan maskineriet havererar.

Så hur ska vi komma runt det här? Jag hävdar, något anekdotiskt, att den förändring vi har fått fram tills idag inom exempelvis personlig utrustning till stor del beror på att de lägre nivåerna tvingar till en förändring genom att konstant stånga sig mot den trögrörliga väggen som hindrar utvecklingen (dvs ignorera förbud mot exempelvis fickor). Och att det därmed är den vägen som kommer vara fortsatt gällande i flera aspekter (enklare att be om förlåtelse än tillåtelse). Vilket givetvis kommit till en kostnad för en del vad gäller arbetsmiljö.

Jag hävdar samtidigt att vi behöver bli smartare och exempelvis likt Hemvärnets vapenofficer argumentera faktabaserat i de fall där någon försöker dra i nödbromsen. Det vill säga att vi för att kunna ta initiativ och undanröja hinder behöver vi veta vad det exakt är vi undanröjer och varför.

För att travestera vad en numera pensionerad general sa till en enhet jag tillhörde en gång; Vi är alla rekryterade för att vi vet vilka regler vi kan bryta emot och när för att kunna lösa uppgiften.

Genomsök av kadettboenden

Av

den 21 november, 2024

i Allmänt

Igår spreds nyheten att kadetterna på MHS Karlberg inte fick komma åt sina boenden under hela dagen. Kadetterna hade den 18 november fått order att samlas i en samlingssal 0745 onsdag morgon. Under den samlingen fick de veta att de numera var utelåsta från sina rum, att vakter hade placerats ut till boendena och att militärpolisen nu genomförde genomsökning av rummen. Ca 10 timmar senare fick kadetterna tillgång till sitt boende igen.

Åtgärden syftade till att leta efter narkotika på rummen (inget fynd gjordes). Det blev snabbt en diskussion på sociala medier gällande med vilket lagstöd det här genomförs då kommunikationschefen på skolan refererade till en förordning som av allt att döma saknar den här typen av stöd. Troligtvis var det en missuppfattning och lagstödet kommunikationschefen egentligen avsåg att referera till var lagen (1994:1811) om disciplinansvar inom totalförsvaret. I den finns paragraf 47 som kan tänkas vara det man stödjer sig på i sammanhanget.

47 §   Om det finns anledning att anta att en disciplinansvarig som tjänstgör i Försvarsmakten olovligen bär på sig föremål som tillhör Försvarsmakten eller som den disciplinansvarige annars inte får inneha, kan han eller hon enligt förmans beslut underkastas kroppsvisitation för eftersökande av föremålen.

För eftersökande av sådana föremål får enligt förmans beslut skåp, väskor och annan egendom som tillhör eller disponeras av den disciplinansvarige undersökas, om det finns anledning att anta att föremålen finns där. En sådan undersökning får också göras stickprovsvis eller i anslutning till en större undersökning som företas av särskilda skäl (taktisk.se fetmarkering).

Åtgärder enligt första och andra styckena får vidtas endast inom ett militärt område eller något annat område som disponeras av Försvarsmakten.

Det som är problematiskt i den här situationen är att skolan anger att det är en rutinkontroll och att samma typ av kontroll kommer ske även i framtiden. Då är frågan om det verkligen finns godtagbara skäl att anta att 300 kadetter har narkotika eller andra förbjudna substanser och objekt på sina rum. Om man nu på allvar tror det har vi betydligt större problem att hantera än att kasta ut blivande officerare från sina boenden under en hel dag.

Det ska tydliggöras att det inte är Militärpolisenheten eller militärpolisbataljonen som självmant kommit fram till att man ska bege sig till MHS Karlberg och börja söka rum. Det är ledningen för skolan som skickar in en hemställan till militärpolisen där de anger vad de behöver stöd med samt varför. Detta bereds sen av militärpolisen som därefter avdelar resurser och utför åtgärden. Således ligger ansvaret för den här typen av integritetskränkande åtgärder hos skolledningen.

För integritetskränkande är det att stänga ute medborgare från sina boenden och att samtidigt söka igenom privata tillhörigheter. Särskilt anmärkningsvärt är att man gör detta som en ”rutinkontroll” där den här formen av åtgärder riktas brett mot flera hundra individer där alla inte rimligtvis kan vara misstänkta för samma sak. Återigen, om så är fallet har vi större problem att hantera.

Senast man genomförde den här typen av ”rutinkontroll” var mars 2020, inför kadetternas vinterbal. Det har berättats om hur personer, bland annat anhöriga, som sovit i rummen vaknat av att militärpolis gått in med huvudnyckel och att alla tvingats ut från rummen på liknande sätt. Vilket tyder på att det finns en tendens att inte bara behandla kadetter som andraklassen medborgare (genomsök förefaller aldrig drabba den anställda personalen), utan att man förefaller likgiltig inför hur åtgärder påverkar tredjepart som är inbjudna till festligheter.

Miljön på Militärhögskolan Karlberg framstår fortsatt som väldigt destruktiv där det pågår någon form av kamp mellan kadettorganisationerna och skolledningen. Den här händelsen har enligt uppgift anmälts till JO och det vore i allas intresse att det klargörs vad som krävs för att den här typen av inskränkningar ska kunna anses juridiskt befogade.

Hur väljer vi ut våra regementsförvaltare egentligen?

Av

den 20 november, 2024

i Allmänt

Korrigering: I en första version stod det att filmen visades på en personalinformation. Korrekt är att filmen förhandsvisades på en samling med viss personal. Filmen stoppades från att visas på en gemensam personalinformation på regementet.

Det är inte på något sätt nytt att det finns mixade åsikter om chefer, i synnerhet förbandschefer på de lägre nivåerna. Ingen, speciellt inte en chef, är omtyckt av alla. De flesta är dock respekterade och har genom åren lärt sig navigera i den sociala kultur som präglar det militär livet. Detsamma gäller i stor utsträckning även förbandsförvaltarna runt om i organisationen. Åtminstone de som på något sätt är framträdande i sin roll och som syns ute ”i verksamheten”. Samtidigt återfinns alltjämt flertalet regementsförvaltare, antingen i rollen som förbandsförvaltare eller annan, som verkar sakna all form av kontakt med verkligheten och som kör sitt personliga race.

Vi såg det när Livgardets förbandsförvaltare fick för sig att instifta egna fysiska tester för SOU. Där fick förbandet backa, utfärda nya order och försöka släta över att man tagit sig befogenheter som man inte alls hade. Nästa gubbe ut på linan var regementsförvaltaren för Älvsborgs amfibieregemente som i skrift, på Försvarsmaktens intranät, sågade hur sina egna soldater såg ut när de övade bland annat värnrensning. Strunta i att de utförde momenten med bravur, ”smolket i bägaren” var att de inte såg ”uniforma” ut. Vilket soldater sällan gör, eller har någonsin gjort, i krig. Det är även intressant kritik med tanke på att personen vid flera tillfällen burit dubbla utbildningstecken, i strid med uniformsbestämmelserna. Den här individen har sen fortsatt med sina utspel och det har under en längre tid kommit regelbundna rapporter om den här individen beter sig mot framförallt soldater. Men jag antar att föregångsmannaskapet enbart sitter i vilken jacka som bärs på kaserngården.

När man tycker att de flesta chefer och förvaltare borde blivit uppmärksamma på hur dagens informationsmiljö fungerar, att det inte längre funkar att utöva härskartekniker, fatta beslut utan mandat eller för den delen vara en rövhatt så kommer det alltid en ny stjärna som missade memot. I det här fallet är det Skaraborgs regementes (P 4) förbandsförvaltare som seglat upp som en klar mottagare av priset ”Sämst känsla för tajming”.

För att kontextualisera vad som har hänt. I dagarna var det 1000 dagar sedan landet med mindervärdeskomplex, dvs ryssland, startade en markoffensiv in i Ukraina. Detta har på olika sätt uppmärksammats internationellt och så även i Sverige. Bland annat genom att armén, som har varit en nyckelspelare vad gäller utbildning av ukrainsk personal, publicerade bilder från den här verksamheten. Även Hemvärnet har publicerat bilder på sin personal som just nu är på plats i Storbritannien för att utbilda ukrainska soldater inom ramen för Operation Interflex.

P 4 är en del i den här operationen och har personal som ingått i utbildningsinsatsen. Som en del i att dokumentera detta och uppmärksamma insatsen skickade förbandet ner en kommunikatör för att filma samt intervjua den svenska personalen. Materialet klipptes sedan ihop till ett kortare filmklipp med ambitionen att publicera den offentligt. Filmen visades internt på P 4 under en samling med personalen, som en förhandsvisning inför en personalinformation. Och eftersom det kontinuerligt framförs kritik mot Försvarsmakten och förbandens kvalité på kommunikation ska det med all tydlighet framhållas att filmen uppskattades på soldatnivå. Filmen har kallats för såväl ”välgjord” som ”ärlig” i att den åskådliggjorde arbetsinsatsen och det känslomässiga slit som arbetet innebar.

Med andra ord framstår det som ett filmklipp som inte bara ger förtjänad uppmärksamhet till de som faktiskt åker iväg och utbildar. Den passade väl in i narrativet om Sveriges fortsatta stöd till Ukraina och att Försvarsmaktens personal är vital del i det stödet. In från vänster kommer då förbandsförvaltaren som, med vad som närmast kan beskrivas som ett autistisk drag, helt missar känslan av vad filmen förmedlar och istället väljer att kommentera vilken utrustning soldaterna bär.

I filmen intervjuas tre soldater varav två stycken bär värmejackor ytterst. Detta får förbandsförvaltaren att reagera så pass kraftfullt att denne helt enkelt framför att filmen inte får publiceras förrän ”milisen/milismännen” (här går det isär exakt ordval) klippts bort. Två individers insats och därmed uppmärksammande i en period som redan gått till historieböckerna har reducerats till vad de bär för plagg på sig under en intervju. Och inte bara det, de har kallats för ”milis”, dvs ett ”beväpnat folk­upp­båd” av den egna förbandsledningen.

Men ju mer man gräver i det här ju tydligare blir det varför förbandsförvaltaren kan yppa den typen av ord utan att tänka. Det beskrivs om hur individen har ett personligt korståg mot en av enheterna på förbandet baserat på vilken utrustning de bär i fält. Personen beskrivs av olika källor som inte bara ogillad, utan direkt avskydd där det saknas all form av respekt. Hans agerande kan sammanfattas som småsint, personligt där inga medel är otillåtna för att stoppa karriären för underställda. I det berättelser jag fått mig till livs framträder en individ som är den absoluta motsatsen till vad vi säger att våra förbandsförvaltare ska vara, eller för den delen den militära professionen. Ändå så har individen lyckats bli förbandsförvaltare. Jag hade kallat det för fantastiskt om det inte vore för det avsmakliga beteendet mot de underställda.

Återigen, det finns förbandsförvaltare ute i organisationen som är förebilder på alla sätt i sitt agerande, och även om de fattar beslut som alla inte håller med om så åtnjuter de respekt i sin befattning. Deras arbete och det de gör för Försvarsmaktens utveckling svärtas däremot ner när vi har uppenbara snedrekryteringar som hålls om ryggen av sina förbandschefer trots att alla runtomkring ser att de är direkt skadliga för förbanden. Det behöver bli tydligare konsekvenser där Försvarsmakten aktivt visar vad som är okej och förväntat beteende. Tills så sker kommer organisationen fortsatt blöda ut specialistofficerare som inte längre vill vara en del av en kår som fördärvas av människor som på allvar tror att sergeant major sixta i Generation Kill är någon form av förebild.

Avslutningsvis vill jag uppmana Skaraborgs regemente att inte redigera filmen utan att behålla den i sitt original. Om inte för publicering så åtminstone för bevarande i ett arkiv för framtidens generationer att titta på när de ska försöka förstå den krigstid vi nu befinner oss i.

Frivilliga flygkåren & RPAS

Av

den 17 november, 2024

i Allmänt

Sedan användandet av fjärrstyrda system exploderade i Ukraina har jag fått flertalet direktmeddelanden på instagram där man ventilerar idén att det vore läge att antingen skapa en fristående ”drönarkår” inom frivilligorganisationen, eller att Frivilliga Flygkåren (FFK) axlar rollen som drönarverksamhetens motsvarighet till skytterörelsen.

Med det i åtanke blir de flesta antagligen glada att höra att FFK har ambitioner inom området vilket man redogör för i sin verksamhetsberättelse för 2023. I den beskriver organisationen hur omvärldsläget påverkar FFK:s verksamhet och organisation. Där utvecklingen av RPAS och nyttjandet av fjärrstyrda system i allra högsta grad är en utveckling som är intressant för totaltförsvaret (i synnerhet den civila delen). Den här utvecklingen skapar möjligheter för FFK att kunna lösa uppgifter med en större bred på sensorer. Det vill säga, RPAS kommer inte att ersätta de bemannade flygplanen utan komplettera. Det innebär därmed en möjlighet att rekrytera ungdomar till verksamheten då dessa saknar flygcertifikat men som i all väsentlighet kan ta ett drönarkort.

Styrelsen för FFK sade sig ha en viljeinriktning att bli ledande inom RPAS för den civila delen av totalförsvaret. En minst sagt ambitiös vilja. Frågan som då behövde ställas så här när året närmar sig sitt slut: vad har hänt?

FFK har sedan tidigare köpt in en handfull enklare system som använts som försöksplattformar vid eftersök, kraftledningsinspektioner och andra uppgifter som organisationen vanligtvis löser med bemannade flygplan. För att kunna uppnå målet att bli ledande inom den civila delen behöver man tugga i sig elefanten bit för bit. Det initiala arbetet består av åtta steg som på sikt kan ge FFK en större och kanske synligare roll än idag.

Det initiala steget var en inventering av vilken kompetens som fanns internt. Det vill säga vilka medlemmar som redan hade ett utfärdat ”drönarkort” från Transportstyrelsen. Därefter bemannas UAS-grupper i respektive län och utbildning genomförs för att tillse att fjärrpiloterna har en grundläggande nivå (A1/A3 & A2). Fördelen med att nyttja Transportstyrelsens drönarkort som bas är att i den ingår det som vanligtvis efterfrågas militärt i form av flygsäkerhet och gällande regelverk. Dessa kan sen kläs på med väderutbildning och på sikt (under 2025) utbilda piloter i ”beyond visual line of sight” (BVLOS).

Syftet är att de här UAS-grupperna ska kunna krigsplaceras hos respektive län som en del i det civila försvaret samt utgöra en resurs för eftersök, övervakning och dokumentering till stöd för det civila samhället. De är och kommer vara civila, det innebär däremot inte att det inte ska ske ett utbyte med de militära delarna. Precis som idag vad gäller FFK:s roll med flyggrupperna i Hemvärnet.

Civilt försvar är på tapeten, inte minst med den väldigt aktiva ministern för civilt försvar och att Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap (MSB) ska byta namn till Myndigheten för civilt försvar. Ingen har undgått att se behovet av ett fungerande civilförsvar för att stödja det militära i Ukraina. Drönare har uppgifter att lösa i Sverige för att kunna leta efter avbrott i energiförsörjningen eller snabbt få en överblick efter en fjärrbekämpning av kritisk infrastruktur.

Det är utifrån mitt perspektiv helt rätt att FFK tar det här initiativet och bildar en plattform för den civila verksamheten, istället för att skapa en helt ny organisation. Jag hoppas att både Försvarsmakten och MSB stödjer den här utvecklingen i form av utbildning, övning och utformning av regelverk.

Synergieffekter kring utveckling

Av

den 9 november, 2024

i Allmänt

En sak som vi fortfarande lider av efter åren av nedläggningar och där funktioner koncentrerats till ett förband och en ort är att det skapat en utvecklingsskuld bland en rad unika funktion. Unika i den här meningen att de enbart finns på en plats och bemannas av en förhållandevis liten grupp människor som förväntas lösa tilldelade uppgifter inom sitt hägn, utveckla hägnet, passa in i en generiska karriärstegen och samtidigt förse den övriga organisationen med kompetens.

Min erfarenhet av nischade enheter är att de oftast är utformade för att lösa en specifik typ av uppgifter i åtanke. Så när brusuppgifterna fördelas jämt ut innebär det inte sällan en oproportionerlig belastning vilket i sin tur innebär att en funktionsenhet behöver prioritera bort annan verksamhet, inte sällan utvecklingsdelen.

Detta ger vid handen att vi idag har en del nischade enheter som antingen inte har några publikationer som beskriver förbandstypen, eller så är de publikationer som existerar kraftfullt utdaterade. Detta får i sin tur en påverkan på utbildningen av ny personal på förbandet och på skola då kunskapen som förmedlas är avhängd på vem som fanns tillgänglig som instruktör det året.

Varje år förväntas funktionsförbanden avdela personal till högre staber eller skolor för att förmedla funktionskompetens. Den kompetensen riskerar att bli ytligare för varje år då det som sagt saknas relevant utbildningsmateriel, dels för att en hel del av arbetstiden behövs läggas på att lösa andra uppgifter än den faktiska huvuduppgiften. Därtill förväntas förbanden också ”jacka in” i den generiska karriärstrappan vilket lyfter bort personal in i kontexter där deras funktionskompetens inte alls nyttjas utan det är viktigare att de genomför sitt steg för att kunna ta nästa steg i karriären.

Samtidigt skickar förbanden relativt frekvent elever till såväl HOP som HSOU, väl medvetna om att de troligtvis inte kommer tillbaka. Det vill säga att de små specialiserade enheterna som redan är små i jämförelse med de mer generiska förbanden ständigt hamnar i en negativ cykel vad gäller kompetensutveckling. I de bästa fallen är det två steg framåt och ett bakåt, i det sämsta är det tvärt om. Kunskapen som driver verksamheten riskerar att bli daterad och illa anpassad för dagens krigföring.

Samtidigt producerar elever vid HOP uppsatser som ibland berör verksamheten de är familjära med (ibland inte alls). Det är många arbetstimmar som spenderas för att skriva en uppsats på masternivå. Om den uppsatsen inte blir något mer än en ”tick in the box” behöver vi ställa oss frågan om det inte finns en bättre väg framåt. Det har lyfts tankegångar på sociala medier kring att det kanske vore lämpligare att HOP-elever fick studieämnen tilldelade av Försvarsmakten baserade på försvarsmaktens identifierade utvecklingsbehov. För de små nischade enheterna vore det kanske en potentiell väg framåt för att åtminstone kunna påbörja ett utvecklingsarbete. En form av återbetalning för att enheten dels tappar kompetens under perioden individen genomför sin utbildning, men också som ett sätt att kompensera kompetens som försvinner när individen åker in i den livegna snurran med central karriärplanering.

Ett möjligt vidare steg kan vara att HOP och HSOU utför en del av det grundläggande arbetet tillsammans för synergieffekter.

Poängen är inte att det ska bli färdiga produkter såsom handböcker, men åtminstone någon form av stomme att bygga vidare på för enheterna. Förutom att det jämnar ut arbetsbelastningen för enheter som redan är hårt ansatta, det innebär att vi undviker att en ensam individ sitter själv och försöker skriva ihop en handbok utan externa influenser. Det skulle även kunna gagna våra stridsskolor med deras olika utvecklingsavdelningar där de kan planera för att fördela uppgifter till ”externa resurser” i form av elever vid våra högre utbildningar. Vilket medger att skolorna kan fokusera på fokusera på detaljer och för den delen den breda bilden.

Tldr; använd HOP-elever som forskningsassistenter som gör grovjobbet och låt utvecklingsorganisationen fokusera på finliret.

FIR: Silva MR70 Taktik

Av

den 6 november, 2024

i Utrustning

Pannlampor kommer i många olika former och med olika funktioner. Silva är kanske mest känd för allmänheten som en tillverkare av kompasser och orienteringspannlampor. De har även en produkt anpassad för den militära användaren, nämligen MR70 Taktik.

Bild: Pannlampan levereras i tillhörande snörpåse med AAA-batterier samt ”hjälmfäste” med tillhörande tejp.

Specifikationer (från försäljare)

IR LED (840 Nm) for a better view with night vision.
IR LED Flashing mode for training purposes.
Blue LED (450 Nm) for medical use.
Red LED (650 Nm) to maintain night vision.
White LED with 5, 30 and 70 lumens.
Improved helmet/belt clip

Batterier & typ 3 stycken AAA.

Brinntid 11 timmar med vitt ljus och med IR 4 timmar.

Ljusräckvidd 37, 24 & 8 meter.

Ljusbild Intelligent light®.

Vattentålighet IPX7 – vattentät.

Fästen Pannband, hjälm-/bältesclip.

Stöttålighet/falltest Klarar 2 meters fall på trägolv.

Användningstemperatur -20°C – +60°C.

Förvaringstemperatur -20°C – +60°C.

Material ABS, PC, TPU, Aluminium.

Vikt pannlampa 53 gram (lampenhet och pannband).

Batterivikt 33 gram.

Totalvikt 86 gram.

Manualens språk: Engelska.

Pannlampan är upplevs som lätt i handen och det finns enbart en knapp att hålla koll på som kan hanteras även med handskar. Frånvaron av fler knappar innebär, precis som med en del andra pannlampor, att de olika funktionerna hanteras genom flera knapptryckningar samt att användaren håller inne knappen i olika tidsintervall. Det kan komma att ta en inlärningsperiod för att få grepp om vilken kombination av tryck samt tid som leder till den funktionen som önskas.

Det vanliga ”vita ljuset” kommer i tre olika styrkor som är tillräckligt bra för att kunna lysa upp omgivningen i bärarens direkta närhet. Det som sticker ut för den här pannlampan är främst nyttjandet av blått och infrarött ljus.

Just de infraröda funktionerna är kluriga för det indikeras inte på något sätt att IR-lampan eller IR-blinken är aktiverad. Således behöver användaren kontrollera genom en sensor att lampan faktiskt är avstängd och inte vådautlöst. (RÄTTELSE: En svagt lysande röd lampa indikerar om IR-lampan är tänd. Den syns bäst när det är helt mörkt.)I övrigt syns IR-lampan enligt förväntan i rätt spektrum.

En trevlig funktion, som jag önskar vore standard bland alla tillverkare, är att alla tre batterier är vända åt samma håll. Det vill säga att användaren kan, i mörker, stoppa i batterier i pannlampan enbart genom att känna med fingrarna. Luckan är lättillgänglig på sidan och skruvas av med knappt ett kvarts varv

Hjälmfästet består helt enkelt av att klippet förses med en dubbelhäftande tejp och monteras på hjälmen. Därefter kan användaren relativt enkelt knäppa på och av pannlampan från fästet.

Själva pannbandet är brett jämt över hela och har försetts med en gummirand på insidan för ökad friktion mot exempelvis en huvudbonad.

Försvarsmakten – en attraktiv arbetsgivare?

Av

den 3 november, 2024

i Allmänt

”Så förbättras villkoren för personal” står det på framsidan av årets sista ”Försvarets forum”. Inne i tidningen, i innehållsförteckningen står det ”allt bättre villkor” som rubrik för artikeln. När man sen bläddrar sig fram till artikeln möts vi av rubriken ”Försvarsmakten är en attraktiv arbetsgivare”, ett citat av personaldirektören. Varför tar jag upp rubrikerna? Jo för att artikeln, vilket i själva verket är knappt en A4-sida, innehåller ingenting som beskriver hur villkoren förbättras. Vad vi får är istället en svepande beskrivning om hur myndigheten genomfört flera ekonomiska satsningar inom personalområdet, bland annat på jour och beredskap samt att myndigheten lagt omkring 1 till 1,5% mer än övriga arbetsmarknaden på löneutveckling. Det är i princip det konkreta som återfinns i artikeln, i övrigt är det samma trötta upprepningar om hur olika undersökningar framställer Försvarsmakten som en trygg arbetsgivare. Försvarsmakten är en såpass trygg och attraktiv arbetsgivare att vi uppenbarligen upplever ett behov att kontinuerligt påminna alla om det hela tiden. Samt att studenter runt om i landet ser ett behov av att ständigt undersöka påståendet i sina uppsatser. Påståendet stärks ytterligare av att det fortfarande finns förband där personalen inte tagit del av årets medarbetarundersökning.

Det är som om svensk media de senaste åren inte skrivit om personalbrist eller att Riksrevisionen inte bara konstaterat brist på arbetskraft utan även att myndigheten har svårt att behålla personal. Det hjälper inte att högskolestudenter 2020 tyckte att Försvarsmakten och Skatteverket verkade vara intressanta arbetsgivare eller att studenter numera kan tänka sig att jobba i Försvarsmakten på civila befattningar (efter arbetsgivare som bl a Polisen, SÄPO och Sveriges television).

Men, personaldirektören har rätt i att Försvarsmakten gjort en satsning på OB, jour och beredskap som är konkurrenskraftig i jämförelse med det civila. Därutöver ska även ersättningen för ”under kontroll” nämnas som ytterligare ett konkurrenskraftigt villkor. Det finns även goda möjligheter för framtiden med de särskilda åtgärder som identifierats.

Samtidigt är det uppenbart trögt att komma fram till de här förbättringarna och det är inte myndigheten självt som driver frågorna. Vi har fortfarande en beredskapsersättning om 5500kr i månaden som varit oförändrad i snart tjugo år. Därutöver har vi otyget att ersättning för flytt vid förbandsbyte behandlas olika av förbanden. Och så har vi händelsen där chefer försökte få underställda att skriva på papper som hade resulterat i sämre ersättning och mindre ledighet. För att inte tala om alla återkommande tvister som resulterar i att Försvarsmakten måste betala stora summor i skadestånd för brott mot avtalen. Därutöver hade vi det stora spektaklet med stoppade lönehöjningar till sjömän. Historiken talar snarare emot Försvarsmakten som en attraktiv arbetsgivare när man vill att personalen ska arbeta mer men med mindre ersättning.

Sen har vi påståendet om att man lägger över övriga arbetsmarknaden vad gäller löneutveckling. Vilket stämmer. Försvaret i sin helhet och Försvarsmakten som enskild aktör har haft en betydligt högre löneutveckling under exempelvis 2023 än övriga staten enligt Arbetsgivarverket. Under perioden 2020-2021 var löneutvecklingen inom försvaret 2,7%. Saken är däremot den att utvecklingen beror på att man höjer ingångslönerna samt nyanställer i större mängd. Den kollektiva löneutvecklingen blir däremot låg. Något som Arbetsgivarverket konstaterade redan 2017.

Källa: Arbetsgivarverket 2024

När man säger att man ligger över arbetsmarknadssnittet måste man därmed komma ihåg att det i huvudsak drivs av att man justerar de lägsta lönerna kontinuerligt genom nya lönestrukturer samt att soldater och sjömän är de lägst betalda enligt BESTA. I lönestruktur 2020 var lägsta lönen för OR1 20 000kr. I lönestruktur 2024 är den lönen numera 25 000 kr. I sig en 25% höjning av lönen under fyra år, och där höjningen ligger omkring 4,5% per år. Men det innebär i sig inte att individen fått en sådan höjning varje år. Snarare vet vi att det finns individer vars löner har släpat efter och att vissa helt enkelt fått se sig omsprungna lönemässigt av nyanställda där lönerevisionsprocessen inte mäktar med att hantera situationen. Fortsatt gäller axiomen att det är befattningsbyten som genererar högre lön.

Här någonstans tänker en del: ”men om allt är så fruktansvärt dåligt, varför stannar du då kvar din gnällf*tta?!” Enkelt, för att allt inte är fruktansvärt dåligt (även om jag med då och då funderar på alternativ). Situationen är i stort ”not terrible, not great” för mig personligen lönemässigt. Men det blir provocerande när det konstant basuneras ut hur attraktiv Försvarsmakten är som arbetsgivare när verkligheten är att det både är svårt att rekrytera samt att behålla personal. Eller när man klappar sig själv på axeln för att ha höjt några ersättningar medan andra inte höjts på årtionden eller där man aktivt motarbetar höjningar och t o m försöker blåsa personalen. Det är lätt att säga att man ligger över snittet i löneutveckling när man kontinuerligt höjer de lägsta lönerna utan att samtidigt korrigera resten av lönestrukturen. Och som jag påpekar tidigare, vad är poängen med att fastställa en lönestruktur om man inte ens avser att tillse att all redan anställd personal hamnar rätt direkt?

Om man kontinuerligt behöver påpeka att man är en attraktiv arbetsgivare, är man då verkligen det?

Hänger upphandlingen & utvecklingen med?

Av

den 1 november, 2024

i Allmänt

Världen snurrar allt snabbare och från ett tidigare lugn via en forcerad tillväxt ska Försvarsmakten nu snabbt anpassa sig till Nato och det som pågår där. Allt fler officerare och soldater börjar bekanta sig med begrepp som ”Multi-domain operations” (MDO) samt ”Agile Combat Employment” (ACE). Två begrepp som till en början kan vara svåra att få grepp om vad de egentligen innebär och hur de påverkar Försvarsmakten. På ytan kan det framstå som trendord som i princip beskriver vad vi idag redan gör. Vi genomför operationer tillsammans mellan försvarsgrenar och stridskrafter, samt att vi sprider flygvapnet över ytan.

Sweden must move from a perspective of the army fighting as a single service with joint support, to understand its role as the land component serving a joint and multinational forces command.

Jonny Lindfors, Jan Lundberg, Filip Scheynius, Preparing for the next war: An analysis of the Swedish army’s needs for transformation,

Men begreppen innehåller mycket mer än så. MDO betyder exempelvis för armén att försvarsgrenen behöver skifta mindset från att genomföra arméoperationer understödda av övriga försvarsgrenar eller stridskrafter, till att vara en av flera verkansdelar ingående i en domänöverskridande operation. Man blir en kugge ingående i det stora maskineriet på ett sätt som skiljer sig från det mer traditionella att övriga försvarsgrenar stödjer armén i att slå fienden.

För att kunna sprida flygvapnet så som det beskrivs inom ACE-doktrinen krävs det personal som har multipla kompetenser och som kan lösa flera uppgifter. Helt enkelt för att minska storleken på ingående delar och därmed minska risken för bekämpning,

Effektiviteten för de bägge doktrinerna beror i högsta grad på den ingående personalens utbildningsnivå, att det finns tillgänglig materiel, redundant dataöverföring och en kontinuerlig teknisk utveckling.

Det sista berör bl a arméchefen i en artikel publicerad på Kungliga krigsvetenskapsakademiens blogg. I den beskriver han med sina medförfattare att arméns personal behöver genomgå en kognitiv omställning och därigenom bli mer öppen för ny teknologi, mer flexibel och arbeta mer med att strida domänöverskridande. Vilket i grunden är helt rätt inställning och den vägen som hela Försvarsmakten måste gå. Frågan är däremot om övriga försvarsmyndigheter, i synnerhet Försvarets Materielverk (FMV), hänger med i det här?

Våra projekt sträcker sig från några månader till många år. Våra projektledare, systemingenjörer, strategiska inköpare och jurister, samt interna experter på kvalitet, riskhantering, miljö och CSR ser till att försvarsmaterielen utformas och anpassas så att den passar i olika miljöer, och att den är säker att använda.

https://www.fmv.se/om-fmv/vart-uppdrag/

FMV ”upphandlar och utvecklar materiel och tjänster som stödjer Sveriges förmåga att bidra till Natos avskräckning och dess kollektiva försvar.” Det är myndighetens uppdrag. Att genom sin unika kompetens upphandla materiel åt främst Försvarsmakten. De har därutöver testanläggningar för att testa materiel under processen och tillse att den material som överlämnas är utformad utefter Försvarsmaktens riktlinjer.

FMV har fått utstå en hel del kritik genom åren kring hur upphandlingarna går till, framförallt för de gånger där upphandlingar misslyckats (bl a genom att de avbrutits). Lyssnar man på svenska företag som på något sätt haft att göra med FMV och deras upphandlingar uppfattas den svenska myndigheten som väldigt svår att arbeta med jämfört med utländska myndigheter. Inte sällan lyfts kritik kring att de krav som ställs är inte bara orimliga, de är skrivna på ett sådan sätt att det omöjliggör den konkurrens man säger sig vilja ha om kontrakt. Vissa av upphandlingarna har varit undermåligt formulerade vilket i sin tur skapar fördröjningseffekter för leverans av utrustning.

Detta var verkligheten innan den ryska markoffensiven 2022. Idag finns det fortsatt problem med processen där upphandlingar har långa omloppsperioder som omkullkastar Försvarsmaktens försörjningsplaner. Baserat på den historiken verkar det som att Försvarsmakten, och i det här fallet arméns, önskan om att personalen ska snabbt kunna anpassa sig till ny teknik allt eftersom den tillgängliggörs på marknaden kommer bli motarbetad för att myndigheten som ansvarar för att köpa in grejerna inte har anpassat sig till den nya verkligheten.

To accomplish this, the idea of continuous evolution must be embraced. Warfighting units will be in a constant state of transformation, always adapting to new challenges and integrating new technologies and tactics. This continuous transformation requires a culture that embraces change, where experimentation is not just tolerated but encouraged. It is about creating an environment where every soldier is encouraged to innovate, to test new ideas, and to push the boundaries of what is possible.

Jonny Lindfors, Jan Lundberg, Filip Scheynius, Preparing for the next war: An analysis of the Swedish army’s needs for transformation,

Ska man kunna skapa en kultur som omfamnar experiment på lägre nivå eller som försöker pusha gränser behövs en upphandlingsprocess som stödjer detta. Då fungerar det inte med upphandlingar som tar år eller ens månader. Rent konkret behöver inköp av materiel bli betydligt friare för såväl försvarsgrenar och stridskrafter som förbanden själva. Om en översergeant ute på förbandet ser en möjlighet att köpa in teknik för att utveckla förbandets förmåga borde det rimligtvis vara en fråga för enhets eller förbandschef om att en sådan upphandling ska ske (rimligtvis behöver det skapas budgetutrymme hos varje enskilt förband för den typen av egenutveckling), inte en process som effektivt dödar allt driv på lägre nivå.

På samma sätt, om vi ska kunna anamma den innovativa anden och hitta nya vägar framåt för det framtida kriget, då kan utveckling inte vara enbart knutet till våra stridsskolor och deras utvecklingssektioner. Det måste finnas medel och möjligheter på lägre nivåer att ta ett eget ansvar för utveckling av sin specifika förbandstyp och testa nya saker ”in house”. En del av de förmågor som vi idag tar för givet är födda ur olika källarprojekt ”back in the days”. Vi behöver helt enkelt komma tillbaka till den typen av driv som fanns då.

Specialistofficerare eller Warrant officers?

Av

den 27 oktober, 2024

i Allmänt

De svenska befälssystemet fortsätter att engagera personalen i diskussion. Inte minst har frågan om specialistofficerens vara som OR (other ranks) eller WO (warrant officer) aktualiserats igen. Bland annat genom den senaste förändringen där Försvarsmakten nu delar in in den militära personalen i OF, SO och OR (även om det fortfarande är en papperslösning som inte existerar fullt ut i våra interna bestämmelser). Det förändringen gav nytt liv till att vi kanske bara skulle kalla specialistofficeren för en warrant officer istället på grund av skillnaden hur vi utbildar våra SO kontra hur länder som USA och Storbritannien utbildar sina NCO.

Är det här en viktig fråga, i synnerhet med dagens säkerhetspolitiska läge? Både ja och nej. Det är inte en viktig fråga då det egentligen spelar väldigt liten roll för Nato, och därmed våra allierade, hur vi utformar, utbildar eller benämner våra befäl. Läser man Nato STANAG 2116 och APersP-01 EDA V3 är det tydligt att vi inte på något sätt sticker ut från övriga allierade i att ha nationella särlösningar. Det är nästintill tvärtom. En snabb bläddring av de 80 ingående sidorna ger vid handen att det finns gott om varianter som för oss svenskar kommer vara förvirrade, åtminstone till en början (om de överhuvudtaget uppmärksammas det vill säga). Identifieringen med OF1-10 och OR1-9 är till för att skapa ett ramverk som alla kan förhålla sig till. Ett ramverk som ska underlätta bemanning av de gemensamma staberna och förbanden. Fokus ligger på att individen ska klara av att utföra befattningens uppgifter, oaktat vilken grad individen har hemma i Sverige. Utifrån det perspektivet är en ytterligare förändring ointressant.

Personnel requisitions to fill NATO posts shall indicate the NATO code herein specified in conjunction with the approved manning document. Nations will normally be
expected to fill allocated posts by personnel holding the grade indicated by the NATO code reflected in the manning document. Personnel holding a rank different from that stated in the manning document are expected to perform the duties of their post irrespective of their national rank.

ApersP-01 EDA V3, s. 1-1.

Med det sagt finns det också anledning att formellt särskilja OF, SO och OR åt. Det ska i sammanhanget nämnas att det inte är första gången som underofficerens (dagens specialistofficer) ställning utreds. Vill man roa sig med kuriosa läsning kan man läsa tjänsteställningsutredningarna från 1928 och 1967. Idag har vi OF1 till OF9 för officerare. Det innebär att du behöver gå igenom alla steg för att kunna sluta som general. Det är en obruten kedja av grader. När vi tittar på specialistofficeren kan det framstå som att detsamma gäller för OR. Och det kanske fanns som en tanke en gång i tiden, eller åtminstone som en målsättning där Försvarsmakten ville ha specialistofficerare som hade börjat som soldater. Faktum är däremot att du kan gå direkt från värnplikt till SOU och komma ut som OR6. Vilket innebär att individen har hoppat över ett par steg på vägen. Samtidigt innebär övergången från OR5 till OR6 (numera SO6) att individen byter anställningsform och därmed personalkategori. Utifrån det förefaller det vara rimligt att vi också tydliggöra skillnaden i våra interna dokument och därmed tydliggör att vi har OR, SO och OF som militära kategorier.

Det för oss då in på diskussionen kring WO och om våra specialistofficerare egentligen bör benämnas som så. I en artikel 2014 likställdes SOU med WO medan ASOU likställdes med NCO vilket framstår som en rimlig tolkning. Jag tolkar den diskussion som förs idag att det är just den amerikanska modellen som är målbilden i någon form, inte den brittiska då den i praktiken innebär att en OR8 eller OR9 fått en ”royal warrant” av försvarsministern och därmed åtnjuter vissa formella privilegier. Det systemet är i stort likt i samtliga länder som är en del av det brittiska samväldet eller har ingått i det brittiska imperiet. Gemensamt är att WO i den brittiska kontexten fortsatt ingår i OR-skrået och därmed till del, formellt, hamnar under officerskadetter.

Det amerikanska systemet skiljer sig på så sätt att de placerar WO ovanför NCO (inklusive kadetter) men nedanför OF. Åtminstone vad gäller armén, flottan och marinkåren. Varken det amerikanska flygvapnet eller rymdvapnet har WO utan delar den militära personalen i OF och OR (däremot ser det ut som att graden kommer komma tillbaka).

Det jag uppfattar att anhängare av linjen att SO ska ses som WO grundar sin argumentation på att amerikanska WO är specialister inom ett specifikt ämnesområde eller funktion och att den svenska specialistofficeren har vad som kan ses som en motsvarande fullmakt (warrant). Det som däremot missas är att den amerikanska WO:n måste, förutom i ett få undantagsfall, ha tjänstgjort flera år inom sin funktion och nått sergeants grad innan denne är behörig att söka till Warrant officer school. Vilket inte alls överlappar med det svenska systemet där vi idag saknar den typen av specialiseringskrav inför exempelvis SOU. Det har å andra sidan inte hindrat oss historiskt från att använda begreppet ”warrant officer” för att beskriva specialistofficerare.

Vårt befälssystem med specialistofficerskategorin lider fortsatt av att införandet blev forcerat och att målsättningen förändrats allt eftersom försvarsbesluten kommit samt omvärlden förändrats. Där vi initialt skulle utbilda en billigare officer som dessutom inte skulle stanna så länge i myndigheten ska vi idag utbilda både underofficerare och specialister. Dessa ska fortfarande ska vara billigare samt snabbare att utbilda än officeren, men ska stanna betydligt längre på respektive befattning och vars karriär fortsatt är oklar då systemet förändras med jämna mellanrum. Grundat i min tidigare argumentation kring underofficeren och specialisten hävdar jag att det också skulle bli fel att omkategorisera samtliga SO till WO. Det vill säga att WO inte är någon form av lösning som kommer skapa tydlighet i hur vi i Sverige ska använda våra specialistofficerare eller hur de ska placeras in i Natokontexten.

Det sägs återkommande att det kommer vara svårt att beskriva det svenska befälssystemet för allierade. Jag håller med att så är fallet. Men det innebär inte att vi har ett felaktigt system. Jag tror att hela idén med ett enbefälssystem, eller för den delen ett värnpliktssystem med värnpliktiga befäl, också var svår att beskriva till en början för utländsk personal som aldrig stött på något liknande. Jag uppfattar att en del av svårigheten består i att vi själva inte riktigt vet hur systemet ska se ut eller hur det ska fungera. Det är fortfarande rörliga delar där det fortsatt kommer krävas justeringar för att det ska passa vår egen organisation. Hur befälssystemet sen ska passa in i Nato är egentligen inte ett problem så länge vi själva förstår vad som krävs för bemanning av en OR7 befattning i ett Nato-förband. Sverige sticker redan ut på olika sätt hur vi organiserar oss eller att vi har mycket Försvarsmaktsgemensamma utbildningsplattformar. Skulle vi en dag bestämma oss för att SO istället ska ses som WO kommer det i sig troligtvis inte ha någon större påverkan på hur våra allierade interagerar med oss. Det viktiga är att en sådan förändring drivs av vad vi själva anser oss ha för behov för vår egen nationella verklighet. Det behöver vara den primära drivkraften, inte vad vi tror att andra tror om oss.

Ungern, Sveriges nya flygkompis?

Av

den 18 oktober, 2024

i Allmänt

Det vore en underdrift att säga att utveckling av stridsflygplan är en stolt tradition i Sverige. Med flygplan som Viggen, Draken och Gripen har det blivit djupt inpräntat i vår DNA att stridsflygplan ska tillverkas i Sverige av ett svenskt företag. Samtidigt är det tydligt att konkurrensen på den internationella marknaden är nästintill mördande och den svenska staten får på olika sätt agera för att tillse att Saab kan fortsätta sin verksamhet vad gäller utveckling samt tillverkning av stridsflyg.

JAS39E är på väg ut i Flygvapnet för att, åtminstone till del, ersätta föregångaren. Samtidigt som detta sker har Sverige börjat blicka framåt mot nästa generation stridsflygplan (som ligger minst 20 år in i framtiden, regeringen flaggar för att vägvalet måste ske senast 2030). Exempelvis genom att hitta samarbeten med andra länder för att dela på kostnader vad gäller utveckling. Sverige och Storbritannien tecknade bland annat ett samförståndsavtal 2019 för gemensamma studier inom området. Saab är på olika sätt involverade i de här studierna.

När det gäller stridsflygplan, eller flygplan generellt, har de blivit dyrare och framförallt mer komplicerade att tillverka jämfört med 80- och 90-talet. Få länder i världen har råd att utveckla och bygga stridsflygplan vilket gör Sverige till ett speciellt fall med vår ringa storlek. Men för att det ska hålla i sig behöver Saab (och Sverige) få fler att köpa Gripen. Här har Brasilien och Ungern blivit två aktörer som kommit att ha en strategisk påverkan på svensk försvarsindustri och till del säkerhetspolitik.

Läs mer

Sida 1 av 44

Nästa

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén