Taktisk.se

Din EOBUSARE i gryningen

Imorgon och kriget som aldrig hann komma

It has been said critically that there is a tendency in many armies to spend the peace time studying how to fight the last war.

J. L. Schley, Lieutenant Colonel, Corps of Engineers

Det har skrivits många uppsatser[1] om den så kallade gråzonsproblematiken och de utmaningar som Sverige har att hantera, framför allt hur ett återuppväckt totalförsvarsperspektiv.[2] Likväl har det lästs och diskuterats en hel del kring hur Sverige ska välja att utkämpa ett framtida krig mot en, sannolikt, numerärt överlägsen motståndare där lärdomar hämtas från tidigare större konflikter. Trots att dessa två ämnesområden borde gjutas samman för att förbereda oss för det framtida kriget verkar återigen fokus ligga på dåtidens lösningar och förberedelser för ett krig som vi riskerar att aldrig hinna utkämpa. Detta till trots att vi vet att det finns utmaningar med övergången från fred till höjd beredskap och vidare till krig.[3]

Det ska klargöras redan från början att det här inte är en defaitistisk artikel. Författaren säger inte att Sverige kommer per automatik förlora ett krig. Vad som däremot borde vara tydligt för alla, inklusive våra utvalda politiker, är att tillbakagången till en tanke om freds- och en krigsorganisation inte är att vidta de nödvändiga förberedelser vi måste vidta för att kunna möta en motståndare i framtiden. Framför allt lurar det in oss att enbart diskutera hur vi ska agera i kriget, vilka förband som är mest värdefulla i den kontexten och det teoretiska behovet av ett visst soldater och sjömän som förväntas kunna mobiliseras innan eller i direkt anslutning till en invasion.

Kravprofiler för värnplikt

Nedanstående data är hämtad ifrån Plikt- och prövningsverket under 2021. Det har sedan informationen hämtades utkommit en revidering vilket innebär att vissa befattningar inte helt stämmer med nuvarande kravprofil. Syftet med offentliggörandet av kravprofilen är att dels ge en rimlig chans till fysiska förberedelser för alla som ska mönstra, dels för att väcka intresse för alla de befattningar som ligger utanför den normala intressesfären.

Vissa befattningar i listan är just nu inte öppna för värnpliktiga (exempelvis kustjägare), de finns däremot med i listan över kravprofiler och har därmed tagits med. Befattningar som är fetmarkerade genomför utökad mönstring innan påbörjad utbildning.

SERE ur ett nationellt perspektiv

Efter en diskussion kring SERE på discord och en kommentar kring “evasion” ur en nationell kontext tänkte jag att det är ett tillräckligt intressant ämne för att utveckla i ett (och möjligen flera) inlägg. Framförallt för att det har hänt en hel del sedan den gamle trotjänaren Handbok Överlevnad kom ut 1988. Försvarsmaktens överlevnadsutbildning, precis som exempelvis skjututbildningen, har utvecklats och anpassats efter såväl utrustning som de operationsområden vi befunnit oss i under de senaste 20 åren.

Utan att gå allt för djupt in i historiken kring hur överlevnadsutbildningen såg ut förr behövs några särskilda skillnader lyftas för att lägga grunden för den här artikeln. Förr låg fokus på en typ av överlevnad som kan liknas med bushcraft och att överleva i en värld som har väldigt likheter med det postapokalyptiska samhället. Det vill säga att man såg framför sig att soldater som tvingades enskilt fly skulle behöva använda det som fanns till hands av naturen för att kunna göra allt från att laga mat till att utöva sjukvård. Skulle soldaten eller sjömannen mot förmodan ha oturen att bli tillfångatagen var långa förhör med stresspositioner att vänta. I stort var det mycket av utbildningen som kretsade kring att härda ut tills momentet eller övningen tog slut.

Idag ser det annorlunda ut och de delar som nämndes ovan är i stort enbart minnen från hur det en gång var. När Försvarsmakten började vända sig utåt i världen och på allvar skicka ut förband runt om i världen anammades även ett internationellt tänk kring överlevnadsutbildning. Det är här begreppet SERE kommer in. Ordet är en akronym som tillsammans bildar systemtänk från “ax till limpa” där överlevnad enbart är en del: Survival, Evasion, Reistance och Extraction (eller escape om du föredrar den amerikanska termen). På ren svenska blir det: överlevnad, flykt, fångmotstånd och undsättning.

Saker vi kan sluta lägga kraft på

Skärmdump ifrån Studio FM

I den första utsändningen av Studio Försvarsmakten ställde Överbefälhavaren en rad frågor direkt till personalen som tittade. Frågorna var direkt kopplade till de utmaningar som alla identifierat kring den fastslagna tillväxten, annalkande pensionsavgångar och en personalstyrka som redan signalerat svårigheter att hinna med alla uppgifter. Efter två år med pandemin och de anpassningar som den krävt av myndigheten tycker jag att ett par åtgärder kristalliserats för att kunna fokusera på försvarsförmågan.

Först och främst är det tydligt att den veckorytm med möten som återfinns inom organisationen behöver en rejäl översyn. Och det är egentligen inte så mycket att det förekommer möten som är problemet, utan hur möten uppstår, struktureras och prioriteras. Något som verkar vara allrådande inom myndigheten är att det kallas till möten där det vid kallelsen inte finns någon tydlig agenda och därmed inte heller vad respektive deltagare förväntas ha förberett innan, eller för den delen vilka mandat de behöver ta med sig in i mötet. Framförallt ställs det sällan krav på kontinuitet i specifika mötesserier vilket medför att det inte alltför sällan är nya representanter, vilket konstant puttar tillbaka processen och uteffekten blir starkt begränsad. Inte heller blir det mycket till “reprimand” när individer dyker upp på möten uppenbart oförberedda trots att de haft uppgifter.

Därtill finns det på sina håll en fäbless för så kallade förmöten. Alltså möten som ska genomföras inför ett möte i syfte att “synka” storheter. Förutom att förmöten skapar ytterligare en händelse i kalendern bidrar det till att befattningshavare behöver sitta med för att inte hamna i informationsunderläge inför det riktiga mötet. Vilket även hänger samman med rutinen med korridorsremissande som också sker mellan möten vilket medför att riktningar kan ändras snabbt utan att informationen hinner komma alla till del.

Pandemin har bidragit till att en del av mötesfloran, med tillhörande resor, har fått bytas ut mot mejlkonversationer alternativt telefonmöten. Vilket i in tur skapar ramar som kräver att deltagarna blir betydligt mer detaljerade i vad de för fram, samtidigt som att det ger en viss möjlighet att dra ner på beslutstempot och inte fatta snabba beslut som sedan behöver tas om på grund av att det saknades vital information. Pandemin har också bidragit till att vissa möten överhuvudtaget inte överlevt utan rationaliserats bort vilket antyder att det finns en del möten inom myndigheten som verksamheten klarar sig utan, utan att för den delen gå under.

Vad vi även behöver bli bättre på är att fördela uppgifter utifrån var de kan lösas bäst, inte vad som är mest rättvist (“alla ska ha sig en släng av sleven”). Därutöver ska uppgifterna prioriteras och maximalt två till tre uppgifter tillåts att löpa parallellt. Här måste exempelvis förbands- och försvarsgrenschefers prioriteringar fungera som riktlinjer för vilka uppgifter som kan prioriteras bort i relation till övriga. Baksidan är att vi i vissa tillfällen kanske inte ens kommer förbi “prio 0”-uppgifterna. Vilket leder oss vidare till nästa åtgärd.

Förvaltningsmässiga uppgifter behöver lyftas uppåt i ledningskedjan till ämnesexperter för att avlasta cheferna längst ner. De här cheferna bör, förutom att fokusera på att träna sin enhet, som mest erhålla de uppgifter som direkt berör relationen mellan chef och underställd. Såsom exempelvis RALS och rehabilitering. Detta då den typen av uppgifter löses bäst av de med god personkännedom, samt att det hjälper chefen i att bygga en relation med personalen. Det innebär däremot inte att chefen ska berövas stöd från HR-handläggare.

Pandemin har även visat att det är fullt möjligt att dra ut tidslinjalen utan att saker fallerar och samtidigt erhålla ett bättre resultat. Under åren har såväl kurser som andra projekt försenats vilket nu verkar bära frukt i form av att viss utveckling har kunnat ske i en hanterbar takt och med eftertanke. Det skapar i sig även en bättre uthållighet där de angivna ramarna tvingar oss att hålla nere tempot.

Avslutningsvis behöver vi fortsatt bli bättre på att arbeta med riktlinjer och inse att de är just det, riktlinjer. Efter årtionden med inställningen att “bör ska läsas som skall” behöver vi inse att en vägledning inte är detsamma som en instruktion. Riktlinjer innebär inte heller att vi prompt måste lägga till ett extra säkerhetslager med åtgärder för att vara “bäst i klassen”. Vi kommer skapa en betydligt uthålligare organisation om vi accepterar att allt inte är skitviktigt hela tiden och att vissa uppgifter helt enkelt får stå tillbaka eller prioriteras bort för annan mer kritisk verksamhet. Den förmågan ska vi alla ha.

Ett aktivt försvar kräver en aktiv kommunikationstjänst

Just nu stormar det minst sagt i östlig riktning. Belarus ”anfall” mot Polen med flyktingar, det upptrissade tonläget tillsammans med tillhörande vapenskrammel från såväl de direkt inblandade länderna som deras partners samt en förmågeuppvisning från rysk sida genom att skjuta bort en egen satellit är just nu ett orosmoment i omvärlden. Samtidigt kablades det ut idag att Sverige ställer sig positivt till EU:s förslag om att upprätta en träningsinsats i Ukraina likt de insatser som EU genomför på den afrikanska kontinenten. Det här kan tillsynes ses som dålig tajming av försvarsministern och direkt provocerande mot Ryssland. Samtidigt har Sverige under flera år redan haft militär personal i Ukraina som utbildat ukrainska soldater inom en rad olika områden.

I slutet på oktober delade den kanadensiska ambassadören ut medaljer till svensk personal som tjänstgjort i Operation Unifier. En insats som leds av Kanada i Ukraina med syfte att just träna ukrainska förband. Så när svensk media målar upp det här som något nytt lurar vi inte bara oss själva, vi skapar även omedvetet ett narrativ som en motståndare kan utnyttja för att skapa legitimitet för sitt eget budskap. Ett budskap som i det här fallet sannolikt kommer följa det etablerade ryska narrativet om att Nato tillsammans med partnerländer som Sverige genomför en aggressiv expansion som hotar Ryssland och dess intressen.

Det kan tyckas vara ingenting i det stora sammanhanget, samtidigt visar det här på vikten av att från start, i allt vi gör, lägga grunden för ett budskap i framtiden. I det här fallet något så enkelt som att faktiskt kommunicera aktivt kring vad vi gör runt om i världen. Oavsett om det är Ukraina, Mali eller Irak.

Poängen är inte att det ska vara riktat internationellt även om det blir en sekundär effekt. Poängen är att aktivt kommunicera med svensk media som i sin tur kommunicerar vidare mot medborgaren. Även om det är önskvärt att försöka kommunicera direkt mot Sveriges medborgare finns det positiva effekter av att få fristående media att skriva om vår verksamhet ur olika perspektiv. Det må inte alltid vara ur den mest önskvärda vinkeln för Försvarsmakten, men det får i sig inte vara ett skäl för att inte kommunicera det vi gör. Eftersom det bevisligen kommer tillbaka och biter oss i röven när det är som mest olämpligt. Här behövs en, för att citera en general, en mer framåtlutad kommunikationstjänst som är en aktiv del i det aktiva försvar vi vill bedriva.

Förövrigt tror jag att Belarus har bitit av mer än vad de kan tugga och att Lukasjenka nu letar efter en väg ut utan att behöva tappa ansiktet. Det är positivt att EU och Nato kommunicerat tydligt kring händelsen och att länder valt att direkt tala om bidrag i form av trupp till Polen för att understödja hanterandet av situationen. Iraks erbjudande om att via Ryssland flyga hem flyktingar hemmahörande i landet är en väg framåt för en de-eskalering av situationen. Även om Ryssland genomfört vissa styrkedemonstrationer är det fortsatt tveksamt att landet överhuvudtaget vill ha en fortsatt konfrontation som dessutom riskerar enklaven Kaliningrad.

PM En underrättelse- och säkerhetstjänst organiserad för fred, kris och krig

Underrättelse- och säkerhetstjänsten är djupt förknippad med sekretess. Även om hemligheter kan skapa ett intresse i sig genom att skapa känslan av att veta något andra inte vet och därmed skapa en uppfattning av att tillhöra en utvald skara människor, finns det även en risk att sekretessen i sig gör det omöjligt att prata om sin verksamhet och därmed svårt att utveckla verksamheten[1] eller rekrytera ny personal.[2][3] Samtidigt är problematiken kring rekrytering intet på något sätt nytt utan har varit återkommande under lång tid.[4][5] Den nyligen åter uppstartade underrättelseinriktningen för armén visar att behovet av rätt utbildad underrättelsepersonal finns inom samtliga försvarsgrenar och stridskrafter. Samtidigt är trycket fortsatt högt Försvarsmaktens underrättelseutbildningar vars kapacitet är begränsad då det till del saknas lärare som kan utbilda inom såväl huvudämnet som de olika disciplinerna. Vi har således passerat den kritiska punkt där organisationen har svårt att skapa tillväxt samtidigt som den vidareutvecklar och upprätthåller funktionen. Då den militära underrättelse- och säkerhetstjänst-strukturen kan ritas som en upp-och-nervänd pyramid gällande fördelning av underrättelseutbildad personal, medför bristen på personal att kompetent personal snabbt sugs uppåt i systemet vilket skapar en kompetensbrist längst ner i organisationen där de kritiska besluten fattas. Därtill innebär allt fler tillförda organiska sensorer att flaskhalsen i den framtida underrättelsecykeln inte kommer vara själva inhämtningen, utan förmågan att bearbeta informationen och förmedla den i rätt tid till rätt mottagare i en miljö där dataöverföring kommer vara utsatt för störningar.

Då kunskapen bland chefer om hur underrättelse- och säkerhetstjänsten arbetar, är strukturerad och bidrar till chefernas handlande är låg medför detta en rad olika risker samt svagheter som i sig kräver en betydligt starkare och mer närvarande underrättelseorganisation.[6]

Vad den här promemorian kommer att visa är att den konventionella strukturen med en smal bas och en bred topp är en förlegad tanke, där Försvarsmakten i stället bör anamma en struktur som bäst kan liknas med ett timglas.

Syftet med den här promemorian är att lyfta diskussionen för hur Försvarsmaktens underrättelse- och säkerhetstjänstorganisation bör gå vidare för att skapa gynnsamma förutsättningar för tillväxt samt sprida kompetens med bibehållen redundans i såväl fred, kris och krig.

Sparka inte på de som redan ligger

I dagarna levereras kanske ett av de viktigare numren av Officerstidningen ut till förbundets medlemmar. Och det skriver jag inte för att försöka framhäva vare sig facket eller tidningen ur något egenintresse utan för att huvudtemat, psykisk ohälsa, är av vikt för försvaret och vår förmåga. Kanske bryr jag mig lite mer efter min episod med utmattningssyndrom som resulterade i en period av nedsatt förmåga. Eller för den delen efter att ha bevittnat flertalet vänner inte bara uppvisa tecken för ohälsa utan även bli sjukskrivna under längre perioder, ibland med omplacering som följd som en del i rehabiliteringen. Även om jag “slapp” depression kan jag identifiera mig i mycket av det som exempelvis stridspiloten Johan beskriver som upptakten till sjukskrivningen. Framförallt den initiala känslan av att nu när sjukskrivningen finns på papper så är det kört i den fortsatta karriären. Vilket tack och lov har visat sig, åtminstone till min kännedom, vara falskt. Med min sjukskrivningen kom även insikter om hur övriga kolleger mådde, och hade mått, under en längre tid där alla hade sina sätt att hantera belastningen. Man skulle kunna säga att det kanske var slumpen som gjorde att det brast för mig där och då, istället för någon annan.

Men nu ska det här inlägget inte handla om det som hände mig eller någon annan för den delen heller, utan fokus kommer ligga på två uttalanden som görs av två olika personer som representanter för Försvarsmakten. Uttalanden som inte bara visar på hur verklighetsfrånvända vi ibland kan vara internt utan också hur vi omedvetet (eller kanske t o m undermedvetet) fostrar den där “tystnadskulturen” som vi säger oss inte ha.

Strategisk kommunikation – är vi inte bättre än så här?

Den 23 oktober 2021 hände något som får anses vara unikt för svensk säkerhetspolitik. Ett transportflygplan landade in på en vägbas på Gotland och ur planet rullade en M142 HIMARS, alltså en lastbil med raketartilleri på flaket. Det unika i händelsen? Varken flygplanet eller lastbilen tillhörde Sverige utan USA och amerikanska förband. Händelsen var ett moment i den samövning som genomfördes mellan svenska och amerikanska förband på ön under perioden. Dagen innan hade Försvarsmakten bjudit in till en pressträff där media erbjöds möjlighet att bevittna ett övningsmoment mellan svenska och amerikanska specialförband. Antagligen inte helt ointressant för en del medier även om uppslutningen (utifrån tillgängligt bildmaterial) förefaller varit lågt. Dagen efter publicerades ytterligare en nyhet på Försvarsmaktens hemsida kring specialförbandsövningen och raketartilleri. Den här gången att HIMARS för första gången använts i Sverige. Även den här artikeln följdes av en kort tweet (som intressant nog hade fått en extra hashtag i form av #specialforces).

Även om personal från det operativa kommunikationsförbandet fanns på plats för att dokumentera såväl momentet som efterföljande intervjuer med Försvarsmaktens insatschef och chefen för amerikanska specialförbandsledningen i Europa (USSOCEUR) har Försvarsmaktens egen kommunicering kring händelsen varit minst sagt svag. Det ska sägas att det även publicerades en kortare film på youtube med sekvenser från såväl Gotland som Vidsel.

Själva inbjudan till pressträffen publicerades på portalen mynewsdesk, men utöver det återfanns inte inbjudan på någon annan plattform där Försvarsmakten är aktiv. Chefen för P 18 var den enda företrädare för myndigheten som exempelvis publicerade en ”blänkare” på twitter. Faktum är att de flesta sannolikt noterade händelsen baserat på vad utländska myndighetskonton publicerade på sociala medier.

Först ut var USSOCEUR som på såväl twitter som instagram och facebook började i en jämn takt publicera bilder och filmklipp om vad de gjorde på Gotland. Vilket därefter togs vid av den amerikanska Chargé d’Affaires som pingade in såväl Försvarsmakten som Wisconsins National Guard i sin tweet. Men på svensk planhalva förblev det tyst. Förutom ett inlägg där författaren lyckats kopiera in en mening innehållandes ett grammatiskt fel. Samma fel återfinns i artikeln på Försvarsmaktens hemsida. Det vill säga, det enda som vi hade lyckats göra rätt initialt, blev fel. Särskilt pinsamt är det att felet inte korrigerats, varken på Twitter eller hemsidan under flera dagar trots nytillkomna artiklar i ämnet.

Skärmdump ifrån forsvarsmakten.se

I en jämförelse mellan USSOCEUR och Försvarsmaktens instagram-, facebook– och twitter-profiler är det tydligt att vi inte riktigt greppat hur man formar ett narrativ med flera olika plattformar samordnat i tid. Alltså på samma sätt med gemensamma vapen på det fysiska slagfältet, fast i den digitala domänen med information. Istället är det nu den amerikanska försvarsmakten som på flera olika sätt sköter den strategiska kommunikationen mot såväl den svenska militära personalen som den svenska medborgaren om vilka förmågor som våra militära styrkor har, och vad samarbetet faktiskt renderar i. Återigen lämnar vi till andra nationer att forma budskapet till den svenska befolkningen och kan således inte heller bemöta felaktiga uppfattningar om vad vi gör. Resultatet i media efter pressträffen består av ett fåtal sekunder film där Försvarsmakten har möjlighet att leverera de “talpunkter” som generalerna fått sig till dels. Därutöver blir det inte så värst mycket mer. De få ljusglimtar som finns är chefen för artilleriregementet och 31.bataljon som uppmärksammar händelsen utifrån sina perspektiv (dvs indirekt eld och operativ rörlighet).

Det är även värt att notera att USSOCEUR har en sparad händelse dedikerad till samarbetet mellan Sverige och USA. Regeringen har under året kommunicerat aktivt kring fördjupade samarbeten med en rad olika stater, samarbeten vars syfte är att trygga Sveriges fortsatta självständighet och skapa förutsättningar för ett försvars av Sverige tillsammans med andra. Frågan är då varför vi inte använder dessa samarbeten i vår kommunicering utåt som en del i den “tröskeleffekt” vi säger oss vilja uppnå? För tröskeleffekten handlar inte bara om att kommunicera att vi har en stor numerär, utan också kommunicera kring förmågor och samarbeten. Tröskeln byggs med information såväl inom som utom nationens gränser. Framförallt genom en tydlig signalering till våra partners och deras befolkningar om vad de här samarbetena betyder för vårt land. För precis som vilken annan mänsklig relation som helst finns det en överhängande risk att partnern gör slut om vi envist vägrar att bekräfta dennes insatser för relationens fortlevnad.

Vad som gör mig mest besviken i sammanhanget är att vi inte klarar av att nyttja samtliga kanaler som står till myndighetens förfogande när det gäller att sända den här typen av strategiskt viktiga budskap, medan mindre nationella kampanjer såsom invigningar av nya organisationsenheter kan spridas på bred front. Gärna i flera omgångar för att verkligen driva hem poängen om att tillväxten består av nya förbandsnamn, inte mer personal.

Ledningstriaden – vad den innebär

Sedan införandet av trebefälssystemet har Försvarsmakten internt kämpat för att tydligt definiera hur officerare och specialistofficerare ska förhålla sig till varandra. Ganska tidigt etablerades en bild av specialistofficeren som den erfarna “NCO:n” likt Storbritannien och USA. En mer erfaren kollega som ska handleda den oerfarna officeren rätt på den egna enheten. Således var det bara naturligt att tankebanorna drogs hela vägen till att börja prata om försvarsgrens- och försvarsmaktsförvaltare som “främste företrädare” för hela specialistofficerskrået med ett tydligt ansvar för traditionsvård. Problemet är bara att pratet om främste företrädare för en hel professionsinriktning inte fungerar med hänvisning till hur lednings- och lydnadsförhållandena ser ut i Försvarsmakten. En “trea” oavsett nivå är just bara det, en trea. Det är ytterst chefen och, i chefens frånvaro, ställföreträdaren som äger rätt att de facto företräda personalkategorin i allehanda frågor. Precis på samma sätt som för övriga personalkategorier. Men eftersom vi lyckats etablera bilden av att vara ett system likt de utländska sprids numer ett missnöje över att specialistofficerarnas “representanter” inte syns eller hörs mer. Faktum är att försvarsmaktsförvaltaren lyser med sin frånvaro i all form av intern och extern kommunikation (bortsett från LinkedIn och enstaka artiklar).

Det är å andra sidan inte konstigt att det råder oklarheter kring förvaltarnas roller i Försvarsmakten generellt och ledningstriaden i synnerhet när det är först under de senaste 3-4 åren som organisationen har i skrift definierat hur ansvarsfördelningen i triaden ska se ut. Därtill har Försvarsmakten en rad organisatoriska utmaningar att omhänderta i samband med tillväxten och den nu beslutade omgaloneringen av samtliga NBO:er. Det var troligtvis fler än undertecknad som reagerade på att förvaltarna på de högre nivåerna varit frånvarande i “cirkusen” och istället har diverse överstar och generaler fått stå och förklara varför detta dels inte är en “spottloska i ansiktet”, dels hur det påverkar specialistofficerarna i förlängningen. Men som den här artikeln kommer visa är det helt naturligt eftersom förvaltarna saknar såväl ansvar som makt att företräda någon annans intressen än sin närmsta chef och enhet, samt att det är avsaknaden av ett tydligt funktionsansvar som ställer till det.

Kartläggning av aktivitet med hjälp av Strava

I takt med att allt fler människor får tillgång till internet och marknaden för ”smarta prylar” växer, ökar även flödet av användargenererade data. Den här informationen består inte bara av bilder, text och video som användarna delar på sociala medier, så kallade ”non-text data” (Sloan & Quan­Haase), utan kan även bestå av rörelse- och hälsodata som olika leverantörer sedan sammanställer till grafiska för sina användare. Det vanligast förekommande exemplet är löparklockor där användaren i efterhand får presenterat en kartbild med löprundan, vilken puls denne hade och när personen var som snabbast. Den här informationen kan även hämtas ifrån användarens mobiltelefon genom delning av bland annat GPS-data. Mängden data har öppnat upp för så kallad ”data mining” där de med tillgång till databaser kan studera det mänskliga beteendet, den allmänna hälsan och liknande (Cuttone 2017).

Hur människor rör sig ute i samhället har troligtvis inte varit mer intressant för allmänheten som nu i pandemi-tider. Nyhetsflödet har fyllts med dagliga rapporter om trängsel i köpcentrum, hur människor väljer att resa till fjällen eller bristande åtgärder i kollektivtrafiken. Här i Sverige har det, med hjälp av mobiloperatören Telia, presenterats rörelsestatistik över exempelvis populära orter i den svenska fjällen för att visa på hur människor rest under 2020 i förhållande till tidigare år. Data som samlats in genom att registrera antalet uppkopplade telefoner vid de telefonmaster som finns i de olika områdena. Samtidigt är det inte enbart genom mobilmaster som rörelsedata kan hämtas och analyseras. Även med hjälp av populära applikationer är det möjligt att extrahera geodata och på så sätt placera enskilda användare på specifika platser (Hu, Li, Yang & Jiang 2019). Det här har lyft frågan inom såväl Sverige[1] som EU om det vore ett verktyg att använda för att snabbare kunna spåra spridningen av Covid-19. Röster har däremot höjts om att detta vore integritetskränkande och i förlängningen kontra-produktivt.

Samtidigt har den här typen av information blivit en eftertraktad produkt på den privata marknaden där det finns många intressenter som gagnas av att kunna se hur människor rör sig, när de rör sig och mellan vilka punkter. Det är inte bara turister som kan lokaliseras genom tweets, inlägg på Instagram eller via andra typer av appar. Det har även uppdagats i media att militära användare av tjänster som Strava kan spåras individuellt och genom sina aktiviteter dessutom rita ut hur militära baser ser ut på platser där de enligt publika kartor inte finns. Vilket i sin tur lett till en diskussion kring säkerhetsaspekten för såväl företag som nationer när människor med speciell kompetens eller tillgång till hemlig information kan spåras i nära realtid hur de rör sig.[2] Men hur ser det ut i Sverige för myndigheten som är satt att skydda landets gränser?

Sida 1 av 29

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén