Taktisk.se

Din EOBUSARE i gryningen

Flytta inte specialförbandet till Uppsala

För några dagar sedan publicerades en debattartikel där två politiker anförde att det vore av gagn för försvaret av Sverige att flytta Särskilda Operationsgruppen (SOG) till Uppsala. I artikeln säger författarna bland annat att nuvarande placering är “aningslöst” ur ett säkerhetsperspektiv då det ligger i Karlsborgs fästning. Ett populärt turistmål på somrarna som enligt författarna saknar såväl “perimeterskydd och ID-kontroll”. De som besökt fästningen i tjänsten vet att det förvisso är öppet för civila att ta sig in på fästningsområdet. Däremot saknas det varken staket eller ID-kontroll för de områden där Försvarsmakten har sin verksamhet.

Ett annat skäl som lyfts fram är närheten till akademiska sjukhuset i Uppsala. Författarna redogör egentligen inte närmare varför det är en styrka i förhållande till det sjukhus som återfinns i Skövde i relation till den dagliga verksamhet som bedrivs vid förbandet. Möjligtvis kan det vara underförstått att det är en fördel vid sjukvårdstransport från utlandet till Sverige, vilket å andra sidan nuvarande placering inte hindrar. Därtill ser politikerna synergieffekter med en närmare placering till Försvarsmaktens underrättelse- och säkerhetscentrum. Också det något oklart vad synergieffekterna skulle vara jämfört med de effekter som troligtvis finns nu med närheten till såväl underrättelsebataljonen med sina förmågor som den luftburna bataljonen som i allra högsta grad har en positiv inverkan på specialförbandens förmåga.

I själva verket förefaller det i stort vara ett arbetsmarknadspolitiskt förslag som överhuvudtaget inte tar hänsyn till försvarsförmågan. Snarare visar det på en Mälardals-centrism som inte hitintills har gagnat Försvarsmaktens strategiska förmågor såsom det beskrivs i artikeln. I huvudstadsregionen återfinns redan en rad förmågor inom specialförbandssystemet och underrättelsetjänsten som skapar exakt de utmaningar som författarna säger att en flytt till Uppsala skulle motverka. Det är svårt att rekrytera personal med rätt kompetens som har en möjlighet att flytta till orten (eller i närheten utav). Istället är det tydligt att personal får veckopendla in till huvudstaden, alternativt bosätta sig utanför och lägga några timmar per dag på att dagspendla för att nå jobbet. Det underlättar inte familjelivet att flytta till den del av landet som har höga levnadskostnader för att sen se sin familjetid försvinna i pendling.

Därtill har förbandets nuvarande gruppering fördelen att ha nära till understödjande förband i form av transportflyg och helikopter med väl inövade rutiner som ger synergieffekter till de konventionella förbanden. En flytt av specialförbandet skulle slå i sönder en etablerat organisation och troligtvis på sikt kräva att även andra förband grupperar närmare Uppsala. Något som inte alls är önskvärt utifrån Försvarsmaktens nuvarande storlek.

Om politiker som vill ge sig in i försvarspolitiken vill skapa fördelar för det svenska försvaret vore det bättre att fokusera på att få igång flygflottiljen i Karlsborg. Framförallt när kommunpolitiker i regionen verkar fast beslutna att lägga ner den enda fungerande flygplatsen i området som Försvarsmakten just nu kan använda för att bibehålla kritiska förmågor. Fokus således borde här och nu ligga på att skapa förutsättningar för förband att växa där de finns, och att personalen erhåller förmåner som möjliggör för dem att vara aktiva länge.

Vakanssituationen vid försvarsgrensstaberna, personalbrist för att bemanna tillväxtförband samt ökade personalbehov vid Högkvarteret medför ett sammantaget personalbehov som inte är försörjningsbart på kort och medellång sikt.

Försvarsmakten

Försvarsmakten har under en längre tid brottats med svårigheten att få kompetent personal att tjänstgöra i huvudstaden. Enligt de nyligen utgivna direktiven för omorganisationen av den centrala ledningen kommer de här utmaningarna att kvarstå på kort och medellång sikt. Det finns helt enkelt fler nackdelar än fördelar med att börja flytta fler förband närmare Mälardalen, oavsett som de är särskilda eller ej.

Lönesituationen i Försvarsmakten, en ständig uppförsbacke

Likt Sisyfos verkar Försvarsmakten fortsätta att kämpa i en ständig uppförsbacke. När vi tror att vi kommit ikapp börjar allt om från början igen, oftast i samband med att ingångslönerna höjs i en sådan takt att de följdjusteringar som krävs inte verkar hänga mer. Den senaste lönekartläggningen visar med all tydlighet att myndigheten har en lång väg kvar att vandra innan lönestrukturen följer någon form av logisk progression utifrån ansvar och prestation. I rapporten framkommer det bland annat att den skevhet som är idag till del kan förklaras av hur Försvarsmakten höjde löner förr. Då var en löneökning tydligt kopplad till antal år i tjänst (dvs erfarenhet) samt en årlig höjning i förhållande till inflationstakten. Numera är det individen som står i centrum utifrån det ansvar och svårighetsgrad som befattningen medför och individens prestation som ska resultera i ny lön. Dock därmed inte sagt att det kommer resultera i en högre lön än tidigare år.

Mycket av kritiken jag uppfattat internt är de skillnader som uppstår mellan nyanställda och de som redan tjänstgjort några år. Samt att det uppstår stora löneskillnader mellan individer som utför samma arbete baserat på vilka befattningar de haft tidigare. Det här är sedan tidigare även identifierat av Försvarsmakten och effekterna förefaller bestå under en lång tid framöver.

Den här artikeln kommer fokusera på kategorin “militärt arbete” då det möjliggör jämförelse med Försvarsmaktens lönestruktur. Det kan finnas militär personal som är placerade inom andra kategorier.

Försvarsmakten använder den statliga lönestatistiken som huvudsaklig referenskälla för den myndighetsgemensamma lönestrukturen.

Försvarsmaktens Lönekartläggning 2020
Sammanställning av Försvarsmaktens lönestruktur för respektive BESTA-nivå.

Vi har varit ignoranta om Afghanistan

De senaste dygnen har jag tänkt mycket på Afghanistan och mina upplevelser därifrån. Inte för att jag upplevt något särskilt traumatiskt eller liknande. Utan snarare alla de där småsakerna som där och då bara passerade, men som nu skapar frågor. Men också på hur vi väljer att hantera ansvarsfrågan i det som skett och kommer ske. Den svenska hanteringen av lokaltolkar är bara en liten del av den stora bilden. Den bild vi måste våga möta för att inte riskera att göra samma misstag i Mali eller kommande insatsområden som idag är okända.

Jag tänker på alla de afghanska poliser som trots utebliven lön eller högt hot för sina egna liv ändå stod vid de olika posteringarna i området. Jag tänker på de tre poliser som tog en bild med mig under min sista vända i landet. Stannade de kvar i uniform? Har de kvar bilden där de poserar med en västerländsk soldat? Lever de ens idag?

Jag tänker på de som vaktade infarten till vår camp. De som sålde mattor och sjalar till oss i stora mängder. De som jobbade i tvätteriet eller som städade våra toaletter. När Sverige stängde igen och drog, vad gjorde de då? Hade de tillräckligt med pengar för att skapa sig i ett drägligt liv i landet? Eller tog de besparingarna och försökte ta sig till Europa?

Jag tänker på våra möten med NDS. Den aktör som vi, eller i alla fall jag, hyste stor respekt och tillit till för sin förmåga. Tillhör de den grupp som överlevt och som sägs bygga ett motstånd mot talibanerna?

Jag tänker på alla de samlingar som var i matsalen på campen när politiker och generaler kom på besök från Sverige. Budskapet var alltid detsamma. Vi gjorde en viktig insats för det afghanska folket, framförallt flickorna som nu kunde gå i skola. Sen åkte besökarna tillbaka till Sverige och kvar var vi för att fortsätta vara Sveriges säkerhetspolitiska instrument ute i världen.

Jag tänker på de som kallade svenska soldater för “barnamördare”, något amerikanska soldater kallades när de kom hem ifrån Vietnam. Hur känner de idag när likheterna med Saigon nu görs med enkelhet?

Jag tänker på om vi verkligen använde våra resurser på bästa sätt, eller om vi hade kunnat agera annorlunda för att uppnå mer med det vi hade?

Framförallt tänker jag på det afghanska folket och hur vi nu är så snabba på att peka finger mot dem för att säga; “Ni skulle gjort mer för att försvara ert land.” Även om jag håller med om att afghanerna själva behöver ha försvarsviljan och anser att den varit bristande på flera områden, är det samtidigt att helt skjuta ifrån oss det ansvar vi har till situationen. Det är som att först ge en rullstol till en person med brutet ben för att därefter när personen avancerat upp till kryckor, utan förvarning rycka bort kryckorna och säga att personen nu minsann får gå själv. Även om personen har ett ansvar för sin egen rehabilitering kommer den inte gå fortare enbart baserat på vilja. Definitivt inte när vi rycker bort de enda hjälpmedel som personen är beroende utav. Det är det som vi nu har gjort med Afghanistan.

Vi påbörjade att bygga en säkerhetsapparat i form av polis och militär. Vi gjorde de afghanska styrkorna beroende av vår högteknologiska närvaro. Ett beroende som tar tid att arbeta bort och ersätta med en egen inhemsk förmåga. Den förmåga som direkt blev ett högvärdigt mål när USA började dra sig tillbaka från landet.

Det har blivit ett stående skämt om den svenska politiken att det finns två konstanter: allting ska utredas och vi har varit naiva kring allehanda problem. Efter den snabba händelseutvecklingen i Afghanistan under de senaste dygnen finns samma antydan även nu. Eller åtminstone i form av att vi har underskattat med vilken hastighet talibanerna skulle återta landet. Men vi har varken varit naiva eller underskattat motståndet. Vi har varit ignoranta. För är det något som funnits så är det indikatorer. Under de 20 år som vi varit i landet har det producerats mängder med rapporter, utredningar och nyhetsartiklar om det som har hänt, med flertalet analyser om varthän utvecklingen sker.

För är det något som även skyttesoldaten längst ner i organisationen insett så är det att Afghanistans säkerhetsstyrkor och statsapparat inte var på något sätt redo att axla ansvaret. Det har uppmärksammats att korruptionen sätter käppar i hjulet för bygget av den afghanska staten. För att inte tala problematiken som varit kring de afghanska presidentvalen. Val som varit hårt drabbade av närvaron av Talibanerna i olika provinser. För varje provinsguvernör fanns en skugguvernör från talibanerna. Det var tydligt att det fanns en skuggnärvaro över hela landet som väntade tålmodigt på rätt tillfälle att kliva ut i ljuset.

De kunde inte bett om en tydligare signal den dagen USA beslöt sig för att sluta en överenskommelse den 29 februari 2020 med talibanrörelsen. Inte bara slöt man en vida överenskommelse utan att involvera den afghanska regeringen, man utelämnade hela det internationella samfundet som under 19 års tid varit en del i den gemensamma kraftansträngning att hålla såväl talibaner som al-Qaida stången. Det var inte bara väst som insåg att tiden var kommen för att lämna landet. Samtidigt var överenskommelsen bara en av flera spikar i den kista som var Afghanistan. När “combat operations” upphörde i Afghanistan började vissa tänka på vad som skulle ske om väst på riktigt skulle lämna landet. Analyserna var stundtals för optimistiska kring landets egen förmåga. Troligtvis för att det inte fanns några incitament för att prata ärligt om vad som egentligen hänt i landet sedan 2001.

Samtidigt som såväl den amerikanska presidenten Biden som Natos generalsekreterare Stoltenberg kritiserar den afghanska regeringen och militären för att ha misslyckats förvalta såväl bistånd som försvarsförmåga, behöver vi komma ihåg att dåvarande president Karzai hotat med att slänga ut de internationella styrkorna som lagt på restriktioner på hur och var vi fått operera. Det här har vi fogat oss efter trots att det sannolikt haft direkt negativ inverkan på den “operativa effekten”.

Så vem är det egentligen som bär skulden för det som hänt? I princip alla involverade, framförallt väst. Därmed ska vi hålla oss från att peka finger mot det afghanska folket och säkerhetsstyrkorna. Det internationella samfundet har inte haft tydliga målsättningar med vad som ska åstadkommas. Det har varit en total avsaknad av debatt bland Sveriges medborgare om insatsen vilket i sin tur inneburit att politiken har kunnat hålla målsättningarna flytande. Frånvaron av medialt uppmärksammande har även inneburit att det varit tämligen riskfritt att förlänga insatsen år efter år utan att egentligen behöva reflektera om varför. Pengar och materiel har pumpats in trots tydliga indikationer på att det hamnar i händerna på fel individer. Framförallt de krigsherrar som drevs av egna agendor vilka väst behövde liera sig med för att överhuvudtaget komma in i landet. En svaghet som bara väntade på att bli utnyttjad av någon annan.

Vad gäller motståndskraft finns det viktiga lärdomar för svenskt vidkommande. Vad händer med motståndskraften om det visar sig att det förväntade stödet utifrån uteblir? Vad händer om stödet visar sig inte vara det vi förväntar oss? Vad händer med motståndskraften när nyheten sprider sig att en samarbetspartner sluter avtal med motståndaren? Hur länge kommer våra samarbetspartners hålla ut om kriget blir långvarigt?

De som inte bär skulden är de 7515 svenska individer som utgjort det säkerhetspolitiska instrumentet, oavsett personlig motivation. De som gjorde det som förväntades av dem. De som från olika perspektiv sett konflikten, sett utvecklingen och som idag har fått se hur människor i panik försöker fly ut ur landet med de flyg som finns tillgängliga. De som nu får läsa “skarpa” politiska uttalanden mot våldet. Som får läsa hur omvärlden redan överväger diplomatiska kontakter med en aktör som under sin marsch mot huvudstaden kallblodigt avrättat soldater som gett upp och civila som haft samröre med internationella styrkor. Politiker som tror att diplomatiska kraftord biter på människor som ser ner på västvärlden. Ledare som verkar mer benägna att rationalisera bort ansvarsfrågan än att titta rannsakande på det egna agerandet. Ett agerande som är bortom naivt. Det är, och har varit, ren och skär ignorans.

Att vara utanför normen – bordningsstyrkan

I dessa tider är det vardagsmat att prata om normer och strukturer inom olika områden. Främst humaniora och politik. Den norm jag vill lyfta i den här artikeln är normen kring det generiska skytteförbandet som ska möta, hejda och slå den anstormande motståndaren. Det ska givetvis understrykas innan någon blåser en säkring att det är av vikt att vi har en tydlig tyngdpunkt mot stridande förband, det är inte invändningen som kommer att belysas här. Problemet ligger i att ett för stort fokus på normen har negativ inverkan på det övriga runt omkring.

I det här fallet de enheter som inte passar in i normen av stridande förband utan i stället befinner sig i utkanten, satta att lösa uppgifter som av vissa ses som onödiga då de inte har en direkt koppling till ”det fosterländska kriget”. För att tala klartext, jag pratar om enheter som Bordningsstyrkan, flygbasjägarna (i rollen som undsättningsförband) eller KTSU (normalt kända som WIT). Över lag alla enheter som befinner sig inom sfären för säkerhetstjänst befinner sig av och till i skottgluggen från den stora massan (oftast armén) där allt kan vara föremål för ifrågasättande. Är det inte personlig utrustning eller förmågor, är det uppgifter eller uppfattningen om uppgifter samt enhetens blotta existens. Just när det kommer till ifrågasättande i de här fallen är det en tunn linje mellan kritisk diskussion om vilka förmågor Försvarsmakten ska ha och en jakt på det som ligger utanför ”normen”.

Foto: Magnus Augustinsson/Försvarsmakten

Den här artikeln kommer att fokusera på bordningsstyrkan, dels för att enheten är ett ständigt återkommande diskussionsobjekt sedan början på 2000-talet, dels för att enhetens uppgifter går att koppla till det nyligen utgivna reglementet Taktik för marina operationer. I reglementet beskrivs såväl begreppet bordning som de fyra nivåer bordning delas in i. Därutöver kommer vi använda oss av Handbok IKFN som beskriver lagrummet för vad som gäller för exempelvis visitering av fartyg.

BLUF

Om du inte orkar läsa igenom en hel artikel med olika begrepp och förklaringar om lagrum kan du få en kondenserad version här; bordningsstyrkan har mandat i svensk lagstiftning att genomföra bordning av fartyg som befinner sig på svenskt territorialvatten. Enheten är ett av flera verktyg som kan användas för att gå ombord på fartyg där fartyget inte kan klassas som “medgörlig”. Styrkan i sig har funnits i flera olika konstellationer och bestod först av värnpliktiga soldater som så många andra förband. Det är orimligt att lägga det på specialförbanden att även lösa IKFN-uppgifter utöver alla andra uppgifter som de ska lösa.

Försvarsmaktens fortsatta verksamhet utomlands

Det är ingen hemlighet att Försvarsmakten under längre tid kommunicerat att det råder en resurskonflikt mellan tillväxten av det nationella försvaret, och det fortsatta engagemanget internationellt. Framförallt är officerarna en trång sektor. Därför är det intressant att titta närmare på den informationsbegäran som Försvarsdepartementet skickat till Försvarsmakten gällande det fortsatta engagemanget utomlands. Remissen skickades i april, det vill säga innan utvecklingen i Afghanistan såg ut som den gör idag.

För att bäst uppnå den sistnämnda målsättningen, och samtidigt undvika större begränsningar i den nationella produktionsförmågan, strävar Försvarsmakten mot att de styrkebidrag som sätts in i internationella militära operationer ska vara så lika de befintliga krigsförbanden som möjligt.

Försvarsmaktens underlag till försvarspolitisk prop. (2019)

Mali

I dokumentet ombeds Försvarsmakten redogöra för förutsättningarna att förlänga det pågående helikopterbidraget till TF Takuba under första halvåret 2022, därefter ska myndigheten även ge förslag på fortsatt bidrag efter nuvarande styrkebidrag, under perioden 2022 till 2023.

Med tanke på hur tidigare insatser i Afghanistan och Irak utvecklats är det inte helt orimligt att vi får se en övergång från specialoperationsförband till konventionella enheter under nästa år.

Vidare ska Försvarsmakten redogöra för det fortsatta bidraget till MINUSMA och de möjligheter som finns för ett fortsatt bidrag under perioden 2022-2025, utan att kostnaden höjs för nuvarande insats. Just kostnaden kring MINUSMA-insatsen har varit uppe tidigare där det signalerats att den varit för dyr. Vilket bland annat föranledde en avveckling av egen campdrift och reducering av storlek på personalstyrkan. Det ska noteras att regeringen samtidigt vill att Försvarsmakten tittar på möjligheterna att bidra med förband till FN:s övriga militära insatser under perioden 2023-2025. Vilket i praktiken skulle innebära tre parallellt pågående förbandsinsatser utomlands, samtidigt som en tillväxt ska pågå med nya förband hemmavid. En ekvation som inte går ihop som det ser ut idag.

En ljusning i underlaget är avsikten att koncentrera samtliga EUTM-insatser till Mali, ett bidrag som önskas utökas från och med 2023. Detta möjliggörs bland annat genom att EUTM Somalia reduveras till enbart stabsbefattningar och EUTM CAR avslutas under slutet på 2022.

Europeiska Unionen

När vi ändå har nämnt EU:s militära insatser ska det även noteras att Sverige förefaller ha fortsatt ambition att, i begränsad skala, bidra med enheter till EU:s stridsgrupper under perioden 2022-2026. Sverige har senast bidragit med CBRN-förmåga till den tyskledda stridsgruppen. Det vore således rimligt att liknande storlek på bidrag även ges i framtiden inom nischade funktioner.

Ambitionsnivån med bidrag till EUNAVFOR samt Operation Atalanta ska bibehållas vilket innebär enskilda stabsbefattningar.

Operation Unifier

Försvarsmaktens samarbete med Ukraina är politiskt prioriterat och utgör en del av Sveriges stöd till landet.

Försvarsdepartementet 2021

Just nu utgår en styrka med fyra permanenta befattningar i den utbildningsinsats som pågår i Ukraina. Däremot finns ett utrymme om att ha upp till 15 personer på plats för att bedriva utbildning inom en rad utpekade funktionsområden. Framförallt inom minröjning. Nu förefaller regeringen vilja utöka bidraget och samtidigt även öka stödet inom minröjning.

Irak

Försvarsmakten ombeds att undersöka möjligheten att fortsätta enligt nuvarande nivå med bidraget till Operation Inherent Resolve (OIR) fram till och med 2023, samt möjligheten till deltagande i Natos utbildningsinsats (NMI).

Ekonomi

Förutom att Försvarsmakten ska konsekvensbeskriva hur bidrag till alla de här insatserna kommer påverka myndighetens förmåga på olika sätt ska myndigheten även uppskatta kostnaderna för respektive bidrag. All den här verksamheten ska inrymmas inom den beslutade budget under perioden, det vill säga att det det får inte hamna utanför de redan angivna ramarna. Samtidigt finns det fog för att säga att det inte är pengarna som är den stora utmaningen. Istället är det att få de personella resurserna att gå ihop.

Avslutningsvis

Här finns det dock möjligheter att ändra i bidragen för att flytta tyngdpunkten från OF till OR, exempelvis inom EUTM-insatserna. Samtidigt återstår det att se hur den pågående omgaloneringen påverkar tillgången på exempelvis kaptener med funktionskunskap som hade kunnat bestrida vissa befattningar. Tydligt är att organisationen kommer vara beroende av att reservofficerare blir mer närvarande i såväl den nationella som den internationella verksamheten för att det här rimligtvis ska kunna gå ihop.

Var alla förband ska hittas för att försörja förbandsinsatserna återstår att se, det finns i sig ingen brist på villig personal. Problemet uppstår när den här personalen samtidigt förväntas lösa andra uppgifter kopplade till grundutbildning.

De förband som framgent kommer lösa den operativa reserven kan komma att bli en nyckel i att kunna bidra med ett färdigutbildat förband utan att det skapar för stora konsekvenser i övrig verksamhet.

Det skriftliga svaret ifrån Försvarsmakten ska inkomma den 30 augusti. Ett muntligt svar ska redan ha getts i juni.


Fö2021/00520 – Begäran om information avseende Försvarsmaktens möjligheter till militära insatser utomlands. Försvarsdepartementet. 2021-04-29

Att bilda sin uppfattning är väsentligt

I’ve read Mao Zedong, I’ve read Karl Marx, I’ve read Lenin. That doesn’t make me a communist. So what is wrong with understanding — having some situational understanding about the country that we are here to defend?

General Mark Milley, Chairman of the Joint Chiefs of Staff

Citatet kommer ifrån den utfrågning som general Mark Milley utsattes för i samband med att det lyfts fram i media att West Point infört “Critical Race Theory” i studieplanen. Vilket skapade debatt kring den amerikanska militärens eventuella övergång till mer “progressiva” tankegångar, också titulerat som “wokeness”. Vilket inte är särskilt unikt för den amerikanska försvarsmakten. Även den svenska försvarsmakten får utstå kritik, framförallt online, för att blivit såväl politisk som politiskt korrekt med anledning av deltagandet i pride-tågen, marknadsföringen kring jämställdhet samt den höga svansföringen gällande kvinnors plats i försvaret. Försvarsmaktens värdegrund är ett återkommande objekt för ifrågasättande.

Den här artikeln kommer inte att behandla vare sig deltagandet i diverse “jippon”, bemöta påståendet om en “vänstervriden” myndighet (eller högervriden beroende på vem du frågar) eller för den delen anklagelserna om att blivit ett centrum för “genusteori”. Istället kommer jag att fokusera på den beröringsskräck som finns mot att läsa texter som tar en ideologisk ställning som är motsatt till ens egen, eller för den delen diskutera idéer som kan antas komma från den andra politiska grupperingen.

Det finns en bild att personalen i världens försvarsmakter har en stark dragningskraft mot höger på den politiska skalan, framförallt i västvärlden. Det kan finnas flera förklaringar till varför så är fallet, för svensk del kan en del förklaring vara den historiska relationen mellan vänstern och den militära institutionen. Framförallt efter Ådalen, därmed inte sagt att Sveriges försvarsmakt saknar influenser från hela spektrumet. För precis som det uppmärksammats kring den amerikanska försvarsmakten ska vi inte dra likhetstecken mellan de som här mest högljudda och att de företräder den vanligaste åsikten.

I boken “The Soldier and The State” anförde statsvetaren Samuel P. Huntington att ett lands försvarsmakt, och soldaten, behöver vara politiskt neutral för att bibehålla såväl effektivitet som förtroende från det samhället denne är satt att skydda. Samtidigt är boken skriven utifrån en amerikansk kontext där militären av tradition hållit sig utanför politiken och där personalen först efter avslutad tjänstgöring har vågat uttala sig i olika politiska frågor.

För svensk del verkar det inte vara lika känsligt, kanske främst för vår starka tradition av långtgående yttrandefrihet för alla och olika kontrollinstanser som tillser att medborgaren skyddas från censur eller liknande. Anledningen till att jag tar upp allt det här är inte för att prata om vänster/högerideologier inom Försvarsmakten, utan för att belysa hur snabbt vi förkastar idéer och teorier baserat på var vi uppfattar att de kan befinna sig på en politisk skala.

Jag sammankopplar fenomenet med hur vi lägger mer värdering i vem som säger något (avsändaren) än det som sägs (meddelandet). På samma sätt verkar vi överlag bry oss mer om den politiska hemvisten av en tanke än tanken i sig. Det här riskerar att göra oss blinda, dels för förändringar i samhället vilket riskerar att bidra till att myndigheten inte alls hänger med i utvecklingen. Dels riskerar vi att missa idéer som mycket väl hade kunnat gagna organisationens utveckling på såväl låg som hög nivå. Därutöver genom att helt förkasta tankegångar enbart baserat på uppfattad ideologi tappar vi även möjligheten att pröva vår argumentation för eller emot en särskild tanke. Just förmågan till argumentation, att formulera sina tankar kring ett ämne, är av vikt för att kunna ifrågasätta och hitta nya vägar framåt i en värld som ständigt förändras.

Hur ska vi kunna bemöta kritik mot myndigheten och verksamheten om vi aldrig satt oss in i vad kritiken grundar sig i, eller hur den överhuvudtaget är utformad? Vi behöver bli bättre på att titta på det som sägs istället för vem det är som säger något. Vi behöver bli bättre på att våga utsätta oss för texter av sådant vi instinktivt inte håller med om. Inte för att vi nödvändigtvis kommer förändra våra tankar, men för att vi åtminstone kan formulera varför vi inte håller med och bilda oss en uppfattning om samhället vi är satta att värna.

Låt individen välja sin väg

Gårdagens sommarkrönika av Miguel Guerrero verkade träffa igenkänningsnerven hos några av de anställda (och före detta anställda) i Försvarsmakten. Med tanke på att temat för krönikan är individens möjlighet att påverka sin egen arbetssituation och i förlängningen val av liv kan det tyckas vara märkligt att ämnet ens behövs diskuteras. Men behovet finns, framförallt nu i tillväxtens tider med tillhörande omgalonering. För det är precis som författaren skriver; i mångt och mycket läggs en individs liv i händer på chefer och andra i beslutshierarkin som förväntas inte bara ta individens bästa i beaktande utan även veta vad som är bäst för individen. Tyvärr är det långt ifrån säkert att individen själv delar uppfattningen om vad som är den “bästa” eller “smartaste lösningen” på den fortsatta yrkesbanan.

Ett hundår hit eller dit är ingenting, men när långsiktiga planer smids i fel riktning tycker jag att det är rimligt att sträcka upp en hand och säga stopp.

Miguel Guerrero

Missta inte ansvar med slarv

Under gårdagen läste jag en uppsats som berörde Försvarsmakten och utvecklingen av en ny automatkarbin. Mer detaljerat beskrev uppsatsen de värden vi tillskriver vapnet vilket kan förklara varför intresset är så pass stort jämfört med andra materielsystem (exempelvis beväpningen av ett fartyg). Författarna kopplar det samman med individens vilja att skapa kontroll över den egna situationen, vilket beskrivs i arbetsutgåvan till Lärobok Pedagogiska grunder.

Högre chefer visar ibland oförståelse för att soldater (enligt dem) lägger oproportionerligt mycket tid på personlig utrustning. Men den enskilde soldaten har inte alltid möjligheten att överblicka eller påverka situationen. Detta gör att vikten i de faktorer de kan påverka blir än viktigare. Kängor och magasinsfickor blir deras problemfokuserade coping för att reducera stress.

Lärobok pedagogiska Grunder Arbetsversion 2021

En intellektuellt offensiv befälskår

I Kungliga Krigsvetenskapsakademiens senaste nummer av Handlingar och Tidskrift (Nr2/2021) publicerades Brigadgeneral Fredrik Stålbergs inträdesanförande; “Krav på ett kognitivt offensivt förhållningssätt – Ryska A2AD-förmåga. En hård realitet?”. I anförandet bjuder författaren bland annat in för en diskussion kring den kognitiva offensiva och defensiva officeren. Det här inlägget avser att ta tillvara på den inbjudan och argumentera för att begreppen istället bör benämnas som intellektuell offensiv och defensiv, samt att författaren använder ordet defensiv som en synonym för passiv och därutöver lägger in tilläggsinformation i begreppet som nödvändigtvis inte är unikt för varken det defensiva eller offensiva förhållningssättet. Vilket i sin tur bidrar till en teoretisk modell som inte håller hela vägen.

kognitiv kognitivt kognitiva adjektiv [kåg´n-] el. [kåŋ´n-] el. [kågniti´v] el. [kåŋniti´v]

● som har att göra med intellektuella funktioner så­som tänkande, varse­blivning, minne m.m.

Svensk Ordbok 2021

Försvarsmaktens väg framåt med NPF

Adhd har ingenting med intelligens att göra, utan med hur hjärnan och nervsystemet fungerar.

1177

Jag valde att inleda med meningen från 1177 för att poängtera att vi inte pratar om människor med en intellektuell funktionsnedsättning eller liknande, vilket man ibland kan få intrycket av när man läser hur adhd och autism behandlas på vissa forum.

I dagarna kom tillsyns beslutet från Diskrimineringsombudsmannen (DO) om Plikt- och prövningsverkets och Försvarsmaktens hantering av personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (adhd och autism). Som tidigare skrivits bubblade debatten upp 2018 vilket följdes av en korrigering där Försvarsmakten ändra bestämmelserna kring tidigare diagnos. Därefter har debatten fortsatt där olika läkare gjort uttalanden i frågan om tjänstbarheten hos individer med NPF-diagnos.

Sida 1 av 27

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén