Taktisk.se

Din EOBUSARE i gryningen

Skynda långsamt med RPAS

Den här artikeln kommer argumentera för att Försvarsmakten som organisation är betydligt mindre redo för fjärrstyrda farkoster än vad gemene man kanske tror. Trots att vi haft RPAS i organisationen på olika sätt sedan 90-talet har erfarenheterna och metodutvecklingen uteblivit vilket inneburit att det försprång vi en gång hade har tappats gentemot övriga världen. Därmed inte sagt att vi ligger efter i användningen. Istället för att fokusera på begränsningar som ålagts vissa system innan systemen ens nått ut på förband måste vi lägga fokus på hur vi avser använda olika system och omhänderta ett gäng frågor som måste besvaras nu, inte sen när systemen redan är ute i organisationen.

Rysk soldat under utbildning med en FPV-farkost

Även om vi under större delen av 2000-talet levt i en era av fjärrstyrda farkoster (RPAS) och där användandet har problematiserats på olika sätt var det först genom Nagorno-Karabach-kriget som obemannade farkoster, framförallt patrullrobotar, fick ta plats på stora scenen. Sen kom 24 februari och ett uppblossat krig i Ukraina som återigen visade på hur RPAS kunde nyttjas för att exempelvis leda in indirekt eld mot bakre områden och kritiska punkter. Precis nu som då har mycket av diskussionerna kretsat kring vad som är nytt eller inte nytt gällande modern krigföring och luftburna system. Skillnaden med kriget i Ukraina är att vi har en betydligt längre tidslinjal att titta på där det skett en tydlig mognad och utveckling i hur de olika systemen används samt hur de kan modifieras för ökad överlevnad.

Simuleringen för framtidens mönstring

I dagarna har det skrivits om hur höga krav leder till att urvalet av lämpliga individer till framtidens grundutbildning inte räcker till. Det här vilar på en beräkning som Plikt- och prövningsverket gjort där de dels beräknat hur många som behöver kallas varje år vid en utökad värnplikt upp till 14 000 individer. Därutöver har myndigheten använt årskullen bestående av manliga 87:or (ca 46 500) för att undersöka om den kullen hade räckt för att fylla ut en framtida organisation av tidigare nämnd storlek. För perspektiv kallades 10 129 individer in 2006 för värnplikt vilket motsvarar samma kull. Det ska förtydligas att detta i sig inte har någonting alls att göra med antalet anställda efter genomförd grundutbildning. Den kopplingen görs inte i underlaget utan Plikt- och prövningsverket har tittat på deras uppgift, nämligen att mönstra tillräckligt många för att kunna möta Försvarsmaktens behov av grundutbildade, inte anställda.

Varför tar vi alltid den enkla vägen?

Försvarsmakten behöver bli mer framträdande och tydlig i vad myndigheten kan erbjuda ambitiösa människor. Det här är information som behöver skjutas in långt innan individen står att välja mellan arbete, studier eller annat. Just nu kan myndigheten varken omhänderta det förändrade kommunikationsbehovet eller människor med den uttalade ambitionsnivån vi säger oss förkroppsliga. Därför kommer vi fortsatt att ha problem att såväl rekrytera som behålla personal även i en tid där kriser och krig är närvarande direkt utanför dörren.

Ett återkommande fenomen inom samtliga världens försvarsmakter är svårigheterna att locka, och behålla, individer som kategoriseras som “över medel” vad gäller en rad karaktärsdrag. Vad som också är gemensamt för alla länder är att i händelse av en kris (det vill säga ett krig) sänker kraven för att snabbt fylla upp organisationerna och säkra tillgången på människor. Nu får vi på nära håll se hur det här utspelar sig i Sverige där ett krig i Europa tvingar Försvarsmakten att ta till olika grepp för att locka till sig personal. Bland annat genom att införa “SOFU Specialistofficer” där personer med flygteknisk bakgrund kan rekryteras utifrån sin civila kompetens och sen utbildas militärt för att bli flygtekniker i flygvapnet. Eller för den delen SOFU generellt som ska hjälpa till att förse myndigheten med kompetens som vi inte kan förse oss själva med. Cyber, AI och rymd är områden som ligger nära till hands.

Samtidigt “briserar” nyheten idag att värnpliktiga i högre utsträckning väljer att lämna myndigheten efter sin grundutbildning och börjar läsa på högskola istället. Vilket får Plikt- och prövningsverkets generaldirektör att dra slutsatsen att kraven nog behöver sänkas. Implicit att vi behöver mindre ambitiösa människor som kanske inte ser några andra alternativ som gångbara och därmed tar den enkla vägen att stanna i Försvarsmakten som soldat eller sjöman.

Mönstringsstatistiken (perioden 2017-2019) visar att av en årskull på ca 100 000 totalförsvarspliktiga lämnar ca 38 000 svar på mönstringsenkäten som gör dem kvalificerade till fortsatt mönstring. Av dessa kallas nästan 20 000 till prövning på något av kontoren. Hur många av dessa som underkänns framgår inte i någon årsredovisning, däremot framgår det att vi år efter år lyckas fylla antalet platser som “beställs” från Försvarsmakten. Med målet om 8000 uttagna per år förefaller det finnas utrymme för att fortfarande kunna placera med samma kravprofil. Det har åtminstone inte flaggats för något annat i dokumentationen. Varför då lösningen skulle vara att sänka kraven är något oklart.

Det ska även tilläggas att det inte bara är universitetsutbildningar till läkare och ingenjörer som drar de grundutbildade. Vi ser hur de värnpliktiga går till alla tänkbara utbildningar; polis, sjuksköterska, biologer och hantverksutbildningar. Den sammanfallande faktorn är en ambition och en tanke om framtiden. En framtidsbild där Försvarsmakten, trots ambitiösa prisvinnande reklamkampanjer, inte finns med bortom pliktens måsten. Vi kommunicerar inte, och har inte gjort under flera år, som en myndighet där det finns en tydlig framtid för den enskilde. Vi som redan befinner oss i myndigheten pratar oss varma om hur vi vill ha “ambitiösa människor” och att vår organisation består av “ansvarstagande individer”. “Gräddan av ungdomen” är ett annat uttryck som gärna används för att särskilja adepterna från övriga samhället. Men verkligheten visar sig relativt omgående vara en annan. Ja, vi har ambitiösa människor med huvudet på skaft. Samtidigt har vi de som är “medelmåttor” och de som inte alls presterar överhuvudtaget. Precis “som vilken annan arbetsplats som helst” för att citera en av många märkliga reklamkampanjer.

Försvarsmakten ska inte heller göra anspråk på samhällets samtliga begåvade människor. För att återkoppla till det jag skrev inledningsvis; myndigheten går mot mer tekniktunga fält som rymd och AI. Det ligger i myndighetens intresse att vi inte placerar överkvalificerade på fel platser. Vare sig i organisationen eller samhället. Däremot är inte lösningen på rekryteringsproblemet att sänka några krav. Det är att hela tiden finnas med som ett aktuellt framtidsalternativ för unga. Det är ett tufft “sälj” att göra på dagens marknad men vi kan inte välja den enkla vägen här. Vi måste tydligt kommunicera att när du genomför grundutbildning som X, då kan du bli anställd som Y och Z med följande arbetsuppgifter samt karriär. Då duger det inte med floskler som “det här är det bästa jobbet som finns”, “här får man ju skjuta kulspruta” eller “ingen dag är den andra lik”.

När de värnpliktiga förväntas göra ett val till den 29 januari när ansökningarna till officersutbildningarna stänger behöver det göras en kollektiv ansats för att förklara vad exempelvis en officerskarriär innebär. Den informationen måste tryckas ut i alla kanaler och den måste finnas tillgänglig enkelt. Det duger inte att potentiella yrkes- och reservofficerare inte kan läsa aktuella befattningsbeskrivningar eller tydliga redogörelser för hur utbildningen går till och vilka krav som gäller. Jobb-avdelningen på Försvarsmaktens hemsida är ett “clusterfuck” vad gäller att hitta information om specifika befattningar. Den sidan är resultatet av vad som händer när man sänker kraven istället för att göra det som faktiskt krävs. Det blir inget bra.

FIR: Snugpak Tomahawk

Försvarsmakten profilerar sig internationellt som en myndighet där personalen är väl förberedd för att hantera kyla och där vi säljer in vår vinterutbildning som ett koncept till utländska förband. Vi bor trots allt i en klimatzon där vi har en vinter några månader över året (även om den skiljer sig mellan norra och södra delen av landet). Samtidigt har vi fortsatt en värmejacka med tillhörande byxa som är från 90-talet som egentligen är mer av en täckjacka än en faktiskt värmejacka sett till stoppning och utforming. Det är således inte konstigt att allt fler valt att köpa olika typer av värmejackor från civila leverantörer. Den vanligaste är troligtvis Snugpak Sleeka Elite. Däremot är den inte utvecklad för att hantera kyla som är mer förknippad med temperaturerna vi finner i Norrbotten under vintertid. Således är det intressant att titta på lösningar som kan tänkas vara ett alternativ för den miljön som ett substitut till värmejacka 90.

Snugpak Tomahawk framsida.

Stridsskolorna behöver synas mer som förmedlare av kunskap

Skolans uppdrag är att främja lärande där individen stimuleras att inhämta och utveckla kunskaper och värden.

Skolverket

Officersutbildningen i allmänhet och Försvarshögskolan i synnerhet har varit föremål för otaliga diskussioner kring hur dessa institutioner förbereder våra officerare för sina framtida roller. Några institutioner som inte blir belysta på samma sätt men som är ack så viktiga för våra yrkes- och reservofficerares utbildning är stridsskolorna. Dessa aktörer spelar en central roll när det gäller framtagande och fastställande av de publikationer som vi sen använder som utbildningsunderlag och läromedel i all utbildning. Samtidigt lyser de med sin frånvaro när det gäller att aktivt främja diskussioner och sprida kunskap i nuet. Artilleriets stridsskola med sin sammanställning över artilleriets roll i det pågående kriget i Ukraina samt Swedecs tekniska sammanställning får anses vara ett undantag.

Jag vill här anföra att Försvarsmaktens samtliga skolor och centrum med utvecklingsavdelningar måste bli mer proaktiva i att sprida observationer och kunskap för att tillse att personalen har möjlighet att utveckla sitt eget kunnande.

Årets som gått – 2022

Så var snart 2022 över. Ett år som har gått i krigets tecken vilket påverkat oss alla på olika sätt. När man kanske inte trodde att det kunde bli värre efter åren med pandemi valde en ryss hög på sin egen förträfflighet och olika droger att dra igång en storskalig offensiv in i Ukraina. Resultatet blev sannolikt inte som han eller någon annan rysk militär hade förväntat sig. Istället för en tvärsäker vinst blev nu stormakten exponerad för vad den verkligen är. En korrupt auktoritär stat med en militär som inte alls var “near-peer” som en del trodde. Men vi kommer ha möjlighet att komma tillbaka till det ämnet nästa år. Nu ska vi fokusera på det som producerats på taktisk.se under året.

Status på soldatens utrustning och vad som ligger i röret (enligt FMV)

I höstas kom en skrivelse från Försvarets materielverk (FMV) där myndigheten som sammanställde nuvarande status på soldatutrustningen samt innehöll en tidsplan för utveckling, produktion och avveckling av olika soldatburna materialslag. De öppna delarna består nästintill av 60 sidor, ett gediget arbete som nu kokas ner till den här artikeln. Sammanfattningsvis ska det sägas att FMV säger att utrustningen ”i huvudsak uppfyller kraven”. Med krav åsyftas de målsättningsdokument samt tekniska specifikationer som ligger till grund för anskaffningen. Det ska tilläggas att anledningen till uppfattningen att det mesta i huvudsak uppfyller ställda krav, trots soldatens uppfattning om motsatsen, är att det saknas avvikelserapporter som säger motsatsen. Där det finns som störst brister är okänt då dessa områden markerats med sekretess, däremot kan vi utläsa flertal utrustningsdetaljer som behöver uppdateras eller helt enkelt ersättas med något nytt.

Krångelpellar och nej-sägare är ett nödvändigt ont

Vår största styrka är också vår största svaghet. Jag pratar om vår initiativförmåga i kombination med självsäkerhet. De flesta känner till uttrycket att ”ta initiativ i fel riktning”. Uttrycket används ofta för att beskriva individer som inte är särskilt kompetenta i sin yrkesroll och som fattar beslut som sedan en högre chef måste hantera. Men det kan även beskriva kompetenta individer som hamnar i situationer där de saknar fullständiga ingångsvärden för ett korrekt beslut. Oavsett typ är de här felaktiga initiativen oftast lätta att identifiera när de är exempelvis innebär att truppen fysiskt rör sig i motsatt riktning än den uttalade anfallsriktningen. Vad som däremot är betydligt svårare att identifiera som ett initiativ i fel riktning är de beslut där det framstår som ett bra beslut initialt men långt senare blir tydligt att beslutet egentligen var helt fel.

Tillväxt av materielutvecklingsorganisationen

Det har konstaterats att Försvarsmakten står inför en utmaning inom flera områden när det gäller tillväxt. När vi ser planerna för tillförseln av personlig utrustning blir det tydligt att även organisationen som ska utveckla och köpa in ny materiel är kraftfullt underutvecklad. Och låt mig vara tydlig från början, det här handlar inte enbart om Försvarsmaktens anorektiska organisation från materielområdesansvariga (MOA) och nedåt. Det handlar även om Försvarets Materielverk (FMV) och dess organisations förmåga att jobba mer flera parallella införanden samtidigt.

Åren av nedskärningar, centralisering till ett fåtal centrum och skolor, pressad ekonomi samt en utlandsdoktrin där fokus har varit på att tillföra tekniska system har lämnat oss med en organisation som just nu har svårt att hänga med i den tillväxt som Försvarsmakten ska göra. Inte bara har det uppstått brister ute på förbanden bland en rad olika persedlar, även tillförseln av nya persedlar drar ut på tiden av orsaker som inte enbart kan skyllas på pandemi och tredje part.

Processen som den ser ut idag gällande utveckling av ny utrustning.

Det har blivit smärtsamt tydligt att vi just nu är tvingade att jobba i ett flöde där vi behöver bli klar med ett projekt innan vi kan påbörja nästa. Det vill säga, innan vi kan ta tag i en ny hjälm behöver den underdimensionerade organisationen först omhänderta nya handskar, vilket krockar med inköpet av ett nytt kroppsskydd. Eller för att tala i klartext, myndighetens behov av adekvat utrustning vilar inte sällan ytterst på enstaka individer som förväntas kunna omhänderta behovet hos samtliga försvarsgrenar och stridskrafter. Inom respektive FG/SKA återfinns MOA, vilket låter som en stab men i själva verket är enstaka individer också som förväntas omhänderta flera materielprojekt samtidigt. Allt detta skapar en orealistisk arbetsbelastning på kritiska funktioner som saknar förutsättningar för att möta alla de förväntningar och krav som organisationen har.

Hur processen borde se ut där flera projekt kan löpa parallellt med varandra.

Vad vi behöver är en robust organisation som kan omhänderta flera projekt parallellt utan att inkräkta på varandras resurser. Där varje MOA har en stab som kan bidra med handläggning och expertis. Där utvecklingsorganisationen på respektive skola och centrum består av flertalet befattningshavare vilket skapar en organisation som kan omhänderta organisationens behov såväl som politiska infall med snabbanskaffningar.

Dagens minimala organisation kommer vi få leva med ett tag vilket kommer vara en bromskloss vad gäller tillförseln av modern utrustning. Det är inte individens fel (även om det finns gott om individer som skott sig på situationen och enbart sett till sina egna behov), det är ytterst organisationens fel som låtit systemfelet uppstå. Med nuvarande personalstyrka behöver vi framförallt lägga mindre tid på att utveckla egna lösningar och förlita oss mer på det som finns på marknaden. Vilket innebär att vi under medellång sikt (åtminstone 5 år) kommer behöva förlita oss på att det finns ekonomiska medel för att köpa oss loss från dagens problem innan vi kan räkna med att det finns personella förutsättningar att överhuvudtaget börja utveckla egna lösningar.

Kontentan är att nästa gång det pratas om “snabbanskaffningar” behöver vi ha i åtanke att detta innebär att något annat ställs åt sidan och skjuts på framtiden. Och eftersom vi just nu har passerat en kritisk punkt behöver vi hitta alternativ till hur vi tillser att våra soldater och sjömän har tillgång till adekvat utrustning. En fastställd katalog över saker som individen och förbandet kan köpa in kan vara en sådan lösning.

Uppdatering kring kroppsskydd 23 D

Först ska jag klargöra att jag använde fel modell i mitt instagram-inlägg om kroppsskydd 23D. Det är, som jag tidigare skrivit, TYR Tactical EPIC DSX som är versionen FMV köpt in och benämnt som kroppsskydd 23D (tidigare 23F). Däremot kvarstår beskrivningen gällande skillnaderna mellan manlig och kvinnlig version i stort.

Kroppsskydd 23D. Foto: FMV

I en uppmärksammad nyhetsuppdatering om kroppsskydd 23 dök det upp en bättre bild på hur kroppsskyddet ser ut och vilka delar som verkar ingå. Den nya materielen presenterades tillsammans med kommande fältuniform 24 (dvs NCU) på en NOAK-sammankomst. Vad som vållade en del förvåning var den självsäkra utfästelsen att alla kvinnor i myndigheten kommer ha det nya kroppsskyddet senast i juni 2023. Ett uttalande som skapade en del frågor om han verkligen menar alla kvinnor i uniform som återfinns i myndigheten eller om det finns någon form av klausul till uttalandet.

Jag törs lova att alla kvinnor i Försvarsmakten kommer att ha det nya kroppsskyddet senast sista juni 2023

Brigadgeneral Claes Inoz

Enligt uppgift ska det tvärsäkra uttalandet i samma andetag följts av förtydliganden som i slutändan lämnade några åhörare med intrycket att det kanske snarare handlade om kvinnor i stående förband med högre prioritet vad gäller tilldelning av materiel. Vilket rent tidsmässigt låter rimligt då det är tveksamt att man skulle lyckas förse ca 4500 personer med ett nytt kroppsskydd innan sommaren. Framförallt med tanke på att det fortfarande finns personal som inte fått ut stridsskjortan trots att de har fastställd tilldelning.

Varför en särskild modell för kvinnor?

Det som främst skiljer versionerna åt är att det kvinnliga kroppsskyddet är mindre, vilket även innebär att skyddsplattorna är mindre. Inte konstigt då gruppen kvinnor och gruppen män har olika genetiska förutsättningar vad gäller dimensioner av överkroppen. Därtill har man skurit västen, och därmed det mjuka skyddet, på ett annat sätt för att utvidga skyddet vid bröstkorgen. Man har även valt att lägga den främre plattan i en utanpåliggande ficka istället för i kroppsskyddet som vanligtvis är standard.

(…)tactical vests are conventionally tailored to fit the body shape of a male individual. Accordingly, when a female individual wears these conventional vests , her motion is typical inhibited . These conventional vests are also uncomfortable due to the lack of support and accommodation for the female anatomy. For example, a hard plate carried by these conventional vests may exert excess compression on the breast tissue of a female wearer.

Hämtat ur patent US 9 ,970,736 B2, av Tyr Tactical

Utöver själva kroppsskyddet verkar det medfölja extra utrustning som skrevskydd och en “magplatta”. Båda med fästpunkter som möjliggör bärande av fickor om så önskas av brukaren. Det medföljer även en reparationssats för att kunna byta ut snabbfästen och liknande om de går sönder i fält.

Tilldelning ska inte vara digital

Med utfästelsen om att “alla kvinnor” ska få det nya kroppsskyddet medföljer ett gammalt tankesätt om att alla ska kunna använda sig av samma utrustning. Det har redan lyfts bland kvinnliga användare av kroppsskydd 12 att de inte upplever sig ha ett behov av att byta ut sitt kroppsskydd. De har helt enkelt hittat en storlek och modell som funkar för deras kroppsliga förutsättningar. Genom att enbart stirra sig blind på kön blir därmed risken att man i tron om att göra det bättre för alla, försämrar det för de som redan har det bra. Tilldelning av kroppsskydd 23D behöver således vara mer dynamisk på ett sätt som inte alltid uppskattas av Försvarsmakten. Individen behöver helt enkelt kunna göra ett val utifrån dennes behov. Ett tankesätt vi så uppenbart kämpar med att införa gällande personlig utrustning överlag. Olika försvarsgrenar, vapenslag och befattningar i olika delar av landet har olika behov. När vi försöker hitta något som är bra för alla är risken överhängande att det istället blir dåligt för alla.

“Dags att byta kön för att få nya grejer”

Det har länge sagts att soldater aldrig blir nöjda även om de får den senaste utrustningen från den hetaste tillverkaren. Ett påstående som egentligen inte har någon annan grund än den egna subjektiva uppfattningen om hur soldater är. Samtidigt har nyheten av krsk23D (det återfinns även för FU24, Stridssäck 12 etc) visat på att individer i myndigheten har svårt att acceptera att någon annan får något före den egna gruppen. Då ska man framförallt ha i åtanke varför något som kroppsskydd 23 införs, varför mindre hjälmar har införts tidigare och varför man pratar om handskar i mindre storlekar. Det är helt enkelt för att vi har individer som har ett behov av bättre anpassad utrustning. Att sura likt en femåring och skrika om att det inte är rättvist för att du fortsatt måste bära kroppsskydd 90 leder oundvikligen bara till att alla får det sämre eftersom alla ska då bära samma saker. Vilket är kontraproduktivt till vad vi faktiskt vill åstadkomma.

Här är det vi borde tänka på istället. Att vi nu på ett år inte bara köpt in ett nytt kroppsskydd, vi har även tecknat avtal för att köpa in fler kroppsskydd 12 samtidigt som att systemmålsättningarna för nästa kroppsskydd och stridsväst är färdiga. Det senare där även en RFI legat ute för att fiska kring vilka alternativ som faktiskt finns på marknaden. Fokus ska nu ligga på att få fram moderna lösningar som är välanpassade för verksamheten samt att vi ärligt reviderar materielprocessen för att skapa möjligheter för respektive försvarsgren att ta ett helhetsansvar för sina behov istället för att centralisera allt hos en aktör. Det här är ett område där jag anser att decentralisering behövs för att vi ska gå framåt.

Sida 1 av 32

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén