Taktisk.se

Din EOBUSARE i gryningen

Besvikelsen

Få som följer sociala medier har missat att en försvarsmaktsanställd blivit exponerad på internet som pedofil. Även om det finns vitt skilda åsikter kring hur det här sker (jag är inte en anhängare av metodval och tror att det är skadligt på sikt) går det inte att undgå fakta. I synnerhet när informationen leder till ett annat fall som inbegriper samma person, som på liknande sätt försökt träffa en 14-åring för sex. Bara för att vara tydlig. Det här är grooming vilket är förbjudet i svensk lagstiftning och har varit så under lång tid.

Skärmdump från https://www.svt.se/nyheter/lokalt/varmland/vad-ar-grooming-vad-sager-lagen

Det lägger till ett extra lager av besvikelse när det framgår att den här individen trots att det framkommit i domslut från såväl tingsrätt som hovrätt att individen haft för avsikt att träffa en 14-åring “för mänsklig närvaro”, ljugit om det för polis med hänvisning av rädsla för att bli av med sitt jobb inom Försvarsmakten och av någon anledning haft med sig en systemkamera till dejten, ändå fått fortsätta jobba kvar på sitt hemmaförband. Och inte bara förpassad till något mörkt hörn utan fått jobba med kommunikationstjänst och Skaraborgs flygflottiljs museiverksamhet. Individen ska därmed utifrån vad som nu framkommer från olika källor tjänstgjort i samma byggnad som flottiljstaben inklusive flottiljchefen. Vilket får anses vara extremt anmärkningsvärt för en individ som 2022 försökte stämma träff med ett barn och som i den processen blivit filmad för utpressningssyfte och all information som framgår i de två domsluten.

Anmärkningsvärt med tanke på den verksamhet som F 7 bedriver och den centrala roll flera av flygsystemen har för försvaret av landet samt transport av rikets ledning. Vilket om något ställer krav på vilken personal som tjänstgör på förbandet.

Det ska sägas att den exponerade individen inte är dömd för något sexuellt umgänge med barn. I bägge fallen har det varit fiktiva barn och det kan en individ troligtvis inte få fängelse för i Sverige. Däremot har det med all tydlighet exponerats en sårbarhet hos individen som kan utnyttjas av illvilliga aktörer. En sårbarhet som nu bekräftats med den senaste händelsen. Samtidigt har det förflutit två år mellan händelserna och jag ställer mig frågan om det här är två ytterligheter eller om det finns andra barn i det här som har kontaktats.

Vad som gör mig än mer besviken och bekymrad är att förbandet inte agerat på samma resoluta sätt som man gjort mot stridspiloten som ljög om sin synkorrigering. Skillnaderna i agerande framstår som fullkomligt ologiska, i synnerhet när det handlar om en lögn under en läkarundersökning gentemot en lögn i polisförhör.

Under alla dessa år som bloggen funnits har jag berört olika fall av trakasserier, mobbning och sexuella övergrepp. Varje gång något uppdagas trillar det in DM som beskriver saker som personal sett eller upplevt som på olika sätt bekräftar bilden av att vissa förband har lite att jobba med vad gäller likabehandling och ovälkommet beteende. Men det är piss i Mississippi i jämförelse med alla meddelanden som strömmar in så fort F 7 berörs. Givetvis är det färgat av att förbandet varit i skottgluggen ett antal gånger under väldigt kort tid. Samtidigt har det nu målats upp en bild av ett förband där kvinnlig personal, i synnerhet den yngre, antingen överväger eller är på väg att lämna F 7 för att de helt enkelt inte orkar med situationen längre. Därutöver lämnar yngre befäl, i anmärkningsvärda mängder, förbandet och har gjort så under flera år på grund av en kultur som är raka motsatsen till förbandets valspråk: “vilja, kunnande, ära”. Det verkar saknas en vilja och ett kunnande att ta itu med de problem som uppdagas, då blir det inte särskilt mycket ära kvar att förvalta.

Jag får intrycket av att nuvarande C F 7, som klev på sin befattning efter att domen från hovrätten kommit, inte bara fått ett kulturarv att hantera. Han verkar även ha ärvt ett förband som inte verkar särskilt bekymrat över vad som döljer sig i väggar eller garderober. Utifrån de berättelser som jag får ta del av vore jag inte förvånad om det kommer fortsätta dyka upp händelser kopplade till både en destruktiv arbetsmiljö och tveksamt nyttjande av resurser.

F 7 har en lång uppförsbacke att vandra för att vända trenden med att vinna tillbaka sin yngre personals förtroende, i synnerhet kvinnorna. De som fortfarande inte hunnit bli lämna för att de tappat tilltron till förbandets uppgift och dess ledning.

Det är dags för en metamorfos

I Sverige har det funnits en något romantiserad bild av ”folkhemmet”, visionen om ett Sverige där kollektivet omhändertog individens behov och som skulle leda till såväl ekonomiskt som socialt välstånd bland landets medborgare. Lägg därtill svenskens tilltro till myndigheter och samhället i stort är det kanske inte konstigt att vi uppfattar oss som ett relativt sammansvetsat kollektiv precis som alla andra länder i vår omvärld. Trots att vi årligen motbevisas i sak när undersökningar likt World Value Survey kontinuerligt visar att vi är extremen på skalan. Det land som är allra mest individualistiskt och som värnar individens rättigheter gentemot kollektivet. Ett möjligt resultat tack vare visionen om ”det svenska folkhemmet”, men kanske inte den önskade utgången.

Vad har folkhemmet, world value survey och individualism med svenskt försvar att göra? Egentligen massor med saker. Försvarsviljan vilar på att vi som individer och som kollektiv anser att det vi har är värt att försvara. Att det finns en gemensam bild av vad Sverige är, står för och därmed vad det då är vi är redo att dö och döda för. Det jag däremot vill fokusera på är individen och dennes vilja att inordna sig i den militära gemenskapen. Och jag väljer ordet ”gemenskap” framför ”kollektiv” för att det är vad jag anser att vi försöker skapa. En känsla av samhörighet som inte bara grundar sig i ett intresse för försvaret av Sverige eller försvaret som yrke, utan mer än så. Något som finns där även när individen lämnat Försvarsmakten. Det vill säga att individen kan lämna kollektivet men aldrig gemenskapen. Ett intressant fenomen sett till vår starka vilja att vara individer.

Övningsdygn och traktamente

Varje år får en rad 19- och 20-åringar deklarera för första gången i sina liv efter att ha arbetat för första gången. Att deklarera kan vara en djungel om man pendlar eller reser mycket i tjänsten, har olika typer av förmåner eller för den delen har ett aktivt sparande i aktier eller fonder. Det blir inte lättare om man tjänstgör i Försvarsmakten då det varje år förekommer rykten om vilka olika avdrag individen kan göra. I år präglas diskussionerna främst av att individen ska kunna göra avdrag för uteblivet traktamente under övningar med försvarsmaktsdygn. Det är troligt att det här ryktet även dyker upp nästa år och därför väljer jag att skriva den här artikeln så att den förhoppningsvis dyker upp när någon försöker söka efter mer information.

Men för att spara dig tid om du inte orkar sätta dig in i alla detaljer (vilket inte är ett gott tecken när det gäller deklaration), traktamente utbetalas för att ersätta individen för ökade kostnader i samband med en tjänsteresa. Det vill säga om individen behöver betala för mat och/eller logi. Det vill säga, det gäller i 99 fall av 100 inte dig som varit på övning och fått både mat och boende (även om boendet varit i en sovsäck). Du har inga ökade levnadskostnader för att du befinner dig på övning. Att du sen frivilligt väljer att köpa extra snacks eller snabbnudlar för att variera kosten är ingen giltig anledning. Traktamentet är inte heller utformat för att täcka hela kostnaden utan enbart “den fördyring som tjänsteresan medför“. Du är därmed inte berättigad till något avdrag för att du varit på övning med övningsdygn på annan ort.

Grunden till uppfattningen att det skulle vara möjligt till avdrag är missuppfattningen att om en övning genomförs minst 50km ifrån din arbetsort med övernattning, då ska individen vara berättigad att göra avdrag för de nätterna. Det första problemet med det antagandet är att du under övning inte befinner dig på en tjänsteresa. Om du har rest till en annan del av landet för att delta i en övning kan du förvisso ha genomfört en tjänsteresa till den platsen, däremot kommer du så fort du påbörjar dina övningsdygn att göra ett “uppehåll” i resan. Detta markeras genom att man i sin kostnadsavräkning väljer att man reser till land “Z_uppehåll”. Då upphör traktamente att gälla.

Traktamentet ska täcka dina ökade levnadskostnader när du är på tjänsteresa, det vill säga utgifter för logi, högre måltidskostnader än vanligt och diverse småutgifter.

Skatteverket

Det andra problemet är att det antar att traktamente utgår från att det sker en övernattning. Så är inte fallet. Traktamente är till för ökade omkostnader i form av mat eller andra “småutgifter”. Alltså ligger fokuset på de utgifter du haft som individ på grund av arbetet. Det skulle således vara möjligt att få traktamente under ett övningsdygn under förutsättning att arbetsgivaren inte kan lösa ut exempelvis mat och att du inte ersätts på annat sätt av arbetsgivaren för dina utlägg. Att du under en strapats inte fått mat räknas inte därhän. Vid den typen av verksamhet kan du istället i efterhand knappa in en löneart att du inte fått någon mat och därmed kommer du inte förmånsbeskattas.

Det ska tilläggas att du inte kan välja att avstå mat för att sen få ersättning. Precis lika lite som att du kan välja att avstå boende på grund av personliga preferenser.

Om du inte haft några utgifter och du har fått ersättning för ditt övningsdygn i form av lönetillägg samt ledighet då saknas det i grunden giltiga skäl för att hävda att du därutöver ska få traktamente.

Det finns exempel på individer som gjort den här typen av avdrag och fått pengar utbetalda av Skatteverket. Det är inte att likställa med att avdraget är giltigt. Det kan mycket väl ändras i en efterkommande granskning och individen blir återbetalningsskyldig. Därmed är det otroligt viktigt att du som individ förstår vad du försöker göra och vilka regler du åberopar till stöd. Det vill säga att du måste ha på pränt vilka utgifter du vill ha ersättning för och under vilken paragraf.

Jag vill därmed avsluta med några ord till alla erfarna, äldre kolleger som pratar om olika avdrag med sina yngre medarbetare. Om du försöker ge tips om olika typer av avdrag är det också ditt ansvar som medmänniska att förklara på vilka grunder du gör dessa. Risken är annars att du sätter en annan individ “i skiten” för att denne litade på dig och ditt ord som mer erfaren. Det finns gott om individer som vill jaga hundralappar på deklarationen och för en soldat är incitamenten många för att få lite mer pengar i slutändan. Således, kan du inte på ett tydligt sätt förklara och visa på varför avdraget är rätt bör du vara extremt försiktig med att ge skattemässiga råd.

Installation av appar och tjänstetelefoner

Användningen av tjänstetelefoner har exploderat i Försvarsmakten och allt fler har numera en “smartphone” tilldelad för att kunna läsa och svara på mail, samt utföra allehanda andra uppgifter. Pandemin drev dessutom på nyttjandet av olika internetbaserade konferenslösningar där även telefonen blev ett redskap.

Förra året skrev jag en kort sammanfattning kring vad de daterade bestämmelserna säger om hur användaren ska använda sin tjänstetelefon och vilket ansvar som brukaren har. Det har blivit aktuellt att återvända till bestämmelserna lite kortfattat då det uppdagats att det finns chefer som beordrar sin personal att installera vissa typer av meddelandeappar, trots att det saknas stöd för den typen av order (det är användaren som är ytterst ansvarig) och att det därutöver skapar problem med gällande förvaltningslagstiftning där exempelvis SMS kan utgöra allmän handling. Vilket därmed innebär att tjänstekommunikation genom olika krypterade meddelandeappar därmed också skulle beröras och kunna lämnas ut.

Notera väl att det här inte handlar om att några anställda har en gemensam chattgrupp för att kolla vem som vill hänga med på lunch eller gå och träna. Det handlar om tjänstutövning exempelvis genom att fördela uppgifter och diskutera (förvisso öppen) tjänsteärenden. För är det något som är väldigt tydligt reglerat i våra instruktioner för diverse IT-materiel så är det att ingen tjänsteinformation får hanteras på privata system eller via privata email-adresser. Således är det inte heller tillåtet att nyttja en tredjeparts-kommunikationsapplikation för att kommunicera ut en fördelning av arbetsuppgifter.

Jag säger inte att de nuvarande reglerna är funktionella, eller ens av gagn för vår verksamhet. Gudarna (och FM CIO) ska veta att det finns gott om exempel där privat it-utrustning varit räddningen för att kunna genomföra viss verksamhet, i synnerhet för att kunna kommunicera smidigt med internationella partners eller för den delen mellan ett insatsområde och Sverige. Det jag däremot vänder mig emot är att chefer börjar beordra underställda att installera applikationer där det är den underställde kommer hållas ansvarig, och att man faller in i ett amerikaniserat spår där uppgifter fördelas i olika chattgrupper samt att om du då inte läser en chattgrupp på helgen därmed också riskerar att missa tjänsteinformation.

Med tanke på vurmen för informationssäkerhet och cyber är det därmed beklämmande att Försvarsmaktens egna centrum för just säkerhetstjänst verkar tillämpa meddelandeappar likt Signal som kommunikationsmedel för tjänsten. Förvisso är FM UndSäkC inte den enda organisationsenheten där det här förekommer, däremot anser jag att ett centrum som utbildar inom ämnet, i synnerhet våra säkerhetschefer, inte bör arbetsleda sin personal eller diskutera tjänsteutövning via tredjepartsappar. I synnerhet ska inte personal beordras att installera meddelandeapplikationer när bestämmelserna tydligt beskriver att det är användaren som kommer hållas ansvarig om något skiter sig.

I skuggan av avlyssningen av tyska generaler är det här inte en trivial sak. Användandet av appar som whatsapp och sedan Signal har exploderat i Försvarsmakten. Av förståeliga skäl. Det erbjuder ett enkelt sätt att kommunicera inom grupper och att snabbt dela information i olika format. Allt med argumentationen att det finns end-to-end-kryptering. Här finns utrymme för förändringar inom Försvarsmakten. Antingen genom att göra som många andra länder, att erbjuda open source-lösningar inköpta från en leverantör eller att utveckla en egen kommunikationsplattform som personalen kan nyttja för sin verksamhet. För att förbjuda applikationerna kommer inte förändra behovet av dem lika lite som förbudet mot “egna prylar” har förhindrat förekomsten av egeninköpt utrustning ute på förband.

Vad jag däremot vill avsluta med är att chefer måste sluta beordra sin personal att göra saker som går i strid mot såväl interna bestämmelser som lagstiftning i stort. Behöver du fördela uppgifter och att detta ska kunna ske även om personal befinner sig på andra platser är dagens lösning en tjänstetelefon (eller platta) med en email-klient. Vill vi i framtiden kunna nyttja andra lösningar är det dags att börja sluta gena och börja nyttja processerna för att nå framgång.

Bristfällig arbetsmiljö

Under gårdagen skrev jag en kort tråd på Threads om Försvarsmakten och arbetsmiljö. Den kom till baserat på ett stycke i Försvarsmaktens årsrapport gällande arbetsmiljö och hur myndigheten jobbar samt avser att jobba framöver med den.

Försvarsmakten bedriver en riskfylld verksamhet dygnet runt, alla dagar om året och under alla förhållanden. För
att inga medarbetare skall drabbas av ohälsa eller olycka utgör det systematiska arbetsmiljöarbetet en naturlig del i
det dagliga arbetet. Genom att ständigt vidta åtgärder för att förbättra arbetsmiljön och motverka risker, bedrivs
verksamheten så säkert som möjligt.

Försvarsmaktens årsredovisning 2023, bilaga 1, s. 16

Ovanstående textstycke låter bra och i enlighet med arbetsmiljölagen som säger att arbetsgivaren är skyldig att alla åtgärder för att säkerställa en god och säker arbetsmiljö.

Förändringarna med det nya semesteravtalet

I juni 2023 offentliggjorde Försvarsmakten och fackförbunden att ett nytt semesteravtal slutits som skulle innebära ekonomisk ersättning för de som behövde flytta sin planerade semester. Den förändringen blev direkt gällande och var också vad som fokus låg på när Officersförbundet kablade ut sitt pressmeddelande. Det som däremot inte kommunicerades var förändringen om att man nu hade kommit överens om en ensad semesterplanläggning för hela Försvarsmakten i form av två fastställda perioder. Därutöver fastställdes det också att antalet sparade semestertimmar som en anställd fick lov att ha ska sänkas från 280 till 240 timmar.

Mycket av det här uppmärksammades för vissa förband först vid årsskiftet när förbandsorder började skickas ut där chefer på samtliga nivåer skulle, med hjälp av nya “blanketter” (läs excelfiler), fylla i hur deras personal önskade vara ledig för att sen skicka in filerna till förbandets personalchef som tillsammans med facket skulle förhandla och fastställa dessa. För att sen skicka planerna åter för delgivning. Det här fick en del (inklusive undertecknad) att sparka bakut då det innebar ytterligare administrativa åtgärder där mandat flyttades från närmsta chef uppåt i organisationen och som lämnar chefen som någon form av budbärare.

Därefter följde en hetsig diskussion på plattformen X där det från vissa håll påstods att det här alltid hade varit norm, att det var direkt felaktigt att det handlade om att HR-chefer skulle fastställa något och att det i det närmsta var desinformation som vissa (inklusive undertecknad) sysslade med som bara skapade onödig oro samt ilska.

Åsiktsskillnaderna kring semesteravtalet och vad som är en nyhet eller inte kan, likt diskussionerna kring vad specialistofficeren ska kunna, dras längs med försvarsgrens och stridskraftstillhörighet. För även om 1 mars alltid varit en form av brytdatum för semesterplanering hos vissa arméförband är det tydligt att det inte varit sanning hos andra försvarsgrenar, eller för den delen inom armén. Faktum är att det inte funnits en enhetlig planeringsmodell med semesterplanering utan att det har varit lokalt uppstyrt med anpassningar efter den specifika verksamhet som bedrivs på förbandet och det som står angivet i semesterlagen. Och i semesterlagen framgår det att arbetstagaren ska senast två månader innan ledigheten få veta när denne ska ha semester (om inte särskilda skäl föreligger, då kan tiden kortas till en månad).

I och med det nya semesteravtalet finns det nu två semesterperioder (A och B) där arbetstagaren i period A (1 juni till 14 december) senast den 1 mars ska inkomma med sin önskade semester, och under perioden B (15 december till 31 maj) senast den 15 september. Vidare ska all planerad ledighet (semester, FMD-komp, tjänstledighet) under perioden 20 december till 10 januari inkomma senaste tre månader innan planerad ledighet. Den som planerar att vara föräldraledig bör, enligt avtalet, anmäla det i samband med ovan nämnda datum. I avtalet nämns att en ansökan om föräldraledighet kan inkomma senare om “särskilda skäl” finns eller om arbetstagaren inte har kunnat förutse behovet av föräldraledighet (barn födda under semesteråret är undantagna regeln). Lagen säger att individen ska anmäla behov av föräldraledighet minst två månader innan eller, om det inte kan ske, “så snart som möjligt”. Här framstår det därmed som att ATO och arbetsgivaren har kommit överens om, i enlighet med lagstiftningen, avvika från lagstiftningen och kräva mer framförhållning av personalen.

Införandet av semesterplaneringsperioderna har på vissa förband tolkats som att ledighet som läggs till efter fastställd semester och som godkänns av chef inte ska omfattas av klausulen om ersättning vid flytt. Detta är fel. Enligt FAQ framgår det att det är möjligt för arbetstagaren och dennes chef att efter brytdatumet för planeringsperioderna komma överens om ytterligare semesteruttag och om den semester senare skulle behöva flyttas så omfattas den av avtalet om ersättning.

Fråga: Vad gäller för semester som medarbetaren ansöker om efter semesterlistan fastställandedatum och får beviljad, tex i juni för en extra vecka semester i juli. Omfattas denna vecka av samma ersättningsskydd för arbetstagaren och isåfall hur ska detta dokumenteras/regleras?
Svar: Denna typ av tillägg genererar inte i sig någon ersättning utifrån del 17 i avtalet så som för flytt eller avbrytande av semester. Arbetstagare och arbetsgivaren kan överenskomma om att lägga till semester även utanför
den fastställda semesterplanen om det skulle tillkomma något nytt behov av att ta ut semester. När semestern väl är godkänd så hanteras eventuell flytt eller avbrytande på samma sätt som om semestern planerats i lista.
Skulle en överenskommelse göras om att flytta eller avbryta den tillagda semestern efter att den godkänts av CPA så ersätts flytten eller avbrytandet i enlighet med del 17 i semesteravtalet.

https://www.officersforbundet.se/wp-content/uploads/2023/09/230906-FAQ-Semester.pdf

Det vill säga att det är fortsatt möjligt att i ett senare skede komma överens med närmsta chef om semesteruttag och att den ledigheten bär samma skydd som den semester som planerats i ett tidigare skede.

Så vad är egentligen problemet?

Det initiala problemet är att det först kommunicerats att det egentligen inte är några större förändringar i semesteravtalet (utöver ersättningarna) vilket det bevisligen är vad gäller ensad semesterplanering, nedbantad “sparbank” och förändringar vad gäller all form av ledighetsuttag. Det andra problemet är att förändringarna innebär att chef med personalansvar (CPA) åläggs att skyffla mer information uppåt i organisationen istället för att äga mandatet att i helhet sköta semesterplaneringen på sin nivå. Här ger helt enkelt den ena handen ersättning medan andra handen tar i form av flexibilitet.

Det är förvisso självklart att den ensade planeringsmodellen bör leda till spårbarhet och säkerhet för arbetstagaren om och när semester sen ska flyttas. Samtidigt finns det en förutfattad mening om att det per automatik ska vara bättre för individen med de här planeringsperioderna vilket nödvändigtvis inte alls behöver vara fallet. I mångt och mycket framstår det som en överenskommelse som gagnar arbetsgivaren i hög utsträckning.

Avtalet ska utvärderas senast vid utgången av 2026. Det kommer bli intressant att se om avtalet har lett till mindre ledighetsberg och att personalen får möjlighet att ta ut sin ledighet. Vilket hitintills varit min bild av problemet. Nämligen att personal har stora ledighetssaldon, inte för att de inte vill vara lediga utan för att de helt enkelt inte kan (av lojalitet mot uppgiften och myndigheten).

Vad jag fortsatt vänder mig emot, och hoppas förändras, är att planeringen ska administreras på lägre nivå för att sen handläggas på förbandsnivå. På de lägre nivåerna pågår redan semesterplanering enligt gängse rutiner. Det bör vara en smal sak att en eventuell samverkan med ATO även kan ske på den lägre nivån när samverkan ändå sker kontinuerligt kring arbetslistor och andra spörsmål.

Uppdraget i fokus – Mission Support Element

Den här artikeln kommer handla om något som de flesta kanske hört talas om, men inte riktigt förstått vad det är eller vad som skiljer ett mission support element från en stab. Det faktum att funktionen funnits i över 20 år men fortsatt är svår att hitta information om visar på att MSE gjort skäl för titeln ”doldisarna bakom flyguppdragen.”

”MSE funktionen är avgörande för genomförandet av flygföretagen.”[1]

Vi kan inleda med en historiebeskrivning och att Försvarsmakten och Flygvapnet fick i uppgift att upprätta ett snabbinsatsförband med AJS 37 ”Viggen” för internationella insatser. Med den uppgiften tog Flygvapnet ett nytt kliv ut på den internationella arenan vilket innebar att det krävdes fler specialister än enbart pilot och underrättelsebefäl för att planera och utvärdera uppdrag. Här någonstans föds Mission Support Element (MSE) i det svenska flygvapnet och har sedan dess varit en funktion som återfinns inom i stort sett samtliga divisioner och skvadroner i försvarsgrenen.

Den inte så självklara folkrätten

I och med Rysslands angrepp på Ukraina, och med den alla upptäckta övergrepp mot civilbefolkning och brott mot krigets lagar har folkrätten som ämne fått ta plats i rampljuset. Den 10 februari publicerade Dagens Nyheter en debattartikel av Försvarsmaktens företrädare för folkrätt. Artikeln hade fått en klickvänlig (dvs provocerande) rubrik som löd: “Visst kommer även svenska soldater att begå krigsbrott”. Rubriken i sig var tillräcklig antagligen för att få det militära kollektivet att snabbt ta avstånd och med handen på hjärtat förklara att de minsann inte alls kände igen sig i bilden eller ens hört någon som skulle yttrat något folkrättsvidrigt. Så även den nu ökände utbildningschefen för Försvarsmakten, generalmajor Cherinet, kände sig tvungen att formulera en respons. Vi är helt enkelt inte Ryssland kan stora delar av responsen sammanfattas till.

Vad betyder då det här? För om Sverige hamnar i krig så är risken överhängande att svenska förband begår krigsbrott. Inte medvetet – utan för att vi har en alldeles för dålig utbildning om vad som är tillåtet.

Krister Wedin

Gör om specialistofficersutbildningen

På X dök frågan upp vad den “övergripande målsättningen med specialistofficersutbildningen” borde vara. I några korta svar redogjorde jag för min ståndpunkt att målsättningen bör vara att utbilda specialister för funktioner där det saknas en naturlig tillförsel från GSS-befattningar. Det här bygger jag på alla åren av diskussioner, i synnerhet på sociala medier, kring vad olika försvarsgrenar och förband verkar vilja ha av sina specialistofficerare. Då diskussionen oftast förs utifrån det egna förbandets eller stridskraftens verklighet är det svårt att finna en antingen eller-lösning på situationen. För tydlighetens skull vill jag därmed framföra att mitt förslag försöker se till hela Försvarsmaktens behov och inte en enskild stridskraft.

Grunden bygger på att en inte obetydlig del av exempelvis armén förefaller vilja ha instruktörer till grundutbildningen samt erfarna ställföreträdande plutonchefer. Något som går att hämta genom soldatförsörjningen utan att kräva 1,5 år på en skola långt hemifrån förbandet. Detsamma kan sägas för marinen och flygvapnet i stort. En individ som tjänstgjort som soldat eller sjöman inom ett fackområde borde rimligtvis med kortare utbildningsinsatser under hela karriären kunna vandra hela vägen från OR1 till åtminstone OR6B utan krav på en särskild skolutbildning. I synnerhet när fokus under SOU för vissa utbildningar ligger på att skapa vapeninstruktörer, drilla i truppföring och kunna hålla utbildningspass på grundutbildningsnivå. Då förefaller det enligt mig inte vara särskilt effektivt att skicka bort en individ från sitt förband under 18 månader när en stor del av utbildningen kan hållas på hemmaförbandet. Istället kan utbildningen kompletteras med kurser som genomförs på aktuell skola.

Istället anser jag att de nu ansträngda resurserna för SOU bör koncentreras till de funktioner där det inte finns ett organiskt inflöde av soldater eller sjömän. Något som troligtvis gäller i högre utsträckning för flygvapnet än övriga försvarsgrenar men som ändock gäller för samtliga. Det tydligaste exemplet är troligtvis flygtekniker, underrättelsepersonal och ledningssystemspersonal. Här finns det dels glapp i försörjningen från soldater som kan tillgodogöra sig kunskap på förbanden i tillräckligt hög utsträckning, dels att utbildningsmängden gör det mer rationellt att koncentrera utbildningar till skolor och centrum.

Men vad händer då med kvalitétssäkringen och riskerar det inte att bli orättvis utbildningsgång där vissa kan stanna kvar på förbandet med lön medan andra tvingas bort på skola under längre tid? Det sistnämnda sker egentligen redan idag med flygtekniker som fortsätter läsa på skola efter att övriga inriktningar tagit sin examen. Ja det innebär att det kommer bli större grupp som inte genomför SOU så som vi känner den idag. Samtidigt finns det fler fördelar att ha kvar individen på hemmaförbandet för alla inblandade aktörer, i synnerhet individen själv. Vad gäller kvalité på utbildning innebär förändringen dels att förbanden själva får äga processen och därmed också bära konsekvensen av resultatet, men med tillägget att skolorna fortfarande äger kurserna som krävs för exempelvis instruktörskunskap inom vissa ämnen. Därtill kan exempelvis MHS Halmstad äga den pedagogiska delen som då genomförs mer koncentrerat under kortare tid.

Jag anser att det här förslaget möter behoven av att tillse att det finns instruktörer till grundutbildning, att ge GSS en trovärdig karriärsplanering och att därmed enklare kunna placera människor där de utvecklas bäst. Utan att för den delen offra behovet av utbildade funktionsspecialister. Även om jag personligen tycker att det finns positiva effekter av att huvuddelen av specialistofficerarna någon gång får utbilda värnpliktiga anser jag också att det är slöseri med kompetens att försöka få alla att gå samma väg. Idag ligger för mycket fokus på att alla specialistofficerare ska agera instruktörer på GU. Det vi glömmer bort är att specialistkompetensen inom en rad områden kräver flera års tjänstgöring i funktion och att det är först långt senare som den kunskapen kan nyttjas i en instruktörsroll för att utbilda antingen under befattningsutbildning eller nästa kull med specialister. Då vore det att slöseri med resurser att sätta en sambandsspecialist på att leda inryckningsexercis och skjutpass när denne istället borde lägga tid på att befästa kunskapen från SOU.

Den absoluta baksidan av det här förslaget är att bekantskapsnätverken uteblir i stort. Sergeanten från P 7 kommer kanske aldrig lära känna sergeanten från I 19 som denne annars hade blivit “kullare” med på Markstridsskolan. Samtidigt säger jag att det är ett lågt hypotetiskt pris att betala om de båda sergeanterna inte behöver spendera 1,5 år i Kvarn och bli missnöjda över utbildningens upplägg där de upplever att de inte utvecklas. Det finns andra vägar att vandra för att skapa nätverk över förbandsgränser om vi är villiga att bli lite mer fria i tanken än att fortsätta i dagens hjulspår.

Med det potentiella införandet av fler skolor i Försvarsmakten har vi nu tillfället att lägga om specialistofficersutbildningen så att den möter dagens och morgondagens behov av rätt utbildad personal.

Dags att bryta den talande tystnaden

Det har skrivits spaltmeter om missförhållanden inom Försvarsmakten, bland annat på den här hemsidan. Missförhållanden som tar sig olika uttryck med trakasserier, mobbing och sexuella övergrepp. Framförallt har det senaste lyfts fram på senare tid och vissa åtgärder har vidtagits. Men det är fortsatt svårt att internt inom myndigheten få hjälp med att snabbt avvärja en destruktiv situation och få extern granskning av förhållanden.

Införandet av anmälningsfunktionen för ovälkommet beteende lät säkert bra när det kom dras upplägget med en rad problem. Det största är troligtvis att utredningen sker lokalt av lokala företrädare. Det är problematiskt, i synnerhet när det gäller händelser som sker i staberna där människor på olika sätt träffas och umgås. Det skapar en situation där den som anmäler inte kan vara helt säker på att utredningen sker på rätt sätt. Det vore önskvärt om utredning skedde av extern part från exempelvis grannförband för att skapa distans mellan de som utreds och de som utreder. Det andra problemet är att funktionen fokuserar på den som är utsatt. Den som ser en kollega bli utsatt för något är förhindrad att anmäla exempelvis trakasserier av någon annan.

Du kan inte göra en anmälan om ovälkommet beteende åt någon annan än dig själv

https://www.forsvarsmakten.se/sv/om-forsvarsmakten/varderingar-och-vision/forsvarsmaktens-vardegrund/ovalkommet-beteende/

Sida 1 av 39

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén